Orättvisa o tacksamhet

Livet är orättvist. Grymt orättvist. Det finns så mycket att vara tacksam över som man kanske ibland ska reflektera och fundera över.

Våra barn

Vänskap i alla dess former
Kärleken till barnen, en käresta eller husdjuret, eller för all del, kärleken till sig själv
Känslan att vara frisk, att ha en kropp som lyder
Att ha en arbetsplats att gå till

Det finns så många saker, både stort och smått. Jag är tacksam över mycket, även om jag har en strävan och en önskan om mer.

En fin väninna till mig är sjuk, svårt sjuk och då kan jag ibland skämmas över mina tankar och önskningar, känns ganska smått egentligen. Jag menar, jag har ju allt. Min familj är frisk och jag är frisk! Och där ligger hon, allt annat än frisk. Det fruktansvärda är att jag inte kan göra något, visst jag kan prata med farbrorn i himlen, hålla tummarna, klappa en kind, hälsa på, skicka ett mess. Det gör jag mer än gärna, men det botar inte.

Vi ska åka dit strax, en väninna och jag, hålla en hand och klappa lite. Hon sover nog men hon känner nog att vi är där.

Just nu är jag ledsen, så trots att jag egentligen har allt som är viktigt, så saknar jag just nu nån som håller om. Mig. Stryker mig över håret och torkar tårar.

Så plötsligt hörs ljud i trappan, nån som drar i ytterdörren. Barnen mina kommer hem. De känner mig, märker att jag är ledsen. Stora kramar och stora kloka ord från en stor pojk. Herregud vilka barn jag har. Jag har verkligen allt man kan önska.