Känns märkligt. När ska benen slås undan liksom. Får man må såhär oförskämt bra? Kommer på mig själv med att sitta och le och känna hur det bubblar i kroppen, ja inte gasbubblor, utan mer lyckokänlsa bubblor. Och jag förstår inte varför. Borde inte kännas så just nu tänker jag, eller? Eller är det så att jag nånstans blivit vuxen och förstått vad som är viktigt.
Kanske att sommaren gjorde sitt med det vackra vädret och avkoppling utan dess like. Kanske att jag är omgiven av fina människor och dessutom har en ny utmaning som sporrar och får mig att känna att jag äntligen är på väg åt rätt håll. Känner mig i balans helt enkelt.
Visst, jag går fortfarande i taket ibland när pojkarna och jag krockar, eller om jag ska vara helt ärlig, när de inte gör som mamma säger, då kan jag morra en del men det är ju sunt...typ. Fast det är inte det det handlar om, hela känslospektrat måste få vara med, alltid, det mår vi bara bra av. Det handlar mer om den där lyckokänslan i kroppen, tillfredskänslan, känslan som jag tror gör att motgångar blir så mycket enklare att hantera.
Hur som helst så trivs jag i känslan, vill stanna där, ständig lyckobubbla i kroppen utan egentlig orsak. Eller kanske hur många orsaker som helst. Så var vi där igen, tacksamheten...
Så tacksam för så mycket :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar