Clownen Beppo eller dagens musikstund...

"Clownen Beppo är ledsen
ty, han har tappat cirkusdressen
publiken väntar
klockan är sju
vad ska han göra nu?

Clownen Beppo han gråter
han har ej något att ta på sig
publiken väntar
klockan är sju
vad ska han göra nu?"

Skitjobbigt, hur gick det för Beppo egentligen, fick han någonsin tag på sin cirkusdress igen. Mmm en fråga som stötts och blötts... Är det bara jag, eller det vet jag att det inte är men ibland ploppar liksom sånna där konstiga grejer upp från förr. Typ Clownen Beppo, jag minns inte när, mer än att jag var liten och det måste ha varit någon gång under skoltiden som jag fick lära mig sången om Beppo (uppenbarligen har jag glömt hur den gick också...).
Jag har fler sånna, typ ramsor som exempel den där om kossan men jag har lite svårt för varför man sjöng (eller sjöng, det skulle vara med lite opera touch) lita kossa, vaddå lita??? Hmpf...konstigt.

"lita kossa lita koooooo,
ropar du så svarar hoooooooooooooo,
långt bort i skogarna mu mu mu,
långt bort i skogarna mu mu mu"

Ååå helt plötsligt fick jag Samantha Fox Touch me på hjärnan, för jäkla bra tjej den där Samantha, faktum är att hon har gjort en del bra, likaså Kim Wilde. Shit pommes nu börjar fröken Anna spinna loss ordentligt. Kanske får vara slut på musikstunden för nu

Ni na ni na ni nana
ni nanana ni na
ni nanana ni nanana ni nanananina

Dagens låttips....boooooing!!!
Dave Mathews band med Crush, lyssna o njuuuuuuuuuut o snygg e han också...

Trash-morsan på massage

Varför lyckas jag alltid...
Massage, jag verkligen älskar massage men går kanske inte så ofta som jag skulle vilja. Väljer hela tiden att lägga massagepengen på någe annat, typ kläder till barnen eller myskvällen eller den där fina klänningen.
Fast idag var jag grym, helt spontant bokade jag den sista lediga tiden idag.

Vi får gå till en kille via jobbet. Han e ganska fin också o trevlig o prata med. Ja, nu är jag inte intresserad av honom på någe vis men han är trevlig att ha att göra med, så den där halvtimmen brukar gå himlans fort, man får typ ångest när det redan är slut. Han är sådär bra, dels är han duktig men sen är han så grymt social också.

Nåja, jag bokade in tiden och tänkte inte mer på det...tills jag insåg att jag återigen hade klänning på mig när jag skulle till honom. Alltid, alltid samma visa. Man tar ju liksom bara av sig på överkroppen egentligen men inte fröken Anna, hon väljer att stå i nylonstrumpor med sån håll in magen del och stora trosor. Ja han har säkert sett värre men det känns lite sådär pinibelt.

Det var liksom inte så genomtänkt idag, det där med massagen, för jag insåg även att jag hade den där bh-n på mig som ingen ska behöva se. Du vet, den där man köpte för 15 år sedan som fortfarande funkar...Sportbh-n som plattar o jämnar ut. Breda axelband som fan, o hällorna där bak är helt sönderslitna, knappt så jag själv får på dem. Så där kom hon, den lilla saken i sin fina klänning och började kabba av och blev helt plötsligt bara trash-morsan med gördel o trasig bh. Stackars karl vad han ska behöva uppleva saker...

Till nästa gång ska jag vara förberedd. Jeans o en lite nyare bh.

Fast å andra sidan får jag vara tacksam att jag inte hade leopardtroserna på, det hade gett ett riktigt "pantertanter" intryck :-)

Rosa

Berättade förut om min vän som väntar barn. Vi pratade idag, han och jag.

Så himlans härligt. Det är ju liksom ett par steg man ska igenom innan det blir ett barn. Jag menar, det ska kelas i tid och otid, det ska kissas på sticka, mås illa, man ska svullna, få dålig hy, klåda på magen, hud som spricker och samtidigt ska man ju få så grymt fint hår också.

Nu låter jag nästan negativ fast det är jag inte utan jag menar att svullna på ett bra sätt o må illa på ett bra sätt och sprickande hud, ja det om något är väl ett bevis på att man haft något enormt vackert i magen (ja hade det inte varit enormt så hade ju maghelveteshuden inte spruckit...:-)

Sen får man ju inte glömma ultraljudet. Då man verkligen får beviset, det är en bebis där inne och de där grejerna som man känner från magen är liksom bebisen och inte bara gaser.

Det var just det som var grejen med samtalet idag. Jag visste att det var ultraljud på gång. Så när vi stod och pratade och han såg sådär härligt nöjd ut kopplade jag inte. Inte ens när han sa:
-Anna, jag ska måla ett rum rosa i lägenheten
-va?
- Jo, vi ska måla ett rum rosa.
Eftersom jag då är lite halvkorkad så kopplar ju inte jag utan säger
- Jaha, då kanske du vill ha min rosa soffa!
Då harklar han sig och förklarar ytterligare en gång, denna gång lite tydligare, så även en Anna ska förstå.
Då ringer klockan! Bebisen, såklart det var bebisen som skulle få rosa rum. En liten tös :)

Myspys, fast lite avis vart jag. Jag vill också ha en liten bebis, ibland, typ.

Biffy Clyro

Var på min första rock-konsert ever i torsdags... En väninna ringde och frågade om jag ville följa med. Hon gillar rock och jag gillar som jag nämnt tidigare absolut inte hårdrock men wtf, jag kunde liksom inte motstå en helt spontan kul kväll med underbara goa väninnan. Så sagt o gjort, jag åkte hem från jobbet, tittade mig i spegeln och insåg att rockigare än såhär blir jag inte...Jeanskjol, stövlar o kofta med fina knappar... o handväska. Hmmm, men jag var nog rätt iallefall! Väl på debaser var båda två alldeles lyriska och förväntansfulla, precis som alla andra som stod där och väntade och beställde drinkar. Stämningen var på topp. Bara det att gå ut och göra något spontant kul en helt vanlig torsdag...

Hur som helst...konserten var grym. Jag kände inte igen många låtar alls, men det är något speciellt när man hör musik live, man känner stämningen i luften, musiken i bröstet, energin från bandet och äsch, jag vet inte vad jag ska säga. Biffy Clyro -  fantastiskt. Vissa låtar självklart bättre än andra men så är det ju alltid. Denna hade jag hört tidigare och fastnat för...lyssna och njut.

Anna the rocker - vad fasen är på g att hända... :-)

Fel bransch...:-)

Åkej, hantverkare...
Man måste ha valt fel bana. Eller?

Har nu suttit i ett möte och haft ynnesten att sitta på "titta ut-sidan", fått se området mittemot. Ett sånt område med bostadsrätter, jättefina ganska nya. Ganska nya till trots, så är det uppenbarligen en som renoveras eller görs något spännande i och då med behovet av hantverkare.
Dra åt helvete, vad dessa hantverkare pausar... Balkongen fylls ideligen av hantverkare som fikar och röker och inte är de många därinne utan det är samma som återkommer gång på gång på gång...

Slutsats: Behöver jag ta hem en hantverkare så ska jag nog vara hemma och observera. Kanske inte bara för att se huruvida de arbetar och checka antal timmar utan kanske även för att titta...de brukar ju liksom kunna vara lite utav ögongodis :-)

Och eftersom jag varit gift med en hantverkare så vet jag att många är grymt duktiga på att arbeta, så det var nog bara de där i den där brf-lägenheten som var enna lata j-vlar :-)

Tjing tjing!

funkar de?

Hon som bäddar hon får ligga...

Börja bädda!!!

En önskan

En önskan om att vara som alla andra.
Jag vill också bara kunna stänga av, sluta fundera och gå vidare...men samtidigt är det svårt att gå framåt då man hela tiden blir påmind. Ledsen.
Varför välja bort någe bra?
Visst jag förstår, för att man har någe bra. Tadaaaaaaaaaa Men varför välja bort mig, hur kan man bara stänga av mig. Hur gör man, för så vill jag också kunna göra.
Det är kanske det det handlar om, egoism från min sida.

Jag kan ibland önska att det inte fanns så mycket "tycka om" i mig, eller mitt ständiga förlåtande, man kan bete sig rätt illa mot mig vilket resulterar i att jag blir ledsen, smälter och sedan är jag ändå oftast snäll tillbaka. Samtidigt vill jag se det som några av mina styrkor, några av mina bra egenskaper...

So, how to do???

flirt med farbrorn i himlen

Det är någe visst med fina höstdagar...jag har suttit i möte hela dan idag men det har varit helt okej, ganska kul till och med :) Kanske lite extra bra bara för att jag såg hur solen letade sig in och värmde o lyste upp hela rummet, härliga människor ikring mig och när jag kom ut en liten stund så var det bara sådär grymt höstigt. Det doftade härligt, solen sken, himlen var blå, det var svalt  och jag mådde som en sessa.
Känns som om farbrorn i himlen och jag är lite kompisar just nu. Gårdagkvällen bjöd på en mysig kväll med pappa. Vi möttes på Il primo, en restaurang i huddinge och åt god mat och pratade och pratade. Eller som vanligt kanske det var jag som pratade o pratade men det är liksom jag och jag tror  eller jag vet att är det någon som kan mig så torde det ju vara pappa. När vi ätit klart åkte vi hem hit och åt ost o kex o drack kaffe. Visst han hjälpte mig att foga i badrummet också o slängde mina sopor.
Han e go min pappa, han är alltid med mig, han kanske inte alltid håller med mig men han finns alltid där, även när jag felar. Så vad jag ville säga var egentligen att igår hade jag en kanon dag, idag ska jag träffa en tjejkompis och gå på konsert och i morgon ska jag ut på byn o busa o på lördag ska jag träffa en väninna!
Livet leker, eller så försöker jag fokusera på det som är extra bra bara :-)

Skit också :-)

En kompis och jag har en sån där liten knäpp grej för oss. Ja, en sån där knäpp grej som alla polare har fast vi alla har olika sorters ämnen.
Just den här kompisen och jag kan messa olika synonymer på brum, gas, tillbehör... Nu känner jag mig nästan 100 % säker att det inte var jag som började utan han. För jag vill gärna tro att jag är ganska ordentlig, pryd och präktig...näe, kanske inte...det har nog vuxit bort kanske. Hur som helst så måste det varit han som började för även om jag är kreativ, så är inte det den här typen av ordlekar jag kommer på...
bajsklutt
diarrehög
lös ko blaja
Bajrumpa
Blötprutt
Blötfis
Mök
Rumpfistel
Kletbajs
Avföringsklutt
Pruttkorv
I know, så grymt omoget. Ändå tåras mina ögon barnsligt förtjust över ett sketet sms med någon suspekt benämning som ovan...Otroligt, självklart måste jag då kontra med något typ, barnsligare tillbaks. Sen är vi igång.
En av killarna på jobbet satte ribban idag, ja inte den ribban... utan nivån. Han började helt öppet informera om sin gårdagkväll som varit allt annat än bra, diarre... och utan att gå in i detalj så förstod jag det som en regelrätt tarmtömning av mindre angenämt slag. Och tänkare som jag är så måste det varit då jag började fundera lite på hur mycket brum man egentligen kan ha i tarmen. Det måste ju vara fler än jag som ibland blir förundrade över hur mycket som faktiskt ryms. Hur mycket kroppen egentligen kan producera av det där lilla lilla intaget man vill tro att man får i sig. Eller hamstrar tarmen, så att den liksom bara småtömmer lite då och då, för att sen dra en dag med x antal toalettbesök och man inser att fyra meter brum inte är helt osannolikt...

Tror ta mig fasen jag ska gå och väga mig...kan vara en bra ide idag :-)

Välkommen till dårhuset...

Hade en så himlans härlig kväll. En väninna och hennes barn kom över på middag och vin. Ja, vinet var bara för oss vuxna men jag tror säkert att kidsen hade minst lika kul som vi... Det här med att ha ett normalt lugnt och sansat samtal med massor av kids runt bordet är ju bara att "fet"glömma, som barnen skulle sagt. Herrgud, vilket liv!
Men härligt, fasen va skönt det var när barnen hade ätit klart och vi stängde köksdörren, läs - stängde dörren till kaoset :-). Vi satt då och pratade strunt och drack vin och hade det hur grymt som helst. Sen var det dags för singstar, jäpps, det var liksom det som var meningen med kvällen.
Jag filmade eländet...Två stycken står och sjunger och tror att de är guds gåva till mänskligheten, de är snygga, de är grymma och o de rockar...Samtidigt så ser man två små ungar hoppa upp och ner i soffan bakom o gör den ena volten efter den andre plus att ännu ett barn samtidigt åker rollerblades o samtidigt springer den stora killen förbi kameran (mig, micken whatever) o gapar
- åååååååå Philip har möööööööökat.
Herregud, vi skulle liksom bara dricka vin, ha det mysigt och sjunga lite singstar. Men kaos e grymt. Sa jag att ungarna tog av sig strumporna också och klättrade upp på dörrkarmarna...Drog fram elgitarren och trumsetet också... Mitt lilla vardagsrum vart plötsligt en rockscen, en cirkus eller ett dårhus...

Jag e grym

Det funkar inte längre.
Tårarna bara trycker och trycker.
Jag vill inte.
Står emot.
Väntar bara på den lilla lilla kommentaren.
För den kommer.
Var så säker.
När allting bara brister.
Då önskar jag att jag är ensam.
Ingen ska behöva se.

Jag är stark.
Jag klarar så himla mycket.
Men just i detta nu så himla svag.
Mår illa.
Väntar bara på fel tillfälle att spy.
För det kommer.
Okontrollerbart.

Kroppen lyder inte.
Känn ingen oro.
Var inte ledsen.
Lägg det bakom dig.
Se inte bakåt
Blicka framåt.
Se allt fint o ljust omkring
Men kroppen lyder inte

Instängd sorg, ilska
Känslan av att bli sårad
bli nertryckt
att vara mindre värd
att vara luft
kväver

Det blir svårt att andas
Kroppen blir fylld av kryp
Tårar som blöter kinderna
Ett ständigt illamående

Instängd, hur kommer man ut?

Låtsas-skalden...

Hjärtklappning
Ångest
Tårar

Suck inte igen…
Vad fan gör man?
Är man arg eller är man sårad?
Vill man örfila eller vill man krama?
Älta eller gå vidare?
Hur går man vidare utan att komma till konklusion?
Ska man bara stänga in? Är det inte då ilskan kommer?
Backa?
Ångra?
Sudda ut?
Vill man det? Eller ska man gå rakryggad och stolt.
Man väljer rakryggad och stolt.
Då väljer man lyckan och modet.

Uringat funkar inte här hemma...

En sån där mysstund tillsammans med lillkillen. Han sitter vid matbordet och äter en köttbullesmörgås och dricker varm choklad och jag sitter brevid. Vi småpratar lite och har det allmänt mysigt. Han är nog ganska nöjd för en stund ensam med mamsen för han har fullt sjå att berätta om allt han är sådär grymt bra på, han är ju typ bäst på hela skolan på att hoppa och klättra. Önskar att jag hade den tron på mig själv som han har, han är bara så himlans fantastisk. Hur som helst så böjer jag mig framåt mot honom när vi pratar och uringningen blev sådär väldigt påtaglig...Jag såg hur han sneglade, log sådär generat o pilimariskt o tittade bort, så jag frågade.
-Vad är det nu då?
- Oh mäh, inget.
Ett ännu större leende sprider sig i lillkillens ansikte
-Är det jobbigt eller?
-Nääääääääe.
-men jag kan väl inte rå för att tuttarna tittar fram heller.
Så säger ungen något så självklart...
-Sätt på rej en tröja rå...

Pappsen deras fick en liknande kommentar härom morgonen, fast från stora killen. Killarna hade suttit uppe en stund på morgonen och tittat på tv och mornat sig medans pappsen låg kvar i sängen o sov eller mornade sig han med kanske. Hur som helst så kom pappsen upp en stund senare. Ja, han kom väl gående in i vardagsrummet så som herren Gud skapat honom.
Stor killen tittade dit lite snabbt
- Oh men pappa...sätt på re kallingar!

Jag tror både han och jag säger samma sak båda två med norrländsk dialekt
-Varför då, en har ju inge o skämmas föör ;-)

Muspus

Det krävs så lite för att hela hjärtat ska kännas varmt och man blir påmind av hur mycket kärlek som rymms i kroppen.

Jag var och hämtade killarna igår eftersom exet skulle på konsert. Kvällen började väl lite knasigt då båda killarna var trötta men väl hemma så kom de till sans och vart två glada härliga killar igen. Storkillen satt i vardagsrummet vid datorn och skrev i sin dagbok och berättade om sin NHL-kväll i globen igår och lillkillen satt och ritade i en pysselbok. Vardagsrummet var fyllt av tända ljus och så mina fantastiska söner till det. Det var idylliskt som en Carl Larsson målning.

Själv stod jag i köket och lagade middag, enkelt men gott. Fylld lövbiff med potatiskroketter, grönpepparsås o sallad. Jag dukade upp med min fina Sundbornservis och tände ljus och sedan ropade jag in killarna. Väl till bords, när vi ätit en stund så säger lillkillen:

- va mysigt vi har mamma.

Det är då all värme kommer till kroppen o jag känner en sån glädje och lycka över vad jag har.

Mina fina fina vänner

Jag är lyckligt lottad med fler fina vänner som finns för mig som jag finns för dem, de skänker mig skratt, de får mig att känna mig mindre ensam och de tycker om mig för att jag är som jag är, inte trots att jag är som jag är.
De är fantastiska och utan dem så skulle jag nog leva ett ganska fattigt liv. Självklart skulle mitt liv vara rikt, så tillvida att jag har mina fantastiska pojkar och min familj och att vi alla har hälsan men vänner är ett viktigt inslag i iallafall mitt liv. De berikar och ökar på min livskvalité. Jag älskar dialogerna vi har, skratten tillsammans eller ibland gråten. Jag älskar att känna att jag har dem bakom mig, känslan när de lyfter mig eller jag lyckas lyfta dem. Känslan hur vi alltid finns där för varandra.

Tänkvärt: Vänskap dubblerar glädjen och halverar sorgen.

Tänkvärt: Vänner är som en BH. Nära hjärtat och bra som stöd.

Träna? Igen???

Har det vänt nu tro??? Eller har det brunnit totalt???

Klockan var 0830 när jag vaknade i morse. Halvtrött men ändå var det första jag tänkte på träning...Anna tänker träning, då har det gått långt... Är det så att lilla jag har förstått att jag behöver ta hand om mig själv lite mer för att må ännu mer kanon. Antagligen, för kl 0900 stod jag på crosstrainern på gymet. Så himla skönt att bara köra på och försöka skingra tankar o funderingar o bara vara jag, ta i, känna puls, bli andfådd, bli svettig och få åka hem alldeles slut.

Det var såå himla skönt och jag var så himlans stolt över mig själv. När jag väl var hemma igen var jag pigg o alert o tog tag i tvätten o diskmaskinen osv. En stund senare ringde en väninna som ville ha sällsis i spåret. Självklart! Så då fick jag mig trevligt sällskap och en otroligt hurtig runda också :-)

En kanondag för en kanontjej ;-)
Det ska nog ordna till sig för stumpan!

Du skall älska din nästa som dig själv

Idag lärde jag mig någonting. Saker och ting kommer alltid ikapp en.
Jag brukar alltid tänka att den dagen då jag inte längre får finnas kvar i denna värld ska jag kunna stå för det jag gjort och vara stolt över mina val, kunna känna att jag inte sårat någon med vilje, att jag gjort de saker jag ville göra.

Det är så lätt att man går igenom livet och bara gnäller och säger jag ska göra si och jag ska göra så och så står man där en dag och allt är slut och man inser att vad gjorde jag av mitt liv egentligen? Där vill inte jag landa.

Jag känner att jag gör så gott jag kan och jag vet att jag sårat människor på vägen och kanske varit dum ibland men jag har gjort vad jag kunnat för att säga förlåt. Det jag försöker säga med att saker och ting alltid kommer ikapp en är att, sårar du en, så blir du sårad tillbaka, ger du av dig själv till en så får du fint tillbaka. Det är så med allt, lite så tillbakakaka på både gott och ont. Man kanske känner att man ger och ger av sig själv och det är inte alltid den personen du väljer att ge som förstår att ge tillbaka men däremot så finns där alltid någon som ger istället.

Det är väl bl a det som livet handlar om, att man ska lära sig att vara snäll med varann. Precis som det snälla slår tillbaka så slår även det dumma tillbaka och det vill man inte gärna ha men det fina och snälla vill man mer än gärna vara omringad av. Så det är väl det det handlar om, villkorslös omtänksamhet, kan man kalla det så :-)

Fredagsmys

Shit pommes. Fredag igen och jag har förberett soffan på att jag snart kommer bänka mig :-) Täcket ligger på plats och ett glas vin är upphällt, nu är det bara ljusen som ska tändas så är jag härligt nöjd med starten på min fredag.

Det är höst o gråkallt ute. Finns det då någe mysigare än tända ljus när mörket faller på och man verkligen vet hur kallt o blåsigt det är utanför och man liksom bara kan mysa in sig under ett täcke och bara njuta o ha det varmt o känna sig trygg.

Idag är jag ego, idag har jag tänkt på mig i första hand och det tänker jag fortsätta med en stund för just nu så tänker jag önska att allting blir precis som jag önskar o hoppas på. För min egen skull.

Nu är det fredag o mys i alla hus!

Jag trodde man skulle flasha rumpan på jobbet...

Jag körde svart idag. Typ som alltid men ändå. Idag vart det svart klänning, ganska kort, lite mönstrade strumpbyxor o stövlar. Kände mig helt okej faktiskt, gick till bilen på morgonen, gick från bilen o hejade på världen, stod med rumpan mot fabriken vid morgonmötet och åt lunch o kände mig fortfarande helt okej.
På eftermiddagen kom en jobbarkompis in på mitt rum och vi satt o pratade o han överöste mig med komplimanger. Dunderskoj o jag blev såklart smickrad. Förstår faktiskt inte, nu o då så får jag faktiskt en del komplimanger både över mitt sätt att vara och hör o häpna mitt utseende. Ja, jag e lika förvånad jag... Men hur fasen kan det då komma sig att lilla Anna faktiskt är singel??? Mycket konstigt ;-) Får fundera på den.
Klänningen...Jo så han kom iallafall in på mitt rum o vi snackade en stund tills en tjej behövde hjälp med kopiatorn och jag gick ut från rummet för att hjälpa henne. När jag kommer tillbaka säger han...
- Du Anna, den e kort där bak
- Vaddå?
- Klänningen e grymt kort där bak
- Skämtar ru???
- Näe, den går liksom upp där vid rumpan...

Så där har jag liksom gått hela dan o visat rumpan för halva jobbet, konstigt att man får små menande leenden ibland... Genant, japps lite.
Det första jag gjorde när han lämnade rummet var att springa in på toaletten kolla spegeln och inse att jag har gått o dragit i sidorna o fram så den var liksom som ett släp, fast bak o fram... Hur jag löste problemet?? jag drog lite till, fast på rumppartiet denna gång.

Tänkvärt : den som inga byxor har, han får gå med rumpan bar...

"Vänd dig om och ta emot mig"

Andra har det alltid bättre
Andra lever starka och dugliga liv
Andra lyckas med sina äktenskap
Andra är alltid framgångsrika
Andra har stark kontakt med verkligheten
Andra kan alltid lösa sina problem
Andra har det alltid bättre

Ingen har såna problem som jag
Ingen är så oduglig som jag
Ingen trasslar till sitt liv som jag
Ingen misslyckas så ofta som jag
Ingen är så hjälplös som jag

För mig är du en av de andra
För dig är jag en av de andra
Låt oss se in i varandras ansikten

//Peter Curman ur samlingen
"Vänd dig om och ta emot mig"

Anna på gymet???

Fasen, idag fick späcket följa med matte o träna. Såååå himla kul och så himla länge sen men nu är det dags för det nya livet. Fröken Anna ska vinna figthen över späcket!!!

Förut var jag grym, visst jag var inte vältränad någonstans men det syntes nog iallefall på hållningen att jag hälsade på på gymmet en del. Jag hade det aldrig som ett måste, utan lovade mig själv att komma iväg en gång per vecka och om det blev fler gånger än det så vart det bonusträning. På den tiden kom jag iväg 3 gånger per vecka...vilken brutta. Men men, det är aldrig försent att börja om så idag kom jag iväg första gången på säkert ett år.
Det tog emot lite att sätta sig i bilen, att åka dit, typ lite nervöst på något fånigt vis. Väl där så kände jag mig som hemma, de hade möblerat om lite men det var ungefär samma maskiner kvar så det var bara att köra och jag körde som bara den. Svetten rann och jag kände mig såååå himlans glad, ja inte för att svetten rann då men mest för att det var så himla kul o kanske för att man vet vad det i slutändan kan ge. Så håll en tumme för Anna och beach 2011!
Nu vet jag väl egentligen inte riktigt om kroppen o jag var helt överens idag men jag hade iallafall grymt kul och när kroppen min väl slutat darra o späcket slutat gunga/guppa så kommer den säkert också vara nöjd:-)

Tänkvärt: Skjut inte upp till imorgon, då kan det vara försent.

Musik ska byggas utav glädje....

Hmmm, jag har begåvats med två pojkar som liksom älskar hårdrock...de har fått lära sig av pappsen sin, så jag får skylla på honom :-) Själv kan jag inte med det, riktigt sån där tung rock får det att krypa i hela kroppen och då menar jag verkligen KRYPA i kroppen. Jag får som stickningar i armarna och bara känner sån frustration o blir nästan arg. Såå näe, det går inte. Rockballader eller vanlig skön rock är väl en sak men näe, det andra går bort.

Nu tycker mina söner om annan musik också och det är jag grymt tacksam för (även om de gärna håller för öronen när jag sjunger - don´t really get that...). Den ena somnar till 106,3 och den andra vars radioantenn, tack o lov, har gått sönder lyssnar på The Boppers eller John Denver (där har minsann mamsen fått vara med :-))

Häromkvällen försökte jag dock lära de små liven att det finns annan musik också. Fick en liten flashback från när man gick i gymnasiet och gick omkring med sin freestyle...Freestyle...finns det fortfarande någonstans i världen??? och i lurarna var det under en period bara Kraftwerk, JMJarre, Yellow, the mobile homes, depeche m fl. Det var under den perioden då de snyggaste pjucken fanns att finna på Sko Uno, eller var det under min indie period kanske???

Hur som helst, vad jag skulle komma till var att jag glad ihågen satte på "the robot" med Kraftwerk. Gryyymt skönt tyckte jag själv, vet inte om det var bra eller om det var nostalgi som gjorde det bra.
Efter en stund så tittade jag på mina pojkar o insåg att de aldrig startade upp robotdansen som jag trodde utan stod liksom som fågelholkar o bara blängde. Stackarna, de såg ut som två frågetecken. Vad var det där liksom? Musik? Näe, skärp dig mamma. De e ju skitdåligt!
Okej, så synten får alltså växa på sig ett par år, så ska vi prova igen...skam den som ger sig ;-)

Olikheter

Det är ju tur att alla människor är olika. Det vore ju lite tokigt om alla var lika perfekta som en annan ;-) Skämt åsido men det är ju ibland olikheter som gör en människa mer intressant, även om det ibland är enklare att tycka om någon som är väldigt lik en själv. Kanske e man lite egenkär iallefall...

Jag tycker om nästan alla, på någe vis. Alla har vi någon eller några fina egenskaper som lyser lite extra eller lyser igenom ibland.
Sen finns även en del människor som typ ska vara på andra o nästintill vara dumma med flit som om de söker någon eller något att få trycka till lite extra. Varför? Jag vet inte vad som triggar en sån människa om det är känslan att lyfta sig själv genom att sänka någon annan eller bara känslan av makt eller man kanske rent av mår bra genom att dumma sig med någon annan. Jag hoppas och tror att jag är långtifrån att vara en sån människa och om jag skulle vara så, så hoppas jag att mina vänner skulle säga ifrån.

I min värld är det en svag människa som beter sig så och jag vill inte vara den människan.

världens tuffaste lillkille

Jag har verkligen världens tuffaste lillkille. Lilltroll har precis börjat 6-års och är nog egentligen ganska liten för sin ålder. Liten, men tuff… Häromdagen kom han hem från skolan stolt som en tupp och berättar helt appropå bara sådär att

- ja brotta ner en etta idag…
- va gjorde du sa du?
- Ja brotta ner en etta!
- Men varför då?
- För jag sa jag ville vara där och han sa att jag inte fick och så tog han mina armar o putta bort mig.

Nu ska man egentligen se min son för att förstå hur ”rart” det här verkligen är. Han är liten, söt, väldigt söt, ljus, med stooora blå ögon och en näpen mun. Visst, han kan se lite full i lur ut ibland :-)
Hur som helst

- så då tog jag tag i hans armar o putta han o sen så brotta ja ner han.
- Men lilla gubben, va gjorde du sen då?
- Sprang iväg

För han är kvick också den där lilla raringen. Explosiv som attan.

- Men varför sprang du om du ville vara där?
- För jag ville inte de längre…

Nu brukar inte jag uppmuntra bråk och så men just den här vart så väldigt charmig, han pekade ut platsen och han visade på armarna hur de gjort och pratade med sån inlevelse. Mmm, det där kommer nog bli en pojk som man inte messar med i första taget…

Tänkvärt : Besegrad är den som tappar modet. Vinnaren är den som vill fortsätta kämpa

Sånt där som inte riktigt händer men händer ändå…

Plötsligt en dag kommer en av de där man sällan pratar med in på rummet, han verkar sådär glad men jag förstår liksom inte riktigt vitsen med besöket för han säger inte så mycket men det är ju alltid trevligt med glada människor. Jag skakar på huvudet när han går ut o skrattar lite
- Ååå vad du verkar glad
En stund senare kommer han tillbaka, märkbart nervös och stängde dörren om sig, då började jag bli lite orolig för honom, hade det hänt något? Stackarn, han stod så rart och hängde över mitt bord, gungade fram o tillbaks o körde en sån "fan va jobbigt de blev" och jag blev såklart ännu mer orolig för honom, vad fasen hade hänt egentligen... Tills han får ur sig att han tycker jag är så fin och verkar så trevlig, så om jag vill så ville han hemskt gärna ta en fika med mig nån dag.
Tusse, såå himlans rart av en sååå himlans grym kille. En kille med sån pondus, en sån som fyller ett rum med sin uppenbarelse som plötsligt vart så blyg o nervös. Jag blev jätteglad och jättesmickrad men tackade nej, och sa att jag inte får dejta arbetskamrater, kände mig jättedum. Men det är ju så, ibland måste man våga för att vinna. Jag beundrar hans mod, för jag hade själv aldrig våga gå fram så som han gjorde. Det var verkligen rart för han kom liksom tillbaka sen igen, bara för att höra om vi var okej.

Lite har jag förstått genom "livets skola" och det är nog bra att undvika kärleksrelationer på jobbet, även om det faktiskt är många som träffas så. Se bara på min fantastiska far som är lyckligt gift sen 20 år tillbaka med sin arbetskamrat, så det kan ju funka, om man vill.

Hur som helst kände jag mig lite elak mot honom nu när han tagit mod till sig men jag tror att jag gav honom ett ganska snällt nej så jag tror det var helt okej. Han lyfte definitivt min dag, så det blev en kanondag :-)

Tänkvärt : När alla dörrar stängs för dig, öppna din egen. (?)

Hissj-vel

Nu trodde ni såklart att jag var klar där men icke. Jag kan ju liksom inte dra allt hemskt när jag beskriver det så fantastiskt. Men platsen i sig är fantastisk, det vidhåller jag men det är väl någe visst med Anna på resa...

Vi var på någe konstmuseum "Kumu", jättespännande...för konstintresserade ja! Där gick vi med den stackars flickan som var vår guide, hon såg så grymt uttråkad ut men jag tror egentligen att hon brann för konsten men hon lyckades liksom inte förmedla det utan hon såg ut som en dåtidens biblotikarie, är ni med? (nu känner ju jag iofs inte någon biblotikarie och de är säkert skitskoj folk men inte den där tjejen, absolut inte hon). Hur som helst, byggnaden var fantastisk, konsten var fruktansvärd men om 40 år har säkert jag också lärt mig uppskatta den :-). Visst jag såg nog en och annan tavla som jag kunde tänka mig att ha hemma. Men där fanns även ett rum fyllt av sånna bystar. Kan du förstå en hel vägg fylld av bystar, sju meter upp. Det var fullt överallt, plus att det var sånna plexipidestaler med bystar överallt på golvet. Herregud, jag var livrädd. Kommer drömma mardrömmar om detta rum. Coolast på hela stället var hissen, så grymt stor, den tog liksom 122 människor. Så visst är det så, det finns alltid något för alla :-)

Planet hem gick vid 0755 så kl 0630 skulle jag möta en tjej i lobbyn. Något trött gick jag till hissen, tryckte på knappen för att sen kliva in. Dörrarna stängdes om mig och jag tryckte på bottenvåningen. Döm om min förvåning när ingenting händer...jag trycker igen och provar stoppa in mitt nyckelkort, fortfarande ingen respons...provar dörrknappen men nope, dörrarna förblir stängda. En något irriterad och stressad Anna plockar då upp mobilen för att inse att den saknar teckning, ja vad tror jag, jag står liksom i en hiss med tjocka ståldörrar 20 våningar upp... Något generad trycker jag på larmknappen, inte fasen händer det något mer än att det tjuter lite därutanför. Nu börjar jag bli stressad ordentligt. I många hissar så finns det en larmtelefon, så även i denna och ovan telefon fanns numret till SOS vilket kändes lite väl fånigt att ringa. Däremot försökte jag hitta ett nummer till receptionen vilket inte var det lättaste men jag hittade ett sexsiffrigt nummer som jag började slå, redan efter tre siffror började det gå fram signaler. Perfa, jag e räddad
- alllååå
- hello, I´m stuck in the elevator
tystnad
-eh?
-Am I in the reception?
-eh no
Oooops, fel rumsnummer, stackarn vart väckt av en vilsen Anna...Det fanns liksom bara en utväg kvar och det var dörrarna. Dags för Anna att leka McGuyver. Jag pillade liksom in mina små fingrar i den lilla lilla hissdörrsspringan o lyckades bända upp såpass mycket att foten min kom emellan, sen fick jag sakta pressa upp dörrarna som hela tiden ville stänga sig igen. Först när jag bänkat arslet emellan stod den ena dörren stum. Jag ser liksom framför mig hur arslet tar emot den ena dörren och min ena arm försöker hålla undan den andra dörren samtidigt som jag med den andra handen försöker få ut min resväska o handväska. Vilken grej, men Mrs McGuyver did it!!!
Då tror man liksom att man e safe sen, men icke. Fort som attan ut i taxin, fort till flygplatsen, fram med visakortet o så gubben i taxin
- no work
-what?
-card no work...
hade jag varit ensam i taxin hade jag valt att börja grina men tack o lov var en kollega med som hade ett kort som ville med hans mojäng.
Och till råga på allt så skavde trosorna som fan, jag hade satt stringisarna bak o fram...

Tänkvärt : I morgon är en annan dag...

Tallinn

Åkej, nu har jag vart lite busy ett par dagar, eller vilat lite eller jag vet inte. Samlat tankarna kanske? Strunt samma, har ju egentligen ingen betydelse.

Sist jag skrev var jag på väg till Tallinn, på en konferens. Hotellet jag bodde på var kanon, typ (kommer till det sen...). 20 våningar upp fanns mitt fina rum med utsikt över tallinn och vattnet. Shit pommes vilken stad! Ja, hela staden var väl inte sådär grymt märkvärdig, det var just den där gamla stan som fångade mig och fick mig att känna att hit vill jag tillbaka, här vill jag strosa själv med nån jag bryr mig om.

Av en slump så styrdes stegen mot "gamla stan" och det var verkligen gamla stan, det var som att kliva in i Robin Hood eran. Fantastiskt! Borgar, murar, medeltidsspel, dofter, härliga små fik och små torgstånd där de sålde massor med spännande saker. Vi hann bara med ett café men redan i dörren möttes vi av välkomnande personal med medeltidskläder, herregud, det var som att kliva in i en helt ny värld. (hade min dator varit som andra datorer hade jag lagt in en bild här...men icke)

Jag hade en så himla felaktig bild av staden, trodde nog att det skulle vara lite skitigt och äckligt och maten trodde jag skulle vara riktigt hemsk. Men icke. Det var fint, mysigt och maten, den var så himla fantastisk. Nu kanske vi hittade rätt restauranger men är du på väg dit så ska du definitivt prova både MEKK och Ö.

Härlig höstdag, affärsmässig o tallin. Hur fasen går det ihop???

sååå härlig dag, sol, blå himmel o lagom svalt. Idag skulle man varit ledig egentligen och haft en riktig sån höstdag ute. En sån med ryggsäck, med kaffe o mys och bara sparka löv ute i skogen, sätta sig i en glänta o grilla korv och bara ha det bra o njuta med rosiga kalla kinder. Väl hemma, känna hur det doftar skog o rök om kläderna när man kommer hem och kinderna börjar blossa ytterligare o blir sådär heta o röda.

Men njet, inte idag, idag var det jobbadag, på både gott och ont. En kul lunch med en gammal kollega, en sån oplanerad en, så nu kan jag allt om indiska kurer mot tokiga magar :-), äsch, det var bara en sån där dag med ganska många skratt...på min egen bekostnad iaf två gånger...Jag körde två sånna där jättekorkade grejer som man helst inte vill att någon ska se, där jag själv verkligen framstod som en lägre stående varelse men självklart så vart jag ju ertappad men det bjöd jag gärna på:-)

Som på så många andra företag så har även min arbetsplats värderingar som känns som sunt förnuft i min värld, ett av dem är affärsmässighet. Jag försöker nog vara affärsmässig på många sätt även om jag kanske ibland flamsar en del, vissa människor är man mer affärsmässig med än andra. Jag menar man har ju olika jargong med olika människor beroende på hur väl man känner varandra, respekt osv. Vad jag däremot är noga med är att inte särskilja någon, att få någon att känna sig mindre än den är. Oavsett om jag tycker mer eller mindre om någon så försöker jag ha en trevlig ton o behandla den på samma sätt som jag behandlar andra.

Ja, svammel...igen...så vad jag försöker säga är väl att ibland slår det korkade igenom och det där affärsmässiga får lite på foten som idag när jag skulle packa ner datorn inför resan och skulle ta med laddaren, snubbla över en sladd som blev kvar och stod där som ett frågetecken med sladden i hand o frågade en av farbröderna vad det kunde vara för en liten som blev kvar...ja den hörde ju inte till skärmen o inte till datorn o inte ahaaaa, det var liksom den där kontakten till laddaren...jäpps jag skrattade o ögonen tårades tills jag la ner den i väskan för att upptäcka att jag redan hade en laddare där...Vimsig, sprallig, tossig, långt ifrån affärsmässig men en kropp extremt full av bus!

I morgon bär det liksom av till Tallin, kul...eller näe, inte denna gång eller det blir ju kul när man väl är där såklart. Fast det är liksom min vecka med boysen o det känns lite trist att lämna dem ifrån sig bara efter bara två nätter...o exet som nu var fantastisk och ställde upp skulle egentligen jobbat utanför stockholm denna vecka men var snäll o hjälpte till men torsdag till fredag önskade han att jag löste på annat vis. Självklart tyckte jag o frågade pappsen. Fantastiska, fantastiska pappa vill alltid hjälpa om han kan, så även denna gång...men så ringde han igår (de är o semestrar) och sa att flyget från spanien var inställt så han kunde liksom inte... känns som om farbrorn i himlen försöker få mig att förstå att denna resa kanske inte borde bli av för fröken Anna, planet lär väl störta eller nåt. Den som lever får se :-)

Bebislycka

Fokus på bra saker eller vad sa vi?

Killarna har varit sams idag och varit riktiga solstrålar, läxorna till på fredag är gjorda, de bestämde middag och nu ska vi ta en promenad till fotbollsplan. Visst vi hade en liten diskussion i bilen, huruvida de skulle klippa sig idag eller inte. Skolfotografering i morgon…vi skippade klipperiet med en överenskommelse om att mamsen skulle få fixa till frillorna imorgon utan tjafs. Härligt när man kan ha en bra dialog med kidsen!

Fick höra av en kompis idag att denne ska ha barn. Åh gissa om jag vart glad, dels för dennes skull, livet kommer liksom ta en ny vändning, omprioriteringar, så mycket som varit så viktigt blir så oviktigt, en liten att få ta hand om och älska villkorslöst. Härligt!

Jag fick en flashback till mina egna två graviditeter som man säkert genom åren förskönat lite, för jag var fasen inte snygg i min mage och jag var nog riktigt trött på den i slutet. Men ändå, det var ändå en sån grym känsla att veta vad man bar där inne. Den där första tiden när man liksom gick och bar på sin hemlighet men folk liksom såg att det glittrade lite extra om ögonen och säkert anade att det var någe på gång. De första sparkarna som kändes som en fjärilsvinge som kittlade till på insidan, till bebisens hicka, de ordentliga kickarna eller när det kändes som bebisen killade en på insidan av magen med sin lilla lilla hand. Den groteska förvandlingen av magen när man låg på rygg och bebisen hade dåligt med plats o försökte maka runt så magen kunde peka åt alla möjliga håll och se ytterst suspekt ut. Alla de där samtalen man hade eller sångerna man sjöng när man klappade på magen där den lilla bodde.

Så kom den där dagen när man bara kände att nu är det på g, nu kommer jag snart få träffa den lille. Sån smärta men ändå så förväntasfull, ömheten i ansiktet för att man tryckt lustgasen så hårt. Smärta som man trodde aldrig skulle försvinna och när man till slut nästan kände sig redo att ge upp så var plötsligt den där lilla trollungen där och all den där smärtan var som bortblåst. Det var lycka, sann lycka och för mig har det blivit lycka gånger två :-)

Tänkvärt: Inte idag och inte imorgon men sen får vi se

Snart så, snart är gamla Anna tillbaka!

Känns som om jag hakat upp mig på något och liksom inte kan släppa och det börjar göra mig lite på dåligt humör. Hmm, konstigt, orättvist. Jag kan tycka att jag har gjort lite galet men ändå har jag i slutändan gjort så himlans rätt men får ingen cred för det utan känner mig ständigt som miss bad girl. Tar på mig så himlans mycket skuld som kanske egentligen inte borde ligga på bara mig. Jag måste sluta grubbla, måste förlåta för att jag själv ska kunna gå framåt och fokusera på annat.

Det finns ju så himla mycket gott att fokusera på. Mina fantastiska boys till exempel.
Båda två låg de och sov i min säng i natt och det finns väl inget tillfälle som får mig att känna sån trygghet som då. Visst just i natt gick det verkligen inte att sova, jag slumrade till och vaknade o höll på så nästan hela natten o när jag väl sov vaknade jag av ett slag eller nån som var törstig eller nån som ville prata...stora killen var så grymt söt. Mitt i natten vaknade han och körde en liten diskret

-Mamma?
en trött mamma svarar oengagerat
-mmmmmmm
-vet du, jag är lite stolt över mig själv
-mhmm, det förstår jag, vad tänker du då?
-Jo, jag är bättre nu, för jag bråkar inte lika mycket längre
mamsen plötsligt klarvaken
-tusse, vet du, mamma är jättestolt över dig också för det har jag också märkt av
-Vet du mamma?
-Nää
-Mamma, jag tycker om dig

Puss, där kunde mamsen börjat böla.
Så jag förstår inte varför jag lägger tid o energi på sånt där jag inte kan göra skillnad istället för att fokusera o lyftas o lyfta genom allt fint o bra jag har istället... Skärpning Katitzi!

Hamnar man i den där tokiga negativa spiralen är det ibland svårt att ta sig ur. Ofta gräver man sig bara längre och längre ner istället för att försöka vända och blicka uppåt. Ett leende startar upp så mycket i kroppen - Le och du möts av ett leende eller le och kroppen tror att du är lycklig. Positiva tankar - tänk en och du är en bit på väg, tänk två så är det ganska lätt med både den tredje och fjärde. Solljus mot kroppen och du släpper in lycka. Regndroppar mot huden och du känner friskhet. Höstmörker- du får tända ett ljus. Musik - högt, bra, sjung o shit pommes vad lätt det kan vara att starta pirr o lycka i hela kroppen. Fokusera på lyckan! Prova avsluta varje kväll med reflektion. Slappna av och fundera över alla saker du har och är tacksam över. Alla har vi något och är det svårt en kväll så kan man ju bara vara tacksam över att man får somna gott i sin säng och vakna till en ny dag.

Tänkvärt: det ena behöver inte utesluta det andra.

Katitzi

Hmmm kom hem till bror min igår och jag hade förberett honom på håret...toningen som inte riktigt ville som jag ville...och han vart liksom tyst. För att döva tystnaden så sa jag;

- ja, jag vet, jag ser ut som en turk (återigen utan att lägga någon värdering vid det). och då svarar människan...

-Nää Anna, inte en turk, mer en zigenare...
så nu går jag under namnet Katitzi här hemma... ganska fint faktiskt :-)

ordbajseri

Så himla galet. Var på fest igår. Världens raraste tjej hade fyllt 30 o jag var bjuden. Så himlans skoj. Jag har aldrig haft svårt att smälta in i grupper eller få kontakt med folk men igår var jag liksom inte i form. Hade ett huvud som dunkade o kände mig sådär allmänt loj. Det i sig är ju inget konstigt, jag var ju ute kvällen innan och vad jag behövde var nog bara en myskväll hemma i soffan. Så jag kom dit som en av de första och det är ganska skönt o hade trevligt och pratade men vad det led så kom ju självkllart mer folk och alla hade liksom någon typ av anknytning till varann och jag kände mig lite som utbölingen. Hade det varit vanliga pigga Anna så hade jag bara gått fram och hakat på ett gäng och pratat men jag kunde liksom inte förmå mig att anstränga mig igår. Så vid tolvsnåret fixade jag inte huvudet längre utan sa tack och gick. Jag såg att söta rara 30-åringen blev besviken på mig, hennes ögon vart stora som tefat men jag tror hon förstod och hon var uppriktigt glad att jag kommit och jag var också glad. Jag menar nu hade jag fått träffa hennes familj, fått se de vänner hon ofta talar om men ibland är man inte i form. Så även jag :-)

Äsch, det var en trevlig och bra kväll men jag tror jag är lite besviken på mig själv att jag inte gav mer av mig själv och ansträngde mig lite mer för att smälta in och vara extra glad...men men shit happens. Jag åkte hem till storebror och tog alvedon o vaknade pigg imorse o solen skiner idag!

Jag vill att du ska må bra

jag ser att du är stressad,
du mår inte som du borde
du försöker men vet inte hur
Hur kan man vara till lags när man inte får?
Hur frågar man när man inte får fråga?

Skuld, är tungt

Man skrattar så lätt tillsammans
men får inte tycka att det är roligt.
Man kan prata ihjäl en hel dag
men får inte för man ska inte ha något att tala om
Man får inte titta för då kanske blicken fastnar fel

Man vill hjälpa men kan inte
Vill lyfta luren o fråga hur du mår men får inte

Bakbunden

Man vill visa att man bryr sig om
Vill säga att hur det än blir så blir det okej
Så länge du mår bra, är jag glad
Då kan jag ta att en nedsänkt blick

full koll - nope

Gillar inte riktigt när jag inte har full koll. När jag inte kan göra som jag själv vill, när jag känner att jag är i händerna på någon annan, när jag inte förstår, när jag inte får fråga.

Och jag förstår inte vad som pågår ibland

tjejkvällen

Kvällen med tjejerna vart kanon!
Stressig dag på jobbet gjorde att jag hade 45 minuter på mig hemma innan ladies-gänget kom. Fördrinken var fixad, pajen var i ugnen och vi vara alla på G. Stämningen var på topp och jag lyckades till och med koppla in singstar... Jag behöver verkligen ingen karl, kan själv :-)
Så snart vi ätit opp så drog showen igång, Kikki, Charlotte, Carola, Arja, Lena PH och jag själv Cher. Satan i gatan vad vi var bra igår, med betoning på igår, för jag kollade lite videosnuttar idag och herregud vad sprit kan lyfta självförtroendet hos många. Shit pommes vad det lät illa!

Men vi hade kul, en av tjejerna mådde illa redan innan vi kom hemifrån o satt o mådde pyton i bilen in, taxichaffisen slängde bak en påse åt henne om det skulle bli galet men hon klarade sig men det man önskade ha haft på film var hur hon fullkomligt rumlade ut ur taxin o blickarna från folket i kön. Lagom när vi var inne igen var hon fit for fight igen o vi stuffade runt som riktiga tanter. Hmm kändes nästan som om vi blivit lite för gamla för Golden, trodde aldrig det skulle inträffa. Stället i sig är ju kanon, bra musik o hela kittet men vi var fan äldst... Faktiskt så var vi grymt skötsamma, bara hur glada som helst, visst klart vi var upp på scen o dansa uppseendeväckande och kanske gjorde en del obcena gester med breezer flaskan o munnen, men jag tror ingen såg det...

Vi var till och med såpass vuxna att vi åkte innan de stängde, det har aldrig hänt förrut... Två av tjejerna sov hemma hos mig så vi drack lite te när vi kom hem o hade mysfrukost i morse.

Jag är så grymt tacksam över mina vänner. De är fantastiska, så olika varandra men så perfekta :-)

Håret som gud glömde... :)

Herregud säger jag bara, jag tonade håret i förrgår. Var väl lite disträ (som vanligt) när toningen satt i och gick o torkade golven o fnulade lite, så när jag sköljde ur håret så tyckte jag det såg lite mörkt ut, lite väl mörkt, vid närmare eftertanke. Det skulle liksom bara bli lite lite rödare men det var inget jag funderade så mycket över utan hoppade i säng för att vakna utvilad på fredagen...

Döm om min förvåning när jag vaknar upp och tittar mig i spegeln och ser en helt annan brutta än den där som gick o la sig kvällen innan... Jag ser liksom ut som en av de som SD helst inte vill se i Sverige (utan att lägga någon värdering i det). Fasen jag kommer bli nerslagen ikväll... Mörkt hår kan vara fint men inte på Anna o inte med en vit/grå/gul/blå hudton att matcha med...

Nä men om sex veckor ser jag ut som vanligt igen...

Tjejfest

Systemet e kirrat, nu har det lilla livet både rödvin, vodka, gin och drinkmixar. Friday it is, ja inte idag då men snart och då kommer babesen. Sist vart det galet, vilt o äh grymt kul. Taxiresan in var hysterisk, vi skrattade så maskaran rann, var lite småvulgära och lyxades fiffla till taxametern så den plötsligt angav 500 fp (fast pris)...en taxiresa som egentligen skulle kostat oss 900 men det var liksom REA tyckte vi :-).
Väl inne på Golden körde vi shots, sambuca/bailys  i mängder o studsade o dansade hela natten, vi höll verkligen ihop och tappade bara en på vägen, (lite svinn får man räkna med ;-) ) vilket innebar att vi kunde ta en vanlig taxi hem, hoppade då in i en vanlig taxi när en av tjejerna plötsligt hoppar ur och bara råvägrar att åka i just den taxin...ja det var ju bara för oss andra att hoppa ur och ta en annan. Denne taxichaufför, den nya alltså, åker då in på en tvärgata o ber oss gå ur, han tyckte några av tjejerna var otrevliga. Fröken Anna som då satt så fint i framsätet o skötte sig lyckades tala honom tillrätta o lyckades få honom att steppa på gasen igen:-)

Dan efter så insåg jag att jag hade grymt ont i ryggen och blåmärken på knäna..wtf??? Efter lite eftertanke så insåg jag att en av tjejerna och jag stått på scen och kört luftgitarr och jag gick ner på knä, vilket inte var alltför lämpligt eftersom känningen min var kort, väldigt kort. Det är liksom inte jag att stå o köra luftgitarr...o ryggen, ja den pajjade jag när väggen som jag skulle luta mig mot råkade vara ett draperi... jag ser det fortfarande framför mig hur jag ligger på rygg med benen rakt upp i vädret utanför draperiet ut mot dansgolvet medan armarna o huvudet är på insidan av drapperit där det bara var mörker och jag låg o fiskade efter handväskan. Jag måste sett ut som en skalbagge på rygg. Väninnan min som såg detta var tvungen att sätta sig på en stol o vagga fram och tillbaka samtidigt som tårarna sprutade av skratt...

Det kan liksom inte annat än bli en kanonkväll på fredag :-)

Rör inte min kompis...

Minns vi denna???

Jag minns att jag hade flera stycken, nån på väskan och nån på jackan.

Grymt cool var man :-) Då vill jag minnas att det var en antimobbingkampanj, att man skulle vara snäll och respektera varandra. Sunt förnuft i min värld. Med tanke på hur hård miljön blivit i skolorna så kanske det vore något att ta tag igen. En liten pin kan göra stor skillnad.

Sen kan man ju tänka på Anna-vis också... och jag ser framför mig ett par kalsonger med ett "rör inte min kompis" på fronten. Tänk vad förvånad man skulle bli och hur skulle man förhålla sig. Jag menar...har man nu kommit så långt att karln e i bara fillefjongerna så tror man ju att han vill vara med men vill han inte att man ska röra polarn så ska man ju inte och det får man ju respektera. Ett nej är ju lika mycket ett nej för en karl som för en tjej liksom :-)

Liksom att vi tjejer har surnattlinnen eller osexiga tant-trosor eller huvudvärk för att "slippa undan" så kanske karlar kan börja köra "rör inte min kompis" kallingarna som markering.

Hur fasen e jag funtad egentligen...är det bara jag som tänker såhär???

Känslomässig berg o dalbana

Ganska roligt när man ibland reflekterar över hur man så lätt känslomässigt bara åker upp och ner. Du kan vakna till världens härligaste morgon och känna dig hur stark som helst, för att sedan sju minuter senare vara så grymt ledsen över nåt. Ganska komiskt, eller kanske inte. Å andra sidan så kanske ingen annan känner igen sig utan det här är jag, Unika Anna...:-)

Jag hade en sån där dag idag, som egentligen var kanon, på alla sätt. Jag var glad o kände massor av varma glada känslor i bröstet, sådär som jag älskar att känna, såsom jag känner när jag mår bra o ögonen glittrar. Jag fick undan en del på jobbet o kände mig grym och kände att jag fick hjälpa till, skitskönt! Fick höra att jag var fin och trevlig av en arbetskamrat (berättar om de sen :-)) Detta bar jag självklart med mig resten av dagen och kände mig så himla skön.

Tills jag satte mig i bilen... hann inte ens ut på motorvägen så rann tårarna och jag fattar inte varför. Jag är ju glad men ändå ledsen. I don´t get it! Så började jag fundera lite och kom på en grej en terapeut sagt en gång (jäpps jag har gått i terapi, både äktenskapsrelaterat o personligt och det är grymt, man lär massor om sig själv, får lite distans) och det hon sa var att bland det värsta man kan göra mot en annan människa är att nonchalera och ignorera denne för det man gör då är att kränka den andra, svälter den och får den att känna sig betydelselös, oviktig, som luft. Frågan är om det är någe sånt som gör att det bara tvärvänder, är det någe sånt jag känner? Eller handlar det om att jag är tvilling? Min väninna är tvilling och som hon säger har hon två sidor, en fin o härlig sida och en vild o busig sida. Jag kanske har så, en glad o sprallig sida och en låg och ledsen sida... Äsch int vet ja. Konstigt e re och tills jag vet får jag väl köra en liten böl i bilen:)

Bra o veta...Bladlusen har största penisen av alla levande djur i förhållande till sin storlek.

Solen tittar ju fram :)

Härligt!!! När jag vaknade imorse så såg jag solstrålar som sökte sig genom mina persienner. Kan ju inte bli annat än en bra dag :)

Känns som om det inte bara är jag utan alla tycks bli lite extra lyckliga av solen. Vid frukosten så såg jag ut på gången utanför och såg flera par gå och hålla hand. Såg riktigt mysigt ut och då fylls jag av ännu mera lycka. Fick ett mess från en kompis som berättade att han hade funnit en lapp på vindrutan imorse, en sån anonym där hon skrivit att hon tyckte han var fin. Lite sött!
Själv ska jag lägga mig i badet och koppla av, killarna är ute o åker rollerblades så jag får passa på. Sen blir det att gå o rösta, spännande. Kanske att det är därför det är sol och mysigt ute, för att det är valdag, för att det är någe nytt som är på gång, någe ännu bättre...Äh inte vet jag :)Sen blir det iallafall ut i skogen och andas in frisk luft, sitta på mossan och fika och leta svamp. Det är någe visst med hösten o svampen när man får känna sig som om man vunnit högsta vinsten på lotto när man hittat den där "tomtearmén" full med svamp!
Shit pommes, det är verkligen en grym dag idag.

Tänkvärt, du kan alltid välja att se solen bakom molnen

Tycka synd om Anna-dag idag

Kan vi inte bara bestämma att vi har en tycka synd om Anna-dag idag.
Jag visste väl att borrejävelen skulle smitta den andra så nu är jag förkyld i båda... Ikväll e tv-soffan o jag bästisar och vi ska mysa med en film o täcke och massor av godis o om boysen e snälla kanske de också får vara med men med tanke på att de somnade 0130 igår så tror jag att mamma-Anna får en kväll för sig själv :)
Precis vad hon behöver!



Glöm inte att krama varandra!

Ynklig...

Hmmm, det händer liksom inte mig. Jag är liksom världens friskaste tjej, jag blir inte sjuk. Så vaknar man upp med en hals som känns sådär öm och svidig, trötta ögon fastän jag somnade tidigt och ett huvud som inte riktigt kändes som om det var med (ja, vad var den stora skillnaden från andra dagar...)det var liksom tungt. Ju längre dagen gick desto tyngre vart huvudet och näsan vart rinnig o bråkig, tack och lov bara högra borren men den lär väl snart smitta ner den vänstra så man har dubbelsidig snuva...Så nu sitter man här ynklig ensam med ett värkande huvud, trötta ögon, en borre som rinner o en hals som känns. Stackars stackars liten Anna. Men så tänker man att. Näe så farligt e det ju inte, om man bortser från en fånig förkylning så mår jag ju kanon! och tar man det ännu ett steg så vad sjutton är en förkylning att gnälla om när det finns så otroligt många som mår så mycket sämre än vad jag gör.

Så supertjejen ska sova bort sin förkylning nu, somna med ett leende och vakna med ett nytt. Härligt, plötsligt känner jag mig inte så ynklig längre!

Natti natti :)

Jag kunde liksom inte bara låta bli...

Jag hade liksom en sån där deal med mig själv...

- Stumpan, nu e re ner i vikt som gäller, inga inköp förrän du e nere på 61...

Men de där klänningarna såg så fina ut på galgen o mina stövlar e ju nyklackade så jag var liksom tvungen o jag lovar iallafall att jag ska gå ner till 61...typ...lite drygt 61 kanske...

Beach 2011 here I come !!!

Kanske :)

Unik? Jag? Hmmm, jorå :)

Ikväll fick jag höra att jag var unik...på ett bra sätt. Hmm unik...jag? Men efter att ha funderat en stund så tog jag det som en jättekomplimang, kanske för att jag fick höra det av en väninna som står mig väldigt nära och nog faktiskt tycker att jag är unik på ett bra sätt. Samma fantastiska väninna tyckte häromdagen (eller på tjejmiddagen, några glas vin senare) även att jag hade talang, eftersom jag lyckades bysta opp mig sådant att jag fick upp översta knappen på jeansklänningen o rattarna liksom trycktes fram sådär härligt erotiskt...typ. Värsta partytricket...vet dock inte om jag vågar prova det ute på byn, tror att jag lockar till mig fel sorts karlar då men å andra sidan det är ju precis som idag :)
Äsch, återigen sidospår. Unik, jag var tvungen att googla och insåg att unik på ett bra sätt är grymt, jag måste helt enkelt vara fantastisk :)

Unik eller "ensam i sitt slag, enastående, exklusiv, alldeles särskild, sällsynt, sjusärdeles, oöverträffad"

Om man säger det tillräkligt många gånger så tror man på det!

???

Hur kan det komma sig att man trivs men ändå vantrivs? Man är glad men ändå ledsen? Vill men ändå inte vill? Motiverad men ändå så omotiverad att man inte ids? Konsekvent men ändå inkosekvent? Världens bästa mamma men ändå världens sämsta? Världens goaste men ändå världens skit? Snygg men ändå ful? I dont get it

Fast samtidigt så är det ju ganska bra, att allt inte är svart eller vitt att den där gråzonen finns. Japp, ibland måste man göra själ för att man är svammelmaja också…:)

Min bror o jag...

Det finns ett ställe där jag alltid känner mig trygg, där jag alltid känner mig välkommen. Ett ställe där jag kan vara mig själv o känna att här tycker alla om mig för att jag är jag, likväl som jag tycker om dem. Jag blir glad när jag kommer dit och jag vet att de uppskattar mitt sällskap.
Jag äter middagar o frukostar där, sätter på kaffe om jag vill, går ut o plockar äpplen eller rabarber o bakar en paj, går och plockar o gör fint i köket eller bara sätter mig framför datorn en stund eller om jag är trött bara går o lägger mig i mitt rum precis när jag själv vill. Japp, den är lite bortskämd men jag har ett eget rum där.
Jag hoppas att jag utstrålar iallafall hälften av deras gästvänlighet mot mina gäster. Det är en strävan att när man kommer till mig ska känna sig välkommen, kunna sätta sig i min soffa eller i mitt kök och bara luta sig tillbaka o få koppla av. Känna att hos mig finns inga krav, hos mig får man vara ledsen, glad, tyst, eller pratsam, bara vara. Jag är bara glad att det var till mig man valde att komma, det tar jag som ett tecken på att man tycker om o känner sig välkommen hos mig.

Åkej, den här mannen vill jag träffa!!!

Jag behöver inte så många ord...denna man är så himla grym, vilken inspiratör. Han får mig att känna lycka och sån tacksamhet för allt jag har men kanske inte alltid förstår att jag har. Jag lever ett så otroligt enkelt liv om man jämför med många andra, varje morgon då jag vaknar ser jag det som självklart att jag kan öppna mina ögon och se, lyssna efter ljud, kliva upp ur sängen och gå på mina ben, sätta på mig kläder själv, ordna frukost, äta, göra mig i ordning, köra bil, cykla... Jag kan verkligen göra allt, den enda som sätter gränserna är jag. Där har jag något jag måste lära, det finns inga gränser!

Ta dig tid o lyssna på denna man, han är fantastisk!

äh man e fan en skald, kanske borde byta bana :-)

En blick
En blick som söker min och inte vill släppa
En blick fylld av känsla
En blick fylld av glädje
En blick som gör mig generad
En blick som gör mig glad
En blick som gör mig pirrig
En blick jag inte vill släppa
Blicken släppte min

Aaaah now I get it PMS...

Pms

Helt allvarligt. Är livet rättvist eller? Pms- vem fasen uppfann pms? Eller mensen för den delen? Jag förstår liksom inte det braiga.
Hur jäkla kul är det med ägglossning, jag säger bara snigelspår…herregud…

PMS så kallat “Premenstruellt syndrom, PMS, är ett samlingsbegrepp för olika typer av fysiska och/eller psykiska besvär under förstadiet till menstruationen och som i vissa fall kan utgöra ett handikapp. PMS-besvären är mest uttalade 3 – 10 dagar före mens men många kvinnor kan även ha uttalade besvär vid ägglossning. Det är ofta de psykiska symptomen som dominerar vid PMS. Stämningsläget förändras i riktning mot nedstämdhet och kvinnan blir känslomässigt instabil. Det gäller allt mellan "att känna sig olycklig" (vara dysforisk) till verklig depression. Däremellan ligger tendens att bli irriterad, intolerant, orolig, grälsjuk och aggressiv. Vissa kvinnor kan även uppleva olika typer av smärta. Bland annat eftersom kroppen behåller mer vätska dagarna innan mens och orsakar allmän viktökning och svullen mage. Många kvinnor får även ömmande bröst, ryggont, migrän eller känner sig allmänt illamående. Vid dessa perioder kan en del kvinnor bli sugna på choklad..” taget ut Wikipedia

Och vad har de stackars karlarna, jo en liten schtock som orsakar ett litet tält på morronen. Ja, beroende på storlek på schtocken så kan det ju bli mindre angenämn när fötterna blir kalla då täcket glider av för att bilda tält kring schtocken. Stackars stackars liten karl, man kan ju inte direkt kalla till”ståndet” (asgarv) för ett handikapp, snarare isåfall för ett jippie,jag menar hur mycket behöver man jobba...

Skit i karlarna o deras stackars schtock o åter till PMS. Helt allvarligt, det är inte lätt o vara kvinna. Jag menar, hur många dar egentligen på en månad mår man sådär helhundra eller är sådär, typ normal? Alla symptomen kommer ju liksom inte samtidigt. Vi kan ju börja en sisådär två veckor innan...Ägglossning, behöver jag säga mer, hur kul e re att halka av cykelsadeln. Som karl kan du ju prova o sätta dig på en cykelsadel med glidmedel, det är väl ungefär som en kvinna med ägglossning som torkar sig, typ samma känsla. Inte nog med halkeriet, du ska få rattar som blir svullna o ömmar, till karlarnas stora glädje (ja inte det ömmande kanske, men det svullna) som om det stannade där, näää då ska resten av kroppen börja samla på sig vätska, så lagom när det är dags för menstruationen så ser man ut som en spärrballong! Tror vi att det räcker där...näe, dra på trissor, icke. Nä då ska man dras med en mage som knorrar o gasar o bökar, ha ett godissug som är någe enormt plus ett humör som inte är menskligt (okej, jag försökte vara fyndig...)O sen när väl får börja mensa o känna sig grisig i ett par dar o livet ska bli som vanligt snart igen, nä då får man finnar som man får dras med typ en vecka efter mensen. Så tack farbrorn i himlen för att du varit så frikostig o låtit oss kvinnor få iallafall en vecka i månaden helt ok. Men om jag någonsin får höra en karl på morgonkvisten säga att "du, mr dick ömmar o gör ont" på grund av "praktståndet" då kommer jag titta med hat i blicken o säga, "skit på re o dra en tralla"
kramar citronvaginan

det är ju verkligen stadier

Förstående
Ledsen
Irriterad
Arg
Självisk
Bitter
Loj
Likgiltig
Gå vidare
Aktivt val

jag styr själv min egen framtid. o det bästa av allt är att jag är på väg :-)

Fuckat upp

Lite ledsen på mig själv. Jag är verkligen alldeles för öppen och hjärtlig för mitt eget bästa. jag stormtrivs med mig själv som jag är, jag älskar det faktum att jag nästan alltid går omkring med en bubbelkänsla i magen av lycka (ja, ibland bubbelkänsla av andra orsaker också såklart :-)).
Älskar nya möten med folk, det är ju alltid skoj med nya vänner eller bekantskaper. I min värld så är det relationer till människor som är sånt som berikar och ökar på livskvaliten. Så träffar man på de där människorna som lämnar spår efter sig, gör intryck. Det behöver inte alltid handla om förälskelse eller kärlek, utan kan lika gärna bara vara en djup vänskap och en närhet. Jag blir euforisk när jag hittar en sån som jag mår sådär extra bra av och klickar med. Eftersom jag är som jag är, så öppnar jag mig ganska mycket och vill ju gärna tro att det är en del av charmen med mig (vilken charm??? tänker väl du nu. Skit också, kanske är så att jag har en totalskev verklighetsbild av mig själv...)men samtidigt så kanske det är något som skrämmer folk också. Äsch, jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det gör ont i kroppen när man tappar en vän man bryr sig om och vill följa, innan man själv är redo. Och ja, en vän kan vara både en kvinna eller en man.
Men jag har samtidigt insett att det är så mycket mer komplicerat att vara vän med en karl, allra helst om denna karl har sällskap. Det kan skapa så mycket förvecklingar, funderingar, tokigheter och svartsjuka. Visst ibland kan det ju finnas fog för det... Men just nu känns det som enklast att bara gilla tjejer, jag ska nog fasen bli flata ett tag helt enkelt:-)
Jag förstår inte riktigt varför jag försätter mig i situationer jag inte har benkoll på, situationer där jag själv är den som mår dåligt i slutändan, kan ibland känna mig lite som en bricka i ett spel.
Jag har lovat mig själv lycka och jag är lycklig men då måste jag lära av mina misstag och inte göra om dem. Kanske inte kasta mig huvudstupa in i en vänskap som kanske inte är lämplig eller börja tycka om karlar som är helfel eller umgås med vänner/väninnor som mest tar eller sårar.
En gång för alla, jag tänker inte bli sårad igen, inte för att jag själv handlat fel eller gjort tokiga val iallefall. Näpp, idag är en mindre bra dag men låt mig sova på saken så kommer det vara en bra dag imorgon igen. Det bästa med mig är att mitt minne är som en guldfisk :-)

Hmmm, kom precis på en grej...Förbättringsförslag; lär dig hantera besvikelser bättre :-)Bra där gumman, nu känns det kanon igen!

Lyckan finns där, om man väljer den

En separation är väl egentligen alltid svår, vare sig man är överens eller inte. Finns barn med i bilden så kan det nog ibland kännas ännu svårare men ändå så är man väl skyldig både sig själv och sina barn lycka och för att kunna göra någon annan lycklig så måste man väl vara fylld av lycka själv, vara tillfreds med sig själv. Eller?
Nu är det väl ett tag sedan jag separerade och jag mår kanon, visst kan man känna saknad av kärnfamiljen ibland för att nästa sekund känna att det här är bra, det är såhär jag vill leva. För visst har jag det bra, även om jag stundtals kan känna saknaden av tvåsamheten, någon som blir glad när jag kommer hem, någon som jag kan få dela en flaska vin med och prata med o lyssna på, någon att somna med eller bara sitta brevid i soffan. En man att gå brevid på stan och känna sig stolt över o känna att det här e min man liksom. En som är stolt över att jag är hans, en man jag kan respektera o respekterar mig, en som älskar mig för att jag är som jag är, inte trots att jag är som jag är...Jag tror inte jag behöver gå in djupare på den, jag tror ni förstår hur jag menar...även om det är grymt skönt att vara själv så tror jag människan är gjord för tvåsamhet. Tror jag men men, inte idag o inte i morron sen får vi se, som en klok kvinna brukade säga :-).

Häromdagen fann jag lite text jag skrev strax efter jag separerat, för även om vi, mitt ex och jag, var överens, så var det klart att det stundtals gjorde ont i kroppen ibland o livet inte kändes inte alltid på topp

"Lyckan finns där om du vill ha den men då är det upp till dig att göra ett medvetet val och välja den, lyckan.
Du går din egen valda väg och du ansvarar själv för hupass lycklig du vill o kan vara.
Se till att grabba tag i lyckan igen, du är värd att älskas. Du är bra, en fin vän och en fin livskamrat. Det kommer att bli bra igen, det kommer ordna sig för dig även om det ibland kanske känns som långt borta. Det kommer komma mindre bra dagar men stanna då opp och se på allt fint du har kring dig
- fantastiska barn
- en fantastisk familj
- fina vänner
- de flesta kring dig är friska
- du har ett fint hem
- du har ett arbete
- du har en bil så du obehindrat kan ta dig dit du vill
- du kan skriva o tala för dig
- du har ett vinnande sätt
- du är fin
- du har ett fint inre"

Jag kan bara tala för mig själv men jag är lyckligt lottad, jag är glad, jag ser solen och jag...äsch, jag är ensam men jag mår som en sessa. Jag älskar att le för oftast ler människorna tillbaka o jag ser glittret i deras ögon och jag älskar ögonglitter :-) Shit pommes vad jag mår bra, idag är en grymt bra dag! Kram på sig hela världen!!!

Okej...svammel...

Så skulle man försöka sig på att bli månadens medarbetare...ja om man nu blir en sån för att man jobbar hemifrån (det borde kanske premieras mer om man lyckas göra klart det man förväntas göra o lite till mellan 8 o 17 men men nu hann jag liksom inte det). Istället skulle den lilla sockertoppen koppla upp sig hemifrån. Bästa mamman som man är lyckades jag få barnen att somna tidigt utan tjafs o bråk utan bara mys. Otroligt vilken kväll! Ringer det där samtalet som man förväntas göra o sen sen skulle jag bara starta datorn o koppla upp...Visst datorhelvetet startar o e duktigt men min sketna uppkoppling vill sig inte. Visst någonstans så är det ju jag som gör fel (även om jag inte gärna vill erkänna det) för min vanliga hemma burk funkar ju. Hur som helst så måste ju Anna-det-lilla-livet mecka lite o försöka komma på lösningar o hittade någon spännande sida med uppkopplingslösningar där det fanns tre alternativ...alla tre lite sådär halvsuspekta o dela datorn ville jag inte o trådlöst hade jag inte så extremt nervös tryckte jag på det tredje alternativet (som jag inte längre minns vad det stod) o precis som jag klickar med musen så blir allt liksom svart. Inte bara skärmen alltså, ja skärmen var det enda som lyste i min stackars lägenhet. Okej o eftersom jag inte är den "vassaste kniven i lådan"-tjejen så tror ju jag att klicket orsakade mörkret o sprang då omkring i lägenheten som en mupp med datorn i hand eftersom den var den enda ljuskälla som fanns att uppbringa. Varför jag sprang med datorn, ja självklart för att jag skulle leta tändstickor...daaaah. Fler än jag som inte har alla hästar hemma :-). Innan jag fann tändstickorna var iallafall ljuset tillbaka. Nu e re höst o då får man räkna med strömavbrott lite då och då. O allt har ju typ en mening så det var väl mitt medvetna jag som egentligen inte ville hitta någon lösning till att koppla upp datorn utan lösningen ligger nog på kö i mitt undermedvetna någonstans, för att ploppa upp när jag verkligen vill. Eller så var det bara så att farbrorn i himlen tyckte att; stumpelilumpan, jobba gör du på jobbet o nu stumpan, får du vila! Kan vara så också...

Trött så himla trött o ändå så gör man egentligen inget vettigt av tiden, mer än bara är. Nu tycker jag det i och för sig är ganska skönt att stundtals bara vara, utan att ha en massa krav o måsten. Men när man är så trött att det känns som en bedrift att lyckas lyfta upp ögonlocken och då menar jag verkligen lyfta opp, och för att sedan få hålla dem på plats och flåsa andfått för att man fått ta i så jäkligt, då vill man egentligen kunna säga att typ:

-en annan partade ju järnet inatt, kom hem vid sju blecket på morronkvisten
eller
-ungarna har hållt mig vaken hela natten
eller
-jo jag hade en gäst sent igår...

men näe…En annan sitter o pillar sig i naveln o äter chips o kollar på film i sin ensamhet eller sitter o stirrar in i datorn, räknar o för statistik på rynkorna, letar i skåpen efter någe gott att äta osv. Det är inte direkt sånt man vill berätta när folk frågar varför man är trött?

Och när man som jag lever ett sånt liv, så kan man ju inte säga att livet är så händelserikt och spännande och Hur social o kul blir man då? Vad har man liksom att berätta o delge vänner o nytt folk?? - Jo igår när jag satt o kollade på "PS sista sommaren" (jo för sitter man o glor på film var o varannan kväll så börjar man se om favoriterna...tro mig, de e så) så fastnade ett chips i halsen, du vet satte sig på tvären o vägrade lossna, du vet när det sådär nästan skär in i strupen sådär vasst du vet, skitintressant eller jo jag gjorde rent fjärren igår för den hade blivit så nedrans flottig och luktade grillkrydda, intresseklubben antecknar…

Äsch, skit samma, tror jag ska gå å käka chips o lägga på mig några kilon, så skinnet spänner lite mer o rynkorna slätas ut. Hörs då!

Komsi, komsi....

Jag har verkligen världens härligaste killar, när de e på rätt humör...Semester i all ära, så himla mysigt, så himla mycket tid tillsammans och sååå himla lite sömn. Ja, i min familj lyckas vi alltid vända helt på dygnet under semestern och jag tror definitivt inte vi är ensamma om detta.

Vad som händer i min familj när vi vänt på dygnet är humöret, humöret liksom ändras från att vara halvlugnt o harmoniskt o ganska mysigt till att blir mindre halvlugnt, allt annat än harmoniskt och grymt jäkla lättretligt...känns det igen?

Just den här dan så hade vi nog ganska mysigt, var på stranden o hade lite picnick, killarna hade kompisar hemma på dan så vi hade lite fullt upp.

Så länge gästerna eller kompisarna är kvar så är det oftast frid och fröjd men sen. Dra åt bajsan, sen är det som om hornen bara växer ut och de där små söta små sakerna måste verkligen vara i luven på varandra o halvt ha ihjäl varandra, så även idag. Men eftersom jag också har semester och jag också då vänt ganska ordentligt på dygnet så är inte mitt tålamod vad det bör vara, så efter fyrahundrafyrtiosjunde bråket o tjafset som jag försökt avstyra under eftermiddagen brann det i mamma jags huvud. Gap och gorm och en nedrans massa morr senare så låg lillkillen till sängs vid 1800( ja, jag blir definitivt inte stolt över mig själv när jag blivit så arg ). Å andra sidan, det lilla livet sov väl typ 5 minuter senare så han var trött, jättetrött.

Stora killen o jag pratade och hade sedan en ganska mysig kväll, jag trodde i min enfald att lillkillen skulle sova för natten...Icke! Klockan 2100 vaknade han igen...vilket iofs var mysigt eftersom killarna då var på så gott humör o lekte fint tillsammans. Det tokiga var väl att stora killen o jag var trötta men inte lillkillen...jobbigt värre. Stora killen var duktig o hoppade i säng medans lillkillen o jag såg på tv, pratade o hade en riktig sån mamma, son stund. Vid tolvsnåret var jag helt slut o kände att det var dags att sova.

Lillkillen var full i lur och inte det minsta trött men kunde tänka sig att sova om han fick sova i mammas säng. Självklart! Så ligger vi där i sängen, mamma svintrött och lillkillen pigg som en lärka, så ligger han där med ett riktigt sånt pilimariskt o full i bus leende och jätteutsträckta armar och så säger ungen med lite dialekt...- Komsi, komsi, Katten...Helt allvarligt "komsi komsi katten" han är sex år gammal!!!

a bit later...

På väg hem....
Grymt vad ett par frågor kan utläsa en massa egenskaper hos en själv. Otroligt!

Kvinnan jag skulle träffa, eller kvinnan, tjejen, ingav förtroende direkt. Lång, rakryggad, hade utstrålning o kändes bara så himlans proffsig. Hon berättade om detta krångliga, o då menar jag verkligen krrrångliga, verktyg på ett pedagogiskt sätt så till och med jag förstod. Det blev två otroligt intressanta timmar.

Som jag skrivit tidigare så finns det folk som tilltalar en på en gång, som man känner är bra folk och dem vill man gärna hålla kvar vid på något sätt. Det här var definitivt en bra tjej, en tjej som jag har mycket att lära av så vi får se men någon lurre lär det nog bli.

Hur som helst, jag tappade ämnet lite....Otroligt ändå att testet gav så mycket, mycket som jag redan visste men kul att få många saker "bekräftade".

Som sagt inge fokus på negativt utan på mina styrkor som jag har. Japps, jag har styrkor, ett gäng faktistkt, ett grymt stort gäng faktiskt, såsom............................. Listan kan göras hur lång som helst känns det som. Visst, vissa kan säkert ses som svagheter beroende på till vilken tjänst eller situation man befinner sig i, eller hur man väljer att tolka.

Jag väljer positivt, det gör mig mest glad och tillfreds.

I min värld så är nog positiv en av mina främsta styrkor, det gör livet så mycket lättare.

Domen...

Sitter på tåget, på väg in för att få domen...

Min personlighetsprofil...
...Jag menar vad finns att klaga på , jag är liksom jag och jag är bra. Grymt bra, skulle nästan kunna gå så långt som att säga att jag är perfektionen personifierad. Typ :-)
Visst även solen har fläckar men det är ju dumt att dra upp dem, det är ju liksom solstrålarna, gobitarna, man vill åt. Eller?

De eventuella negativa sidorna eller dragen är ju sånt vi försöker mörka lite, eller trycka undan helt i den mån det går.

Å andra sidan så vill jag nog inte erkänna att jag har några riktigt dåliga sidor men vem vill det. Frågar jag någon annan är de säkert av en helt annan åsikt.
Måste höra med några vänner när jag kommer hem, eller vill jag verkligen det???

Ja ja ja nu ska väl denna personlighetsanalys/test gå in på negativa saker såsom dåliga sidor utan mest gå in på svagheter och styrkor. Spännande :-)

Tänk, de kanske säger att jag gör helt fel saker! Jag kanske skulle bli lejontämjare eller konstapel, mmm jag skulle nog klä i uniform...Ja spännande ska det bli iallafall! Så nu går jag in och kommer antagligen ut därifrån, stärkt, med en ny ännu bättre syn på mig själv :-)

Aaa, hörs sen då!!!