Påskledigt. Så grymt mysigt. Kändes till och med i kroppen att det var dags, att jag liksom behövde denna ledighet. Ladda.
Så kommer då påskafton, den där Dan med stort D. Som jag har väntat och längtat. Herr Påskhare torde ju vara antågande :) kände att jag gick med ett leende på läpparna hela förmiddagen. Förväntansfull. Vad skulle han lagt i ägget i år?? Tills jag till sist uppgivet insåg att hand en dära satans sketna kaninjävelen måste glömt mig. Med flit.
Insåg ganska snart att han kanske egentligen ville göra mig en tjänst. Jag menar, hur mycket godis behöver man tillföra denna redan något trinda kropp...om man tänker till alltså, men det hade ju varit gott...
Eftertänksam och klok som jag är så tänkte jag att det kanske vore mer lämpligt att gå ut och springa.
Japp, du läste rätt. Tjockis-Anna skulle ut och starta upp slappdallret. Frågan är bara sådär med facit i hand. När ska det sluta dallra eller var finns off knappen, för just nu blir det liksom enorma svallvågor i badkaret så jag titt som tätt håller på att dränkas också...
Jaja, åter till den stundande springturen.
Eftersom jag, ensamma mamman nr ett med betoning på Ensam, är rätt sällskapssjuk så behövde jag ju såklart sällskap. Klok som få lyckades jag lura med den stora pojken. Hur tänkte jag då liksom??? Väldigt, väldigt otränad mamma mot hockypojken med flås...Fan. Men jag försökte vara tapper. Jag sprang, trots att det bultade i bröstet och jag var sådär torr i halsen. Eller sprang, ja ganska sakta kanske, kunde kanske egentligen lika gärna gått. Efter en bit som jag inte tänker yppa för nån hur lång den var så ville jag bara pausa lite och gå en liten bit. Då vänder han sig om, den dära fina som jag liksom burit i min mage och fostrat till en fin pojk, tittar på mig och säger ;
- Mamma, skärp dig, det är ju inte ens jobbigt...
När jag blir sur så blir jag väldigt barnslig, jag blir väldigt mycket tvärtemot, mycket "våga vägra", jag blir iallafall allt annat än tävlingsinriktad. Hade egentligen lust att bara kasta mig över honom och brotta ner han i snödrivan. Insåg ganska snart att han då förmodligen skulle bli sur och grinig och eftersom han mognat i min mage och fostrats av bla mig så är han rätt lik mig...dvs han skulle också blivit sur och stannat i snödrivan eller gått hem. Jag fick alltså svälja min stolthet, flina åt han och springa lite till innan jag lite snällt frågade om vi inte kanske kunde gå lite och prata istället.
Så skönt, vi är rätt lika där också, han gillar också att prata :)
Nästa gång ska vi springa lite mer sa vi men vi sa även att vi varit duktiga idag också. Förstår inte att det ska vara så tungt att springa. 43 kg Anna liksom men men, man ska väl inte förstå allt ;)
Sen var det det där med ägget, jag struntar väl i påskharen. Jag har ju varit ute och sprungit så jag är värd lite påskgodis införskaffat på ICA. Love life :)
lördag 30 mars 2013
tisdag 19 mars 2013
Joråsåattteeeee Kvinna = Jag :)
På vägen till jobbet idag tog jag ett beslut. Det här skulle bli den bästa dagen i mannaminne. Om det sen innebär att jag har minne som en guldfisk eller om dagen verkligen blir sådär fantastisk grym som jag bestämt spelar egentligen ingen roll. Jag har bestämt mig och jag är envis som få. Den skulle bli bra :)
Så stod jag där på jobbet. Glad i hågen. Mmm för jag hade en sån där grundlycka i kroppen. Det var en sån där dag med kort om folk som skulle kunna bli kaos men jag hade ju bestämt mig så vi som var kvar hade fullt upp men fortfarande med en så, bra inställning. Allt handlar om inställning.
Så ringde telefon och jag svarade sådär som jag brukar. Leendes. Har ni tänkt på att man faktiskt hör om en person ler på andra sidan luren. Jag är nog en sån, en sån som allt som oftast ler på andra sidan.
Hur som, personen, eller kunden som ringde var nog på lika strålande humör som jag för vi log nog båda två, på varsin sida av luren. Vi pratade ihop oss lite kring vad han behövde och mamma Anna sa;
-Självklart, jag ordnar det.
Så säger han
-Visst är du den vackra kvinnan som var i butiken igår också?
Ödmjukt som få svarar jag glatt
-Jajemen, theeee one and only… och så bryter min alltför icke charmiga hästgarv ut men jag tror han skrattade han också och så sa han
-vet du, då kommer jag mer än gärna in i butiken igen
Hoppla hey, vilken dag. Vilken lycka. Jag har blivit kallad för kvinna. Jag som ständigt går och tjatar om att jag tappat bort lite av kvinnligheten. Härligt :)
Bästa dan i mannaminne minsann :)
Och som bonus var man visst fin också. Jag??? Han hade nog skräp i ögat eller nåt eller så var han bara grymt artig men det funkade ju, fröken vart glad!
Så stod jag där på jobbet. Glad i hågen. Mmm för jag hade en sån där grundlycka i kroppen. Det var en sån där dag med kort om folk som skulle kunna bli kaos men jag hade ju bestämt mig så vi som var kvar hade fullt upp men fortfarande med en så, bra inställning. Allt handlar om inställning.
Så ringde telefon och jag svarade sådär som jag brukar. Leendes. Har ni tänkt på att man faktiskt hör om en person ler på andra sidan luren. Jag är nog en sån, en sån som allt som oftast ler på andra sidan.
Hur som, personen, eller kunden som ringde var nog på lika strålande humör som jag för vi log nog båda två, på varsin sida av luren. Vi pratade ihop oss lite kring vad han behövde och mamma Anna sa;
-Självklart, jag ordnar det.
Så säger han
-Visst är du den vackra kvinnan som var i butiken igår också?
Ödmjukt som få svarar jag glatt
-Jajemen, theeee one and only… och så bryter min alltför icke charmiga hästgarv ut men jag tror han skrattade han också och så sa han
-vet du, då kommer jag mer än gärna in i butiken igen
Hoppla hey, vilken dag. Vilken lycka. Jag har blivit kallad för kvinna. Jag som ständigt går och tjatar om att jag tappat bort lite av kvinnligheten. Härligt :)
Bästa dan i mannaminne minsann :)
Och som bonus var man visst fin också. Jag??? Han hade nog skräp i ögat eller nåt eller så var han bara grymt artig men det funkade ju, fröken vart glad!
måndag 4 mars 2013
Stormen
Vilken storm! Men har man bestämt sig så har man och vi hade verkligen tagit beslutet fullt ut. Det är semester och då lever man semester. Oavsett väder. Vi var ute på den dagliga långpromenaden och det började blåsa en del, ganska mycket faktiskt. Den där fina blå himlem vart mindre och mindre blå och det gråa mörka tog överhanden. Rätt maffigt och rätt vackert om man är på humör och har rätt kläder. Vi var både på rätt humör och hade rätt kläder :)
Lagom när regndropparna föll började vi närma oss hotellet. Nu föll inga större regndroppar och även om det blåste var det rätt varma vindar. Friskt. Under promenaden hade vi utforskat nya delar av orten, de finare delarna där de mysiga husen fanns, de finare hotellen och golfbanan. Vi crashade det finaste hotellet och smög runt. Åker vi någon gång tillbaka till denna ort som stannade på 80-talet så är det på finhotellet vi ska bo, med utsikt över havet och maspalomas. Vi tog strandpromenaden tillbaka när himlen skiftade färg och blev sådär mörk. Våra bara ben var insmorda och sand från maspalomas yrde runt och fastnade. Tittade på min väninna och tänkte lite avundsjukt
-Satan i gatan vilka bruna ben hon har fått...
tills jag insåg att det var sand som satt över vaderna. Kändes genast lite bättre eftersom även mina ben hade samma färg ;)
Väl på hotellet bestämde vi oss för att vägra. Vad gör väl lite regn och kulingvindar. Vi gör oss iordning för att gå ner till byn iallafall. En drink eller två kan vi ju ta, bara för att få se lite folk. Det blåste en del, yr.no skrev 17 meter per sekund men jag vet inte om det räcker. Balkongglaset slog och slog. Ja, vi bor kanske inte på det finaste hotellet just denna gång så det finns väl lite att önska, bland annat lite bättre måttanpassade skjutdörrar till balkongen. Påhittiga som få så stod vi och försökte trycka in gardintyg mellan rutorna. Allt för att dunkandet skulle avta men icke. Så kom min väninna, fröken Sparris på den mest geniala idén. Hon tog fram skärbrädan och tryckte sedan opp den i balkongglipan. Det slog fortfarande men ljudet hade minskat och vi kunde i godan ro göra oss i ordning. Vi bylsade på oss rätt rejält. Vi har ju båda fått lära oss att "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Håret fick flätas för att inte bli alltför burrigt och rufsigt. Väl nere i receptionen var ytterdörren låst och receptionisten kom och öppnade för att släppa ut oss. Det hade visst blåst sönder något men vi räds inget. När vi gick sa hon efter oss
-be careful...
Jajemen, tänkte vi och gick. Tittade lite runt oss och tänkte att det var väldigt lite folk ute. Ja det var väl avresedag kanske. Vi insåg ganska snart att de flesta lyssnat till resebolagens rekommendation och stannat inne på sina hotellrum. Inte vi, vi ville ju utforska!
I och med blåsten så gällde det att hoppa in på första bästa uteservering. Jajemen, vi valde uteservering men kloka som vi båda är så valde vi ett bord långt in mot en vägg. Glas ramlade i golvet, glastabletter blåste från de stackars servitörernas brickor. Stackarna, de fick slita som djur, till de få turister som vågat sig ut. Markiser fälldes upp då de höll på att vika sig av stormen och plastväggar sattes upp. De fantastiska servitörerna hade varit med förr. Vi satt och tittade på med varsin varm kaffedrink i handen. Livet var och är ljuvligt. Snart hördes ett himlans porlande. Himlen hade öppnat sig och stora droppar föll tätt på gatorna, längs trapporna rann det litervis med vatten och rör som ska forsla bort överflödigt vatten sprutade som vattenslangar. Det var i denna stund kylan började komma, varma kläder till trots och vi beslutade att vi skulle ta oss därifrån. Hotellet var bara ett par hundra meter bort så det var inte alltför långt för oss. Vi tog sats och sprang ut på bargatan som var fylld av vatten, våra skor vart dyngsura efter bara ett par steg. Trapporna var hala av vattnet och alla gatustenar var som is. Vi sprang försiktigt men samtidigt hann vi njuta av regnet. Stora varma droppar som liksom sköljde över oss, mjuka ljumma vindar, fast ändå hårda. Vi frös inte men var dyngsura och skrattade som barn när vi väl var framme vid hotellet.
Skönt att äntligen vara inne även om kvällen varit fantastisk, kanske delvis på grund av vädret.
Missförstå mig rätt, självklart föredrar vi båda två sol framför regn och blåst.
Lagom när regndropparna föll började vi närma oss hotellet. Nu föll inga större regndroppar och även om det blåste var det rätt varma vindar. Friskt. Under promenaden hade vi utforskat nya delar av orten, de finare delarna där de mysiga husen fanns, de finare hotellen och golfbanan. Vi crashade det finaste hotellet och smög runt. Åker vi någon gång tillbaka till denna ort som stannade på 80-talet så är det på finhotellet vi ska bo, med utsikt över havet och maspalomas. Vi tog strandpromenaden tillbaka när himlen skiftade färg och blev sådär mörk. Våra bara ben var insmorda och sand från maspalomas yrde runt och fastnade. Tittade på min väninna och tänkte lite avundsjukt
-Satan i gatan vilka bruna ben hon har fått...
tills jag insåg att det var sand som satt över vaderna. Kändes genast lite bättre eftersom även mina ben hade samma färg ;)
Väl på hotellet bestämde vi oss för att vägra. Vad gör väl lite regn och kulingvindar. Vi gör oss iordning för att gå ner till byn iallafall. En drink eller två kan vi ju ta, bara för att få se lite folk. Det blåste en del, yr.no skrev 17 meter per sekund men jag vet inte om det räcker. Balkongglaset slog och slog. Ja, vi bor kanske inte på det finaste hotellet just denna gång så det finns väl lite att önska, bland annat lite bättre måttanpassade skjutdörrar till balkongen. Påhittiga som få så stod vi och försökte trycka in gardintyg mellan rutorna. Allt för att dunkandet skulle avta men icke. Så kom min väninna, fröken Sparris på den mest geniala idén. Hon tog fram skärbrädan och tryckte sedan opp den i balkongglipan. Det slog fortfarande men ljudet hade minskat och vi kunde i godan ro göra oss i ordning. Vi bylsade på oss rätt rejält. Vi har ju båda fått lära oss att "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Håret fick flätas för att inte bli alltför burrigt och rufsigt. Väl nere i receptionen var ytterdörren låst och receptionisten kom och öppnade för att släppa ut oss. Det hade visst blåst sönder något men vi räds inget. När vi gick sa hon efter oss
-be careful...
Jajemen, tänkte vi och gick. Tittade lite runt oss och tänkte att det var väldigt lite folk ute. Ja det var väl avresedag kanske. Vi insåg ganska snart att de flesta lyssnat till resebolagens rekommendation och stannat inne på sina hotellrum. Inte vi, vi ville ju utforska!
I och med blåsten så gällde det att hoppa in på första bästa uteservering. Jajemen, vi valde uteservering men kloka som vi båda är så valde vi ett bord långt in mot en vägg. Glas ramlade i golvet, glastabletter blåste från de stackars servitörernas brickor. Stackarna, de fick slita som djur, till de få turister som vågat sig ut. Markiser fälldes upp då de höll på att vika sig av stormen och plastväggar sattes upp. De fantastiska servitörerna hade varit med förr. Vi satt och tittade på med varsin varm kaffedrink i handen. Livet var och är ljuvligt. Snart hördes ett himlans porlande. Himlen hade öppnat sig och stora droppar föll tätt på gatorna, längs trapporna rann det litervis med vatten och rör som ska forsla bort överflödigt vatten sprutade som vattenslangar. Det var i denna stund kylan började komma, varma kläder till trots och vi beslutade att vi skulle ta oss därifrån. Hotellet var bara ett par hundra meter bort så det var inte alltför långt för oss. Vi tog sats och sprang ut på bargatan som var fylld av vatten, våra skor vart dyngsura efter bara ett par steg. Trapporna var hala av vattnet och alla gatustenar var som is. Vi sprang försiktigt men samtidigt hann vi njuta av regnet. Stora varma droppar som liksom sköljde över oss, mjuka ljumma vindar, fast ändå hårda. Vi frös inte men var dyngsura och skrattade som barn när vi väl var framme vid hotellet.
Skönt att äntligen vara inne även om kvällen varit fantastisk, kanske delvis på grund av vädret.
Missförstå mig rätt, självklart föredrar vi båda två sol framför regn och blåst.
lördag 2 mars 2013
Miss Cleaninglady
Döm om förvåningen när det liksom ringer på dörren. Visste inte ens att vi hade en ringklocka…Fantastiska Åsa går och öppnar och där står Miss Cleaninglady.
-Clenaing? Säger hon
-Yes, svarar Åsa och släpper dörren. Hon tänker inte på blåsten och vindarna eller på den öppna balkongdörren. Korsdraget är ett faktum. Dörren slår igen med ett swisch och ett jättePANG. Eftersom jag är hjärtlös och rå så börjar jag såklart apgarva och Åsa öppnar återigen dörren och där står en något snopen miss Cleaninglady.
Åsa säger med sin lenaste röst
-Sorry
ordningen är återställd...
-Clenaing? Säger hon
-Yes, svarar Åsa och släpper dörren. Hon tänker inte på blåsten och vindarna eller på den öppna balkongdörren. Korsdraget är ett faktum. Dörren slår igen med ett swisch och ett jättePANG. Eftersom jag är hjärtlös och rå så börjar jag såklart apgarva och Åsa öppnar återigen dörren och där står en något snopen miss Cleaninglady.
Åsa säger med sin lenaste röst
-Sorry
ordningen är återställd...
Tack fröken Sparris
Just i detta nu lever jag ett liv i lyx. Visst solen har bråkat en del men ändå har jag en argt röd brännande hud, det blåser en del och finklänningarna har fått ligga kvar i väskan till förmån för mysbrallorna, t-shirten och tjocktröjan och eftersom golvet är så kallt så blir det mina finmålade foppisar på. Men ändå, det blir inte alltid som man tänkt eller planerat men semester är ändå semester. När solen är framme så mår vi som sessor och när den inte är framme, ja då bylsar vi på oss och ser till att må som sessor då också. Har åkt hit med bästaste fröken Sparris och är så grymt tacksam att det är just fröken Sparris jag får dela denna semester med. Enkelt, inga krussiduller, tyst ibland, glatt ibland, jättepratigt ibland, och så får jag avbryta henne hur många gånger jag vill utan att hon blir arg :)
Visst kan man känna en liten känsla i kroppen som säger att jag är orättvis mot barnen som åkte själv men det är ju så, det blir en helt annan peng om vi åker allihop och ibland ibland behöver man komma iväg och bara vara Anna. Varva ner, tanka och bara samla sina funderingar och reda ut nuet och framtiden. Jag må känna mig lite orättvis just nu men när jag kommer hem kommer jag vara världens gladaste och bästaste mamma till mina fantastiska pojkar och nästa gång då är det med dem jag åker. Varannan gång mamma, varannan gång Anna.
Det blir bra men för nu ska jag njuta av lyxet och solen för just idag har den varit framme lite grann även på morgonen, ja nu blåste det rätt mycket ändå, så nog åkte alla plaggen på :)
Visst kan man känna en liten känsla i kroppen som säger att jag är orättvis mot barnen som åkte själv men det är ju så, det blir en helt annan peng om vi åker allihop och ibland ibland behöver man komma iväg och bara vara Anna. Varva ner, tanka och bara samla sina funderingar och reda ut nuet och framtiden. Jag må känna mig lite orättvis just nu men när jag kommer hem kommer jag vara världens gladaste och bästaste mamma till mina fantastiska pojkar och nästa gång då är det med dem jag åker. Varannan gång mamma, varannan gång Anna.
Det blir bra men för nu ska jag njuta av lyxet och solen för just idag har den varit framme lite grann även på morgonen, ja nu blåste det rätt mycket ändå, så nog åkte alla plaggen på :)
fredag 1 mars 2013
Clownen manne
På kvällen körde vi en finstass på. Eller finstass och finstass? Finns inge skönare än gympadojor och vi skulle ju ändå bara ut och ta ett glas vin och utforska Playa del Ingles by night... Ganska skoj att möta alla dessa människor. Glittrigt leopard tycks vara inne såsom män i kvinnokläder. Många många män, där nästintill alla gick och höll i hand. Såg rätt gulligt ut och jag märkte att jag vid fler än ett tillfälle gillande la huvudet på sne när de passerade oss där vi satt med en drink i handen.
Vi hade reflekterat tidigare över att typ alla ställen hade satt stolarna ut mot gatan och inte mot sällskapet som förhoppningsvis ville umgås. Lite svårt med ögonkontakten när man pratar om man bara ska se ut över gatan och de människor som rör sig där men vi är som man bör. Vi tar seden dit vi kommer, så nog satt vi också och tittade på gatan. Förstod då vad det handlade om. Kanske var det för att underlätta för den korta, brunbrända mannen med vitmålad Clownen Mannemun som showade genom att häckla alla som passerad gonom att smyga upp bakom dem och blåsa i en visselpipa eller skrika till eller ta de stackars passerande gossarna på snorren eller bara spänna ut magen om det var en lite rultig man som passerade...folket i barerna skrattade så de grät. Själv tyckte jag inte om.
Eller så var sittningen anpassad till alla försäljarna, nästan enbart jättemörka män som sålde blinkande accessoarer typ ringar, diadem eller andra huvudbonader. Vart nästan illa berörd när en man kom fram till mig och ville sälja en blinkande ring, där sjävla blinket var en boll, stor som en golfboll...
var tvungen att fråga väninnan
- finns det någonting jag utstrålar som gör att det ser ut som om jag skulle behöva en sån ring?
-Ser det ut som om jag vill ha en sån ring, skulle den liksom passa in på mig?
- Skulle jag någonstans bli lyckligare eller snyggare med en sån ring eller är det så att jag sållar mig till skaran som vill ha sånna ringar, dvs barn?
Min väninnan skrattade så hon grät. Hoppas de frågar henne imorrn ;)
Hur som var det märkligt att de alla var mörka, ja försäljarna. Kanske säljer bättre, jag vet inte? Tål att funderas på. Men det får bli vid ett senare tillfälle då jag nu kom att tänka på strandpromenaden. Innan vi hittade just denna bar så gick vi till strandpromenaden som är rätt full av barer och shopping. När vi kom till utkanten av området, där man märker att det blir glesare och glesare mellan restaurangerna och shoppingen nästan är borta, där. Där i ett mörkt tält stod på en skylt massage men det var liksom tomt...vid första anblicken...vid nästa såg jag att där stod en jättesvart man intryckt i ett hörn. Faktiskt rätt obehagligt och den stora frågan. Finns det folk som faktiskt går in där för massage??? Ska ställa mig där imorgon och smygkolla vilka som går in i tältet :)
Värt att nämnas är att även jag vart påhoppad. Gapade högt där mitt på bargatan och alla som satt och drack sina drinkar fick sig ett glatt skratt åt den stackars rödhåriga, rödnästa nippetippan som hoppade högt och gapade samtidigt. Nu var det inte clownen mannemunnen utan tre barbröstade vältränade brunbrända pojkar som hoppade omkring och sparrades och uppenbarligen lekte samma lek som Manne. En av dem dök opp mitt framför mig och sa
-Böh!
Jag bjuder på den, hellre fina gossar än en clown :)
Har nu insett att baren nedanför hotellet stänger vid fyra...ja inte för att vi var där men mer för att det låter som om vårt rum är placerat på bardisken. Ja, nu märkte ju inte jag någonting eftersom jag var trött och sov som en sessa men stackars väninnan har sovit lite smådåligt. Stackarn:)
Nu ska vi göra ett mulen gran canaria :)
Vi hade reflekterat tidigare över att typ alla ställen hade satt stolarna ut mot gatan och inte mot sällskapet som förhoppningsvis ville umgås. Lite svårt med ögonkontakten när man pratar om man bara ska se ut över gatan och de människor som rör sig där men vi är som man bör. Vi tar seden dit vi kommer, så nog satt vi också och tittade på gatan. Förstod då vad det handlade om. Kanske var det för att underlätta för den korta, brunbrända mannen med vitmålad Clownen Mannemun som showade genom att häckla alla som passerad gonom att smyga upp bakom dem och blåsa i en visselpipa eller skrika till eller ta de stackars passerande gossarna på snorren eller bara spänna ut magen om det var en lite rultig man som passerade...folket i barerna skrattade så de grät. Själv tyckte jag inte om.
Eller så var sittningen anpassad till alla försäljarna, nästan enbart jättemörka män som sålde blinkande accessoarer typ ringar, diadem eller andra huvudbonader. Vart nästan illa berörd när en man kom fram till mig och ville sälja en blinkande ring, där sjävla blinket var en boll, stor som en golfboll...
var tvungen att fråga väninnan
- finns det någonting jag utstrålar som gör att det ser ut som om jag skulle behöva en sån ring?
-Ser det ut som om jag vill ha en sån ring, skulle den liksom passa in på mig?
- Skulle jag någonstans bli lyckligare eller snyggare med en sån ring eller är det så att jag sållar mig till skaran som vill ha sånna ringar, dvs barn?
Min väninnan skrattade så hon grät. Hoppas de frågar henne imorrn ;)
Hur som var det märkligt att de alla var mörka, ja försäljarna. Kanske säljer bättre, jag vet inte? Tål att funderas på. Men det får bli vid ett senare tillfälle då jag nu kom att tänka på strandpromenaden. Innan vi hittade just denna bar så gick vi till strandpromenaden som är rätt full av barer och shopping. När vi kom till utkanten av området, där man märker att det blir glesare och glesare mellan restaurangerna och shoppingen nästan är borta, där. Där i ett mörkt tält stod på en skylt massage men det var liksom tomt...vid första anblicken...vid nästa såg jag att där stod en jättesvart man intryckt i ett hörn. Faktiskt rätt obehagligt och den stora frågan. Finns det folk som faktiskt går in där för massage??? Ska ställa mig där imorgon och smygkolla vilka som går in i tältet :)
Värt att nämnas är att även jag vart påhoppad. Gapade högt där mitt på bargatan och alla som satt och drack sina drinkar fick sig ett glatt skratt åt den stackars rödhåriga, rödnästa nippetippan som hoppade högt och gapade samtidigt. Nu var det inte clownen mannemunnen utan tre barbröstade vältränade brunbrända pojkar som hoppade omkring och sparrades och uppenbarligen lekte samma lek som Manne. En av dem dök opp mitt framför mig och sa
-Böh!
Jag bjuder på den, hellre fina gossar än en clown :)
Har nu insett att baren nedanför hotellet stänger vid fyra...ja inte för att vi var där men mer för att det låter som om vårt rum är placerat på bardisken. Ja, nu märkte ju inte jag någonting eftersom jag var trött och sov som en sessa men stackars väninnan har sovit lite smådåligt. Stackarn:)
Nu ska vi göra ett mulen gran canaria :)
torsdag 28 februari 2013
Jakten på den försvunna solen
Vad gör man när himlen är grå och det är kallt??? Man trotsar :)
Jorå, vi gick och vi gick och vi gick. Maspalomas är stor. Jättestor. Men skulle vi nu trotsa vädret så skulle det trotsas ordentligt. På med bikinitopp, klänning o så gympadojor. Japp, gympadojor. Ja, jag vet, outfitten var inte alltför läcker men bland det bästa med denna ort att det liksom inte spelar nån roll. Jag får vara jag helt o hållet :)
Vi sökte oss ner mot vattnet och efter mycket om och men var det just där vi hamnade och eftersom vi är rätt kloka båda två tittade vi upp mot himlen och kollade var den var som blåast. Dit gick vi. Vi gick rätt länge och går man barfota i sand så blir det rätt påfrestande men vi gav aldrig upp. Ville inte solen till oss fick vi gå till den. Sakta men säkert började vi hitta varann, solen och vi.
Ja, vi passerade en och annan nudist på vägen men vi har ju varit med ett tag nu och vant oss även vid detta. När vi kände att solen värmde och en sanddyn var alldeles ensam och väntade på oss passade vi på att vila. Kan alla andra springa nakna kan väl en annan sola i bikinitopp och vanliga trosor...Mina var dock utochin också men det var förhoppningsvis ingen som var nära nog att se. Solen, värmen, ljudet från havet och tröttheten från att ha sovit dåligt då alla pensionärer partajat järnet inatt började sätta sina spår. Plötsligt sov jag. Rätt skönt att sova i solen och bara vara. När jag vaknade hade jag sand över hela mig men det gjorde absolut ingenting. Jag var ju varm. Däremot så när jag tittade till vänster så satt där en naken man. Både väninnan och jag gjorde samma reflektion, var det "utstirrad av ett ollon" som satt brevid även när vi var på fuerte??? Nja, jag vet inte och jag ville inte gärna titta så jag tittade till höger. En bit bort låg ett naket par och mellan dem och oss höll en kvinna på att bereda sig på filt och tog av varje plagg. Jag försökte mig på att titta framåt på vattnet, havet. Där stod en naken man på alla fyra och grävde upp sand åt sina två nakna damer då de låg i sanden och behövde bättre stöd under ryggen. Jag intog återigen magläge och tittade ner i sanden. Kändes bäst så.
Nu har jag absolut inga problem med alla dessa nakna kroppar, det är ju spännande också och det är väl mest det att man är orolig att man ska fastna med blicken. Man vill ju inte vara oförskämd men ibland är det svårt att titta åt ett annat håll. Det är en del rediga belgian blue som är ute och flanerar på stranden... Kommer väl inte vilja titta på en penis på flera veckor sen när jag kommer hem... Hahahaha aint gonna happen :)
Promenaden fram och tillbaka landade nog på en tre och en halv timma. Lite småtrötta vader och törstiga som få landade vi på vår mysiga ballis med frallor, tomater, ostar och salami. Å så litte litte Caipirinha och öl :) Solen är återigen borta och det är mulet men vi hittade solen en stund i allafall och kroppen är full i solglädje :) Mår som bra här.
Jorå, vi gick och vi gick och vi gick. Maspalomas är stor. Jättestor. Men skulle vi nu trotsa vädret så skulle det trotsas ordentligt. På med bikinitopp, klänning o så gympadojor. Japp, gympadojor. Ja, jag vet, outfitten var inte alltför läcker men bland det bästa med denna ort att det liksom inte spelar nån roll. Jag får vara jag helt o hållet :)
Vi sökte oss ner mot vattnet och efter mycket om och men var det just där vi hamnade och eftersom vi är rätt kloka båda två tittade vi upp mot himlen och kollade var den var som blåast. Dit gick vi. Vi gick rätt länge och går man barfota i sand så blir det rätt påfrestande men vi gav aldrig upp. Ville inte solen till oss fick vi gå till den. Sakta men säkert började vi hitta varann, solen och vi.
Nu har jag absolut inga problem med alla dessa nakna kroppar, det är ju spännande också och det är väl mest det att man är orolig att man ska fastna med blicken. Man vill ju inte vara oförskämd men ibland är det svårt att titta åt ett annat håll. Det är en del rediga belgian blue som är ute och flanerar på stranden... Kommer väl inte vilja titta på en penis på flera veckor sen när jag kommer hem... Hahahaha aint gonna happen :)
Promenaden fram och tillbaka landade nog på en tre och en halv timma. Lite småtrötta vader och törstiga som få landade vi på vår mysiga ballis med frallor, tomater, ostar och salami. Å så litte litte Caipirinha och öl :) Solen är återigen borta och det är mulet men vi hittade solen en stund i allafall och kroppen är full i solglädje :) Mår som bra här.
Inte ens vädret ska kunna stoppa myset!
Vi trotsar och vi trotsar. Inte sjutton ska en frånvarande sol få vårt humör att dippa. Långt däruppe ovan molnen så finns den ju faktiskt och man får ju försöka vara sådär överpositiv och tänka att det är ju inte solen som gör semestern. Det är ju liksom sällskapet och ledigheten. Så ännu en gång. Härliga härliga semester.
Mysig frukost på balkongen. Ja, iklädd mysbrallor, t-shirt och tröja men ändå. Ledigt och inga tider att passa. Lyx! Väninnan min var så söt och passade opp på mig och fixade frukost med omelett, skivad salami, rödlök, tomat o så kaffe. Sen avrundade vi det hela med yoghurt…dessertyoghurt, finns det. För det var sött och med tanke på att jag just nu inte känner mig alltför söt så behöver jag mycket tillskott av sånt :)
För att trotsa extra så ska vi nu ta oss ut på en långpromenad och utforska byn och alla dess överaskande spännande gränder…
Mysig frukost på balkongen. Ja, iklädd mysbrallor, t-shirt och tröja men ändå. Ledigt och inga tider att passa. Lyx! Väninnan min var så söt och passade opp på mig och fixade frukost med omelett, skivad salami, rödlök, tomat o så kaffe. Sen avrundade vi det hela med yoghurt…dessertyoghurt, finns det. För det var sött och med tanke på att jag just nu inte känner mig alltför söt så behöver jag mycket tillskott av sånt :)
För att trotsa extra så ska vi nu ta oss ut på en långpromenad och utforska byn och alla dess överaskande spännande gränder…
Departure
Herregud, vem kunde ana att vi idag skulle vara på väg??? Att boka mindre än ett dygn innan avfärd skapar också en viss förväntan och spänning...Gran Kanaria here we come...Älskar spontanitet :)
Vaknade trött satan i morse men det var det värt. Väninnan skulle hämtas upp kl 0530 och prick 0530 satt jag utanför hennes dörr och väntade. Insåg ganska snart att en toyota yaris är en väldigt liten bil om man behöver få in två resväskor men tack o lov för baksäte. Väskorna gick in och vi var på väg. Äntligen!
Helt otroligt, allt timade perfekt. Inga köer och väl på parkeringen så kom bussen o hämtade upp på en gång, så dörr till incheckning tog en timme. Sen var det det där med två virrpannor…Checka in, vars då??? Jo men nog efter ett tag hittade vi vår kö. Den stackars flickan vid incheckningsdisken. Ja, jag vill tro att det var en flicka eller var det en karl? Ingen aning, personen ifråga informerade om vilken gate vi skulle till men vi var båda för disträ för att lyssna… jaja vi fick kolla de stora tavlorna. F39, vi hade väl typ sju stycken före oss i kön men skulle självklart först ta oss igenom labyrinten av avspärrningsband för att slutligen få kolla igenom handbagage och gå igenom metalldetektorn. Vi klarade det båda två!
Väl inne tog vi dyrfika, det hör liksom till. I min värld så är det någe speciellt med flygplan, verkligen älskar flygplan. Kan ha att göra med den förväntan som man står inför eller så är det min Stig Helmer grej att jag bara bytt tågen mot flyg. Visst nu har inte jag några modellplan eller annat men jag gillar dem, de riktiga alltså. Hur som så sitter vi där och har det bra på fiket, jag har den äran att sitta vid fönstret när min väninna plötsligt hör mig sucka högt o välmående
- Ååååååhhh
- titta, den reser sig…
Min väninna tittar på mig och först då inser jag att jag talat ganska högt och att mitt uttalande lätt kunde misstolkas (ja om man nu är lite felfuntad som en annan vill säga). Vi skrattade ljudligt tills tårarna sprutade. Insåg sedan när vi stod vid gaten att jag missat köpa mina pocketböcker, jag menar, vi hade ju liksom haft fullt upp med fikat… Skit också, får hålla tillgodo med korsordstidningen som jag lyckats raffsa med…
Planet och våra platser vart kanon, rad 16 vid fönstret. Härligt. Vi tittade på ”safety omboard” filmen som vi båda sett ett par gånger förut där pappan fortfarande hade ett extremt käkparti och syrgasmaskerna såg supersuspekta ut. Vi kunde redan innan demon berätta om hur flytvästen skulle nyttjas och hur man skulle hoppa ut på rutchkanan. Även här skrattades det ljudligt från rad 16. Faktum är att vi kände oss lite som Majsan och Sivan från sällskapsresan fast utan alkoholintag.
-Pass Pesetas, Prit…
-Pommm in…
Typ den nivån…Vi fnissade som få. Ganska snart hade vi ett nytt uppslag på film för safety omboard och även en del förbättringsförslag på stolarna, vad sägs om tempurstolar som följer kroppen. Förstå vi kommer sitta som prinsar och prinsessor allihop. Ja detta ska vi fortsätta spåna på nu under resan och sedan ha någe konkret att komma med till Thomas Cooook när vi åker hem. Kan inte annat än bli succe.
Rad 16 kändes som en fantastisk rad när vi klev på planet. Väl framme så hade vi insett att de platserna var platserna som gud glömde. Vet inte om personalen på planet trott att vi skrattat åt dem tidigare men vid flertalet tillfällen missade de rad 16. Inte ens när jag satt med betalkortet framme och väninnan ropade
-Hallååå
-Hallååååå, så hörde de oss. Men icke. Kände oss rätt osynliga, ja ungefär som en vanlig kväll på krogen, ja eller på jobbet eller ja hemma också. Det var alltså inget som störde anmärkningsvärt mer än bristen på hudkrämen jag tänkt köpa men vi får väl andra platser på vägen tillbaka. Stackars satar som sitter på rad 16 säger jag bara.
Visst, när de väl stannade till så var de ju trevliga och rara, precis som vi :)
På väg ner passerade vi molnet utan slut…mmm en viss oro spred sig i kroppen. Lite dugg och avsaknad av sol kändes sådär men positiva som vi är så var vi vid gott mod. Det skulle bli bra det här.
Vi gick fram till vår ving-värd och hon sa att vår buss ännu inte kommit utan att vi fick ställa oss under klockan vid entren… Japp, sagt och gjort. Där stod vi. Under klockan. Inte fan ropade de upp vår buss…sen kan det ha varit så att vi var lite disträ även här och kanske missade men jag vill inte riktigt tro det… Hur som helst så gjorde ju väntan att vädret fick en chans att justera sig. Vi hoppades på det.
Efter ett tag var vi inte många kvar som väntade…Då kom en spansk kvinna och frågade vart vi skull. Hon följde med oss ut till en liten liten buss med endast två platser kvar. Frågade chauffören om han kunde åka förbi även vårt hotell o fick en nick till svar. Kändes lite sådär. Väl inne i bussen var det fullt sånär på de två platserna. En längst fram och en längst bak i soffan…Ja, vi skulle ju ha tid att prata med varann sen… Väninnan fick platsen längst fram brevid chauffören och jag platsen längst bak tillsammans med en familj. Jag tror herr Busschaufför gjorde allt för att nå personbästa. Han skulle fram fortast möjligt, vet inte vad som väntade honom efter arbetspasset men nog fasen var det någe bra. Vi passagerare satte rätt snabbt på oss våra bälten och höll oss krampaktigt i sätet framför. Väl framme drog nog alla en lättnads suck. Vi överlevde bussresan! Ja oss körde han till fel hotell först men fantastiska väninnan var så uppmärksam o informerade om misstaget. Så vi slutligen kom rätt… Eller rätt o rätt…
I receptionen möttes vi av en rar värdinna som gav oss nyckel o beskrivning till rummet. Vi gick bort till hissen och möttes av den minsta hissen jag någonsin sett. Med nöd och näppe fick vi in två väskor och oss två, Yarisen kändes plötsligt som en buss, med släp.
Plan fyra, kan inte annat än bli bra men när vi möts av utsikten så inser vi att. Oj. Till vänster på en balkong satt en kvinna med väldigt långa bara bröst och solade, på en annan stod en man med rumpa o snorre bar o hade det bra i solen. Tittade vi rakt fram så fanns stoooora reklambilder på en lättklädd karl och så lätt till höger så fanns en blinkande skylt med pil. Sexshop open…
-Oj.
Efter att ha gått en vända på stan och mötts av krogar vid namn Glory Hole o annat liknande, allt med en undertext ”mens bar” så har vi insett att vi har kommit till bögarnas mekka. Ja, inte för att jag har någe problem med det men det var väldigt väldigt påtagligt och då väldigt förståeligt varför vi passerade alla dessa karlar som höll i hand eller kom ut ifrån hotellet Gay resort. De och de rara pensionärerna. Herregud, de finns i överflöd överallt. Och skenet bedrar, den där lilla gulliga tanten och farbrorn blir så snart klockan blir midnatt blir de partykungar o drottningar hela bunten.
Väninnan och jag som eftersökte en lugn resa, gick på kvällen rätt skapligt i tid upp till hotellet. Ja, nog hade vi hunnit äta gott och ta en kaffedrink på en mens bar, tydligen var tjejer också välkomna. Det var ju rätt tur för annars hade nog balkongen varit vår vän hela semestern. Hur som helst gick vi upp till hotellet och drack en kopp te innan det var dags att sova men satan i gatan vilket liv. Från alla håll så dunkades det partymusik och glada tillrop. Pensionärer och gay kan festa ordentligt. Och länge. Vet inte när krogarna stängde och folket gått hem men det gör inget. Jag har semester och kan sova länge imorrn så de får parta bäst de vill.
Vaknade trött satan i morse men det var det värt. Väninnan skulle hämtas upp kl 0530 och prick 0530 satt jag utanför hennes dörr och väntade. Insåg ganska snart att en toyota yaris är en väldigt liten bil om man behöver få in två resväskor men tack o lov för baksäte. Väskorna gick in och vi var på väg. Äntligen!
Helt otroligt, allt timade perfekt. Inga köer och väl på parkeringen så kom bussen o hämtade upp på en gång, så dörr till incheckning tog en timme. Sen var det det där med två virrpannor…Checka in, vars då??? Jo men nog efter ett tag hittade vi vår kö. Den stackars flickan vid incheckningsdisken. Ja, jag vill tro att det var en flicka eller var det en karl? Ingen aning, personen ifråga informerade om vilken gate vi skulle till men vi var båda för disträ för att lyssna… jaja vi fick kolla de stora tavlorna. F39, vi hade väl typ sju stycken före oss i kön men skulle självklart först ta oss igenom labyrinten av avspärrningsband för att slutligen få kolla igenom handbagage och gå igenom metalldetektorn. Vi klarade det båda två!
Väl inne tog vi dyrfika, det hör liksom till. I min värld så är det någe speciellt med flygplan, verkligen älskar flygplan. Kan ha att göra med den förväntan som man står inför eller så är det min Stig Helmer grej att jag bara bytt tågen mot flyg. Visst nu har inte jag några modellplan eller annat men jag gillar dem, de riktiga alltså. Hur som så sitter vi där och har det bra på fiket, jag har den äran att sitta vid fönstret när min väninna plötsligt hör mig sucka högt o välmående
- Ååååååhhh
- titta, den reser sig…
Min väninna tittar på mig och först då inser jag att jag talat ganska högt och att mitt uttalande lätt kunde misstolkas (ja om man nu är lite felfuntad som en annan vill säga). Vi skrattade ljudligt tills tårarna sprutade. Insåg sedan när vi stod vid gaten att jag missat köpa mina pocketböcker, jag menar, vi hade ju liksom haft fullt upp med fikat… Skit också, får hålla tillgodo med korsordstidningen som jag lyckats raffsa med…
Planet och våra platser vart kanon, rad 16 vid fönstret. Härligt. Vi tittade på ”safety omboard” filmen som vi båda sett ett par gånger förut där pappan fortfarande hade ett extremt käkparti och syrgasmaskerna såg supersuspekta ut. Vi kunde redan innan demon berätta om hur flytvästen skulle nyttjas och hur man skulle hoppa ut på rutchkanan. Även här skrattades det ljudligt från rad 16. Faktum är att vi kände oss lite som Majsan och Sivan från sällskapsresan fast utan alkoholintag.
-Pass Pesetas, Prit…
-Pommm in…
Typ den nivån…Vi fnissade som få. Ganska snart hade vi ett nytt uppslag på film för safety omboard och även en del förbättringsförslag på stolarna, vad sägs om tempurstolar som följer kroppen. Förstå vi kommer sitta som prinsar och prinsessor allihop. Ja detta ska vi fortsätta spåna på nu under resan och sedan ha någe konkret att komma med till Thomas Cooook när vi åker hem. Kan inte annat än bli succe.
Rad 16 kändes som en fantastisk rad när vi klev på planet. Väl framme så hade vi insett att de platserna var platserna som gud glömde. Vet inte om personalen på planet trott att vi skrattat åt dem tidigare men vid flertalet tillfällen missade de rad 16. Inte ens när jag satt med betalkortet framme och väninnan ropade
-Hallååå
-Hallååååå, så hörde de oss. Men icke. Kände oss rätt osynliga, ja ungefär som en vanlig kväll på krogen, ja eller på jobbet eller ja hemma också. Det var alltså inget som störde anmärkningsvärt mer än bristen på hudkrämen jag tänkt köpa men vi får väl andra platser på vägen tillbaka. Stackars satar som sitter på rad 16 säger jag bara.
Visst, när de väl stannade till så var de ju trevliga och rara, precis som vi :)
På väg ner passerade vi molnet utan slut…mmm en viss oro spred sig i kroppen. Lite dugg och avsaknad av sol kändes sådär men positiva som vi är så var vi vid gott mod. Det skulle bli bra det här.
Vi gick fram till vår ving-värd och hon sa att vår buss ännu inte kommit utan att vi fick ställa oss under klockan vid entren… Japp, sagt och gjort. Där stod vi. Under klockan. Inte fan ropade de upp vår buss…sen kan det ha varit så att vi var lite disträ även här och kanske missade men jag vill inte riktigt tro det… Hur som helst så gjorde ju väntan att vädret fick en chans att justera sig. Vi hoppades på det.
Efter ett tag var vi inte många kvar som väntade…Då kom en spansk kvinna och frågade vart vi skull. Hon följde med oss ut till en liten liten buss med endast två platser kvar. Frågade chauffören om han kunde åka förbi även vårt hotell o fick en nick till svar. Kändes lite sådär. Väl inne i bussen var det fullt sånär på de två platserna. En längst fram och en längst bak i soffan…Ja, vi skulle ju ha tid att prata med varann sen… Väninnan fick platsen längst fram brevid chauffören och jag platsen längst bak tillsammans med en familj. Jag tror herr Busschaufför gjorde allt för att nå personbästa. Han skulle fram fortast möjligt, vet inte vad som väntade honom efter arbetspasset men nog fasen var det någe bra. Vi passagerare satte rätt snabbt på oss våra bälten och höll oss krampaktigt i sätet framför. Väl framme drog nog alla en lättnads suck. Vi överlevde bussresan! Ja oss körde han till fel hotell först men fantastiska väninnan var så uppmärksam o informerade om misstaget. Så vi slutligen kom rätt… Eller rätt o rätt…
I receptionen möttes vi av en rar värdinna som gav oss nyckel o beskrivning till rummet. Vi gick bort till hissen och möttes av den minsta hissen jag någonsin sett. Med nöd och näppe fick vi in två väskor och oss två, Yarisen kändes plötsligt som en buss, med släp.
Plan fyra, kan inte annat än bli bra men när vi möts av utsikten så inser vi att. Oj. Till vänster på en balkong satt en kvinna med väldigt långa bara bröst och solade, på en annan stod en man med rumpa o snorre bar o hade det bra i solen. Tittade vi rakt fram så fanns stoooora reklambilder på en lättklädd karl och så lätt till höger så fanns en blinkande skylt med pil. Sexshop open…
-Oj.
Efter att ha gått en vända på stan och mötts av krogar vid namn Glory Hole o annat liknande, allt med en undertext ”mens bar” så har vi insett att vi har kommit till bögarnas mekka. Ja, inte för att jag har någe problem med det men det var väldigt väldigt påtagligt och då väldigt förståeligt varför vi passerade alla dessa karlar som höll i hand eller kom ut ifrån hotellet Gay resort. De och de rara pensionärerna. Herregud, de finns i överflöd överallt. Och skenet bedrar, den där lilla gulliga tanten och farbrorn blir så snart klockan blir midnatt blir de partykungar o drottningar hela bunten.
Väninnan och jag som eftersökte en lugn resa, gick på kvällen rätt skapligt i tid upp till hotellet. Ja, nog hade vi hunnit äta gott och ta en kaffedrink på en mens bar, tydligen var tjejer också välkomna. Det var ju rätt tur för annars hade nog balkongen varit vår vän hela semestern. Hur som helst gick vi upp till hotellet och drack en kopp te innan det var dags att sova men satan i gatan vilket liv. Från alla håll så dunkades det partymusik och glada tillrop. Pensionärer och gay kan festa ordentligt. Och länge. Vet inte när krogarna stängde och folket gått hem men det gör inget. Jag har semester och kan sova länge imorrn så de får parta bäst de vill.
onsdag 20 februari 2013
Paddan
Jobbigt det där med kvinnligheten. Du vet när man egentligen är rätt tjejig på ytan och trivs rätt bra när man får bejaka det kvinnliga. Att få göra sig lite extra fin genom att tex måla sig, bära kläder som framhäver formerna, fixa iordning håret, välja de kläder som passar dagsformen och klackarna. Få bära ett par fina skor med klack. Jag vet att det är ytligt men jag trivs rätt bra när jag får göra mig fin och känna mig fin.
Känner att jag sunkat ihop lite vilket är rätt trist men å andra sidan så är jag väl medveten om det och det positiva i kråksången är ju att det är en rätt easyfix. Kunde ju varit värre liksom, kunde ju varit så att man gått upp i vikt och var otränad och det är ju jobbigare att fixa till. Men dra på trissor, där var vi ju också. Nog sjutton har fröken gått upp i vikt och är rätt otränad också. Jojo minsann :)
Shit pommes vilken pudding man kollar på i spegeln... Men jag trotsar, jag står ändå där framför spegeln och ser eländet men försöker ändå göra det bästa av situationen genoma att säga
-JAG ÄR FANTASTISK :)
Som idag. Rätt less när jag såg mig själv, mina nariga händer och trista naglar. Så enkelt ändå. Tog fram det där fina ljuslila nagellacket, metallic. Målade. Vips så kändes det så mycket bättre men ändå en liten liten detalj...handkrämen. Herregud en sån skillnad,vilken lyster, vilken lycka, vilken känsla. Visst jag mådde ju bra innan också och det var absolut inge synd om fröken röd men ändå. Sån liten effort och så mycket bättre. Fina färgranna naglar, tre minuters fix för lite extra glädje. Det var det defintitvt värt.
Bra dag idag med andra ord :)
nu natten, man ska bli fin av att sova har jag hört...är det för att man blundar kanske???
Känner att jag sunkat ihop lite vilket är rätt trist men å andra sidan så är jag väl medveten om det och det positiva i kråksången är ju att det är en rätt easyfix. Kunde ju varit värre liksom, kunde ju varit så att man gått upp i vikt och var otränad och det är ju jobbigare att fixa till. Men dra på trissor, där var vi ju också. Nog sjutton har fröken gått upp i vikt och är rätt otränad också. Jojo minsann :)
Shit pommes vilken pudding man kollar på i spegeln... Men jag trotsar, jag står ändå där framför spegeln och ser eländet men försöker ändå göra det bästa av situationen genoma att säga
-JAG ÄR FANTASTISK :)
Som idag. Rätt less när jag såg mig själv, mina nariga händer och trista naglar. Så enkelt ändå. Tog fram det där fina ljuslila nagellacket, metallic. Målade. Vips så kändes det så mycket bättre men ändå en liten liten detalj...handkrämen. Herregud en sån skillnad,vilken lyster, vilken lycka, vilken känsla. Visst jag mådde ju bra innan också och det var absolut inge synd om fröken röd men ändå. Sån liten effort och så mycket bättre. Fina färgranna naglar, tre minuters fix för lite extra glädje. Det var det defintitvt värt.
Bra dag idag med andra ord :)
nu natten, man ska bli fin av att sova har jag hört...är det för att man blundar kanske???
Rock of Ages
Herregud vilken kväll!
På alla hjärtans dag fick jag ett fint mess från en väninna som precis vunnit biljetter till Rock of Ages. Hon undrade om jag ville följa med på musikal. Johejdu, behövde jag fundera eller, nope. Lycklig som få messade jag glatt tillbaka att jag gärna gick.
Det var efter det som jag började fundera lite. Musikal, jo det gillar jag ju men rock. jag är ju ingen rocktjej, eller jo om man ser till den katastrofala missfärgningen av håret så nog är jag kanske lite rockig minsann. Ja inte för att rocktjejer har missfärgat hår...känner att jag målat in mig i ett hörn :) väljer och bara gå vidare. Liksom enklast så :)
Hur som helst så började jag såklart googla lite om rock of ages och insåg när jag lästa att shit pommes, det här kan bli en grym Anna kväll. Det skulle bjudas på en kväll med grym musik, grymt bra skådisar och så grymma musiker. Lycka.
Idag var det dags. Väninnan och jag möttes upp och fick tag på våra biljetter. Stackars biljettpojken visade oss till fel platser och vi lantlollor såg nog ut som två virriga höns som sprang fram och tillbaka och pickade och försökte hitta rätt. Vi skulle visst upp en trapp...märkligt att det liksom alltid händer oss. Att det alltid ska vara någonting som gör det hela lite svårt. Ungefär som den där gången när vi skulle till Mosebacke på konsert och liksom tog fel buss ut till djurgården och fick gååå en lång bit ut till djurgården för att där inse att vi liksom hamnat på Mosebacke. Vi skulle ju liksom inte landa där, vi skulle ju till söder...Spårvagn tillbaka men när den stannade vid sergelstorg satt vi fint kvar. vi skulle ju liksom till centralen och ta tunnelbanan. En turist kom fram och sa
-This is endstation
Märkligt, gulligt att han frågade men jag hade ju ingen aning så jag svarade
-hmmm I dont know
Då säger människan återigen
-This is endstation...han hade en väldig betoning på is, så denna gång gick det liksom inte att missta sig.
Vi gick av och insåg ganska snart att spåren inte riktigt gick längre. Dåligt ;)
Hur som helst, musikalen... :) Vi satte oss på balkongen och det startade upp. Johan Rheborg skulle vara med och jag hade liksom till en början inte riktigt förstått vad han skulle med och göra. Han är ju liksom kul, han är ju inte rock. Shit pommes vad fel man kan ha. Där stod plötsligt en rocker med långt stripigt hår, Johan Rheborg. Satan i gatan, han ägde. Visst han sjöng kanske inte så mycket men han lyfte musikalen en dimension till. Anna-skämten haglade, typ Vagina Cunts...asgarv... Många under bältet skämt men för den som känner mig så vet man liksom att är det nån gång jag råkar vara lite rapp i käften så är det just när det är lite under bältetskoj. Å andra sidan så brukar det väl oftast vara så att jag är den som garvar högst och längst åt mina skämt, fast det är väl för jag är den som förstår dem bäst...hur svårt ska det va liksom :)
Att det ska vara så svårt att hålla sig till ämnet... Rock of Ages. Musiken startade och jag satt i två akter med rys på armarna. Så himla imponerad av dessa musiker och deras röster. Uppenbarligen bor det en liten rockbrutta i mig för musiken de valt var bara massor av gamla godingar som gjorde att hela kroppen fylldes av glädje.
Sen är det just det där när man sitter och kollar på dessa graciösa fantastiskt duktiga dansare och musiker med fantastiska kroppar, fantastiska röster, och så kan de liksom dansa också. Sa jag att de var snygga också?
Vad fasen gjorde jag för fel, fröken floffa floffa liksom som med darr på rösten ibland lyckas sjunga en och annan ton tills barnen vänligt men lite lidande ber mig sluta...och sen om man skulle dansa samtidigt...vilket skämt, förstå om jag skulle haft en mikrofon framför mig, jag skulle ju flåsat som få. Helt övertygad om att en publik skulle börjat titta på varann och fundera kring vem som ringt "heta linjen" för det där snuskflåset måste ju komma nånstans ifrån. Tills de tittar ner på scenen på den stackars lilla floffa floffa flickan som försöker sig på att dansa och sjunga samtidigt. Ingen bra kombo. Å andra sidan så kanske...men näe, jag har fasen inte rösten. Däremot så var det en rätt kramgotjej på scen och hon kunde ju både sjunga och dansa utan att flåsa. Vilken röst, herregud så jag rös.
Jag säger såhär, vill man ha lite pole, lite lättklätt, fina karlar (jag säger bara Joakim...herregud och jag som liksom inte gillar långhåriga karlara men det är väl så, man måste ju få ändra sig :)) kul som attan med Rheborg och fantastiska Peter Magnusson och så en himlans massa fyrverkerier och grym rockmusik till det. Ja då ger jag tummen opp och säger gå o köp en biljett. Både väninnan och jag var lyriska när vi gick därifrån och sa att vi ville se igen. Jag vet, nu är jag lite som jag är och man kanske inte tänker att man kan lite till mitt goda omdöme. Då säger jag bara som så...
HELA China stod upp och applåderade. Då är det bra, grymt bra. Fan vilken kväll, satte mig på tåget helt upprymd och lycklig, fylld av låtar som jag måste hem och lyssna på.
På alla hjärtans dag fick jag ett fint mess från en väninna som precis vunnit biljetter till Rock of Ages. Hon undrade om jag ville följa med på musikal. Johejdu, behövde jag fundera eller, nope. Lycklig som få messade jag glatt tillbaka att jag gärna gick.
Det var efter det som jag började fundera lite. Musikal, jo det gillar jag ju men rock. jag är ju ingen rocktjej, eller jo om man ser till den katastrofala missfärgningen av håret så nog är jag kanske lite rockig minsann. Ja inte för att rocktjejer har missfärgat hår...känner att jag målat in mig i ett hörn :) väljer och bara gå vidare. Liksom enklast så :)
Hur som helst så började jag såklart googla lite om rock of ages och insåg när jag lästa att shit pommes, det här kan bli en grym Anna kväll. Det skulle bjudas på en kväll med grym musik, grymt bra skådisar och så grymma musiker. Lycka.
Idag var det dags. Väninnan och jag möttes upp och fick tag på våra biljetter. Stackars biljettpojken visade oss till fel platser och vi lantlollor såg nog ut som två virriga höns som sprang fram och tillbaka och pickade och försökte hitta rätt. Vi skulle visst upp en trapp...märkligt att det liksom alltid händer oss. Att det alltid ska vara någonting som gör det hela lite svårt. Ungefär som den där gången när vi skulle till Mosebacke på konsert och liksom tog fel buss ut till djurgården och fick gååå en lång bit ut till djurgården för att där inse att vi liksom hamnat på Mosebacke. Vi skulle ju liksom inte landa där, vi skulle ju till söder...Spårvagn tillbaka men när den stannade vid sergelstorg satt vi fint kvar. vi skulle ju liksom till centralen och ta tunnelbanan. En turist kom fram och sa
-This is endstation
Märkligt, gulligt att han frågade men jag hade ju ingen aning så jag svarade
-hmmm I dont know
Då säger människan återigen
-This is endstation...han hade en väldig betoning på is, så denna gång gick det liksom inte att missta sig.
Vi gick av och insåg ganska snart att spåren inte riktigt gick längre. Dåligt ;)
Hur som helst, musikalen... :) Vi satte oss på balkongen och det startade upp. Johan Rheborg skulle vara med och jag hade liksom till en början inte riktigt förstått vad han skulle med och göra. Han är ju liksom kul, han är ju inte rock. Shit pommes vad fel man kan ha. Där stod plötsligt en rocker med långt stripigt hår, Johan Rheborg. Satan i gatan, han ägde. Visst han sjöng kanske inte så mycket men han lyfte musikalen en dimension till. Anna-skämten haglade, typ Vagina Cunts...asgarv... Många under bältet skämt men för den som känner mig så vet man liksom att är det nån gång jag råkar vara lite rapp i käften så är det just när det är lite under bältetskoj. Å andra sidan så brukar det väl oftast vara så att jag är den som garvar högst och längst åt mina skämt, fast det är väl för jag är den som förstår dem bäst...hur svårt ska det va liksom :)
Att det ska vara så svårt att hålla sig till ämnet... Rock of Ages. Musiken startade och jag satt i två akter med rys på armarna. Så himla imponerad av dessa musiker och deras röster. Uppenbarligen bor det en liten rockbrutta i mig för musiken de valt var bara massor av gamla godingar som gjorde att hela kroppen fylldes av glädje.
Sen är det just det där när man sitter och kollar på dessa graciösa fantastiskt duktiga dansare och musiker med fantastiska kroppar, fantastiska röster, och så kan de liksom dansa också. Sa jag att de var snygga också?
Vad fasen gjorde jag för fel, fröken floffa floffa liksom som med darr på rösten ibland lyckas sjunga en och annan ton tills barnen vänligt men lite lidande ber mig sluta...och sen om man skulle dansa samtidigt...vilket skämt, förstå om jag skulle haft en mikrofon framför mig, jag skulle ju flåsat som få. Helt övertygad om att en publik skulle börjat titta på varann och fundera kring vem som ringt "heta linjen" för det där snuskflåset måste ju komma nånstans ifrån. Tills de tittar ner på scenen på den stackars lilla floffa floffa flickan som försöker sig på att dansa och sjunga samtidigt. Ingen bra kombo. Å andra sidan så kanske...men näe, jag har fasen inte rösten. Däremot så var det en rätt kramgotjej på scen och hon kunde ju både sjunga och dansa utan att flåsa. Vilken röst, herregud så jag rös.
Jag säger såhär, vill man ha lite pole, lite lättklätt, fina karlar (jag säger bara Joakim...herregud och jag som liksom inte gillar långhåriga karlara men det är väl så, man måste ju få ändra sig :)) kul som attan med Rheborg och fantastiska Peter Magnusson och så en himlans massa fyrverkerier och grym rockmusik till det. Ja då ger jag tummen opp och säger gå o köp en biljett. Både väninnan och jag var lyriska när vi gick därifrån och sa att vi ville se igen. Jag vet, nu är jag lite som jag är och man kanske inte tänker att man kan lite till mitt goda omdöme. Då säger jag bara som så...
HELA China stod upp och applåderade. Då är det bra, grymt bra. Fan vilken kväll, satte mig på tåget helt upprymd och lycklig, fylld av låtar som jag måste hem och lyssna på.
torsdag 7 februari 2013
Tokig Torsdag
Ett enda nyårslöfte i år och det var just tokig torsdag. Varannan torsdag skulle det göras något kul utanför hemmet. Årsplanen gjordes på Malmen vid vårt första tokig torsdagsbus.Allt för att underlätta resten av året och för att inte missa någon torsdag. Ett ganska bra nyårslöfte, torde vara rätt lätt att hålla.
Så kom dagen D, idag. Tokig torsdag och väninnan hade fått förhinder. Paniken i kroppen när jag insåg att löftet inte skulle kunna hållas fullt ut. Skulle jag ut på bus själv eller hur skulle jag få till denna kväll?
Så ringer min fantastiska väninna och hennes ännu mer fantastiska barn har sagt att det är okej.
-Mamma, du kan åka iväg en stund.
Glädjeskutt! Tokig torsdag blir av!!!
Heron here we come (ja vi körde snabb o enkelvariant eftersom väninnan behövde komma hem lite halvsnabbt…) …men hur det än var så hann vi ändå med en viss sms förberedelse…ja för lite pepp…
Jag: Du o jag på Heron Bejbi :)
Hon: Nice…:)
Jag: Grrr;) När ses vi och vad vill du jag ska ha på mig ;)
Hon: Vi ses utanför Mio kl 19, jag har svart lackkorsett och strumpbyxor…
Jag: Jag har platåskor med hög klack, nitbeklädd. Till detta ett par stringtrosor i nät och över detta ett par chaps i mocka. Till detta en midjekort skinnjacka och en bh i metall. Som accessoar ett nithalsband.
Jag tar en rosa neonfärgad handväska så du lätt känner igen mig.
Hon: Grrr…Shit vad Nice…
Jag: Asså, egentligen passar inte den rosa neonfärgade handväskan till outfitten. Ok om jag hoppar? Känner du igen mig ändå tror du?
Hon: Näää, nu har ju jag tagit fram mina finaste kläder osso. O jag tänker att det är stor chans att du får tag i en svart man i de där kläderna…:)
Jag: Hahahaha ok väskan blir med
Väl där kände vi knappt igen varann…märkligt vi hade bangat båda två. Stod där med våra vanliga kläder och såg sådär förväntansfulla ut som vanligt. Tokig Torsdag! Vi valde ett av de typ två fik som finns att välja mellan och valde bord med omsorg. Lite avskilt, lite överblick. Vi hade stenkoll på omgivningen. Städade som få satt vi och hade en mysig fika med kaffe och paj och med härligt många skratt, självklart med tårar, det hör liksom till när vi ses :). Folket runt i kring anade nog inte vad vi pratade om eller vilka ämnen som idag avhandlades…
Ser redan fram emot nästa tokiga torsdag, den kommer rocka mest :)
Så kom dagen D, idag. Tokig torsdag och väninnan hade fått förhinder. Paniken i kroppen när jag insåg att löftet inte skulle kunna hållas fullt ut. Skulle jag ut på bus själv eller hur skulle jag få till denna kväll?
Så ringer min fantastiska väninna och hennes ännu mer fantastiska barn har sagt att det är okej.
-Mamma, du kan åka iväg en stund.
Glädjeskutt! Tokig torsdag blir av!!!
Heron here we come (ja vi körde snabb o enkelvariant eftersom väninnan behövde komma hem lite halvsnabbt…) …men hur det än var så hann vi ändå med en viss sms förberedelse…ja för lite pepp…
Jag: Du o jag på Heron Bejbi :)
Hon: Nice…:)
Jag: Grrr;) När ses vi och vad vill du jag ska ha på mig ;)
Hon: Vi ses utanför Mio kl 19, jag har svart lackkorsett och strumpbyxor…
Jag: Jag har platåskor med hög klack, nitbeklädd. Till detta ett par stringtrosor i nät och över detta ett par chaps i mocka. Till detta en midjekort skinnjacka och en bh i metall. Som accessoar ett nithalsband.
Jag tar en rosa neonfärgad handväska så du lätt känner igen mig.
Hon: Grrr…Shit vad Nice…
Jag: Asså, egentligen passar inte den rosa neonfärgade handväskan till outfitten. Ok om jag hoppar? Känner du igen mig ändå tror du?
Hon: Näää, nu har ju jag tagit fram mina finaste kläder osso. O jag tänker att det är stor chans att du får tag i en svart man i de där kläderna…:)
Jag: Hahahaha ok väskan blir med
Väl där kände vi knappt igen varann…märkligt vi hade bangat båda två. Stod där med våra vanliga kläder och såg sådär förväntansfulla ut som vanligt. Tokig Torsdag! Vi valde ett av de typ två fik som finns att välja mellan och valde bord med omsorg. Lite avskilt, lite överblick. Vi hade stenkoll på omgivningen. Städade som få satt vi och hade en mysig fika med kaffe och paj och med härligt många skratt, självklart med tårar, det hör liksom till när vi ses :). Folket runt i kring anade nog inte vad vi pratade om eller vilka ämnen som idag avhandlades…
Ser redan fram emot nästa tokiga torsdag, den kommer rocka mest :)
torsdag 31 januari 2013
myskväll med Ted och lite fire...
Efter ett gäng vab-dagar hemma så är vi nog lätt less på att sitta härhemma men vi försöker på alla sätt hålla modet uppe. Vi skulle ha en sån där riktig myskväll och tände uppemot femton levande ljus i vardagsrummet. Killarna fick välja film och glassen hälldes upp i skålar. Kunde inte bli annat än en riktig kanonkväll.
Killarna hade dock valt filmen Ted. Låter ju som en rätt rar film om en teddybjörn och en ensam pojk utan vänner. Pojken som var lite ensam fick teddybjörnen i julklapp och blev såklart jätteglad. En natt önskade han att de skulle vara bästisar för alltid vilket resulterade i en rar teddybjörn som kunde prata. So far so good...det var bara det att de blev stora också, en vuxen pojk och en teddybjörn med basröst...En söt nalle som röker på, dricker och gör en del otyg. Nu har väl mina barn koll på rätt mycket men lillkillen lärde sig nog några fler juckmoves och en del rätt fula ord. Herregud, kallas det där barnfilm??? Nallen satte ju liksom på en tjej på lagret, han stod och skvätte vit tvålgucka i sitt söta nallefejs samtidigt som han stod o jucka på kassadisken. Inte helt omöjligt att jag tänkte fel...inte lätt att erkänna men det har hänt förr.
Å andra sidan, vi skrattade en del åt tokigheterna:)
Efter filmen lämnade storkillen oss till förmån för paddan, varför umgås med oss andra när han kan sitta själv på sitt rum med alla spel. Ja, ja, lillkillen och jag fortsatte myset med att kolla nån dejtingserie på tv. Rätt fånigt program men nog sitter fröken Anna där med ett fånigt leende på läpparna. De e lite rart det där, vår jakt på kärlek eller bara spelet när vi säljer in oss själva som fantastiska varelser. Eller säljer in och säljer in...jag är fantastisk...pappa tycker det iallefall :)
Hur som helst lillkillen la sig på golvet, på lurviga mattan med gosiga kuddar. Hade nog lite svårt att komma till ro så han satte sig och la sig om vartannat. Tänkte aldrig på ljusen på bordskanten. Lillskrutt satte sig upp, för att titta lite extra på tvn. Plötsligt hörs ett FRÄÄÄÄS.
Vad fasen var det? Jag tittade på honom och han tittade tillbaka. Kände igen doften...bränt hår.
Mamma Anna tog kort och vi satt alla tre och skrattade så vi grät. Han vart lite lockig min rakhåriga prins :) För mig som är som jag är och tänker som jag tänker så såg det ut som om han hade en plätt med könshår i huvudet men han var söt ändå. Det var rätt skoj tills ungen säger...
-Mamma, får jag göra igen???
Ljusen släcktes fort som fasen. Nu har vi mys i mörker. Vi fortsätter så, bäst så :)
Killarna hade dock valt filmen Ted. Låter ju som en rätt rar film om en teddybjörn och en ensam pojk utan vänner. Pojken som var lite ensam fick teddybjörnen i julklapp och blev såklart jätteglad. En natt önskade han att de skulle vara bästisar för alltid vilket resulterade i en rar teddybjörn som kunde prata. So far so good...det var bara det att de blev stora också, en vuxen pojk och en teddybjörn med basröst...En söt nalle som röker på, dricker och gör en del otyg. Nu har väl mina barn koll på rätt mycket men lillkillen lärde sig nog några fler juckmoves och en del rätt fula ord. Herregud, kallas det där barnfilm??? Nallen satte ju liksom på en tjej på lagret, han stod och skvätte vit tvålgucka i sitt söta nallefejs samtidigt som han stod o jucka på kassadisken. Inte helt omöjligt att jag tänkte fel...inte lätt att erkänna men det har hänt förr.
Å andra sidan, vi skrattade en del åt tokigheterna:)
Efter filmen lämnade storkillen oss till förmån för paddan, varför umgås med oss andra när han kan sitta själv på sitt rum med alla spel. Ja, ja, lillkillen och jag fortsatte myset med att kolla nån dejtingserie på tv. Rätt fånigt program men nog sitter fröken Anna där med ett fånigt leende på läpparna. De e lite rart det där, vår jakt på kärlek eller bara spelet när vi säljer in oss själva som fantastiska varelser. Eller säljer in och säljer in...jag är fantastisk...pappa tycker det iallefall :)
Hur som helst lillkillen la sig på golvet, på lurviga mattan med gosiga kuddar. Hade nog lite svårt att komma till ro så han satte sig och la sig om vartannat. Tänkte aldrig på ljusen på bordskanten. Lillskrutt satte sig upp, för att titta lite extra på tvn. Plötsligt hörs ett FRÄÄÄÄS.
Vad fasen var det? Jag tittade på honom och han tittade tillbaka. Kände igen doften...bränt hår.
-Var det dig det fräste om??
-mmm
-Var det ljuset??
-mmmm
-Får mamma se?
-Mamma, får jag göra igen???
Ljusen släcktes fort som fasen. Nu har vi mys i mörker. Vi fortsätter så, bäst så :)
onsdag 30 januari 2013
Härliga härliga morgon
Herregud, va hände liksom... Klockan var 04:15 när fröken slog upp de stora blå. Eller blå och blå, de är väl egentligen lite brun-gröna på någe vis och klockan 04:15 var de nog fasen inte ens brun-gröna utan lite så simmiga, rödsprängda trötta. Ett värkande huvud och en svullen näsa men inte sjutton kunde fröken somna om. Låg vaken ett tag. Tänkte att jag skulle fundera lite. Grym på att fundera, grubbla men inte ens några tankar ploppa opp, utan låg mest där sysslolös och lyssnade till boysens andetag. Rätt mysigt men inte fasen hjälpte det mig, inte fasen vart jag sådär rofylld och trött för det, utan det var ju liksom bara att plocka fram mobilen.
Nån som kört WF? Nope. Ruzzle? Nope, inte där heller. Vad göra? Ja, telefonen har ju varit lite gnällig ett tag så varför inte klockan halv vem en helt vanlig onsdagmorgon rensa mobilen från onödiga appar o filer som tar plats. Sagt och gjort, många mess försvann på vägen, den hann både stänga av sig och sätta på sig på grund av denna obarmhärtiga behandlig denna arla morgonstund men matte bestämmer. Alltid. Men sen då, vad göra? Jag menar, man kan ju inte leka med en telefon i timtal och det är ju inte direkt så man kan ringa någon sådär mitt i natten eller tidigt på morgonen.
Det blev en tidig frukost i soffan. Rätt mysigt faktiskt. Utbudet på tv-n var väl lite sisådär men jag fastnade ändå för ett gammalt favvoprogram sen typ artonhundrasjuttiotvå... Nanny :)
Lite roligt jag har ju mitt "frikort" Bygglovs-Matte, lite av guds gåva fast lite kort men va fasen det finns ju sånna platådojor om det skulle vara så att man någon gång fick den äran och hans längd skulle vara ett problem. Nu tänker du såklart, va fasen hade Bygglovs-Matte med Nanny och göra? Helt rätt men det var just det. När jag sitter där och tittar på Nanny så kommer mr Sheffield in och jag funderade lite. Fasen, han påminner om nån, vem??? Så kom jag på det, det var ju liksom en kopia av bygglovs-matte vilket torde innebära att jag nu har två frikort :)
Så man kan svamla på morgonkvisten, härligt. Det blir en bra dag och jag är helt övertygad om att jag ikväll kommer somna ovaggad men vid gott mod. 2013 is da shit :)
Nån som kört WF? Nope. Ruzzle? Nope, inte där heller. Vad göra? Ja, telefonen har ju varit lite gnällig ett tag så varför inte klockan halv vem en helt vanlig onsdagmorgon rensa mobilen från onödiga appar o filer som tar plats. Sagt och gjort, många mess försvann på vägen, den hann både stänga av sig och sätta på sig på grund av denna obarmhärtiga behandlig denna arla morgonstund men matte bestämmer. Alltid. Men sen då, vad göra? Jag menar, man kan ju inte leka med en telefon i timtal och det är ju inte direkt så man kan ringa någon sådär mitt i natten eller tidigt på morgonen.
Det blev en tidig frukost i soffan. Rätt mysigt faktiskt. Utbudet på tv-n var väl lite sisådär men jag fastnade ändå för ett gammalt favvoprogram sen typ artonhundrasjuttiotvå... Nanny :)
Lite roligt jag har ju mitt "frikort" Bygglovs-Matte, lite av guds gåva fast lite kort men va fasen det finns ju sånna platådojor om det skulle vara så att man någon gång fick den äran och hans längd skulle vara ett problem. Nu tänker du såklart, va fasen hade Bygglovs-Matte med Nanny och göra? Helt rätt men det var just det. När jag sitter där och tittar på Nanny så kommer mr Sheffield in och jag funderade lite. Fasen, han påminner om nån, vem??? Så kom jag på det, det var ju liksom en kopia av bygglovs-matte vilket torde innebära att jag nu har två frikort :)
Så man kan svamla på morgonkvisten, härligt. Det blir en bra dag och jag är helt övertygad om att jag ikväll kommer somna ovaggad men vid gott mod. 2013 is da shit :)
måndag 28 januari 2013
Jag, lat???
Pratade med en kompis idag. Vi pratade om det här att vara lat. Själv vill jag inte riktigt se mig själv som en lat jävel men inser när jag tänker till att nog fasen är fröken lat.
Finns det någon annan anledning till att gymkortet som bränner i plånboken och kostar skjortan bara är använt tre gånger sen dec 2011...kan man kalla det något annat än lathet. Eller just det faktum att jag tar bilen till Ica när jag är hemma. Skulle jag gå hela vägen skulle det ta mig tre minuter. Det är fasen nästan lika långt till parkeringen...Å andra sidan så är ju sophuset på vägen till parkeringen vilket innebär att jag spar lite tid genom att gå dit först. Så, så lat kanske jag inte är, jag kanske är mer effektiv. Varför göra någonting svårt när det kan vara enkelt, eller varför göra någonting jobbigt när det kan vara lätt. Det är som det här att skriva för hand. Vem orkar skriva sida upp och sida ner idag utan att få värk i handleden eller spelet för att man längst ner sida ett råkar skriva fel.. Återgår man till de där få gångerna jag faktiskt varit på gymet så nog fasen slutar jag innan det blir för jobbigt. Varför göra något som gör ont liksom, varför ska jag behöva ta i för kung och fosterland. Näe tacka vet jag lagom.
Hon eller han som uppfann vibrerande leksaker ska ha en eloge. De var nog riktigt lata de, å andra sidan har de underlättat livet för många av oss riktigt lata :)
Tjing tjing.
Förkyld är jag också, önskar att det fanns ett självsnytande papper som skulle underlätta min kväll men äh, ge det lite tid så kommer det nog snart :)
Finns det någon annan anledning till att gymkortet som bränner i plånboken och kostar skjortan bara är använt tre gånger sen dec 2011...kan man kalla det något annat än lathet. Eller just det faktum att jag tar bilen till Ica när jag är hemma. Skulle jag gå hela vägen skulle det ta mig tre minuter. Det är fasen nästan lika långt till parkeringen...Å andra sidan så är ju sophuset på vägen till parkeringen vilket innebär att jag spar lite tid genom att gå dit först. Så, så lat kanske jag inte är, jag kanske är mer effektiv. Varför göra någonting svårt när det kan vara enkelt, eller varför göra någonting jobbigt när det kan vara lätt. Det är som det här att skriva för hand. Vem orkar skriva sida upp och sida ner idag utan att få värk i handleden eller spelet för att man längst ner sida ett råkar skriva fel.. Återgår man till de där få gångerna jag faktiskt varit på gymet så nog fasen slutar jag innan det blir för jobbigt. Varför göra något som gör ont liksom, varför ska jag behöva ta i för kung och fosterland. Näe tacka vet jag lagom.
Hon eller han som uppfann vibrerande leksaker ska ha en eloge. De var nog riktigt lata de, å andra sidan har de underlättat livet för många av oss riktigt lata :)
Tjing tjing.
Förkyld är jag också, önskar att det fanns ett självsnytande papper som skulle underlätta min kväll men äh, ge det lite tid så kommer det nog snart :)
söndag 27 januari 2013
Rönninge by Night
Var ute igår. Inte en sån där vanlig utekväll i stan när man står 45 minuter i kö för att komma in på ett ställe, utan en sån där nära-hem-kväll i Rönninge. Vi hade sett att bandet Brobergs skulle spela på Villa Talliden. Självklart skulle vi dit!
Kvällen började bra med mysig middag och sen insåg vi att det var dags att gå. Bandet skulle börja spela klockan 20 och med tanke på att vi är som vi är så har vi väl typ aldrig varit i tid, ever. Vi jobbade vidare enligt den traditionen så vi kom väl fram vid kvart i nio. Vad händer? Vi får inte komma in…det är kö??? Vi är ju på lokala värdshuset, där kan det ju inte vara kö men vi får snart höra att det är Brobergs-fenomenet. Alla vill vara där. Kul! Hur som helst så var vår kötid färre en fem minuter vilket vi gärna tog.
Väl inne var det knökfullt, så härlig stämning, så många glada människor på så liten yta. En enda stackars bartender servade oss allihop men trots en viss väntan vid baren så höll han oss allihop vid gott mod med sitt glada sätt.
Till en början stod vi och observerade och lokaliserade oss. Insåg ganska snart vart 40+ folket fanns. Här. Kalas. Många kända ansikten. Stod och pratade med en gammal kompis när dennes kompis säger
-du får ganska ofta höra att du är lik en kändis va?
- ööö näääe, svarade jag. Även om jag hann tänka en del namn som jag gärna skulle vara lik, typ Eva Röse, en ung Nicole Kidman, Barbwire, osv osv. Vi tänkte uppenbarligen inte lika…
-Du liknar hon tjejen i filmen Modig…
-Näe, aldrig sett men är inte den tecknad?
-Jooo, vänta, jag ska ta fram en bild…
Jo hejdu, fram plockas en bild på en rödhårig globögd hottentott… Vet inte om det finns något att göra men är det så illa så får jag nog kontakta en kirurg på måndag ;) Fast jag tror att han innerst inne försökte sig på en komplimang och vara snäll. Tror jag…
Jag lyckades smälta detta och stod sedan i den trevliga baren och köade när en karl sa
-Damerna först.
Håhå, gentlemännen har ännu inte dött ut, de finns kvar :) Det finns alltså hopp om framtiden. Hur som helst tyckte jag nog att vi fick rum båda två och sa att
-Du får plats du också.
Så säger han…
-Du vet att vi har träffats förut va?
Oj shit, vem vem vem??? Ingen aning
- Förlåt men jag minns inte
-Nä du var ju med han polarn vid stranden och så stog vi och snackade.
-Jahaaa, fortfarande inget minne men kom snart till insikt…
-Känns märkligt men det innebär att du har sett mig i bikini….
Jag lyckades skaka av mig denna känsla och väninnan och jag tog sikte på dansgolvet. Först lite trevande en bit i utkanten men när vi väl var varma i kläderna så stod vi plötsligt och studsade framme vid scen. Herregud vad vi skakade de lurviga. Från en liten observant position i en hörna och in i kärnan och närmast bandet. Knasmajor men kul. Vilken puls. Vilken stämning. Vilken kväll. Så skoj!
En känsla säger mig att vi kommer gå tillbaka :)
Kvällen började bra med mysig middag och sen insåg vi att det var dags att gå. Bandet skulle börja spela klockan 20 och med tanke på att vi är som vi är så har vi väl typ aldrig varit i tid, ever. Vi jobbade vidare enligt den traditionen så vi kom väl fram vid kvart i nio. Vad händer? Vi får inte komma in…det är kö??? Vi är ju på lokala värdshuset, där kan det ju inte vara kö men vi får snart höra att det är Brobergs-fenomenet. Alla vill vara där. Kul! Hur som helst så var vår kötid färre en fem minuter vilket vi gärna tog.
Väl inne var det knökfullt, så härlig stämning, så många glada människor på så liten yta. En enda stackars bartender servade oss allihop men trots en viss väntan vid baren så höll han oss allihop vid gott mod med sitt glada sätt.
Till en början stod vi och observerade och lokaliserade oss. Insåg ganska snart vart 40+ folket fanns. Här. Kalas. Många kända ansikten. Stod och pratade med en gammal kompis när dennes kompis säger
-du får ganska ofta höra att du är lik en kändis va?
- ööö näääe, svarade jag. Även om jag hann tänka en del namn som jag gärna skulle vara lik, typ Eva Röse, en ung Nicole Kidman, Barbwire, osv osv. Vi tänkte uppenbarligen inte lika…
-Du liknar hon tjejen i filmen Modig…
-Näe, aldrig sett men är inte den tecknad?
-Jooo, vänta, jag ska ta fram en bild…
Jag lyckades smälta detta och stod sedan i den trevliga baren och köade när en karl sa
-Damerna först.
Håhå, gentlemännen har ännu inte dött ut, de finns kvar :) Det finns alltså hopp om framtiden. Hur som helst tyckte jag nog att vi fick rum båda två och sa att
-Du får plats du också.
Så säger han…
-Du vet att vi har träffats förut va?
Oj shit, vem vem vem??? Ingen aning
- Förlåt men jag minns inte
-Nä du var ju med han polarn vid stranden och så stog vi och snackade.
-Jahaaa, fortfarande inget minne men kom snart till insikt…
-Känns märkligt men det innebär att du har sett mig i bikini….
Jag lyckades skaka av mig denna känsla och väninnan och jag tog sikte på dansgolvet. Först lite trevande en bit i utkanten men när vi väl var varma i kläderna så stod vi plötsligt och studsade framme vid scen. Herregud vad vi skakade de lurviga. Från en liten observant position i en hörna och in i kärnan och närmast bandet. Knasmajor men kul. Vilken puls. Vilken stämning. Vilken kväll. Så skoj!
En känsla säger mig att vi kommer gå tillbaka :)
onsdag 23 januari 2013
Bra bättre bäst
Herregud att man kan känna sig så euforisk och lycklig. Upprymd, fylld, förväntasfull. Och ändå inte riktigt förstå varför…
Jag hade egentligen en dag som alla andra, jobba, jobba, jobba. Kramens dag och inte så många kramar som jag hoppats på, hade definitivt inte fått ligga och inte heller vunnit pengar så varför så upprymd o glad?
Det måste ha varit samtalet. En väninna lät lite låg i luren. Det är jobbigt att höra sina vänner vara låga. Man vill ju dem allt det bästaste bästa. Men visst, ibland är man inte på topp och det måste väl få finnas såna dagar. Fast det är ju där vi vänner kommer in, för att lyssna, lyfta och peppa. Så jag började.
-Men du, du får gå in på toaletten och ställa dig framför spegeln och säga ”fy farao va jag e snygg”, men nä hon lät inte alltför sugen på detta så då körde jag nästa idé;
-Mmm nu säger du efter mig.
-Jag är fantastisk
Min väninna upprepade, lätt skeptisk. Ja hon tyckte nog jag var rätt rubbad men det gör inget. Den bjuder jag på liksom.
-Jag är intelligent, och hon sa tveksamt samma sak
Jag fortsatte och hon upprepade efter mig, sakta men säkert med lite gladare ton. Vi var en bit på väg :)
-Jag är snygg
-Jag är en av de bästa jag vet
-Jag är intressant
-Jag är snäll
-Jag är rolig
Och så fortsatte jag. Sen var vi dessvärre tvungna att bryta samtalet och jag gick och går fortfarande i tron om att hon kände sig lite gladare. Själv var jag överlycklig. Jag hade sagt så många fina saker och min fantastiska hjärna och mitt fantastiska ego gillar bekräftelse och suger åt sig som en svamp, så resten av vägen hem satt jag och log som en riktig toka.
Jag vill ändå tro att det är 2013 som gör det, vilket år, vilka möjligheter. Goood Karma, känns som jag är där. Kanske lite, fick ett sånt där bra samtal när jag kom hem också, ett sånt där oväntat. Eller så är det bara så jag funkar, det blir vad man gör det till och jag har bestämt att det ska bli bra. Eller bättre menar jag såklart! Så fortfarande sitter jag här, glad och ler. Härligt minsann!
Jag hade egentligen en dag som alla andra, jobba, jobba, jobba. Kramens dag och inte så många kramar som jag hoppats på, hade definitivt inte fått ligga och inte heller vunnit pengar så varför så upprymd o glad?
Det måste ha varit samtalet. En väninna lät lite låg i luren. Det är jobbigt att höra sina vänner vara låga. Man vill ju dem allt det bästaste bästa. Men visst, ibland är man inte på topp och det måste väl få finnas såna dagar. Fast det är ju där vi vänner kommer in, för att lyssna, lyfta och peppa. Så jag började.
-Men du, du får gå in på toaletten och ställa dig framför spegeln och säga ”fy farao va jag e snygg”, men nä hon lät inte alltför sugen på detta så då körde jag nästa idé;
-Mmm nu säger du efter mig.
-Jag är fantastisk
Min väninna upprepade, lätt skeptisk. Ja hon tyckte nog jag var rätt rubbad men det gör inget. Den bjuder jag på liksom.
-Jag är intelligent, och hon sa tveksamt samma sak
Jag fortsatte och hon upprepade efter mig, sakta men säkert med lite gladare ton. Vi var en bit på väg :)
-Jag är snygg
-Jag är en av de bästa jag vet
-Jag är intressant
-Jag är snäll
-Jag är rolig
Och så fortsatte jag. Sen var vi dessvärre tvungna att bryta samtalet och jag gick och går fortfarande i tron om att hon kände sig lite gladare. Själv var jag överlycklig. Jag hade sagt så många fina saker och min fantastiska hjärna och mitt fantastiska ego gillar bekräftelse och suger åt sig som en svamp, så resten av vägen hem satt jag och log som en riktig toka.
Jag vill ändå tro att det är 2013 som gör det, vilket år, vilka möjligheter. Goood Karma, känns som jag är där. Kanske lite, fick ett sånt där bra samtal när jag kom hem också, ett sånt där oväntat. Eller så är det bara så jag funkar, det blir vad man gör det till och jag har bestämt att det ska bli bra. Eller bättre menar jag såklart! Så fortfarande sitter jag här, glad och ler. Härligt minsann!
tisdag 22 januari 2013
Kramens dag
Visste inte ens att det fanns en kramens dag men gissa vilket lyckorus som infann sig när jag förstod att det fanns. Vilken förväntan som skapades. Stod med öppen famn mest hela dan och trodde folk skulle hoppa in i min famn. Försökte mig på mitt bästaste mest inbjudande sätt men inte fasen var det nån som valde att krama om mig idag. Började fundera på om detta var något som drabbat bara mig eller om fler kände sig lite snuvade på lite mysig omtanke och närhet. Insåg ganska snart när jag såg mig omkring att kramarna tycktes utebli.
Alltså fick jag ta saken i egna händer. Som alltid :) Skulle det bli kramkalas så skulle jag nog vara tvungen att bli mamma till kalaset. Sagt och gjort, tänkte nu skriva endast två sketna kramar fick jag ihop. Men finns det något som en sketen kram? Det var ju liksom de bästaste av kramar. Passade på att bjuda in mig till min fantastiska pappa på lunchen och möttes av stor kram och fick en minst lika stor när jag var tvungen att åka tillbaka. Sen hade jag den äran att få träffa underbara Åsa och fick både hej och hejdåkram. Varma goa kramar från människor jag tycker om och som jag vet tycker om tillbaka. Det är de bästa av kramar.
Skulle tro att det där med kramens dag inte riktigt är förankrat hos oss alla ännu. Lite trist men jag gillar ändå konceptet men förstår väl kanske inte varför det ska vara en, bara en kramens dag. Kramens dag borde ju vara som var-dag är en fest. Jag vill kramas varje dag så det är väl det jag ska verka för så bli inte förvånad om du får en kram. Vi mår rätt gott av dem, allihop.
fredag 4 januari 2013
Satans ryckande...
Det var ett himlans öga och rycka. Vet i fasen vad som hänt men mitt högeröga har börjat rycka och jävlas i tid och otid. Hamnat i drag. Jo hej du, då skulle mitt öga vara i drag för jämnan. Fast visst, nu blir det ju en del soffsittandes och det är ju rätt kyligt därifrån den där ventilen, ovanför fönstret. Rätt kallt om högerarmen och sidan om jag tänker efter. Kanske skulle fylla den där ventilen med sånt där isolerskum och bara skära bort det där skummet som pyser ut utanför...mmm kanske får bli så. Jag menar, de där ryckningarna är allt annat än charmiga. För att parera brukar jag försöka spärra upp ögat och då blir man plötsligt lite sådär Popsicle-aktig och då har folket liksom börjat rygga tillbaka. Typ. Ja, jag förstår dem men bättre det än att de tror att jag står och småflirtar och tar ett steg framåt iallefall. Eller i och för sig. Det beror ju på vem...måste fundera på den. Åka till farbror doktorn känns lite overkill iallefall. Jag kör nog ögonlapp nästa vecka istället så blir det nog bättre, kanske finns fodrade vindtäta för att hålla kylan och draget borta. Jack Sparrow here I come :) eller hade inte han en ögonlapp???
tisdag 4 december 2012
Om alla hjälper lite
Juuuulen är häääär….med nån dansbandsnisse ljuder i högtalarna. Det är bäckmörkt ute, snön faller och kylan blir så påtaglig när man står och tittar ut och närmar sig elementen som nästan kokar. Ljusstakar lyser upp fönstren och första adventsljuset är tänt. Första julrosorna är inköpta och gör köket extra julfint. Planer finns på att baka både lussekatter och pepparkakor rätt snart. Måste göra en plan för vad jag vill fixa för gott inför jul och planera alla julklappsinköp.
Jag brukar inte vara den där uppstressade inför julen, ja inte nu längre i alla fall när jag inte längre är värdinna för julfirandet. Nu får jag vara gäst och bara vara hon som hjälper till, vilket känns ganska lagom just nu. Julen är bland det bästa jag vet, hela jag fylls av glädje och förväntan. Ja inte för att tomten ska komma eller att jag ska få julklappar utan mer allt det andra, det runt omkring. Familjen, maten, dofterna, ljusen, Kalle Anka. Hela hela kittet och så självklart glittret i mina barns ögon.
Men så när jag tar det ett steg till och tänker på att det finns en värld utanför min lilla bubbla. En värld som inte alls är lika varm, mysig och förstående som min. När jag tänker på de som inte har någon att fira med, de som hamnat tokigt i livet på ett eller annat vis, de som inte har någonstans att sova. Då känns det som att jag gör för lite, jag skulle så gärna vilja hjälpa men hur?
I helgen skulle vi fira advent med släkten. Mysigt, gott och härligt sällskap. Innan vi for skulle vi handla med oss någonting. En blomma, choklad eller något sånt som man brukar ha med sig när man åker bort men så såg jag mannen utanför Lindex. En rakryggad man som sökte ögonkontakt med förbipasserande. Inte var där många som stannade men han fortsatte. Min tanke vart. Självklart, så ska jag göra :)
När hans blick så mötte min frågade han
- Situation Stockholm?
Jag såg på honom och sa
-Ja tack, men jag har några ärenden först så jag kommer tillbaka.
Han nickade till svar. När jag efter en timme kom tillbaka tittade han på mig
-Jag sa ju att jag skulle komma tillbaka, sa jag med ett leende
Han log tillbaka och förklarade att det var många som använde just den frasen och sedan inte kom tillbaka. Inte i spydig ton och inte argt eller besviket utan mer ett konstaterande. Vi pratade en kort stund och jag såg glädjen i hans ansikte. Någon som stannade, någon som handlade och någon som dessutom pratade en stund.
När jag gick sa han återigen med ett leende och ärliga ögon
-Tack. Ha en riktigt fin jul.
-Tack, jag får önska dig detsamma.
Och jag är rätt säker på att min jul kommer bli fin och jag hoppas verkligen att även hans jul blir en fin och mysig jul, att även han har någon att få fira med, att även han får äta sig proppmätt och somna varmt och lycklig med ett leende på läpparna.
Det tråkiga är att han bara är en bland många som har det lite svårt och då är han ändå en bit på väg åt rätt håll.
Jag tror som så, att om vi alla försöker hjälpa lite grann så mår vi rätt gott i själen och förhoppningsvis har vi även underlättat livet eller dagen lite lite grann för någon annan.
Tidningen jag köpte gav jag till pappsen och Inger i adventspresent och jag hoppas och tror att även deras hjärtan värmdes. Blommor och choklad, ja det fick de ändå.
Jag brukar inte vara den där uppstressade inför julen, ja inte nu längre i alla fall när jag inte längre är värdinna för julfirandet. Nu får jag vara gäst och bara vara hon som hjälper till, vilket känns ganska lagom just nu. Julen är bland det bästa jag vet, hela jag fylls av glädje och förväntan. Ja inte för att tomten ska komma eller att jag ska få julklappar utan mer allt det andra, det runt omkring. Familjen, maten, dofterna, ljusen, Kalle Anka. Hela hela kittet och så självklart glittret i mina barns ögon.
Men så när jag tar det ett steg till och tänker på att det finns en värld utanför min lilla bubbla. En värld som inte alls är lika varm, mysig och förstående som min. När jag tänker på de som inte har någon att fira med, de som hamnat tokigt i livet på ett eller annat vis, de som inte har någonstans att sova. Då känns det som att jag gör för lite, jag skulle så gärna vilja hjälpa men hur?
I helgen skulle vi fira advent med släkten. Mysigt, gott och härligt sällskap. Innan vi for skulle vi handla med oss någonting. En blomma, choklad eller något sånt som man brukar ha med sig när man åker bort men så såg jag mannen utanför Lindex. En rakryggad man som sökte ögonkontakt med förbipasserande. Inte var där många som stannade men han fortsatte. Min tanke vart. Självklart, så ska jag göra :)
När hans blick så mötte min frågade han
- Situation Stockholm?
Jag såg på honom och sa
-Ja tack, men jag har några ärenden först så jag kommer tillbaka.
Han nickade till svar. När jag efter en timme kom tillbaka tittade han på mig
-Jag sa ju att jag skulle komma tillbaka, sa jag med ett leende
Han log tillbaka och förklarade att det var många som använde just den frasen och sedan inte kom tillbaka. Inte i spydig ton och inte argt eller besviket utan mer ett konstaterande. Vi pratade en kort stund och jag såg glädjen i hans ansikte. Någon som stannade, någon som handlade och någon som dessutom pratade en stund.
När jag gick sa han återigen med ett leende och ärliga ögon
-Tack. Ha en riktigt fin jul.
-Tack, jag får önska dig detsamma.
Och jag är rätt säker på att min jul kommer bli fin och jag hoppas verkligen att även hans jul blir en fin och mysig jul, att även han har någon att få fira med, att även han får äta sig proppmätt och somna varmt och lycklig med ett leende på läpparna.
Det tråkiga är att han bara är en bland många som har det lite svårt och då är han ändå en bit på väg åt rätt håll.
Jag tror som så, att om vi alla försöker hjälpa lite grann så mår vi rätt gott i själen och förhoppningsvis har vi även underlättat livet eller dagen lite lite grann för någon annan.
Tidningen jag köpte gav jag till pappsen och Inger i adventspresent och jag hoppas och tror att även deras hjärtan värmdes. Blommor och choklad, ja det fick de ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)