Min balkong är ett stort kaos. Allt har liksom bara landat där under hela vintern. Golv från renoveringen, den isärmonterade garderoben, gamla datorn, en liten cykel och det stannar liksom inte där, det är mer bråte.
Vissa saker är som svåra att knöla ner i påsar, försök pressa ner en cykel och sen gå oberörd till de brännbara soporna med den lätt deformerade påsen. Näe, de går liksom inte och jag med min Yaris har ju lite smått problem att få in en isärmonterad garderob.
Ja, jag gnäller inte för jag har fått erbjudande om hjälp att forsla bort junket. Det är där problemet ligger. Det ska ju vara lätt att kasta sopor men näää, då måste man ha ett litet sopkort med sig. Det är väl det där kortet som gjort att jag aldrig kommit iväg, eller avsaknad av kortet. Men men, fantastiska jag har nu löst problemet och beställt ett och snart, riktigt, riktigt snart kommer den där ballisen vara en syn för gudarna. Om jag törs gå ut vill säga...
Jag hinner knappt ut förrän den rara farbrorn har hört att det rör sig på min ballis och hänger sig över och sjunger. När jag flyttade in var det med dooooov röst
- Annaaaa, du kan väl stannnnaaaaaaaa
Varje gång...till slut brann jag och sa lite bestämt
-Jag ska ingenstans.
Jag blev liksom grinig, min balkong är min lilla oas där jag vill vara jag. Han är fantastiskt rar den gamla farbrorn och han vill bara vara snäll och jag förstår det men för en annan som gått där och suktat efter kaffet i solen, tidningen och fågelkvittret. Precis hunnit slå ner rumpan, andas och så kommer det
-BÖH!
och jag hoppar till, då blir det inte riktigt som jag tänkt mig och man får inte skrämmas. Då blir jag tjurig och har egentligen lust att gorma
-Låt mig dricka mitt kaffe i fred för helvete! eller säga BÖH! tillbaka men det törs jag ju inte. Han är ju gammal, jättegammal.
Idag hade jag tagit ledigt från jobbet men gick upp tidigt iallefall. Tog en långpromenad och har nu skavsåret from hell på hälen. Uschligt men det är en annan story. Jag var iallafall full av iver och tänkte mig en stund på ballisen när jag kom hem. Insåg att det inte bara vara att sätta sig...
Började sanera lite för att överhuvudtaget komma fram till bordet. Stod där på huk och samlade ihop gamla laminatskivor, överblivna från det nya golvet när jag känner att nån tittar på mig och så självklart brister han ut i sång... Idag välkomnades visst våren, vet inte vad det var för låt men den handlade om våren....Jag brast ut i ett stort leende och sa hej och sen stirrade jag ner på bråten igen och fortsatte plocka. Mitt kroppspråk var nog rätt tydligt. Han vände sig och satte sig med frugan igen, jag kände mig dum och gick slutligen in. Han vill ju bara prata och säga hej egentligen och jag har egentligen all tid i världen att ge honom det men uppenbarligen så hade jag ingen lust att socialisera.
För den som känner mig så vet man att jag är rätt social, eller till och med lite så, översocial om det finns ett sånt ord? Jag älskar att stanna och prata med en den ena och än den andra, träffa nytt folk och bara umgås men ibland så är det rätt skönt att få vara också. Så just mot denna stackars rara farbror som bara vill väl så är jag inte mitt bästa jag. För på min ballis vill jag vara ifred.
Jag tror jag har bestämt mig för att bli en lite bättre människa. Jag ska bli än trevligare :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar