Jag vill nånstans gärna tro att jag hela tiden lär mig. Att vad som än händer kring mig, både fint och mindre fint ska lära mig något, ge mig nya insikter. Nu är det inte så att jag hela tiden går och funderar. Hoppla hey, nu fick jag en gratis kasse på ICA, vad ska jag nu lära av detta, eller hmm nageltrång, vad ska jag dra för lärdom??? Jomenvisst, generositet är fint och om vi alla ger lite grand så kanske vi får en lite bättre och finare tillvaro och visst det kanske är smartare att klippa naglarna lite oftare o inte bära trånga skor...Precis som mötet med nya människor, alltid lär vi oss något. Typ. Ja ni förstår.
Ibland kan det kännas lite så hopplöst man vill så mycket och så lite händer.Tröstlöst.
Så vips en dag så möter man en sån där fin person. En sån där person som väcker hela känslospektrat i kroppen. När man blir så medveten, man ser massor runt i kring, sånt som man tidigare missat. Man är. Det hände mig.
Mina promenader vart plötsligt promenader där jag såg träd och kände dofter, leendet på mina läppar vart mer intensivt och satt gärna kvar. Känslan i kroppen var fantastisk men så kom dagen när det sa stopp. Pirret skulle bort. Trist, sorgligt men ändå, det är ju så det fungerar, ibland pirrar det liksom inte lika mycket från alla håll. Hur ska man hantera sånt???
Till en början blir man kanske lite ledsen man börjar slicka sår och kanske känner sig lite bortvald sen så inser man att man faktiskt fått uppleva en del, så då kanske man egentligen väljer att se det som tacksamhet för en minnesvärd tid och en fantastisk känsla i kroppen. Man väljer själv hur man vill känna. Vi känner alla olika, fungerar olika. Jag är själv medveten om att jag är en känslomänniska ut i fingerspetsen, så jag känner massor, kring det mesta på både gott o ont men det gör mig till den jag är. Självklart har även jag sidor att förfina och utveckla men i det stora så tycker jag om mig. Jag tror att det är en förutsättning för att kunna tycka om någon annan.
Men så började funderingarna kring lärandet. Vad var tanken med mötet om det ändå skulle ta slut? Vad skulle jag lära mig? Så kom jag på det. Jag skulle ju lära mig att det finns där. Oavsett ålder. Oavsett tid. Pirret finns.
Det är långtifrån ofta vi möts men de där speciella personerna finns, där det säger klick på en gång och så mycket känns så rätt. Pirret kommer kanske inte alltid finnas kvar men jag tror nog att när man är rätt för varann så kan man då och då även över tid få fram grundkänslan med pirret. Så bekräftelse på att pirret faktiskt existerar och en himlans massa mer tålamod är nog min lärdom. Eller tålamod är nog fel ord, fröken Ivrig måste lugna ner sig lite, allt händer inte på en gång. Tålamodet är nog ett av mina stora aber...vill att allt ska hända nu, varför vänta på nåt som kan hända idag.
En väninna sa till mig, gissningsvis så är det väl en på 5000 som skapar klick och pirrkänslan, så man ska inte ge upp. Absolut inte nöja sig bara för att. Vi är alla värda pirret :)
Jag tror det iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar