Jakten på den försvunna solen

Vad gör man när himlen är grå och det är kallt??? Man trotsar :)

Jorå, vi gick och vi gick och vi gick. Maspalomas är stor. Jättestor. Men skulle vi nu trotsa vädret så skulle det trotsas ordentligt. På med bikinitopp, klänning o så gympadojor. Japp, gympadojor. Ja, jag vet, outfitten var inte alltför läcker men bland det bästa med denna ort att det liksom inte spelar nån roll. Jag får vara jag helt o hållet :)

Vi sökte oss ner mot vattnet och efter mycket om och men var det just där vi hamnade och eftersom vi är rätt kloka båda två tittade vi upp mot himlen och kollade var den var som blåast. Dit gick vi. Vi gick rätt länge och går man barfota i sand så blir det rätt påfrestande men vi gav aldrig upp. Ville inte solen till oss fick vi gå till den. Sakta men säkert började vi hitta varann, solen och vi.

Ja, vi passerade en och annan nudist på vägen men vi har ju varit med ett tag nu och vant oss även vid detta. När vi kände att solen värmde och en sanddyn var alldeles ensam och väntade på oss passade vi på att vila. Kan alla andra springa nakna kan väl en annan sola i bikinitopp och vanliga trosor...Mina var dock utochin också men det var förhoppningsvis ingen som var nära nog att se. Solen, värmen, ljudet från havet och tröttheten från att ha sovit dåligt då alla pensionärer partajat järnet inatt började sätta sina spår. Plötsligt sov jag. Rätt skönt att sova i solen och bara vara. När jag vaknade hade jag sand över hela mig men det gjorde absolut ingenting. Jag var ju varm. Däremot så när jag tittade till vänster så satt där en naken man. Både väninnan och jag gjorde samma reflektion, var det "utstirrad av ett ollon" som satt brevid även när vi var på fuerte??? Nja, jag vet inte och jag ville inte gärna titta så jag tittade till höger. En bit bort låg ett naket par och mellan dem och oss höll en kvinna på att bereda sig på filt och tog av varje plagg. Jag försökte mig på att titta framåt på vattnet, havet. Där stod en naken man på alla fyra och grävde upp sand åt sina två nakna damer då de låg i sanden och behövde bättre stöd under ryggen. Jag intog återigen magläge och tittade ner i sanden. Kändes bäst så.

Nu har jag absolut inga problem med alla dessa nakna kroppar, det är ju spännande också och det är väl mest det att man är orolig att man ska fastna med blicken. Man vill ju inte vara oförskämd men ibland är det svårt att titta åt ett annat håll. Det är en del rediga belgian blue som är ute och flanerar på stranden... Kommer väl inte vilja titta på en penis på flera veckor sen när jag kommer hem... Hahahaha aint gonna happen :)

Promenaden fram och tillbaka landade nog på en tre och en halv timma. Lite småtrötta vader och törstiga som få landade vi på vår mysiga ballis med frallor, tomater, ostar och salami. Å så litte litte Caipirinha och öl :) Solen är återigen borta och det är mulet men vi hittade solen en stund i allafall och kroppen är full i solglädje :) Mår som bra här.

Inte ens vädret ska kunna stoppa myset!

Vi trotsar och vi trotsar. Inte sjutton ska en frånvarande sol få vårt humör att dippa. Långt däruppe ovan molnen så finns den ju faktiskt och man får ju försöka vara sådär överpositiv och tänka att det är ju inte solen som gör semestern. Det är ju liksom sällskapet och ledigheten. Så ännu en gång. Härliga härliga semester.


Mysig frukost på balkongen. Ja, iklädd mysbrallor, t-shirt och tröja men ändå. Ledigt och inga tider att passa. Lyx! Väninnan min var så söt och passade opp på mig och fixade frukost med omelett, skivad salami, rödlök, tomat o så kaffe. Sen avrundade vi det hela med yoghurt…dessertyoghurt, finns det. För det var sött och med tanke på att jag just nu inte känner mig alltför söt så behöver jag mycket tillskott av sånt :)

För att trotsa extra så ska vi nu ta oss ut på en långpromenad och utforska byn och alla dess överaskande spännande gränder…

Departure

Herregud, vem kunde ana att vi idag skulle vara på väg??? Att boka mindre än ett dygn innan avfärd skapar också en viss förväntan och spänning...Gran Kanaria here we come...Älskar spontanitet :)

Vaknade trött satan i morse men det var det värt. Väninnan skulle hämtas upp kl 0530 och prick 0530 satt jag utanför hennes dörr och väntade. Insåg ganska snart att en toyota yaris är en väldigt liten bil om man behöver få in två resväskor men tack o lov för baksäte. Väskorna gick in och vi var på väg. Äntligen!

Helt otroligt, allt timade perfekt. Inga köer och väl på parkeringen så kom bussen o hämtade upp på en gång, så dörr till incheckning tog en timme. Sen var det det där med två virrpannor…Checka in, vars då??? Jo men nog efter ett tag hittade vi vår kö. Den stackars flickan vid incheckningsdisken. Ja, jag vill tro att det var en flicka eller var det en karl? Ingen aning, personen ifråga informerade om vilken gate vi skulle till men vi var båda för disträ för att lyssna… jaja vi fick kolla de stora tavlorna. F39, vi hade väl typ sju stycken före oss i kön men skulle självklart först ta oss igenom labyrinten av avspärrningsband för att slutligen få kolla igenom handbagage och gå igenom metalldetektorn. Vi klarade det båda två!

Väl inne tog vi dyrfika, det hör liksom till. I min värld så är det någe speciellt med flygplan, verkligen älskar flygplan. Kan ha att göra med den förväntan som man står inför eller så är det min Stig Helmer grej att jag bara bytt tågen mot flyg. Visst nu har inte jag några modellplan eller annat men jag gillar dem, de riktiga alltså. Hur som så sitter vi där och har det bra på fiket, jag har den äran att sitta vid fönstret när min väninna plötsligt hör mig sucka högt o välmående

- Ååååååhhh
- titta, den reser sig…

Min väninna tittar på mig och först då inser jag att jag talat ganska högt och att mitt uttalande lätt kunde misstolkas (ja om man nu är lite felfuntad som en annan vill säga). Vi skrattade ljudligt tills tårarna sprutade. Insåg sedan när vi stod vid gaten att jag missat köpa mina pocketböcker, jag menar, vi hade ju liksom haft fullt upp med fikat… Skit också, får hålla tillgodo med korsordstidningen som jag lyckats raffsa med…

Planet och våra platser vart kanon, rad 16 vid fönstret. Härligt. Vi tittade på ”safety omboard” filmen som vi båda sett ett par gånger förut där pappan fortfarande hade ett extremt käkparti och syrgasmaskerna såg supersuspekta ut. Vi kunde redan innan demon berätta om hur flytvästen skulle nyttjas och hur man skulle hoppa ut på rutchkanan. Även här skrattades det ljudligt från rad 16. Faktum är att vi kände oss lite som Majsan och Sivan från sällskapsresan fast utan alkoholintag.

-Pass Pesetas, Prit…
-Pommm in…
Typ den nivån…Vi fnissade som få. Ganska snart hade vi ett nytt uppslag på film för safety omboard och även en del förbättringsförslag på stolarna, vad sägs om tempurstolar som följer kroppen. Förstå vi kommer sitta som prinsar och prinsessor allihop. Ja detta ska vi fortsätta spåna på nu under resan och sedan ha någe konkret att komma med till Thomas Cooook när vi åker hem. Kan inte annat än bli succe.

Rad 16 kändes som en fantastisk rad när vi klev på planet. Väl framme så hade vi insett att de platserna var platserna som gud glömde. Vet inte om personalen på planet trott att vi skrattat åt dem tidigare men vid flertalet tillfällen missade de rad 16. Inte ens när jag satt med betalkortet framme och väninnan ropade
-Hallååå
-Hallååååå, så hörde de oss. Men icke. Kände oss rätt osynliga, ja ungefär som en vanlig kväll på krogen, ja eller på jobbet eller ja hemma också. Det var alltså inget som störde anmärkningsvärt mer än bristen på hudkrämen jag tänkt köpa men vi får väl andra platser på vägen tillbaka. Stackars satar som sitter på rad 16 säger jag bara.

Visst, när de väl stannade till så var de ju trevliga och rara, precis som vi :)

På väg ner passerade vi molnet utan slut…mmm en viss oro spred sig i kroppen. Lite dugg och avsaknad av sol kändes sådär men positiva som vi är så var vi vid gott mod. Det skulle bli bra det här.

Vi gick fram till vår ving-värd och hon sa att vår buss ännu inte kommit utan att vi fick ställa oss under klockan vid entren… Japp, sagt och gjort. Där stod vi. Under klockan. Inte fan ropade de upp vår buss…sen kan det ha varit så att vi var lite disträ även här och kanske missade men jag vill inte riktigt tro det… Hur som helst så gjorde ju väntan att vädret fick en chans att justera sig. Vi hoppades på det.

Efter ett tag var vi inte många kvar som väntade…Då kom en spansk kvinna och frågade vart vi skull. Hon följde med oss ut till en liten liten buss med endast två platser kvar. Frågade chauffören om han kunde åka förbi även vårt hotell o fick en nick till svar. Kändes lite sådär. Väl inne i bussen var det fullt sånär på de två platserna. En längst fram och en längst bak i soffan…Ja, vi skulle ju ha tid att prata med varann sen… Väninnan fick platsen längst fram brevid chauffören och jag platsen längst bak tillsammans med en familj. Jag tror herr Busschaufför gjorde allt för att nå personbästa. Han skulle fram fortast möjligt, vet inte vad som väntade honom efter arbetspasset men nog fasen var det någe bra. Vi passagerare satte rätt snabbt på oss våra bälten och höll oss krampaktigt i sätet framför. Väl framme drog nog alla en lättnads suck. Vi överlevde bussresan! Ja oss körde han till fel hotell först men fantastiska väninnan var så uppmärksam o informerade om misstaget. Så vi slutligen kom rätt… Eller rätt o rätt…

I receptionen möttes vi av en rar värdinna som gav oss nyckel o beskrivning till rummet. Vi gick bort till hissen och möttes av den minsta hissen jag någonsin sett. Med nöd och näppe fick vi in två väskor och oss två, Yarisen kändes plötsligt som en buss, med släp.

Plan fyra, kan inte annat än bli bra men när vi möts av utsikten så inser vi att. Oj. Till vänster på en balkong satt en kvinna med väldigt långa bara bröst och solade, på en annan stod en man med rumpa o snorre bar o hade det bra i solen. Tittade vi rakt fram så fanns stoooora reklambilder på en lättklädd karl och så lätt till höger så fanns en blinkande skylt med pil. Sexshop open…

-Oj.

Efter att ha gått en vända på stan och mötts av krogar vid namn Glory Hole o annat liknande, allt med en undertext ”mens bar” så har vi insett att vi har kommit till bögarnas mekka. Ja, inte för att jag har någe problem med det men det var väldigt väldigt påtagligt och då väldigt förståeligt varför vi passerade alla dessa karlar som höll i hand eller kom ut ifrån hotellet Gay resort. De och de rara pensionärerna. Herregud, de finns i överflöd överallt. Och skenet bedrar, den där lilla gulliga tanten och farbrorn blir så snart klockan blir midnatt blir de partykungar o drottningar hela bunten.

Väninnan och jag som eftersökte en lugn resa, gick på kvällen rätt skapligt i tid upp till hotellet. Ja, nog hade vi hunnit äta gott och ta en kaffedrink på en mens bar, tydligen var tjejer också välkomna. Det var ju rätt tur för annars hade nog balkongen varit vår vän hela semestern. Hur som helst gick vi upp till hotellet och drack en kopp te innan det var dags att sova men satan i gatan vilket liv. Från alla håll så dunkades det partymusik och glada tillrop. Pensionärer och gay kan festa ordentligt. Och länge. Vet inte när krogarna stängde och folket gått hem men det gör inget. Jag har semester och kan sova länge imorrn så de får parta bäst de vill.

Paddan

Jobbigt det där med kvinnligheten. Du vet när man egentligen är rätt tjejig på ytan och trivs rätt bra när man får bejaka det kvinnliga. Att få göra sig lite extra fin genom att tex måla sig, bära kläder som framhäver formerna, fixa iordning håret, välja de kläder som passar dagsformen och klackarna. Få bära ett par fina skor med klack. Jag vet att det är ytligt men jag trivs rätt bra när jag får göra mig fin och känna mig fin.

Känner att jag sunkat ihop lite vilket är rätt trist men å andra sidan så är jag väl medveten om det och det positiva i kråksången är ju att det är en rätt easyfix. Kunde ju varit värre liksom, kunde ju varit så att man gått upp i vikt och var otränad och det är ju jobbigare att fixa till. Men dra på trissor, där var vi ju också. Nog sjutton har fröken gått upp i vikt och är rätt otränad också. Jojo minsann :)
Shit pommes vilken pudding man kollar på i spegeln... Men jag trotsar, jag står ändå där framför spegeln och ser eländet men försöker ändå göra det bästa av situationen genoma att säga


-JAG ÄR FANTASTISK :)


Som idag. Rätt less när jag såg mig själv, mina nariga händer och trista naglar. Så enkelt ändå. Tog fram det där fina ljuslila nagellacket, metallic. Målade. Vips så kändes det så mycket bättre men ändå en liten liten detalj...handkrämen. Herregud en sån skillnad,vilken lyster, vilken lycka, vilken känsla. Visst jag mådde ju bra innan också och det var absolut inge synd om fröken röd men ändå. Sån liten effort och så mycket bättre. Fina färgranna naglar, tre minuters fix för lite extra glädje. Det var det defintitvt värt.
Bra dag idag med andra ord :)

nu natten, man ska bli fin av att sova har jag hört...är det för att man blundar kanske???

Rock of Ages

Herregud vilken kväll!
På alla hjärtans dag fick jag ett fint mess från en väninna som precis vunnit biljetter till Rock of Ages. Hon undrade om jag ville följa med på musikal. Johejdu, behövde jag fundera eller, nope. Lycklig som få messade jag glatt tillbaka att jag gärna gick.

Det var efter det som jag började fundera lite. Musikal, jo det gillar jag ju men rock. jag är ju ingen rocktjej, eller jo om man ser till den katastrofala missfärgningen av håret så nog är jag kanske lite rockig minsann. Ja inte för att rocktjejer har missfärgat hår...känner att jag målat in mig i ett hörn :) väljer och bara gå vidare. Liksom enklast så :)

Hur som helst så började jag såklart googla lite om rock of ages och insåg när jag lästa att shit pommes, det här kan bli en grym Anna kväll. Det skulle bjudas på en kväll med grym musik, grymt bra skådisar och så grymma musiker. Lycka.

Idag var det dags. Väninnan och jag möttes upp och fick tag på våra biljetter. Stackars biljettpojken visade oss till fel platser och vi lantlollor såg nog ut som två virriga höns som sprang fram och tillbaka och pickade och försökte hitta rätt. Vi skulle visst upp en trapp...märkligt att det liksom alltid händer oss. Att det alltid ska vara någonting som gör det hela lite svårt. Ungefär som den där gången när vi skulle till Mosebacke på konsert och liksom tog fel buss ut till djurgården och fick gååå en lång bit ut till djurgården för att där inse att vi liksom hamnat på Mosebacke. Vi skulle ju liksom inte landa där, vi skulle ju till söder...Spårvagn tillbaka men när den stannade vid sergelstorg satt vi fint kvar. vi skulle ju liksom till centralen och ta tunnelbanan. En turist kom fram och sa
-This is endstation
Märkligt, gulligt att han frågade men jag hade ju ingen aning så jag svarade
-hmmm I dont know
Då säger människan återigen
-This is endstation...han hade en väldig betoning på is, så denna gång gick det liksom inte att missta sig.
Vi gick av och insåg ganska snart att spåren inte riktigt gick längre. Dåligt ;)

Hur som helst, musikalen... :) Vi satte oss på balkongen och det startade upp. Johan Rheborg skulle vara med och jag hade liksom till en början inte riktigt förstått vad han skulle med och göra. Han är ju liksom kul, han är ju inte rock. Shit pommes vad fel man kan ha. Där stod plötsligt en rocker med långt stripigt hår, Johan Rheborg. Satan i gatan, han ägde. Visst han sjöng kanske inte så mycket men han lyfte musikalen en dimension till. Anna-skämten haglade, typ Vagina Cunts...asgarv... Många under bältet skämt men för den som känner mig så vet man liksom att är det nån gång jag råkar vara lite rapp i käften så är det just när det är lite under bältetskoj. Å andra sidan så brukar det väl oftast vara så att jag är den som garvar högst och längst åt mina skämt, fast det är väl för jag är den som förstår dem bäst...hur svårt ska det va liksom :)

Att det ska vara så svårt att hålla sig till ämnet... Rock of Ages. Musiken startade och jag satt i två akter med rys på armarna. Så himla imponerad av dessa musiker och deras röster. Uppenbarligen bor det en liten rockbrutta i mig för musiken de valt var bara massor av gamla godingar som gjorde att hela kroppen fylldes av glädje.
Sen är det just det där när man sitter och kollar på dessa graciösa fantastiskt duktiga dansare och musiker med fantastiska kroppar, fantastiska röster, och så kan de liksom dansa också. Sa jag att de var snygga också?

Vad fasen gjorde jag för fel, fröken floffa floffa liksom som med darr på rösten ibland lyckas sjunga en och annan ton tills barnen vänligt men lite lidande ber mig sluta...och sen om man skulle dansa samtidigt...vilket skämt, förstå om jag skulle haft en mikrofon framför mig, jag skulle ju flåsat som få. Helt övertygad om att en publik skulle börjat titta på varann och fundera kring vem som ringt "heta linjen" för det där snuskflåset måste ju komma nånstans ifrån. Tills de tittar ner på scenen på den stackars lilla floffa floffa flickan som försöker sig på att dansa och sjunga samtidigt. Ingen bra kombo. Å andra sidan så kanske...men näe, jag har fasen inte rösten. Däremot så var det en rätt kramgotjej på scen och hon kunde ju både sjunga och dansa utan att flåsa. Vilken röst, herregud så jag rös.

Jag säger såhär, vill man ha lite pole, lite lättklätt, fina karlar (jag säger bara Joakim...herregud och jag som liksom inte gillar långhåriga karlara men det är väl så, man måste ju få ändra sig :)) kul som attan med Rheborg och fantastiska Peter Magnusson och så en himlans massa fyrverkerier och grym rockmusik till det. Ja då ger jag tummen opp och säger gå o köp en biljett. Både väninnan och jag var lyriska när vi gick därifrån och sa att vi ville se igen. Jag vet, nu är jag lite som jag är och man kanske inte tänker att man kan lite till mitt goda omdöme. Då säger jag bara som så...
HELA China stod upp och applåderade. Då är det bra, grymt bra. Fan vilken kväll, satte mig på tåget helt upprymd och lycklig, fylld av låtar som jag måste hem och lyssna på.

Tokig Torsdag

Ett enda nyårslöfte i år och det var just tokig torsdag. Varannan torsdag skulle det göras något kul utanför hemmet. Årsplanen gjordes på Malmen vid vårt första tokig torsdagsbus.Allt för att underlätta resten av året och för att inte missa någon torsdag. Ett ganska bra nyårslöfte, torde vara rätt lätt att hålla.

Så kom dagen D, idag. Tokig torsdag och väninnan hade fått förhinder. Paniken i kroppen när jag insåg att löftet inte skulle kunna hållas fullt ut. Skulle jag ut på bus själv eller hur skulle jag få till denna kväll?

Så ringer min fantastiska väninna och hennes ännu mer fantastiska barn har sagt att det är okej.

-Mamma, du kan åka iväg en stund.

Glädjeskutt! Tokig torsdag blir av!!!

Heron here we come (ja vi körde snabb o enkelvariant eftersom väninnan behövde komma hem lite halvsnabbt…) …men hur det än var så hann vi ändå med en viss sms förberedelse…ja för lite pepp…

Jag: Du o jag på Heron Bejbi :)

Hon: Nice…:)

Jag: Grrr;) När ses vi och vad vill du jag ska ha på mig ;)

Hon: Vi ses utanför Mio kl 19, jag har svart lackkorsett och strumpbyxor…

Jag: Jag har platåskor med hög klack, nitbeklädd. Till detta ett par stringtrosor i nät och över detta ett par chaps i mocka. Till detta en midjekort skinnjacka och en bh i metall. Som accessoar ett nithalsband.

Jag tar en rosa neonfärgad handväska så du lätt känner igen mig.

Hon: Grrr…Shit vad Nice…

Jag: Asså, egentligen passar inte den rosa neonfärgade handväskan till outfitten. Ok om jag hoppar? Känner du igen mig ändå tror du?

Hon: Näää, nu har ju jag tagit fram mina finaste kläder osso. O jag tänker att det är stor chans att du får tag i en svart man i de där kläderna…:)

Jag: Hahahaha ok väskan blir med

Väl där kände vi knappt igen varann…märkligt vi hade bangat båda två. Stod där med våra vanliga kläder och såg sådär förväntansfulla ut som vanligt. Tokig Torsdag! Vi valde ett av de typ två fik som finns att välja mellan och valde bord med omsorg. Lite avskilt, lite överblick. Vi hade stenkoll på omgivningen. Städade som få satt vi och hade en mysig fika med kaffe och paj och med härligt många skratt, självklart med tårar, det hör liksom till när vi ses :). Folket runt i kring anade nog inte vad vi pratade om eller vilka ämnen som idag avhandlades…

Ser redan fram emot nästa tokiga torsdag, den kommer rocka mest :)

myskväll med Ted och lite fire...

Efter ett gäng vab-dagar hemma så är vi nog lätt less på att sitta härhemma men vi försöker på alla sätt hålla modet uppe. Vi skulle ha en sån där riktig myskväll och tände uppemot femton levande ljus i vardagsrummet. Killarna fick välja film och glassen hälldes upp i skålar. Kunde inte bli annat än en riktig kanonkväll.

Killarna hade dock valt filmen Ted. Låter ju som en rätt rar film om en teddybjörn och en ensam pojk utan vänner. Pojken som var lite ensam fick teddybjörnen i julklapp och blev såklart jätteglad. En natt önskade han att de skulle vara bästisar för alltid vilket resulterade i en rar teddybjörn som kunde prata. So far so good...det var bara det att de blev stora också, en vuxen pojk och en teddybjörn med basröst...En söt nalle som röker på, dricker och gör en del otyg. Nu har väl mina barn koll på rätt mycket men lillkillen lärde sig nog några fler juckmoves och en del rätt fula ord. Herregud, kallas det där barnfilm??? Nallen satte ju liksom på en tjej på lagret, han stod och skvätte vit tvålgucka i sitt söta nallefejs samtidigt som han stod o jucka på kassadisken. Inte helt omöjligt att jag tänkte fel...inte lätt att erkänna men det har hänt förr.
Å andra sidan, vi skrattade en del åt tokigheterna:)

Efter filmen lämnade storkillen oss till förmån för paddan, varför umgås med oss andra när han kan sitta själv på sitt rum med alla spel. Ja, ja, lillkillen och jag fortsatte myset med att kolla nån dejtingserie på tv. Rätt fånigt program men nog sitter fröken Anna där med ett fånigt leende på läpparna. De e lite rart det där, vår jakt på kärlek eller bara spelet när vi säljer in oss själva som fantastiska varelser. Eller säljer in och säljer in...jag är fantastisk...pappa tycker det iallefall :)

Hur som helst lillkillen la sig på golvet, på lurviga mattan med gosiga kuddar. Hade nog lite svårt att komma till ro så han satte sig och la sig om vartannat. Tänkte aldrig på ljusen på bordskanten. Lillskrutt satte sig upp, för att titta lite extra på tvn. Plötsligt hörs ett FRÄÄÄÄS.
Vad fasen var det? Jag tittade på honom och han tittade tillbaka. Kände igen doften...bränt hår.

-Var det dig det fräste om??

-mmm

-Var det ljuset??

-mmmm

-Får mamma se?

Mamma Anna tog kort och vi satt alla tre och skrattade så vi grät. Han vart lite lockig min rakhåriga prins :) För mig som är som jag är och tänker som jag tänker så såg det ut som om han hade en plätt med könshår i huvudet men han var söt ändå. Det var rätt skoj tills ungen säger...
-Mamma, får jag göra igen???

Ljusen släcktes fort som fasen. Nu har vi mys i mörker. Vi fortsätter så, bäst så :)

Härliga härliga morgon

Herregud, va hände liksom... Klockan var 04:15 när fröken slog upp de stora blå. Eller blå och blå, de är väl egentligen lite brun-gröna på någe vis och klockan 04:15 var de nog fasen inte ens brun-gröna utan lite så simmiga, rödsprängda trötta. Ett värkande huvud och en svullen näsa men inte sjutton kunde fröken somna om. Låg vaken ett tag. Tänkte att jag skulle fundera lite. Grym på att fundera, grubbla men inte ens några tankar ploppa opp, utan låg mest där sysslolös och lyssnade till boysens andetag. Rätt mysigt men inte fasen hjälpte det mig, inte fasen vart jag sådär rofylld och trött för det, utan det var ju liksom bara att plocka fram mobilen.
Nån som kört WF? Nope. Ruzzle? Nope, inte där heller. Vad göra? Ja, telefonen har ju varit lite gnällig ett tag så varför inte klockan halv vem en helt vanlig onsdagmorgon rensa mobilen från onödiga appar o filer som tar plats. Sagt och gjort, många mess försvann på vägen, den hann både stänga av sig och sätta på sig på grund av denna obarmhärtiga behandlig denna arla morgonstund men matte bestämmer. Alltid. Men sen då, vad göra? Jag menar, man kan ju inte leka med en telefon i timtal och det är ju inte direkt så man kan ringa någon sådär mitt i natten eller tidigt på morgonen.
Det blev en tidig frukost i soffan. Rätt mysigt faktiskt. Utbudet på tv-n var väl lite sisådär men jag fastnade ändå för ett gammalt favvoprogram sen typ artonhundrasjuttiotvå... Nanny :)
Lite roligt jag har ju mitt "frikort" Bygglovs-Matte, lite av guds gåva fast lite kort men va fasen det finns ju sånna platådojor om det skulle vara så att man någon gång fick den äran och hans längd skulle vara ett problem. Nu tänker du såklart, va fasen hade Bygglovs-Matte med Nanny och göra? Helt rätt men det var just det. När jag sitter där och tittar på Nanny så kommer mr Sheffield in och jag funderade lite. Fasen, han påminner om nån, vem??? Så kom jag på det, det var ju liksom en kopia av bygglovs-matte vilket torde innebära att jag nu har två frikort :)

Så man kan svamla på morgonkvisten, härligt. Det blir en bra dag och jag är helt övertygad om att jag ikväll kommer somna ovaggad men vid gott mod. 2013 is da shit :)

Jag, lat???

Pratade med en kompis idag. Vi pratade om det här att vara lat. Själv vill jag inte riktigt se mig själv som en lat jävel men inser när jag tänker till att nog fasen är fröken lat.
Finns det någon annan anledning till att gymkortet som bränner i plånboken och kostar skjortan bara är använt tre gånger sen dec 2011...kan man kalla det något annat än lathet. Eller just det faktum att jag tar bilen till Ica när jag är hemma. Skulle jag gå hela vägen skulle det ta mig tre minuter. Det är fasen nästan lika långt till parkeringen...Å andra sidan så är ju sophuset på vägen till parkeringen vilket innebär att jag spar lite tid genom att gå dit först. Så, så lat kanske jag inte är, jag kanske är mer effektiv. Varför göra någonting svårt när det kan vara enkelt, eller varför göra någonting jobbigt när det kan vara lätt. Det är som det här att skriva för hand. Vem orkar skriva sida upp och sida ner idag utan att få värk i handleden eller spelet för att man längst ner sida ett råkar skriva fel.. Återgår man till de där få gångerna jag faktiskt varit på gymet så nog fasen slutar jag innan det blir för jobbigt. Varför göra något som gör ont liksom, varför ska jag behöva ta i för kung och fosterland. Näe tacka vet jag lagom.
Hon eller han som uppfann vibrerande leksaker ska ha en eloge. De var nog riktigt lata de, å andra sidan har de underlättat livet för många av oss riktigt lata :)

Tjing tjing.
Förkyld är jag också, önskar att det fanns ett självsnytande papper som skulle underlätta min kväll men äh, ge det lite tid så kommer det nog snart :)

Rönninge by Night

Var ute igår. Inte en sån där vanlig utekväll i stan när man står 45 minuter i kö för att komma in på ett ställe, utan en sån där nära-hem-kväll i Rönninge. Vi hade sett att bandet Brobergs skulle spela på Villa Talliden. Självklart skulle vi dit!


Kvällen började bra med mysig middag och sen insåg vi att det var dags att gå. Bandet skulle börja spela klockan 20 och med tanke på att vi är som vi är så har vi väl typ aldrig varit i tid, ever. Vi jobbade vidare enligt den traditionen så vi kom väl fram vid kvart i nio. Vad händer? Vi får inte komma in…det är kö??? Vi är ju på lokala värdshuset, där kan det ju inte vara kö men vi får snart höra att det är Brobergs-fenomenet. Alla vill vara där. Kul! Hur som helst så var vår kötid färre en fem minuter vilket vi gärna tog.

Väl inne var det knökfullt, så härlig stämning, så många glada människor på så liten yta. En enda stackars bartender servade oss allihop men trots en viss väntan vid baren så höll han oss allihop vid gott mod med sitt glada sätt.

Till en början stod vi och observerade och lokaliserade oss. Insåg ganska snart vart 40+ folket fanns. Här. Kalas. Många kända ansikten. Stod och pratade med en gammal kompis när dennes kompis säger
-du får ganska ofta höra att du är lik en kändis va?
- ööö näääe, svarade jag. Även om jag hann tänka en del namn som jag gärna skulle vara lik, typ Eva Röse, en ung Nicole Kidman, Barbwire, osv osv. Vi tänkte uppenbarligen inte lika…
-Du liknar hon tjejen i filmen Modig…
-Näe, aldrig sett men är inte den tecknad?
-Jooo, vänta, jag ska ta fram en bild…

Jo hejdu, fram plockas en bild på en rödhårig globögd hottentott… Vet inte om det finns något att göra men är det så illa så får jag nog kontakta en kirurg på måndag ;) Fast jag tror att han innerst inne försökte sig på en komplimang och vara snäll. Tror jag…

Jag lyckades smälta detta och stod sedan i den trevliga baren och köade när en karl sa
-Damerna först.

Håhå, gentlemännen har ännu inte dött ut, de finns kvar :) Det finns alltså hopp om framtiden. Hur som helst tyckte jag nog att vi fick rum båda två och sa att
-Du får plats du också.
Så säger han…
-Du vet att vi har träffats förut va?
Oj shit, vem vem vem??? Ingen aning
- Förlåt men jag minns inte
-Nä du var ju med han polarn vid stranden och så stog vi och snackade.
-Jahaaa, fortfarande inget minne men kom snart till insikt…
-Känns märkligt men det innebär att du har sett mig i bikini….

Jag lyckades skaka av mig denna känsla och väninnan och jag tog sikte på dansgolvet. Först lite trevande en bit i utkanten men när vi väl var varma i kläderna så stod vi plötsligt och studsade framme vid scen. Herregud vad vi skakade de lurviga. Från en liten observant position i en hörna och in i kärnan och närmast bandet. Knasmajor men kul. Vilken puls. Vilken stämning. Vilken kväll. Så skoj!

En känsla säger mig att vi kommer gå tillbaka :)

Bra bättre bäst

Herregud att man kan känna sig så euforisk och lycklig. Upprymd, fylld, förväntasfull. Och ändå inte riktigt förstå varför…

Jag hade egentligen en dag som alla andra, jobba, jobba, jobba. Kramens dag och inte så många kramar som jag hoppats på, hade definitivt inte fått ligga och inte heller vunnit pengar så varför så upprymd o glad?

Det måste ha varit samtalet. En väninna lät lite låg i luren. Det är jobbigt att höra sina vänner vara låga. Man vill ju dem allt det bästaste bästa. Men visst, ibland är man inte på topp och det måste väl få finnas såna dagar. Fast det är ju där vi vänner kommer in, för att lyssna, lyfta och peppa. Så jag började.

-Men du, du får gå in på toaletten och ställa dig framför spegeln och säga ”fy farao va jag e snygg”, men nä hon lät inte alltför sugen på detta så då körde jag nästa idé;
-Mmm nu säger du efter mig.
-Jag är fantastisk
Min väninna upprepade, lätt skeptisk. Ja hon tyckte nog jag var rätt rubbad men det gör inget. Den bjuder jag på liksom.
-Jag är intelligent, och hon sa tveksamt samma sak
Jag fortsatte och hon upprepade efter mig, sakta men säkert med lite gladare ton. Vi var en bit på väg :)
-Jag är snygg
-Jag är en av de bästa jag vet
-Jag är intressant
-Jag är snäll
-Jag är rolig

Och så fortsatte jag. Sen var vi dessvärre tvungna att bryta samtalet och jag gick och går fortfarande i tron om att hon kände sig lite gladare. Själv var jag överlycklig. Jag hade sagt så många fina saker och min fantastiska hjärna och mitt fantastiska ego gillar bekräftelse och suger åt sig som en svamp, så resten av vägen hem satt jag och log som en riktig toka.

Jag vill ändå tro att det är 2013 som gör det, vilket år, vilka möjligheter. Goood Karma, känns som jag är där. Kanske lite, fick ett sånt där bra samtal när jag kom hem också, ett sånt där oväntat. Eller så är det bara så jag funkar, det blir vad man gör det till och jag har bestämt att det ska bli bra. Eller bättre menar jag såklart! Så fortfarande sitter jag här, glad och ler. Härligt minsann!

Kramens dag

Visste inte ens att det fanns en kramens dag men gissa vilket lyckorus som infann sig när jag förstod att det fanns. Vilken förväntan som skapades. Stod med öppen famn mest hela dan och trodde folk skulle hoppa in i min famn. Försökte mig på mitt bästaste mest inbjudande sätt men inte fasen var det nån som valde att krama om mig idag. Började fundera på om detta var något som drabbat bara mig eller om fler kände sig lite snuvade på lite mysig omtanke och närhet. Insåg ganska snart när jag såg mig omkring att kramarna tycktes utebli.

Alltså fick jag ta saken i egna händer. Som alltid :) Skulle det bli kramkalas så skulle jag nog vara tvungen att bli mamma till kalaset. Sagt och gjort, tänkte nu skriva endast två sketna kramar fick jag ihop. Men finns det något som en sketen kram? Det var ju liksom de bästaste av kramar. Passade på att bjuda in mig till min fantastiska pappa på lunchen och möttes av stor kram och fick en minst lika stor när jag var tvungen att åka tillbaka. Sen hade jag den äran att få träffa underbara Åsa och fick både hej och hejdåkram. Varma goa kramar från människor jag tycker om och som jag vet tycker om tillbaka. Det är de bästa av kramar.

Skulle tro att det där med kramens dag inte riktigt är förankrat hos oss alla ännu. Lite trist men jag gillar ändå konceptet men förstår väl kanske inte varför det ska vara en, bara en kramens dag. Kramens dag borde ju vara som var-dag är en fest. Jag vill kramas varje dag så det är väl det jag ska verka för så bli inte förvånad om du får en kram. Vi mår rätt gott av dem, allihop.

Satans ryckande...

Det var ett himlans öga och rycka. Vet i fasen vad som hänt men mitt högeröga har börjat rycka och jävlas i tid och otid. Hamnat i drag. Jo hej du, då skulle mitt öga vara i drag för jämnan. Fast visst, nu blir det ju en del soffsittandes och det är ju rätt kyligt därifrån den där ventilen, ovanför fönstret. Rätt kallt om högerarmen och sidan om jag tänker efter. Kanske skulle fylla den där ventilen med sånt där isolerskum och bara skära bort det där skummet som pyser ut utanför...mmm kanske får bli så. Jag menar, de där ryckningarna är allt annat än charmiga. För att parera brukar jag försöka spärra upp ögat och då blir man plötsligt lite sådär Popsicle-aktig och då har folket liksom börjat rygga tillbaka. Typ. Ja, jag förstår dem men bättre det än att de tror att jag står och småflirtar och tar ett steg framåt iallefall. Eller i och för sig. Det beror ju på vem...måste fundera på den. Åka till farbror doktorn känns lite overkill iallefall. Jag kör nog ögonlapp nästa vecka istället så blir det nog bättre, kanske finns fodrade vindtäta för att hålla kylan och draget borta. Jack Sparrow here I come :) eller hade inte han en ögonlapp???

Om alla hjälper lite

Juuuulen är häääär….med nån dansbandsnisse ljuder i högtalarna. Det är bäckmörkt ute, snön faller och kylan blir så påtaglig när man står och tittar ut och närmar sig elementen som nästan kokar. Ljusstakar lyser upp fönstren och första adventsljuset är tänt. Första julrosorna är inköpta och gör köket extra julfint. Planer finns på att baka både lussekatter och pepparkakor rätt snart. Måste göra en plan för vad jag vill fixa för gott inför jul och planera alla julklappsinköp.

Jag brukar inte vara den där uppstressade inför julen, ja inte nu längre i alla fall när jag inte längre är värdinna för julfirandet. Nu får jag vara gäst och bara vara hon som hjälper till, vilket känns ganska lagom just nu. Julen är bland det bästa jag vet, hela jag fylls av glädje och förväntan. Ja inte för att tomten ska komma eller att jag ska få julklappar utan mer allt det andra, det runt omkring. Familjen, maten, dofterna, ljusen, Kalle Anka. Hela hela kittet och så självklart glittret i mina barns ögon.

Men så när jag tar det ett steg till och tänker på att det finns en värld utanför min lilla bubbla. En värld som inte alls är lika varm, mysig och förstående som min. När jag tänker på de som inte har någon att fira med, de som hamnat tokigt i livet på ett eller annat vis, de som inte har någonstans att sova. Då känns det som att jag gör för lite, jag skulle så gärna vilja hjälpa men hur?

I helgen skulle vi fira advent med släkten. Mysigt, gott och härligt sällskap. Innan vi for skulle vi handla med oss någonting. En blomma, choklad eller något sånt som man brukar ha med sig när man åker bort men så såg jag mannen utanför Lindex. En rakryggad man som sökte ögonkontakt med förbipasserande. Inte var där många som stannade men han fortsatte. Min tanke vart. Självklart, så ska jag göra :)

När hans blick så mötte min frågade han
- Situation Stockholm?
Jag såg på honom och sa
-Ja tack, men jag har några ärenden först så jag kommer tillbaka.

Han nickade till svar. När jag efter en timme kom tillbaka tittade han på mig
-Jag sa ju att jag skulle komma tillbaka, sa jag med ett leende

Han log tillbaka och förklarade att det var många som använde just den frasen och sedan inte kom tillbaka. Inte i spydig ton och inte argt eller besviket utan mer ett konstaterande. Vi pratade en kort stund och jag såg glädjen i hans ansikte. Någon som stannade, någon som handlade och någon som dessutom pratade en stund.

När jag gick sa han återigen med ett leende och ärliga ögon
-Tack. Ha en riktigt fin jul.
-Tack, jag får önska dig detsamma.

Och jag är rätt säker på att min jul kommer bli fin och jag hoppas verkligen att även hans jul blir en fin och mysig jul, att även han har någon att få fira med, att även han får äta sig proppmätt och somna varmt och lycklig med ett leende på läpparna.

Det tråkiga är att han bara är en bland många som har det lite svårt och då är han ändå en bit på väg åt rätt håll.

Jag tror som så, att om vi alla försöker hjälpa lite grann så mår vi rätt gott i själen och förhoppningsvis har vi även underlättat livet eller dagen lite lite grann för någon annan.

Tidningen jag köpte gav jag till pappsen och Inger i adventspresent och jag hoppas och tror att även deras hjärtan värmdes. Blommor och choklad, ja det fick de ändå.

En liten liten kram

Rätt nöjd med mitt liv som singel egentligen. Rätt skönt att veta att jag kan göra precis vad jag vill, hur jag vill med vem jag vill och när jag vill. Fantastiskt.
För att dra ett exempel. Min helg, den vart en sån enkel en, jag kunde liksom välja att starta lördagen med den nya spännande boken jag fått låna och sen sträckläsa för att sedan läsa ut den på söndagen. Och nej, det var inte en bok med stora bokstäver och bilder, utan en sån riktig, en sån låååång tjock bok med små och många bokstäver.

Det är en lyx att kunna välja själv vad jag vill lägga tid på utan att någon slänger blickar på hon den dära, läs mig..., som man ändå inte får kontakt med eftersom hon är helt uppslukad av han den där Mr Grey, mmm han i boken. Fast mr Grey måste jag skriva om en annan kväll, han är liksom ett kapitel för sig.
Men ändå, min helg var rätt skön ändå, även om jag valde att inte umgås. Ja, så mycket iallefall. Nog hann jag åka förbi både storebror, träffa vänner och sen fira advent hos pappsen också men ändå. Lite lagom, med mina ögon mätt i alla fall och nu är jag rätt medveten om att min stackars personlighet älskar att ha folk ikring mig så det är väl det som spökar just nu kanske.

Jag stormtrivs som sagt i mitt liv som singel och ensam men ändå så kan kroppen och jag ibland skrika efter sällskap eller nån som ska tycka sådär extra mycket om just mig och bli sådär lycklig av lilla jag och sen känslan att få känna, att få tycka om såååå mycket tillbaka. Lycka. Fast nä, det är kanske inte just det jag vill ha idag. Just idag var jag bara i ett skrikande behov av en kram. Vad göra åt saken liksom??? Lycklig? Jajemen. För jag är nöjd. Egentligen. Men bara en liten liten kram hade kunnat kännas rätt bra precis i detta nu. En varm famn som håller om utan att släppa, en hals och ett bröst att borra sig in i och bara få vara och somna tätt och tryggt. Japp, det behövde jag idag men det funkar att krama kudden också. Funderar på att skaffa en sån tempurkudde, kanske funkar rätt bra med tanke på att de liksom formar sig lite…

Frustration...

Aaaaarghhhh, äh försökte få till ett sånt där frustrationsljud, hur nu ett sånt låter. Vi har väl alla egna och de låter nog rätt olika beroende på vilket humör man är på eller vilken typ av frustration.

Så märkligt. Hela jag är liksom fylld av lycka. Eller hela och hela men en stor del av mig men så finns där en sån där grym frustration, som jag liksom inte råder bot på, som jag liksom inte fullt ut själv kan styra. What to do???
Jag har fått höra förut att jag är så himla ivrig och att jag ibland kan ha lite svårt att vänta på saker och ting men det är väl egentligen bra. Å andra sidan så kan man ju missa bra saker som är på väg, i sin egen iver att få vara där man vill.

Landa, stanna upp, ladda, reflektera. Såna där grymt bra ord och jag är jättebra på att lära ut och förmå vänner eller medarbetare att kanske ibland stanna upp och tänka till. Men inga regler utan undantag och jag tycks vara undantaget för inget av det där är ju jag även om jag vill…
Jag menar, jag är ju liksom hon som blir nervös och funderar kring om jag verkligen har några vänner eller om jag kanske är typ en eremit eller ensammast i världen om jag faktiskt inser att jag inte har något att göra, att soffan kanske blir mitt enda sällskap en kväll. En kväll. Man hör ju. Vad är problemet. Jopp, jag tror att jag vet vad det handlar om och det handlar nog mest om att fröken måste stanna upp lite. Landa och kanske ladda om batterierna och sedan reflektera över det som varit, vad jag åstadkommit och vad jag vill.
Låter jättesunt men jag vill ju liksom bara gasa, köra gärnet. Jag vill, jag kan, jag ska… men inte nu, för nu är det dags för sussaluss som bästa Åsa brukar säga :)

som ett barn kvällen innan julafton

Skulle precis till och hoppa ner i säng när jag kände en viss nervositet. En sån bra nervositet när det mest bubblar och hela kroppen liksom ler. Jag har bott i min lägenhet i snart fyra år men först idag ska jag sova min första natt i mitt nya rum :)

Ja, det är långt ifrån klart men ändå. Fina vita väggar som väninnan min och jag målat, nytt fint golv som min goa pappa lagt. Visst, stackarn hade visst svurit en del och tyckte nog att han lagt av sig lite grann... Inte då, golvet är hur fint som helst. Jag har fått en del feedback från olika håll att jag är rätt så "otålig" i min värld så är ju otålig någe bra. Inte sjutton kan man sitta och vänta på att saker och ting ska serveras när man kan ta saken i egna händer och styra sin egen tillvaro eller sitt eget sovrum... Sagt och gjort. Bland det sista pappa sa innan han åkte hem var att
-Anna, stå nu inte själv och flytta sängen och möblerna, vänta lite tills du får hjälp
-Mmm, vi får se...
Jojo, jag stod redan då och funderade kring hur jag skulle flytta sänghelvetet utan att behöva ta isär hela stommen.
Jag är grym! Efter ett himla meckande så hade jag fått ur madrasserna och sedan upp med stommen på högkant sen var det liksom bara och gasa...trodde jag ja. Nu är det ju så att hela lägenheten är uppochner eftersom jag har flyttat ut alla möbler från sonens rum, så det vart till att flytta en grej för att sedan kunna röra sängen en meter för att sedan flytta tillbaka den första grejen för att sen behöva flytta en tredje grej...
Det var bara det att sen kom hallen och där fastnade jag. Ja, jag och sängen. Funderade en stund kring om jag skulle böla men insåg ganska snart att det skulle vara till föga hjälp. Jag kallade istället in det tunga artilleriet, mina söner. Tillsammans kom vi på att om vi öppnar ytterdörren och drar ut sängen på balkongen för att sedan därifrån kunna vika in den åt rätt håll i sovrummet, då, då kanske det skulle funka. Jajemen, ett par minuter senare var den på plats i mitt nya rum. Fint fint fint :)
Att grannarna som såg eländet antaglien börjat tvivla på om jag är riktigt sund, det får jag bjuda på.

Så nu ligger jag här, glad men inser samtidigt att ojsan ett sånt litet rum jag fått men jaja, jag får plats iallefall och min stora fina säng likaså. Stora killen däremot kommer ju kunna ha ett helt hockylag på rummet utan att det blir fullt...
I morrn kommer antagligen nya soffan till vardagsrummet och sen blir det väl till att köpa golvsocklar, taklampa och en gardin till sovrummet för att sen börja fixa till stora killens rum, sen blir det nog hallen och sen lillkillens. Jag tror vi är lika taggade alla tre :)
Älskar när hela kroppen är full av energi.
Sov gott kära vänner! Det ska jag´, i mitt fina nya rum...:)

Känner mig plötsligt rätt färglös...:)

Så himla typiskt. Så himla jag…

Skulle vara sådär grymt spontan idag. Fick liksom en frikväll då planerade aktiviteter vart inställda. På vägen hem från jobbet efter en sån lååååååång dag så var jag fortfarande full av energi. Vad göra??? Och med vem??? Ska jag vara själv??? Ensamhet är läskigt ibland??? Sitta ensam i soffan och inte göra någonting??? Nä, det funkade liksom inte, någonting måste göras och så kom den där smarta idén.

Jag skulle måla om stora killens rum så vi nu kunde byta. Jajemen, full av glädje styrde jag my fantastic Toyota mot Bauhaus.

Strosade runt och köpte roller och allt annat sånt där braigt som man behöver för att måla. Väl hemma satte jag mig en stund för att äta lite snabbt för att sedan börja dra ut möbler för att tömma rummet. Med tanke på att jag kom hem rätt sent och dessutom pausade en stund i soffan så påbörjades mitt fantastiska arbete lite sent vilket inte bekom mig särskilt mycket. Kom på sen, lite senare att det var fredagkväll och mina grannar som bor under kanske inte riktigt uppskattade min idé som även till viss del påverkade dem…Jag menar, hur jävla lätt är det att lyfta en säng, eller en soffa eller för all del ett bord och tillhörande byrå. Klart som sjutton man drar o puttar möblerna.

Det lät nog en del men eftersom jag är en påhittig filur så kom jag slutligen på att man kunde lägga en handduk under möblerna så dämpade man dragljuden lite iallefall. Strunt samma, jag var full av iver.
Tvättade min roller enligt instruktion, dunkade på den på pinnen, ställde mig och slipade på väggen för att få bort några kanter från de snygga djurgårdsränderna jag målat för länge sen. Så himla grym, jag gjorde ju till och med lite underarbete. Gick ner i förrådet för att hämta färgen. På vägen upp funderade jag lite kring hur länge burken stått och insåg att det måste vara minst ett och ett halvt år. Äsch, färg blir väl inte dåligt. Vi kör! Fixade tråget och hämtade ”röra runt” pinnen.

Så var det liksom dags att öppna burken…hmmm, börja ana oråd…den var liksom inte längre sådär matt vit som den skulle vara utan det var som ett par centimeter med någe gul typ olja o sen där under någe tjockt guck. Skit också. Men skam den som ger sig liksom. Det ska gå. Hämtade ”röra runt”pinnen och skulle se om det inte gick o få fason på burken. Jo hej du, den var fasen hård och mjölig som fetaost. Klantiga klantiga jag. Vad göra nu liksom? Så vart det en sketen kväll i hörnan i soffan i allefall för inte fasen finns det någon affär öppen nu… Men men, positiv och fantastisk som jag är så ser jag det som läropengar… (försöker intala mig själv det iallefall, ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning om när denna känsla kommer infinna sig igen. Lite jag att påbörja men inte slutföra…) Läropengar…

• Färg har ett bäst före datum
• Färg bör inte förvaras i ett utrymme som inte är isolerat mot kyla
• Färg som är som fetaost går inte att få sådär härligt krämig och len igen. Hur mycket man än försöker
• Säkerställ att du har alla attiraljer för renoveringen innan du börjar
• Sen är det rätt bra att ha ett gäng möbeltassar hemma, mycket lättare att förflytta möbler mindre högljutt då.

Imorrn är jag första kunden in på Bauhaus!

Å andra sidan, i och med ommöbleringen har jag nu en säng i vardagsummet vilket innebär att jag kan ligga under täcket och kolla film o vara sådär härligt varm. Kan nog bli en sån rätt mysig fredag iallefall :)

Burken som försvann...

Att ett egentligen så litet problem kan bli ett så stort problem. Jag bannar mig själv. Ordentligt. Hur i hela i friden kunde jag vara så urbota dum i pallet att jag glömmer min Nivea-burk hos storebror.

Har precis insett hur stor plats Nivea-burken faktiskt har i mitt liv. Var lite inne på att snabbt avhjälpa problemet med att införskaffa en ny burk men det är ju liksom som med en relation, man ska inte starta upp en ny förrän den gamla är slut och det är liksom inpräntat ordentligt. Så nu sitter jag här med läppar som svider. Röda och fnasiga och utan något att dutta på.

Sist jag såg min härligt fina Nivea-burk var i fredagskväll, idag är det liksom måndag...Hur länge ska man låta de stackars läpparna hållas innan jag måste göra något och hur länge ska den stackars burken få klara sig utan oss??? Eller ska jag liksom köra fulingen och köpa en ny?

Frågan är om den nya skulle kännas lika krämig, len och smaka så gott?

Jorå, öööö, de e mycket att fundera på nu...eller så har jag liksom bara kommit underfund med att vi struntar i de stora grejorna och fokuserar på de små detaljerna som min Nivea-burk.

Kom hem till mamma vetja.

Pungor?

Det bästa jag har gjort i mitt liv måste vara mina fantastiska barn. Visst så säger nog alla föräldrar, iallefall ibland.
Just nu är ett sånt tillfälle när hela jag är fylld av sån tycker-så-mycket-om-er-känsla.
Spontana, härliga, enkla men ändå så komplexa och fyllda av sånna märkliga funderingar...

Efter en grym fotbollsmatch nu på kvällen där lillkillen spelade och deras lag dessutom gick och vann så kunde det inte annat än bli ännu en fantastisk kväll i fantastiska Annas liv.
Självklart så har vi samma rutin som de flesta andra att man måste duscha eller bada efter ett träningspass, så lillkillen hoppade ner i badet. Han var väldigt tydlig med att han ville ha draperiet fördraget...först efter en stund förstod jag varför :)

-Storebror?
-mmm
-är dina pungar runda?
-VA???
-de e inte mina. Mina är som rugbybollar...

Rugbybollar liksom???? Vart får de allt ifrån  :)