Vaknade pigg idag. Sådär riktigt pigg, som när man sovit 10 timmar i sträck ostört. Så pigg. Insåg ganska snart att det där ständiga vakumet när man hela tiden är på väg och dygnet verkligen har för få timmar skapar lite för lite utrymme till de större tankarna.
Jag gick liksom upp glad som få och plockade undan från igår, fortfarande glad som få och sen liksom vände det. Ja, fortfarande kalaspigg. Då var det som om allt de där som upptagit tankarna liksom släppts lite och gav plats till andra nya tankar. Ja, nu kanske min nya roll på jobbet gör att jag har lite mer tid över också och kanske tillåter mig att släppa många av de andra tankarna.
Plötsligt la jag mig på sängen och funderade kring alltet. Tidigare relationer, nuvarande relationer både vänskapsmässiga och mer hmm ibland saknas orden men typ mer kroppsvårdande. Vad vill jag ha egentligen, vad är det jag saknar för att känna mig komplett, varför kan jag aldrig vara helt nöjd, släppa eller släppa in?
Jag funderade kring min roll som mamma, hur är jag egentligen, är jag närvarande och ger jag så mycket som jag ska eller förväntas mer, hur kommer barnen tänka tillbaka och se på mig när de är äldre. Rätt stora frågor och jag funderade lite kring, hur blev det såhär?
Det är klart att det är många faktorer som spelar in och för min egen del så har jag nog lite koll.
Istället för att lyfta en fråga så funderar jag och om jag väl lyfter den så kanske mottagaren svarar lite för luddigt och tycker sig vara klar med frågan men hos mig fortsätter frågorna snurra.
Min personlighet gör mig alldeles för förlåtande eller mottagaren ser mig nog som förlåtande och jag försöker nog men samtidigt. Har man förlåtit borde man ha släppt. Ändå så kan saker som från den andres sida tycks vara utagerat vara sådant som tar upp mina tankar rätt duktigt. Jag kan nog försöka förlåta eller förstå men samtidigt är det som att det blir lite så…naggat i kanten och en sån där grej som bråkar inombords. Är man då fortfarande en förlåtande person?
Herregud, kunde inte valt ett mer passande namn för denna blogg…svammel-svammel och åter svammel.
Egentligen är nog de stora frågorna, frågor eller tankar som finns hos många av oss. Eller jag vill tro det i alla fall, för att inte känna mig helt ensam i mina funderingar.
Jobbet – gör jag det jag vill, det jag är bäst på, någonting som ger mig energi? Eller vill jag något annat. Känner jag att varje dag är lite av en kamp eller känner jag att jag lyfts lite varje dag?
Relationer – vad vill jag ha egentligen? Vad mår jag bra av och vem mår jag bra av? Vem fyller mig med kraft och energi , intressanta samtal och har liknande intressen som jag?
Jag har fått lära mig att man ska omge sig av människor som ger energi och det är kanske något som jag ska ta lärdom av lite mer. Nu får jag i och för sig mycket energi av de flesta i min närhet men det finns så många fler i min närhet som jag definitivt borde bjuda in mer.
Barnen – mina fantastiska prinsar. Världens raraste ibland och världens terrorister ibland men de är mina. Vad de än gör på både gott och ont och hur besviken jag än må vara på dem så kommer de alltid vara min allra största kärlek.
Måste bli en bättre mamma, min stress ska inte behöva gå ut över dem som den ibland gör och är jag mer utvilad så klarar jag av lite syskongnabb bättre än om jag är en trött mamma. Jag tror jag skulle känna mig som en bättre mamma om vi började göra mer saker tillsammans vare sig det är att spela ett spel, ha myskväll i soffan, resa eller göra något annat äventyr. Men det är svårt när sporter och aktiviteter tar så mycket tid. Vi får helt enkelt börja planera och prioritera bättre tillsammans, pojkarna och jag.
Faktum är att jag mår som en sessa idag, precis som många andra dagar men idag sattes många tankar igång. Förstå hur många tankar som kommer gå igång till imorgon eftersom planen är att jag ska fortsätta denna gå o lägga mig tidigt rutin. Eller rutin och rutin, det kommer kanske eventuellt om jag har lust, bli en rutin…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar