Jag har så många som jag bryr mig om, så många jag tycker om och vill så väl. När de mår dåligt så vill jag gärna vara den som finns där, krama om och stötta, försöka komma med goda råd eller bara lyssna. Likväl som jag vill finnas för dem så vet jag att de finns där för mig, till hundra procent vare sig jag vill det eller inte. Det är det som gör det svårt, jag ser det som att jag är världens tråkigaste, grinigaste, gnälligaste när jag behöver vara negativ och jag tycker inte om den sidan av mig själv.
Avskyr känslan när saker runt i kring mig blir övermäktigt eller icke hanterbart, när jag börjar tvivla på min förmåga och känner att jag inte riktigt räcker till. Blir sådär ledsen i kroppen när folk i min närhet vill ha min hjälp och jag inte har möjlighet att stötta mer än genom att lyssna. Känner mig svag. Hatar när jag känner mig svag och liten och då stöter jag hellre bort och försöker lappa ihop själv. Som om jag måste vara den där starka hela tiden.
Jag förstår inte varför jag har så skilda krav på mig själv och andra, varför jag inte ser på samma sätt när andra kanske inte riktigt är på topp som när jag själv inte är på topp. Ibland känns det som om jag försöker skjuta undan jobbiga saker som om, om jag inte släpper fram dem så finns de inte. Jag gör så gott jag kan o kämpar på mitt eget lilla vis. Skulle aldrig komma på tal att jag skulle säga att jag kan inte eller vill inte eller orkar inte. Jag kör, tills det säger stopp.
Känner mig rätt trygg i att jag känner min kropp så pass väl att jag vet när jag måste bromsa. Vet att när det trycker på bakom ögonlocken så måste jag fokusera, fundera, vad vill jag, vart vill jag, är jag på rätt väg och det är okej att gråta. Känner jag det trötta, när kroppen bara vill sova och är slut och minnet stundtals sviker, då vet jag att jag behöver vila. Länge. Jag kan det där, jag vet men ändå så kör jag på som om jag skulle vara någon jävla übermenschen som ska klara allt. Jag vet att jag får vara svag, jag får vara sämst, jag får vara lite mullig, behöver inte alltid försöka vara fin, jag får vara den spralliga, den ledsna, den arga, den frustrerade. Jag får till och med vara sjuk utan att för den delen vara en svag person. Jag vet att jag är bra som jag är trots mina egenheter och brister. Jag är inte mer än mänsklig.
Jag talar ofta med vänner och andra om den negativa spiralen. När man väl börja snurra neråt kan det vara svårt att ta sig opp och oftast är det som roligast när man får hålla sig däroppe och snurra men det är klart, vore livet alltid på topp skulle vi kanske inte uppskatta de härliga underbara extra goa dagarna på samma sätt som idag.
Längtar som till imorgon, ny start, ny dag, nya möjligheter. Det blir en bra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar