fredag 17 juni 2016

Resan med terroristerna

Resan med terroristerna

Äntligen! Äntligen bar det av :) Har väl aldrig varit så oförberedd som just idag till just den här resan men det funkade ju. Ja so far ;)
Kunde inte somna igår, vet inte om jag var nervös för själva resan eller för att jag stresspackat o inte hade nån större koll på vad som fanns i väskorna... Nåväl, nu, väl på planet finns ingen återvändo. Mot Spanien o ledighet:) 
Väninnans barn hade redan informerat henne om att han kände på sig att den här resan skulle bli lite sådär kaos. Han har nog rätt. Med tanke på starten o att vi ännu bara sitter på första planet o inte ens har mellanlandat ännu tror jag att han kan ha rätt. Å andra sidan behöver ju inte kaos vara något negativt, utan lärorikt o nya erfarenheter :D
Eftersom min kropp o jag var lite oense kring sömnen i natt så vaknade jag strax innan åtta med knappt fyra timmars sömn bakom mig... Passade på att städa hemma, dammsög, körde tvätt o diskmaskin o körde upp barn, badade o åkte o klippte hår på iaf ett barn. Grymt effektivt.  
Halv elva åkte vi mot Arlanda. Gott om tid. Vi skulle kunna ta det lugnt. Ja det vill säga om inte hela sketna Stockholm skulle ut på vägarna samtidigt. Köööö???? Kön började i Västberga o bråkade med oss hela vägen till typ Norrtull. Just idag älskar jag mina marginaler. Som i vanliga fall är helt obefintliga. 
Väl framme fick vi leta länge efter parkeringsplatsen. Där. En lucka, till mig. Ur med väskor o barn, memorera platsen o sedan mot bussen. Nu äntligen kunde jag börja andas ut, nu hängde inget mer på bara mig. Trodde jag ja.
Träffade väninnan o alla barn på flygplatsen o skulle checka in. Inga konstigheter alls. Inte förrän vi kom till väskdroppet. Supersmidigt.... Egentligen. Ja, om man inte gjorde som jag o skannar väskan ställer den på bandet o tittar handlingsförlamat på när bandet försöker forcera väskan framåt medan hjulen på väskan  försöker rulla sig nedåt. Jag tittar, grips lite av panik o inser att jag skulle lagt väskan ner... Den fortsätter rulla på stället men onåbart långt bort...Hör mina vänner 
-du måste nog lägga ner väskan 
o börjar liksom klättra upp mot rullbandet o väskan som nu stannat där uppe båda två. Herregud en vuxen kvinna ska inte i panik klättra upp på bandet. De andra skrattar så de nästan kissar på sig men jag lyckas få väskan i liggläge o samtidigt klämma fingret. Bandet stannar o jag ser på den sketna skärmen att jag måste tillkalla personal...Alltid alltid jag :) En sur liten pojk hjälpte oss o jag förstod hur jag skulle göra lagom till väska nummer två. 
Så skönt, vi kunde nu gå å växla pengar. Där blev vi osams redan från start, inte vi men den där bankomaten. Den ville ju liksom inte dela ut pengar...vet inte hur många gånger som det där kortet trycktes ut o in o så nåt samtal till telefonbanken o kanske nån överföring. Efter många försök lyckades vi iallafall o det var dags för gaten :)
Innan gaten vet alla som rest att man behöver gå igenom säkerhetskontrollen. Lite nervöst men det brukar gå bra. Killarna o jag kom igenom men väninnan i hennes barn blev kvar. En rätt bra stund. Terroristerna hade med sig en kökssax i handbagaget vilket uppenbarligen inte var tillåtet. Återigen höga skratt, ja denna gång från min sida medan min väninna fick känna känslan av maktlöshet haha:)
Det är då det uppmärksammas att en plånbok saknas. Panik, vilken känsla. Krafsande o letande o lite härligt behärskat morrande över en av pojkarna tills krafset i väskan slutligen betalade sig. Den låg på plats, precis precis där hon lagt den :)
Strax innan påstigning kände vi blåstrycket o passade på att gå på flygplatsens toalett. Fit for fight, nöjda o klara skulle vi börja ta oss vidare. Mooot planet!!! När vi insåg 
-var är Cornelia?
Jobbigt det där när man är många o tror att alla andra har koll. Nåväl efter en stund var även hon ute från toaletten o vi var fulltaliga. I samlad trupp mot planet!
Nu ska vi bara landa i London. Hålla ihop gruppen på flygplatsen. Komma på anslutningsflyget o sen taxi mot huset. Vad kan fela liksom ????

tisdag 7 juni 2016

Nötter i plural

Hmm är världen full av nötter eller har jag lite för höga krav eller är det rent av så att jag typ alltid möter just nötterna eller de som plötsligt från fantastisk potentiell transformeras till ett nöt??? Eller är det jag som lyckas locka fram det nötiga hos dem??? Ja, jag fattar ingenting eller så är det min självinsikt som är helt felinställd...

Satt o väntande på tåget o messade i godan ro, läste nog in för mycket redan innan o trodde nog nånstans för en liten sekund att jag var speciell för att rätt snart bli varse om att jag var precis absolut ingen speciell. Borstade av mig, skakade bort det värsta o gick vidare. Har blivit rätt bra på att skaka av mig o gå vidare, fast med stolt rak rygg. Utåt.
 
Gick vidare på perrongen o är nästan framme där jag vill stå när jag möts av nästa nöt, den där nöten som jag träffade för några år sen som egentligen inte var nån nöt från början men blev en nöt rätt snart. En sån där respektfull nöt som hade det sådär dååååligt hemma o de skulle ju liksom gå isär nöt. Jag mitt nöt gick ju på det o blev lika förvånad som vanligt när det efter en tid uppdagades att även denne var en nöt. Just Nöt nr 2 (ska man räkna på riktigt finns nog betyyyydligt fler o nöt nr 1 vill jag egentligen inte kalla nöt för jag gillar ju honom egentligen) nåväl nöt nr 2 kom gåendes på perrongen med någe fruntimmer o jag var barnslig nog o vände mig bort. Kan bero på att jag kände mig extra ful men å andra sidan borde vinet gjort mig tuff å andra sidan säger det nog mer om hur ful jag faktiskt var just idag...å namnsdag å allt...
 
Näe ett nöt som jag ska nog inte ha ett nytt nött utan leva lycklig i ett hårt skal o inte släppa in någon innanför. Nog enklast så. På riktigt!

måndag 6 juni 2016

Oförskämt bra ego födelsedag

Vilken dag. Kan man ha det bättre än såhär och får man vara såhär snuskigt ego. Ja, bara för en dag i alla fall.

Vaknade tidigt, ja som alltid. Pensionärsgenen som ligger o vakar inuti mig och liksom vägrar låta mig få leka ungdom ett tag till. Nåväl, en helt okej gen. Får ju äran att ständigt vara trött då jag inte har vett att faktiskt gå och lägga mig i tid. Har insett att jag dessutom förutom pensionärsgenen som gör att jag inte kan sova länge på morgnarna har ett syndrom... FOMO -fear of missing out. Oavsett om jag nu är trött så vill jag nu inte gå å lägga mig av rädsla att faktiskt missa någe kul. Ungefär som när jag sitter och trycker på refresh knappen på fejjan och tror att det ska hända en himla massa och tjugo minuter senare sitter jag fortfarande där och refreshar. Jag kan ju liksom ha missat något...

Ja ja. Det var min fantastiska födelsedag som skulle vara i fokus och inte knasiga gener eller syndrom...

Vaknade till skönsång. Eller det var att ta i. Vaknade rätt tidigt och började gå igenom fejan, ville ju inte missa något och ville ju vara sådär trevlig och tacka alla söta som skrivit grattis. Höll på ett tag och undrade lite om inte killarna skulle komma in och sjunga snart. Rastlös. Hur kul är det att bara ligga i sängen och stirra in i en skärm eller upp i taket. Passade på att gå upp på toaletten. Nån borde ju vakna av att jag spolade iallefall. Icke. Drog upp rullgardinen och tittade på svenska flaggan mot en klarblå himmel. Grymt vackert och kände mig rätt nöjd över att just denna dag är min. Ja, å några andras men just nu var fokus bara bara på mig...

Kollade fejan igen och fortsatte svara. Ja, jag var faktiskt lite så, poppis idag. Frågan är egentligen hur många som skulle komma ihåg en utan kalenderfunktionen. Vill inte tänka på det utan är tacksam över att den finns :)

Hörde att det började röra sig i lägenheten och la snabbt undan telefon. Låtsades sova. Kändes plötsligt supervarmt i sängen. Har väl aldrig vridit o vänt mig så mycket som just denna morgon. Inte en enda liggställning funkade och hur lång tid kan det egentligen ta att göra frukost???

Efter en bra stund kom sötnosarna in med bricka, paket och grym sång. Älskar de där söta goa ungarna. Ögonen tindrade och de ville att jag skulle öppna paketen på en gång. Ja jag med i och för sig :). Så bortskämd av fina saker och god frukost. Efter ett antal kramar så försvann den lilla in i sitt rum för att spela och den stora hade somnat om. Själv gick jag upp och njöt av tanken av en helt obokad dag. Plockade lite hemma för att sedan koka mig en kopp te att dricka i min nya fina mugg som jag fått av killarna och en ny bok. Sen ut på gården för att där möta fantastiska grannar med samma tanke. Typ alla smyger sig fram när solen är ute och just nu syftade jag faktiskt inte på mig själv som solen, utan på den riktiga solen...

Nåväl, efter en stund i solen på gården tog jag med mig lillkillen och en kompis till honom ner till stranden med stoooor picknick korg. Så mysigt. Verkligen ääälskar sånna här dagar :). Inte ett endaste moln som bråkade med mig på hela dagen och pojkar som var sams heeeeela dagen. Sånna dagar är jag definitivt inte bortskämd med :)

Väl på stranden kom två väninnor rätt spontant och höll mig sällskap. Obokad dag men ändå så många fantastiska runt omkring och dessutom x antal fina mess och meddelanden. Sen vart det några missade samtal... Blir lätt så när man redan sitter i telefon eller har telefon på ljudlös. Ja, såhär med facit i hand så kanske inte ljudlös telefon är att föredra på en födelsedag men då har jag lärt mig till nästa år:)
Heltappropå-mötet med väninnan och hennes karl på ica parkeringen var även det en höjdare och att de en stund innan varit förbi hemma och lämnat en blomma på min altan var en söt bonus. Så glad :)

Dagens bästa måste ändå varit när det ringde på dörren under middagen. Jag går glatt och öppnar och där står grannen med sina barn. Högtalaren på telefon spelar "happy birthday to you... happy birthday"  Med sig hade de ballonger i plural och sjöng med i låten och dessutom hade de partylampor att lysa i taket med. Som om det inte vore nog med det, så nog sjutton hade de rosa partyperuker och snygga boa-r runt halsen. Ja, jag fick jag också. Galet, galet men sååå roligt och uppskattat :) De hade dessutom med en gåva. Hon har suttit och virkat en så vacker schal. Till mig. Någon har valt att lägga sååå mycket tid på att göra en vacker sak till mig??? Tack :)

Så tacksam och glad för familj, släkt, fina fina vänner och mina underbara goa prinsar. Min 22 års dag går till minnet som en av de bästa.
Ni rockar verkligen min värld :)
Tack!
Hundra pussar och kramar.
Kommer somna ovaggad och lycklig med ett leende på läpparna :)

lördag 4 juni 2016

Kan inte annat än bli en bra dag :)

Vilken morgon. Vaknade sent. Eller allt är ju relativt...jag vaknade vid 0730... Resten av familjen sover fortfarande. 

Älskar den här stunden. Tystnaden, lugnet och att bara få vara. 
Steg upp. Fortfarande rätt varmt här hemma så jag lät morgonrocken hänga kvar på kroken. Gick in i vardagsrummet och öppnade balkongdörren. Andades. Var först på väg ut, för att sätta mig därute med en filt o bara lyssna. Lät dörren stå öppen men valde soffan istället.
Jag la mig ner och bara andades, reflekterade. Insåg att jag mår så oförskämt bra. 
Hörde fåglarna som vaknade o kvittrade gomorron. Kände hur den svala morgonluften sakta nådde mina fötter o mina ben. Så skönt, så avkopplande att bara få vara. Om än bara för en liten stund. 

Snart vaknar prinsarna o dagen börjar. Å jag är så grymt redo med min svala, nyvakna men grymt pigga kropp.
Ja, ge mig en timme så är jag slut igen ;) men just här o nu så är jag stark som Pippi.

Nya äventyr

Rätt märkligt hur man kan känna sig så trygg i ett beslut ena sekunden. Nästintill lyrisk. Lycklig, full av energi, förväntansfull och spänd. På ett bra sätt. Tills att i nästa känna en klump i halsen, tryck över bröstet och ögon som av någon anledning vill tåras. Detta inom loppet av en halvtimme.


Det blev bara så plötsligt. Var så glad, nästan euforisk hela dagen. Ville att dagen skulle gå fort så jag fick gå. Det var en fantastisk dag. Så många kramar, så många fina ord, så egentligen förstår jag inte att jag ville att den skulle ta slut. Det handlade nog mest om att jag var ivrig av förväntan, förväntan inför de nya utmaningarna.Tror nästan hela dagen var ett enda brett leende från min sida, kanske för att jag stod lite i centrum, vad vet jag  ;) En bra dag. Lämnade lycklig och nöjd ifrån mig både dator och nyckel och stängde dörren. Tog hissen ner.
Först då slog det mig. På riktigt. Jag ska inte gå tillbaka. Jag hann inte så långt innan jag kände ett tryck över bröstet och ögonen blev blanka. Förstod inte först, utan stod där vilsen vid vägen en stund, med ett stort fång blommor, som jag fått av vännerna, i famnen. Stod still en stund, innan jag med rätt tunga steg gick vidare.


Jag har inte ångrat mig. Fortfarande trygg och glad i mitt beslut. Det här kommer bli så grymt bra:) Det som sköljde över mig var nog insikten att det jag gick ifrån plötsligt blev historia. En historia som varit med och format mig på många sätt men det är just det där med människorna. Vännerna. De som kommit mig nära och kommit att betyda något. Plötsligt kommer vi inte längre ha en del i varandras vardag utan plötsligt kommer vår relation kräva en ansträngning från något håll. Självklart en positiv ansträngning men hur mycket vi än vill hålla oss kvar i så är det ofrånkomligt att vardagen fortsätter och man tappar några.



Ska försöka vara lite duktig o hålla mig fast vid några. Försöka i alla fall :)