Åkte till min fina storebror och hans familj igår. Kände inte riktigt för att vara ensam och visst det fanns väl annat jag kunde hittat på också men det skulle krävas en större ansträngning av mig, typ vara social och trevlig och med i samtalen.
Hemma hos storebror kan jag vara precis den jag är och jag kan få vara tyst (hmm, nu är jag sällan tyst men jag får, om jag vill :)). Jag kan sitta i soffan och bara vara, somna i soffan utan att behöva känna mig dum för att jag missat delar av diskussionen. Nu blir det ju sällan diskussioner eller långa samtal eftersom jag vet att bror min och svägerskan är precis lika bra som mig att råka somna i soffan efter middagen...
Ibland kan det vara skönt att vara ensam men ändå ha folket runtomkring som samtalar, skrattar, busar utan att själv vara deltaktig. Man är som med, fast på distans. Man hör och man ser, ibland räcker det. Så kände jag igår. Så jag var där och bara kopplade av och visst jag pratade nog en del under kvällen, kunde liksom inte låta bli :) Tills vi satte oss i soffan... Ja, vi var nog tre vuxna som sov...
Så vaknade jag i morse, ganska tidigt, eller skapligt lagom iallafall. Huset var tyst så jag gick upp och satte på kaffe. Doften av kaffe på morgonen är obetalbar. Storebror min var iväg och handlade frukost förstod jag när bilen var borta så jag tog min kopp, en dyna och mina hörlurar och gick ut på altanen. Barfota, svalt gräs under fötterna o hela jag piggnar till.
Satte mig i solstolen med kaffekoppen brevid mig, eftersom det fortfarande var morgon så var inte sommarhettan så påtaglig utan luften var sådär härligt frisk och vinden fläktade svalt men behagligt och skönt. Jag njöt. Lyssnade på fåglar och bara var. Svensk sommar när den är som bäst. Men så är ju jag som jag är och har ibland lite svårt för att bara sitta och göra absolut ingenting så lurana åkte på och så musik och för att nyttja tiden till fullo så åkte även nagelfilen fram. Där satt jag o lyssnade, filade och bara myste. Favvolåten kom, "idag" med Stiftelsen och jag vred upp musiken och slöt ögonen. Då plötsligt sänks musiken. Ja jag förstår ju ingenting, såklart. Så börjar telefon att ringa.
Storebror ringer...Märkligt...att han inte bara ropa...
-Ja, de är Anna
-Johan...
-Men e du hemma?
så liksom hör jag att han är där. När det typ ekar lite, man hör som i stereo. Han stod ju där i fönstret. Hade visst försökt få kontakt en stund
-Anna?
Knackat lite på väggen
-Anna?
Smällt lite med fönstret men ingen respons. Fröken fila och lyssna på musik var helt inne i sin egen sagolika värld.
-Tänkte bara höra om du ville ha sällskap, eller om du ville vara ensam en stund?
Bästa bästa Oa, så respektfull, avkännande och snäll. Självklart ville jag ha sällskap. Så där satt vi, halvtidig morgon i varsin solstol och varsinn kaffekopp och pratade om allt. Täck att jag har en Oa.
Den finaste gåvan vi kan ge våra barn måste vara ett syskon, i min värld i allafall.
Så tack bästa pappa o mamma som bor i himlen såklart. Men så inser jag plötsligt att med tanke på att jag är yngre så måste det ju innebära att jag är gåvan :) Plötsligt känns allt så mycket mycket bättre. Jag, en gåva. Jojo, man tackar :)
söndag 30 juni 2013
lördag 29 juni 2013
Orättvisa o tacksamhet
Livet är
orättvist. Grymt orättvist. Det finns så mycket att vara tacksam över som man
kanske ibland ska reflektera och fundera över.
Våra barn
Våra barn
Vänskap i alla dess former
Kärleken till barnen, en käresta eller husdjuret, eller för all del, kärleken till sig själv
Känslan att vara frisk, att ha en kropp som lyder
Att ha en arbetsplats att gå till
Kärleken till barnen, en käresta eller husdjuret, eller för all del, kärleken till sig själv
Känslan att vara frisk, att ha en kropp som lyder
Att ha en arbetsplats att gå till
Det finns så många
saker, både stort och smått. Jag är tacksam över mycket, även om jag
har en strävan och en önskan om mer.
En fin väninna till mig är sjuk, svårt sjuk och då kan jag ibland skämmas över
mina tankar och önskningar, känns ganska smått egentligen. Jag menar, jag har
ju allt. Min familj är frisk och jag är frisk! Och där ligger hon, allt annat
än frisk. Det fruktansvärda är att jag inte kan göra något, visst jag kan prata
med farbrorn i himlen, hålla tummarna, klappa en kind, hälsa på, skicka ett
mess. Det gör jag mer än gärna, men det botar inte.
Vi ska åka dit strax, en väninna och jag, hålla en hand och klappa lite. Hon
sover nog men hon känner nog att vi är där.
Just nu är jag
ledsen, så trots att jag egentligen har allt som är viktigt, så saknar jag just
nu nån som håller om. Mig. Stryker mig över håret och torkar tårar.
Så plötsligt hörs ljud i trappan, nån som drar i ytterdörren. Barnen mina kommer hem. De känner mig, märker att jag är ledsen. Stora kramar och stora kloka ord från en stor pojk. Herregud vilka barn jag har. Jag har verkligen allt man kan önska.
Så plötsligt hörs ljud i trappan, nån som drar i ytterdörren. Barnen mina kommer hem. De känner mig, märker att jag är ledsen. Stora kramar och stora kloka ord från en stor pojk. Herregud vilka barn jag har. Jag har verkligen allt man kan önska.
onsdag 26 juni 2013
29 vart 28 :)
Vilken lycka. Har gjort en jättetabbe fast ändå inte. En sån bra tabbe för min egen del faktiskt.
Har länge gått i tron om att min semester börjar vecka 29. Ingen fara egentligen för veckorna går ju rätt fort såhär på sommaren. Men så började jag kolla kalendern tillsammans med en vän och insåg att;
-dra på trissor men jag går ju redan vecka 28!!!
Det är ju hur snart som helst. Sen ledig i fyra hela veckor, känner mig så värd detta. En semester full av absolut ingenting eller allting beroende på hur man ser det. Jag ser det som fyra veckor fulla av kravlösa dagar. Bara bara jag och så bara bara mina pojkar och jag. Har verkligen ingenting spikat utan jag hoppas och tror på soliga varma dagar på massor av olika stränder. Glada barn och en glad mamma och massor av vänner runtomkring. Så vill jag ha det. Fika och middagar i massor, vin, picnicks och bara mys. Det ska bli min sommar.
Och sen, sen när jag är utvilad och less på ledighet då börjar mitt nya äventyr i min nya roll på jobbet, kan inte bli bättre! Med lite tur också så kommer jag även in på utbildningen jag sökt men det är kanske att gapa efter för mycket. En sak i taget har jag ju lärt mig nu i dagarna. Tålamod Anna, tålamod...
Jag vill ju gärna tro att jag är fröken strukturerad och ordningsam men inser att jag uppenbarligen blivit fröken har ingen koll eller det var och ta i hellre "fröken har ingen som helst koll på datum" fast å andra sidan, hade jag haft koll på att jag skulle gå vecka 28 så hade jag ju inte sett det som en grymt härlig bonus nu och inte suttit o studsat i soffan som bara jag kan. Kommer osökt och tänka på låten
-som en boll kommer jag tillbaks till dig, som en boll kommer jag tillbaks till dig
Varför kom jag å tänka på den??? Tror jag bör avsluta nu för jag tror svamlet kommer nå enorma höjder om jag fortsätter...
Natti natti
Har länge gått i tron om att min semester börjar vecka 29. Ingen fara egentligen för veckorna går ju rätt fort såhär på sommaren. Men så började jag kolla kalendern tillsammans med en vän och insåg att;
-dra på trissor men jag går ju redan vecka 28!!!
Det är ju hur snart som helst. Sen ledig i fyra hela veckor, känner mig så värd detta. En semester full av absolut ingenting eller allting beroende på hur man ser det. Jag ser det som fyra veckor fulla av kravlösa dagar. Bara bara jag och så bara bara mina pojkar och jag. Har verkligen ingenting spikat utan jag hoppas och tror på soliga varma dagar på massor av olika stränder. Glada barn och en glad mamma och massor av vänner runtomkring. Så vill jag ha det. Fika och middagar i massor, vin, picnicks och bara mys. Det ska bli min sommar.
Och sen, sen när jag är utvilad och less på ledighet då börjar mitt nya äventyr i min nya roll på jobbet, kan inte bli bättre! Med lite tur också så kommer jag även in på utbildningen jag sökt men det är kanske att gapa efter för mycket. En sak i taget har jag ju lärt mig nu i dagarna. Tålamod Anna, tålamod...
Jag vill ju gärna tro att jag är fröken strukturerad och ordningsam men inser att jag uppenbarligen blivit fröken har ingen koll eller det var och ta i hellre "fröken har ingen som helst koll på datum" fast å andra sidan, hade jag haft koll på att jag skulle gå vecka 28 så hade jag ju inte sett det som en grymt härlig bonus nu och inte suttit o studsat i soffan som bara jag kan. Kommer osökt och tänka på låten
-som en boll kommer jag tillbaks till dig, som en boll kommer jag tillbaks till dig
Varför kom jag å tänka på den??? Tror jag bör avsluta nu för jag tror svamlet kommer nå enorma höjder om jag fortsätter...
Natti natti
tisdag 25 juni 2013
Pirret - Klicket
Jag vill nånstans gärna tro att jag hela tiden lär mig. Att vad som än händer kring mig, både fint och mindre fint ska lära mig något, ge mig nya insikter. Nu är det inte så att jag hela tiden går och funderar. Hoppla hey, nu fick jag en gratis kasse på ICA, vad ska jag nu lära av detta, eller hmm nageltrång, vad ska jag dra för lärdom??? Jomenvisst, generositet är fint och om vi alla ger lite grand så kanske vi får en lite bättre och finare tillvaro och visst det kanske är smartare att klippa naglarna lite oftare o inte bära trånga skor...Precis som mötet med nya människor, alltid lär vi oss något. Typ. Ja ni förstår.
Ibland kan det kännas lite så hopplöst man vill så mycket och så lite händer.Tröstlöst.
Så vips en dag så möter man en sån där fin person. En sån där person som väcker hela känslospektrat i kroppen. När man blir så medveten, man ser massor runt i kring, sånt som man tidigare missat. Man är. Det hände mig.
Mina promenader vart plötsligt promenader där jag såg träd och kände dofter, leendet på mina läppar vart mer intensivt och satt gärna kvar. Känslan i kroppen var fantastisk men så kom dagen när det sa stopp. Pirret skulle bort. Trist, sorgligt men ändå, det är ju så det fungerar, ibland pirrar det liksom inte lika mycket från alla håll. Hur ska man hantera sånt???
Till en början blir man kanske lite ledsen man börjar slicka sår och kanske känner sig lite bortvald sen så inser man att man faktiskt fått uppleva en del, så då kanske man egentligen väljer att se det som tacksamhet för en minnesvärd tid och en fantastisk känsla i kroppen. Man väljer själv hur man vill känna. Vi känner alla olika, fungerar olika. Jag är själv medveten om att jag är en känslomänniska ut i fingerspetsen, så jag känner massor, kring det mesta på både gott o ont men det gör mig till den jag är. Självklart har även jag sidor att förfina och utveckla men i det stora så tycker jag om mig. Jag tror att det är en förutsättning för att kunna tycka om någon annan.
Men så började funderingarna kring lärandet. Vad var tanken med mötet om det ändå skulle ta slut? Vad skulle jag lära mig? Så kom jag på det. Jag skulle ju lära mig att det finns där. Oavsett ålder. Oavsett tid. Pirret finns.
Det är långtifrån ofta vi möts men de där speciella personerna finns, där det säger klick på en gång och så mycket känns så rätt. Pirret kommer kanske inte alltid finnas kvar men jag tror nog att när man är rätt för varann så kan man då och då även över tid få fram grundkänslan med pirret. Så bekräftelse på att pirret faktiskt existerar och en himlans massa mer tålamod är nog min lärdom. Eller tålamod är nog fel ord, fröken Ivrig måste lugna ner sig lite, allt händer inte på en gång. Tålamodet är nog ett av mina stora aber...vill att allt ska hända nu, varför vänta på nåt som kan hända idag.
En väninna sa till mig, gissningsvis så är det väl en på 5000 som skapar klick och pirrkänslan, så man ska inte ge upp. Absolut inte nöja sig bara för att. Vi är alla värda pirret :)
Jag tror det iallafall.
Ibland kan det kännas lite så hopplöst man vill så mycket och så lite händer.Tröstlöst.
Så vips en dag så möter man en sån där fin person. En sån där person som väcker hela känslospektrat i kroppen. När man blir så medveten, man ser massor runt i kring, sånt som man tidigare missat. Man är. Det hände mig.
Mina promenader vart plötsligt promenader där jag såg träd och kände dofter, leendet på mina läppar vart mer intensivt och satt gärna kvar. Känslan i kroppen var fantastisk men så kom dagen när det sa stopp. Pirret skulle bort. Trist, sorgligt men ändå, det är ju så det fungerar, ibland pirrar det liksom inte lika mycket från alla håll. Hur ska man hantera sånt???
Till en början blir man kanske lite ledsen man börjar slicka sår och kanske känner sig lite bortvald sen så inser man att man faktiskt fått uppleva en del, så då kanske man egentligen väljer att se det som tacksamhet för en minnesvärd tid och en fantastisk känsla i kroppen. Man väljer själv hur man vill känna. Vi känner alla olika, fungerar olika. Jag är själv medveten om att jag är en känslomänniska ut i fingerspetsen, så jag känner massor, kring det mesta på både gott o ont men det gör mig till den jag är. Självklart har även jag sidor att förfina och utveckla men i det stora så tycker jag om mig. Jag tror att det är en förutsättning för att kunna tycka om någon annan.
Men så började funderingarna kring lärandet. Vad var tanken med mötet om det ändå skulle ta slut? Vad skulle jag lära mig? Så kom jag på det. Jag skulle ju lära mig att det finns där. Oavsett ålder. Oavsett tid. Pirret finns.
Det är långtifrån ofta vi möts men de där speciella personerna finns, där det säger klick på en gång och så mycket känns så rätt. Pirret kommer kanske inte alltid finnas kvar men jag tror nog att när man är rätt för varann så kan man då och då även över tid få fram grundkänslan med pirret. Så bekräftelse på att pirret faktiskt existerar och en himlans massa mer tålamod är nog min lärdom. Eller tålamod är nog fel ord, fröken Ivrig måste lugna ner sig lite, allt händer inte på en gång. Tålamodet är nog ett av mina stora aber...vill att allt ska hända nu, varför vänta på nåt som kan hända idag.
En väninna sa till mig, gissningsvis så är det väl en på 5000 som skapar klick och pirrkänslan, så man ska inte ge upp. Absolut inte nöja sig bara för att. Vi är alla värda pirret :)
Jag tror det iallafall.
fredag 21 juni 2013
Nu kommer han!!!
Som jag har väntat och längtat och sett fram emot denna dag. Nästan så jag känner mig lite nervös. Det har ju liksom gått så lång tid utan att jag vetat, men nu är det dags. Känner mig som ett barn dan innan julafton. Men nu, nu så :)
Inatt ska jag drömma om honom, inatt ska jag äntligen få reda på vem som är min blivande man. Lycklig som få. Pirrig som få.
Snart ska jag ut och springa över gärdsgårdar och plocka en bukett med sju sorters olika vilda vackra blommor att lägga under kudden. Har insett att det inte funkar med köpeblomster eller blommor som nån annan plockat, utan ansträngningen MÅSTE uppenbarligen ligga hos mig...
Vet ni hur mycket läskiga kryp som bostätter sig på ängar med högt gräs och vackra vilda blommor??? Vet ni hur många fästingar eller andra snuskiga kryp som kommer krypa längs mina ben för att hitta en plats att bita sig fast? Krypen, med käftar stora som dasslock och säkert 30 cm mellan ögonen.
Men vet ni, de gööör liksom inge, för det är det värt. För imorrn kommer min blivande man på sin vita springare med en ukulele över bröstet och en grön mantel med alla mina sju vackra vilda blommor inbroderade. Han kommer ställa sig under min balkong och kommer sjunga "vill du plocka körsbär i min trädgård" o jag kommer stå där och titta på honom med tindrande ögon, lycklig, för jag vet att han kommer plocka bort varenda fästing jag har och jag kommer aldrig behöva springa över de sju gärdsgårdarna igen...
Funderar lite på vad som gått fel förut. Kanske är så att tidigare år har jag gett upp redan vid sex...sorters blommor, kan vara därför jag inte drömt om han. Gör om, gör rätt. X-e gången gillt... ;)
Glad midsommar fantastiska vänner!
Snart ska jag ut och springa över gärdsgårdar och plocka en bukett med sju sorters olika vilda vackra blommor att lägga under kudden. Har insett att det inte funkar med köpeblomster eller blommor som nån annan plockat, utan ansträngningen MÅSTE uppenbarligen ligga hos mig...
Vet ni hur mycket läskiga kryp som bostätter sig på ängar med högt gräs och vackra vilda blommor??? Vet ni hur många fästingar eller andra snuskiga kryp som kommer krypa längs mina ben för att hitta en plats att bita sig fast? Krypen, med käftar stora som dasslock och säkert 30 cm mellan ögonen.
Men vet ni, de gööör liksom inge, för det är det värt. För imorrn kommer min blivande man på sin vita springare med en ukulele över bröstet och en grön mantel med alla mina sju vackra vilda blommor inbroderade. Han kommer ställa sig under min balkong och kommer sjunga "vill du plocka körsbär i min trädgård" o jag kommer stå där och titta på honom med tindrande ögon, lycklig, för jag vet att han kommer plocka bort varenda fästing jag har och jag kommer aldrig behöva springa över de sju gärdsgårdarna igen...
Funderar lite på vad som gått fel förut. Kanske är så att tidigare år har jag gett upp redan vid sex...sorters blommor, kan vara därför jag inte drömt om han. Gör om, gör rätt. X-e gången gillt... ;)
Glad midsommar fantastiska vänner!
torsdag 6 juni 2013
Ibland räcker orden inte riktigt till
Efter en mysig kväll med mina två sötnosar var jag trött. Ja, inte för att det varit någon jobbig bråkig kväll någonstans, utan harmonisk och mysig rakt igenom. Visst, jag tog ett glas vin till maten vilket kan ha bidragit till tröttheten...
Mätt och nöjd efter middagen la jag mig till rätta i soffan och slog på tvn, sen tog det inte många minuter. Jag somnade tidigt i soffan och måste somnat rätt hårt då timmarna förflöt rätt fort...
Jag drömde den härligaste av drömmar. Jag drömde nog att jag vilade. Det fina i drömmen var pojkarna hur de då och då strök mig på huvudet och gav mig en kram. Drömde att lillkillen kom och kramade om och stoppade om mig med filt och sa
-gonatt mamma
Vaknade för en stund sedan. Klockan var kvart i ett på natten och stora killen satt i soffan med sin Ipad och sneglade på mig. Han satt och väntade på att jag skulle vakna, så vi kunde gå och lägga oss nån gång.
Lillkillen hade somnat sedan länge men först måste han ha hämtat sin filt och stoppat om mig, för där låg jag i min hörna i soffan omstoppad med hans röda Blixten filt. Full i kärlek. Tårögd. Insåg jag att det var en sanndröm. Verklighet.
Så tacksam över mina goingar. Älskar de där två gränslöst men ibland känns till och med älskar som ett för klent ord. Ibland räcker orden liksom inte riktigt till...
Mätt och nöjd efter middagen la jag mig till rätta i soffan och slog på tvn, sen tog det inte många minuter. Jag somnade tidigt i soffan och måste somnat rätt hårt då timmarna förflöt rätt fort...
Jag drömde den härligaste av drömmar. Jag drömde nog att jag vilade. Det fina i drömmen var pojkarna hur de då och då strök mig på huvudet och gav mig en kram. Drömde att lillkillen kom och kramade om och stoppade om mig med filt och sa
-gonatt mamma
Vaknade för en stund sedan. Klockan var kvart i ett på natten och stora killen satt i soffan med sin Ipad och sneglade på mig. Han satt och väntade på att jag skulle vakna, så vi kunde gå och lägga oss nån gång.
Lillkillen hade somnat sedan länge men först måste han ha hämtat sin filt och stoppat om mig, för där låg jag i min hörna i soffan omstoppad med hans röda Blixten filt. Full i kärlek. Tårögd. Insåg jag att det var en sanndröm. Verklighet.
Så tacksam över mina goingar. Älskar de där två gränslöst men ibland känns till och med älskar som ett för klent ord. Ibland räcker orden liksom inte riktigt till...
onsdag 15 maj 2013
Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik...
Älskar. Jag verkligen Älskar musik. Det är sällan texten som fångar
mig utan mer melodin, rytmen eller känslan som fyller kroppen. Trots min ålder har jag nog fortfarande inte
hittat min musikstil utan gillar lite av varje, typ Allätare. Det kan vara rart, gulligt, ljuvligt,
poppigt, hårt, tungt, lugnt, djupt, barnsligt. Typ det mesta, men i lagom dos. Kanske
även gäller andra delar i mitt liv, har nog fortfarande inte förstått vilken
typ av karl jag gillar, eller så gillar jag alla. Jaa, så måste det ju va
såklart J
Fan, nu kom
fröken ifrån ämnet…igen. Musik. Det skulle ju handla om musik. Som sagt, jag
gillar musik men e lite taskig på texterna, kanske för att jag sällan lyssnar
på dem. Utan sjunger med på mitt vis så som jag tycker låter bäst. Kan bli
ganska jävligt tror jag. Kanske rätt spännande texter vid tillfällen eller
kanske inte, kanske mer blir en väldigt konstig betydelse på dem. Strunt samma,
det bjuder jag på. Det är oftast bara sönerna som klagar och då är det nog inte
texterna utan mer rösten…Vet inte vad som är värst dock???
Eftersom jag är ganska effektiv, typ, så brukar jag när nån ber mig lyssna på nån text gå in och googla fram texten så jag kan läsa den istället, går oftast fortast så. Jag menar, annars kanske jag hör fel och måste lyssna om och om och om igen. Kanske att jag hör lite taskigt eller näe, jag tycker de mumlar ibland eller blir lite så, otydliga. Nä, tacka vet jag lyrics och låttitel. Kan inte bli fel J
Så satt jag där i bilen i morse och lyssnade på en av mina favvolåtar. Sjöng järnet gjorde jag också o mådde som en prinsessa
-aa aaaaa aa aaaa du dudu du du du Tills jag började fundera över vad det var jag sjöng...
Vaddå ”stoppa veken i din eld”??? Vad lyssnar jag på egentligen eller är det jag som har en sån liten twisted mind (ja det vet jag att jag har J) men när jag fortsätter och lyssna och sjunga så inser jag med glädje??? att näää den är ju sån….
-”Är du rädd att jag är stor, Den är ju liten men naggande god”.
Kände mig rätt nöjd att jag satt själv i bilen och faktiskt kunde sjunga ut, för låten är ju bra. Grymmmmt skönt gung...tror jag de ;) Men är den rumsren att sjunga med boysen i bilen???
Låten jag talar om Stiftelsen, Nu får du gå hem. Bästa bästa, just nu!
Eftersom jag är ganska effektiv, typ, så brukar jag när nån ber mig lyssna på nån text gå in och googla fram texten så jag kan läsa den istället, går oftast fortast så. Jag menar, annars kanske jag hör fel och måste lyssna om och om och om igen. Kanske att jag hör lite taskigt eller näe, jag tycker de mumlar ibland eller blir lite så, otydliga. Nä, tacka vet jag lyrics och låttitel. Kan inte bli fel J
Så satt jag där i bilen i morse och lyssnade på en av mina favvolåtar. Sjöng järnet gjorde jag också o mådde som en prinsessa
-aa aaaaa aa aaaa du dudu du du du Tills jag började fundera över vad det var jag sjöng...
Vaddå ”stoppa veken i din eld”??? Vad lyssnar jag på egentligen eller är det jag som har en sån liten twisted mind (ja det vet jag att jag har J) men när jag fortsätter och lyssna och sjunga så inser jag med glädje??? att näää den är ju sån….
-”Är du rädd att jag är stor, Den är ju liten men naggande god”.
Kände mig rätt nöjd att jag satt själv i bilen och faktiskt kunde sjunga ut, för låten är ju bra. Grymmmmt skönt gung...tror jag de ;) Men är den rumsren att sjunga med boysen i bilen???
Låten jag talar om Stiftelsen, Nu får du gå hem. Bästa bästa, just nu!
Stiftelsen – Nu får
du gå hem
Så lyssna och njut och få ........Ja, eller jag har en till, raka motsatsen men sååå fin så jag nästan gråter. Varenda gång..Elizabeth Mitchell – You Are My Sunshine (Version 1)
Återigen, lyssna o njut. Mys på hög nivå J
Så lyssna och njut och få ........Ja, eller jag har en till, raka motsatsen men sååå fin så jag nästan gråter. Varenda gång..Elizabeth Mitchell – You Are My Sunshine (Version 1)
Återigen, lyssna o njut. Mys på hög nivå J
torsdag 25 april 2013
Har jag blivit gammal o oteknisk eller har jag bara blivit korkad???
Ytterligare en insikt rikare. Kanske att jag blivit gammal eller kanske att jag bara blivit ointresserad och praktisk. Det har ju alltid funkat såhär så varför ska man ändra? Typ.
Fick min nya telefon häromdan. Jättefin, blank, svart med ett fin äpple på. Satte den på laddning per omgående och var lyrisk när jag skulle pluppa in sim-kortet. Fel ett. Hur fan skulle man få in sim-kortet. Fanns ju liksom ingen öppning. Pojkarna på jobbet sa
-prova den där pinnen som var med i lådan.
Pinne? Rotade lite och hittade nån liten grej och tryckte in den i det lilla lilla hålet. Så började jag skruva. Å jag skruvade och skruvade tills jag började bli förbannad. Går ut till pojkarna igen.
-nä Anna, du ska inte skruva, du ska bara trycka till så öppnas den
Hur jävla svårt ska det va. Jag tryckte till o vips så var luckan öppen. Då kom fel två. Sim-kort, det finns ju sketna micro sim-kort också...de var ett sånt jag skulle ha.
Fick vänta en dag, åkte till vår fantastiska receptionist och fick ett micro sim-kort.
-gå upp till IT så hjälper de dig. De flesta går upp dit för det är visst lite krångligt att få igång det.
-Äsch, jag kan själv...
Fick i mitt nya fina kort i telefon, so far so good.
Fel nr tre.. Sen var man ju tvungen o koppla ihop med datorn o tramsa. Orka! Svor lite, sådär som bara jag kan. På mitt lilla vis.
Varför anstränga sig när de finns de som kan. Åkte på lunchen till närmsta centrum och teliabutik, la huvudet på sne och "låtsades" vara korkad. Killen i butiken fixade på en gång. Han vart dagens hjälte.
Känslan att ha en fungerande telefon är obetalbar, borttappade kontakter till trots.
Lyckan var total. Jag lekte hela kvällen.
Det tar ett tag att lära nytt, ja när man börjar bli gammal som jag...var på ansiktsbehandling idag. Kom in till Axelsson Spa och receptionen. Där stod den snygga flickan vid disken med perfekt hår och make och en kropp där allting fortfarande sitter som det ska. Jag betalade och så började jag mecka med telefonen. För att njuta fullt ut av behandlingen skulle jag sätta telefon på ljudlös. Jag tryckte på varenda jäkla knapp. Fel nr fyra. Vänder mig till hon den snygga bakom disken
-ursäkta, vet du hur man sätter den här på ljudlös?
Kvittrande svarar hon
-Jaaadå, du bara klickar till den här, så nu är den tyst
Kände mig lite skamsen och gammal...
Men snart, snart är vi bästisar min fån och jag :)
Fick min nya telefon häromdan. Jättefin, blank, svart med ett fin äpple på. Satte den på laddning per omgående och var lyrisk när jag skulle pluppa in sim-kortet. Fel ett. Hur fan skulle man få in sim-kortet. Fanns ju liksom ingen öppning. Pojkarna på jobbet sa
-prova den där pinnen som var med i lådan.
Pinne? Rotade lite och hittade nån liten grej och tryckte in den i det lilla lilla hålet. Så började jag skruva. Å jag skruvade och skruvade tills jag började bli förbannad. Går ut till pojkarna igen.
-nä Anna, du ska inte skruva, du ska bara trycka till så öppnas den
Hur jävla svårt ska det va. Jag tryckte till o vips så var luckan öppen. Då kom fel två. Sim-kort, det finns ju sketna micro sim-kort också...de var ett sånt jag skulle ha.
Fick vänta en dag, åkte till vår fantastiska receptionist och fick ett micro sim-kort.
-gå upp till IT så hjälper de dig. De flesta går upp dit för det är visst lite krångligt att få igång det.
-Äsch, jag kan själv...
Fick i mitt nya fina kort i telefon, so far so good.
Fel nr tre.. Sen var man ju tvungen o koppla ihop med datorn o tramsa. Orka! Svor lite, sådär som bara jag kan. På mitt lilla vis.
Varför anstränga sig när de finns de som kan. Åkte på lunchen till närmsta centrum och teliabutik, la huvudet på sne och "låtsades" vara korkad. Killen i butiken fixade på en gång. Han vart dagens hjälte.
Känslan att ha en fungerande telefon är obetalbar, borttappade kontakter till trots.
Lyckan var total. Jag lekte hela kvällen.
Det tar ett tag att lära nytt, ja när man börjar bli gammal som jag...var på ansiktsbehandling idag. Kom in till Axelsson Spa och receptionen. Där stod den snygga flickan vid disken med perfekt hår och make och en kropp där allting fortfarande sitter som det ska. Jag betalade och så började jag mecka med telefonen. För att njuta fullt ut av behandlingen skulle jag sätta telefon på ljudlös. Jag tryckte på varenda jäkla knapp. Fel nr fyra. Vänder mig till hon den snygga bakom disken
-ursäkta, vet du hur man sätter den här på ljudlös?
Kvittrande svarar hon
-Jaaadå, du bara klickar till den här, så nu är den tyst
Kände mig lite skamsen och gammal...
Men snart, snart är vi bästisar min fån och jag :)
Kanske borde glasa in?
Min balkong är ett stort kaos. Allt har liksom bara landat där under hela vintern. Golv från renoveringen, den isärmonterade garderoben, gamla datorn, en liten cykel och det stannar liksom inte där, det är mer bråte.
Vissa saker är som svåra att knöla ner i påsar, försök pressa ner en cykel och sen gå oberörd till de brännbara soporna med den lätt deformerade påsen. Näe, de går liksom inte och jag med min Yaris har ju lite smått problem att få in en isärmonterad garderob.
Ja, jag gnäller inte för jag har fått erbjudande om hjälp att forsla bort junket. Det är där problemet ligger. Det ska ju vara lätt att kasta sopor men näää, då måste man ha ett litet sopkort med sig. Det är väl det där kortet som gjort att jag aldrig kommit iväg, eller avsaknad av kortet. Men men, fantastiska jag har nu löst problemet och beställt ett och snart, riktigt, riktigt snart kommer den där ballisen vara en syn för gudarna. Om jag törs gå ut vill säga...
Jag hinner knappt ut förrän den rara farbrorn har hört att det rör sig på min ballis och hänger sig över och sjunger. När jag flyttade in var det med dooooov röst
- Annaaaa, du kan väl stannnnaaaaaaaa
Varje gång...till slut brann jag och sa lite bestämt
-Jag ska ingenstans.
Jag blev liksom grinig, min balkong är min lilla oas där jag vill vara jag. Han är fantastiskt rar den gamla farbrorn och han vill bara vara snäll och jag förstår det men för en annan som gått där och suktat efter kaffet i solen, tidningen och fågelkvittret. Precis hunnit slå ner rumpan, andas och så kommer det
-BÖH!
och jag hoppar till, då blir det inte riktigt som jag tänkt mig och man får inte skrämmas. Då blir jag tjurig och har egentligen lust att gorma
-Låt mig dricka mitt kaffe i fred för helvete! eller säga BÖH! tillbaka men det törs jag ju inte. Han är ju gammal, jättegammal.
Idag hade jag tagit ledigt från jobbet men gick upp tidigt iallefall. Tog en långpromenad och har nu skavsåret from hell på hälen. Uschligt men det är en annan story. Jag var iallafall full av iver och tänkte mig en stund på ballisen när jag kom hem. Insåg att det inte bara vara att sätta sig...
Började sanera lite för att överhuvudtaget komma fram till bordet. Stod där på huk och samlade ihop gamla laminatskivor, överblivna från det nya golvet när jag känner att nån tittar på mig och så självklart brister han ut i sång... Idag välkomnades visst våren, vet inte vad det var för låt men den handlade om våren....Jag brast ut i ett stort leende och sa hej och sen stirrade jag ner på bråten igen och fortsatte plocka. Mitt kroppspråk var nog rätt tydligt. Han vände sig och satte sig med frugan igen, jag kände mig dum och gick slutligen in. Han vill ju bara prata och säga hej egentligen och jag har egentligen all tid i världen att ge honom det men uppenbarligen så hade jag ingen lust att socialisera.
För den som känner mig så vet man att jag är rätt social, eller till och med lite så, översocial om det finns ett sånt ord? Jag älskar att stanna och prata med en den ena och än den andra, träffa nytt folk och bara umgås men ibland så är det rätt skönt att få vara också. Så just mot denna stackars rara farbror som bara vill väl så är jag inte mitt bästa jag. För på min ballis vill jag vara ifred.
Jag tror jag har bestämt mig för att bli en lite bättre människa. Jag ska bli än trevligare :)
Vissa saker är som svåra att knöla ner i påsar, försök pressa ner en cykel och sen gå oberörd till de brännbara soporna med den lätt deformerade påsen. Näe, de går liksom inte och jag med min Yaris har ju lite smått problem att få in en isärmonterad garderob.
Ja, jag gnäller inte för jag har fått erbjudande om hjälp att forsla bort junket. Det är där problemet ligger. Det ska ju vara lätt att kasta sopor men näää, då måste man ha ett litet sopkort med sig. Det är väl det där kortet som gjort att jag aldrig kommit iväg, eller avsaknad av kortet. Men men, fantastiska jag har nu löst problemet och beställt ett och snart, riktigt, riktigt snart kommer den där ballisen vara en syn för gudarna. Om jag törs gå ut vill säga...
Jag hinner knappt ut förrän den rara farbrorn har hört att det rör sig på min ballis och hänger sig över och sjunger. När jag flyttade in var det med dooooov röst
- Annaaaa, du kan väl stannnnaaaaaaaa
Varje gång...till slut brann jag och sa lite bestämt
-Jag ska ingenstans.
Jag blev liksom grinig, min balkong är min lilla oas där jag vill vara jag. Han är fantastiskt rar den gamla farbrorn och han vill bara vara snäll och jag förstår det men för en annan som gått där och suktat efter kaffet i solen, tidningen och fågelkvittret. Precis hunnit slå ner rumpan, andas och så kommer det
-BÖH!
och jag hoppar till, då blir det inte riktigt som jag tänkt mig och man får inte skrämmas. Då blir jag tjurig och har egentligen lust att gorma
-Låt mig dricka mitt kaffe i fred för helvete! eller säga BÖH! tillbaka men det törs jag ju inte. Han är ju gammal, jättegammal.
Idag hade jag tagit ledigt från jobbet men gick upp tidigt iallefall. Tog en långpromenad och har nu skavsåret from hell på hälen. Uschligt men det är en annan story. Jag var iallafall full av iver och tänkte mig en stund på ballisen när jag kom hem. Insåg att det inte bara vara att sätta sig...
Började sanera lite för att överhuvudtaget komma fram till bordet. Stod där på huk och samlade ihop gamla laminatskivor, överblivna från det nya golvet när jag känner att nån tittar på mig och så självklart brister han ut i sång... Idag välkomnades visst våren, vet inte vad det var för låt men den handlade om våren....Jag brast ut i ett stort leende och sa hej och sen stirrade jag ner på bråten igen och fortsatte plocka. Mitt kroppspråk var nog rätt tydligt. Han vände sig och satte sig med frugan igen, jag kände mig dum och gick slutligen in. Han vill ju bara prata och säga hej egentligen och jag har egentligen all tid i världen att ge honom det men uppenbarligen så hade jag ingen lust att socialisera.
För den som känner mig så vet man att jag är rätt social, eller till och med lite så, översocial om det finns ett sånt ord? Jag älskar att stanna och prata med en den ena och än den andra, träffa nytt folk och bara umgås men ibland så är det rätt skönt att få vara också. Så just mot denna stackars rara farbror som bara vill väl så är jag inte mitt bästa jag. För på min ballis vill jag vara ifred.
Jag tror jag har bestämt mig för att bli en lite bättre människa. Jag ska bli än trevligare :)
måndag 22 april 2013
Tjockis-Anna blir ett faktum
Träningsfreak som man är så kunde man ju liksom inte hålla sig fullt ut. Gymet var stängt när fröken ville träna häromdan så en skön rask promenad fick det bli. So far so good. Frustrerande dock utan musik men då öppnades liksom en helt ny värld. En värld som jag nästan glömt bort. Så mysigt, fågelkvitter, fågelkvitter och ännu mera fågelkvitter. Herregud så mysigt och herregud vad glad jag är att jag inte är döv...då hade jag ju missat myset, ja, jag hade ju säkert haft annat mys i stället men ja, jag fick iallafall en liten sån tacksamhetskänsla :)
Väl hemma var jag fortfarande i motionsform, ville ha mera, ville göra mera, ville ha nån typ av resultat. Tog fram en Paolo Roberto dvd som jag fått med någon sån hälsotidning tidning tidigare, men kunde liksom inte riktigt fokusera. Människan hade ju på sig värsta skrynkliga tröjan. Blå, skrynklig, eller fan den var värre än skrynklig. Hur tänkte man då.
-Hej o hå, idag ska jag spela in en dvd, undrar om jag har någe plagg som legat o gotta till sig i tumlarn ett par dar som jag kan dra på mig, undrar om jag inte ska knögla ihop den först i den där påsen med de fuktiga handukarna från träningen igår...
Typ, så skrynklig. Sen skulle han köra nån typ av cirkelträning med fem övningar. Skulle tippa att det tog ett par minuter innan jag förstod att han börjat. Han har säkert gjort jättebra träningsdvds tidigare men just den här var ingen höjdare. Skulle tippa sämsta genom tiderna. Tacka vet jag en träningsvideo med Ola-Conny och Morgan, det skulle sälja och motivationen skulle vara på topp hela passet igenom. Definitivt! :)
Insåg att om det skulle bli någon typ av motion/träning så fick jag bli mamma till den själv. Spotify åkte på. På hög volym. Favvolåtarna gjorde humöret på topp och jag körde ryska skithuset som min stora pojk lärt mig, rumpövningar och stod o viftade med armarna o höfterna. Nog tur att inte jag spelat in en dvd... Hur som så var jag nog rätt duktig tills jag skulle mig på att göra armhävningar, kändes lite i revbenen som pajade för några veckor sen så jag gjorde bara lite. Slutade precis precis när det gjorde ont och så körde jag så några gånger. Trägen vinner...tänkte jag. Nån gång måste det ju sluta göra ont. Sen lite sit ups, hade jag tänkt iallafall men det gick bara inte. Pröva plankan kanske, plankan funkade en stund. Kände mig rätt rosig och nöjd efter en stund. Skönt liksom, kände mig lite duktig men ändå lite sur. Bättre borde jag ju kunna...ja ja man får väl börja lite smått. Tänkte jag...
Tills jag vaknade imorse och kände att det nästintill var som o börja om. Skit. Djupa andetag o jag rycker till, fel vinkel o jag rycker till. Ömmar lite, mmm en del faktiskt...men det går över man får ge det lite tid bara :)
Tokigt tokigt men då kan jag skylla på ribsen ett tag till. Det lär väl bli vassen i sommar i allefall...
Väl hemma var jag fortfarande i motionsform, ville ha mera, ville göra mera, ville ha nån typ av resultat. Tog fram en Paolo Roberto dvd som jag fått med någon sån hälsotidning tidning tidigare, men kunde liksom inte riktigt fokusera. Människan hade ju på sig värsta skrynkliga tröjan. Blå, skrynklig, eller fan den var värre än skrynklig. Hur tänkte man då.
-Hej o hå, idag ska jag spela in en dvd, undrar om jag har någe plagg som legat o gotta till sig i tumlarn ett par dar som jag kan dra på mig, undrar om jag inte ska knögla ihop den först i den där påsen med de fuktiga handukarna från träningen igår...
Typ, så skrynklig. Sen skulle han köra nån typ av cirkelträning med fem övningar. Skulle tippa att det tog ett par minuter innan jag förstod att han börjat. Han har säkert gjort jättebra träningsdvds tidigare men just den här var ingen höjdare. Skulle tippa sämsta genom tiderna. Tacka vet jag en träningsvideo med Ola-Conny och Morgan, det skulle sälja och motivationen skulle vara på topp hela passet igenom. Definitivt! :)
Insåg att om det skulle bli någon typ av motion/träning så fick jag bli mamma till den själv. Spotify åkte på. På hög volym. Favvolåtarna gjorde humöret på topp och jag körde ryska skithuset som min stora pojk lärt mig, rumpövningar och stod o viftade med armarna o höfterna. Nog tur att inte jag spelat in en dvd... Hur som så var jag nog rätt duktig tills jag skulle mig på att göra armhävningar, kändes lite i revbenen som pajade för några veckor sen så jag gjorde bara lite. Slutade precis precis när det gjorde ont och så körde jag så några gånger. Trägen vinner...tänkte jag. Nån gång måste det ju sluta göra ont. Sen lite sit ups, hade jag tänkt iallafall men det gick bara inte. Pröva plankan kanske, plankan funkade en stund. Kände mig rätt rosig och nöjd efter en stund. Skönt liksom, kände mig lite duktig men ändå lite sur. Bättre borde jag ju kunna...ja ja man får väl börja lite smått. Tänkte jag...
Tills jag vaknade imorse och kände att det nästintill var som o börja om. Skit. Djupa andetag o jag rycker till, fel vinkel o jag rycker till. Ömmar lite, mmm en del faktiskt...men det går över man får ge det lite tid bara :)
Tokigt tokigt men då kan jag skylla på ribsen ett tag till. Det lär väl bli vassen i sommar i allefall...
söndag 21 april 2013
Diskriminering mot oss som vaknar tidigt ;)
Vaknade supertidigt imorse igen. I morse eftersom solen sken in i gliporna från rullgardinen. Ja, jag vet, det borde inte bli sånna glipor av rullgardin. Om man köper en rullgardin i rätt storlek vill säga. Eftersom jag var lite yngre och just då hade lite otur när jag tänkte så lyckades jag köpa en alldeles alldeles för liten, så det är liksom en glipa om fem centimeter på vardera sidan.
Fem centimeter sol mitt i fejset klockan åtta gör att man vaknar pigg som en solstråle, vilket i och för sig är dunderbra. Studsade liksom upp, åt nyttig och bra frukost.
Märkligt, vet inte vad som hänt men bra frukost och sen en sån superkänsla för att åka till gymet och träna. Japp, träna! Jag??? Får jag en sån känsla så är det bra att agera på det på en gång för den infinner sig inte särskilt ofta och inte särskilt länge heller. Det var det sistnämnda som skapade det stora problemet idag. Googlade på mitt gym. Nog måste det vara okej att kalla det mitt gym eftersom jag har kort där men kanske lite oroväckande att jag måste googla om öppettiderna, kanske säger mer om hur ofta jag är där...
10:00. Fan de öppnar tio, innan dess har ju jag hunnit med halva dan och jag kan garantera att träna kommer jag inte ha lust med då. Jag är rätt impulsiv och det var precis precis nu jag hade lust eller så fick jag precis en anledning till att slippa. Så, tyyyyypiskt, men idag var det faktiskt gymets fel att jag fick vara tjockis idag med... ;)
Tokigt tokigt, får jag ut och lapa sol istället
Fem centimeter sol mitt i fejset klockan åtta gör att man vaknar pigg som en solstråle, vilket i och för sig är dunderbra. Studsade liksom upp, åt nyttig och bra frukost.
Märkligt, vet inte vad som hänt men bra frukost och sen en sån superkänsla för att åka till gymet och träna. Japp, träna! Jag??? Får jag en sån känsla så är det bra att agera på det på en gång för den infinner sig inte särskilt ofta och inte särskilt länge heller. Det var det sistnämnda som skapade det stora problemet idag. Googlade på mitt gym. Nog måste det vara okej att kalla det mitt gym eftersom jag har kort där men kanske lite oroväckande att jag måste googla om öppettiderna, kanske säger mer om hur ofta jag är där...
10:00. Fan de öppnar tio, innan dess har ju jag hunnit med halva dan och jag kan garantera att träna kommer jag inte ha lust med då. Jag är rätt impulsiv och det var precis precis nu jag hade lust eller så fick jag precis en anledning till att slippa. Så, tyyyyypiskt, men idag var det faktiskt gymets fel att jag fick vara tjockis idag med... ;)
Tokigt tokigt, får jag ut och lapa sol istället
lördag 20 april 2013
Ja, varför inte vakna mitt i natten...
Efter gårdagens snoozeäventyr, då jag lyckades snooza så länge att till och med mobilen slutade erbjuda snooze som ett alternatvi, så hade jag beslutat mig för att lördagen, då, då ska jag sova länge. Jättelänge. Och vad händer???
Jo, klockan fyra på natten vaknar fröken och kan liksom inte somna om. Är det pensionärsfasonerna som har börjat redan eller är det allt sketet grubbel som förstör lite just nu? Ja vad gör man. Somnar om och slutar grubbla. Ja,varför inte? Men hur lätt är det, när man väl har vaknat eller börjat fundera.
Efter en halvtimme valde jag att pausa. Jag menar, man kan ju inte ligga och sluta ögonen och tjyvkika ibland hur länge som helst, så jag provade tv-n men hur mycket bra tv är det mitt i natten? Skulle kunna läsa faktiskt men jag är lite så grusig i ögonen, så helst inte.
Någonstans har jag hört att har man inte somnat inom tjugo minuter så ska man gå upp och göra något annat en stund och det finns ju tonvis med saker att göra...Klockan fyra på morgonen...
Njae, det fick bli vandringen, den där, gå upp, toalettbesöket, spegla sig, rygga tillbaka, spegla lite till, imponeras över hurpass jävligt håret blir efter ett par timmars sömn, konstaterande av att jag borde tagit bort sminket, tvätta bort sminket, fortsätta vandringen ut i köket, ett glas vatten, en huvudvärkstablett, ett glas till för att sedan fortsätta vandringen in till vardagsrummet, soffan och tvn. Inget som passade fröken vilket innebar att sängen och datorn fick bli det bästa alternativet. (med andra ord hade jag ju kunnat ligga kvar redan från början...)
Skriva svammeljunk, jajemen, de funkar. Eventuella läsare blir nog rätt trött av att läsa absolut ingenting och mängden ord gör mig rätt trött också så snart, snart sluts nog ögonen igen och då jäklars ska jag sova länge. Sovmorgon idag minsann :) Svammel, när det är som bäst...
Jo, klockan fyra på natten vaknar fröken och kan liksom inte somna om. Är det pensionärsfasonerna som har börjat redan eller är det allt sketet grubbel som förstör lite just nu? Ja vad gör man. Somnar om och slutar grubbla. Ja,varför inte? Men hur lätt är det, när man väl har vaknat eller börjat fundera.
Efter en halvtimme valde jag att pausa. Jag menar, man kan ju inte ligga och sluta ögonen och tjyvkika ibland hur länge som helst, så jag provade tv-n men hur mycket bra tv är det mitt i natten? Skulle kunna läsa faktiskt men jag är lite så grusig i ögonen, så helst inte.
Någonstans har jag hört att har man inte somnat inom tjugo minuter så ska man gå upp och göra något annat en stund och det finns ju tonvis med saker att göra...Klockan fyra på morgonen...
Njae, det fick bli vandringen, den där, gå upp, toalettbesöket, spegla sig, rygga tillbaka, spegla lite till, imponeras över hurpass jävligt håret blir efter ett par timmars sömn, konstaterande av att jag borde tagit bort sminket, tvätta bort sminket, fortsätta vandringen ut i köket, ett glas vatten, en huvudvärkstablett, ett glas till för att sedan fortsätta vandringen in till vardagsrummet, soffan och tvn. Inget som passade fröken vilket innebar att sängen och datorn fick bli det bästa alternativet. (med andra ord hade jag ju kunnat ligga kvar redan från början...)
Skriva svammeljunk, jajemen, de funkar. Eventuella läsare blir nog rätt trött av att läsa absolut ingenting och mängden ord gör mig rätt trött också så snart, snart sluts nog ögonen igen och då jäklars ska jag sova länge. Sovmorgon idag minsann :) Svammel, när det är som bäst...
fredag 19 april 2013
Deppdeppdepp stackars söta rara Anna, imorrn känns det bättre :)
Låg
Enkel
Liten
Ingenting
Utnyttjad
Betydelselös
Ointressant
Känns som jag
Ibland, fast ändå inte
Träffar alltid fel, eller bjuder alltid in fel
Tror mer, blir mindre
Sårad
Igen
Känner mig som en idiot
Igen
Ingen annans fel
Könsordshelvete
När ska det gå min väg?
Utan ansträngning
Utan grubbleri
Utan krångel
När ska jag bli uppmärksammad?
För att jag är jag
Märkligt
Tittar i fickspegeln
Felar jag?
Jag vill inte tro det, jag har felat
Förr
Inte nu,
försöker vara bra
Inte tillräckligt
För enkelt att säga att felen sitter hos nån annan.
Måste vara jag
Tungt
Idioti
Försöker vara stolt över den jag är
Kan inte vara annat
Jag gör så gott jag kan
O då måste jag vara stolt
Enkel
Liten
Ingenting
Utnyttjad
Betydelselös
Ointressant
Känns som jag
Ibland, fast ändå inte
Träffar alltid fel, eller bjuder alltid in fel
Tror mer, blir mindre
Sårad
Igen
Känner mig som en idiot
Igen
Ingen annans fel
Könsordshelvete
När ska det gå min väg?
Utan ansträngning
Utan grubbleri
Utan krångel
När ska jag bli uppmärksammad?
För att jag är jag
Märkligt
Tittar i fickspegeln
Felar jag?
Jag vill inte tro det, jag har felat
Förr
Inte nu,
försöker vara bra
Inte tillräckligt
För enkelt att säga att felen sitter hos nån annan.
Måste vara jag
Tungt
Idioti
Försöker vara stolt över den jag är
Kan inte vara annat
Jag gör så gott jag kan
O då måste jag vara stolt
onsdag 17 april 2013
Ja, jag har då aldrig hävdat att jag är som alla andra...
Jag har en sån liten förkärlek för att bada. Ja, inte i havet eller sjön, eller det gillar jag väl också men vad jag syftar till är bada badkar. Herregud en sån lyx att få krypa ner och känna sig omsluten av varmt mjukt vatten. Skum går fetbort, blir liksom för mycket ljud av dessa små små skumbollar som sakta smäller, en efter en. Smäller kanske var att ta i men det är ett grymt störande ljud när man bara vill vara och leva tyngdlöst o ljudlöst en stund.
Hur som så låg jag och badade för en stund sen och mådde sådär gott ända in i själen. Gick upp för att sätta på tevatten för en myskväll med mig själv i soffan. Nåt bra måste det ju vara på tv.
Jag funderar ju en del, kanske lite för mycket ibland då det inte alltid är de smartaste saker som avhandlas där oppe… känner att jag måste förklara eller försvara mig lite ;)
Just idag började jag fundera på det där med fejjan eller instagram o allt vad det heter. Vi är ju rätt bra numer på att lägga ut än det ena och än det andra. Jag är själv grym på att lägga ut oväsentligheter eller bilder som jag egentligen ställer mig undrade till varför jag lägger ut. Är det lajksen jag vill åt, eller kommentarerna eller vill jag bara visa eller berätta??? Handen på hjärtat så är det nog en kombo. Klart jag vill ha någon typ av respons eller uppmärksamhet.
Ja, jag kan ju bara tala för mig själv .men jag är en grymt nyfiken själ så jag är bara glad för alla inlägg o bilder så jag liksom håller mig a jour :)
Det var då när jag stod där med handuken som jag började fundera över om jag skulle lägga ut en bild. Hade nån av mina söner (ja, om de varit små fortfarande) badat och var sådär gosmysig och nakenfis efter badet hade jag definitivt kunnat lägga upp en sån gullig bild när de låg i soffan och skrivit nåt i stil med ”gosig nybadad nakenfis myser i soffan med mamma”. Säkerligen hade jag fått grymt många likes och rara kommentarer men den stora frågan är, när slutar det vara gulligt, hur gulligt skulle det vara om jag la ut en bild på MIG ”nybadad nakenfis i soffan”??? Det kanske skulle vara stötande, har svårt att tro att det skulle vara gulligt...Egentligen borde jag lägga ut en bild bara för att se responsen men samtidigt så vill jag inte utsätta någon annan för eländet. Skrattade lite för mig själv när jag såg det framför mig och började fundera över mina vänners reaktioner…
Mmm, sådär ja... De e sånt jag sitter o funderar över en helt vanlig onsdagkväll.
Tror jag behöver Tokig Torsdag imorgon, behöver komma ut lite :)
Hur som så låg jag och badade för en stund sen och mådde sådär gott ända in i själen. Gick upp för att sätta på tevatten för en myskväll med mig själv i soffan. Nåt bra måste det ju vara på tv.
Jag funderar ju en del, kanske lite för mycket ibland då det inte alltid är de smartaste saker som avhandlas där oppe… känner att jag måste förklara eller försvara mig lite ;)
Just idag började jag fundera på det där med fejjan eller instagram o allt vad det heter. Vi är ju rätt bra numer på att lägga ut än det ena och än det andra. Jag är själv grym på att lägga ut oväsentligheter eller bilder som jag egentligen ställer mig undrade till varför jag lägger ut. Är det lajksen jag vill åt, eller kommentarerna eller vill jag bara visa eller berätta??? Handen på hjärtat så är det nog en kombo. Klart jag vill ha någon typ av respons eller uppmärksamhet.
Ja, jag kan ju bara tala för mig själv .men jag är en grymt nyfiken själ så jag är bara glad för alla inlägg o bilder så jag liksom håller mig a jour :)
Det var då när jag stod där med handuken som jag började fundera över om jag skulle lägga ut en bild. Hade nån av mina söner (ja, om de varit små fortfarande) badat och var sådär gosmysig och nakenfis efter badet hade jag definitivt kunnat lägga upp en sån gullig bild när de låg i soffan och skrivit nåt i stil med ”gosig nybadad nakenfis myser i soffan med mamma”. Säkerligen hade jag fått grymt många likes och rara kommentarer men den stora frågan är, när slutar det vara gulligt, hur gulligt skulle det vara om jag la ut en bild på MIG ”nybadad nakenfis i soffan”??? Det kanske skulle vara stötande, har svårt att tro att det skulle vara gulligt...Egentligen borde jag lägga ut en bild bara för att se responsen men samtidigt så vill jag inte utsätta någon annan för eländet. Skrattade lite för mig själv när jag såg det framför mig och började fundera över mina vänners reaktioner…
Mmm, sådär ja... De e sånt jag sitter o funderar över en helt vanlig onsdagkväll.
Tror jag behöver Tokig Torsdag imorgon, behöver komma ut lite :)
lördag 30 mars 2013
När är det okej att ta fram riset ;)
Påskledigt. Så grymt mysigt. Kändes till och med i kroppen att det var dags, att jag liksom behövde denna ledighet. Ladda.
Så kommer då påskafton, den där Dan med stort D. Som jag har väntat och längtat. Herr Påskhare torde ju vara antågande :) kände att jag gick med ett leende på läpparna hela förmiddagen. Förväntansfull. Vad skulle han lagt i ägget i år?? Tills jag till sist uppgivet insåg att hand en dära satans sketna kaninjävelen måste glömt mig. Med flit.
Insåg ganska snart att han kanske egentligen ville göra mig en tjänst. Jag menar, hur mycket godis behöver man tillföra denna redan något trinda kropp...om man tänker till alltså, men det hade ju varit gott...
Eftertänksam och klok som jag är så tänkte jag att det kanske vore mer lämpligt att gå ut och springa.
Japp, du läste rätt. Tjockis-Anna skulle ut och starta upp slappdallret. Frågan är bara sådär med facit i hand. När ska det sluta dallra eller var finns off knappen, för just nu blir det liksom enorma svallvågor i badkaret så jag titt som tätt håller på att dränkas också...
Jaja, åter till den stundande springturen.
Eftersom jag, ensamma mamman nr ett med betoning på Ensam, är rätt sällskapssjuk så behövde jag ju såklart sällskap. Klok som få lyckades jag lura med den stora pojken. Hur tänkte jag då liksom??? Väldigt, väldigt otränad mamma mot hockypojken med flås...Fan. Men jag försökte vara tapper. Jag sprang, trots att det bultade i bröstet och jag var sådär torr i halsen. Eller sprang, ja ganska sakta kanske, kunde kanske egentligen lika gärna gått. Efter en bit som jag inte tänker yppa för nån hur lång den var så ville jag bara pausa lite och gå en liten bit. Då vänder han sig om, den dära fina som jag liksom burit i min mage och fostrat till en fin pojk, tittar på mig och säger ;
- Mamma, skärp dig, det är ju inte ens jobbigt...
När jag blir sur så blir jag väldigt barnslig, jag blir väldigt mycket tvärtemot, mycket "våga vägra", jag blir iallafall allt annat än tävlingsinriktad. Hade egentligen lust att bara kasta mig över honom och brotta ner han i snödrivan. Insåg ganska snart att han då förmodligen skulle bli sur och grinig och eftersom han mognat i min mage och fostrats av bla mig så är han rätt lik mig...dvs han skulle också blivit sur och stannat i snödrivan eller gått hem. Jag fick alltså svälja min stolthet, flina åt han och springa lite till innan jag lite snällt frågade om vi inte kanske kunde gå lite och prata istället.
Så skönt, vi är rätt lika där också, han gillar också att prata :)
Nästa gång ska vi springa lite mer sa vi men vi sa även att vi varit duktiga idag också. Förstår inte att det ska vara så tungt att springa. 43 kg Anna liksom men men, man ska väl inte förstå allt ;)
Sen var det det där med ägget, jag struntar väl i påskharen. Jag har ju varit ute och sprungit så jag är värd lite påskgodis införskaffat på ICA. Love life :)
Så kommer då påskafton, den där Dan med stort D. Som jag har väntat och längtat. Herr Påskhare torde ju vara antågande :) kände att jag gick med ett leende på läpparna hela förmiddagen. Förväntansfull. Vad skulle han lagt i ägget i år?? Tills jag till sist uppgivet insåg att hand en dära satans sketna kaninjävelen måste glömt mig. Med flit.
Insåg ganska snart att han kanske egentligen ville göra mig en tjänst. Jag menar, hur mycket godis behöver man tillföra denna redan något trinda kropp...om man tänker till alltså, men det hade ju varit gott...
Eftertänksam och klok som jag är så tänkte jag att det kanske vore mer lämpligt att gå ut och springa.
Japp, du läste rätt. Tjockis-Anna skulle ut och starta upp slappdallret. Frågan är bara sådär med facit i hand. När ska det sluta dallra eller var finns off knappen, för just nu blir det liksom enorma svallvågor i badkaret så jag titt som tätt håller på att dränkas också...
Jaja, åter till den stundande springturen.
Eftersom jag, ensamma mamman nr ett med betoning på Ensam, är rätt sällskapssjuk så behövde jag ju såklart sällskap. Klok som få lyckades jag lura med den stora pojken. Hur tänkte jag då liksom??? Väldigt, väldigt otränad mamma mot hockypojken med flås...Fan. Men jag försökte vara tapper. Jag sprang, trots att det bultade i bröstet och jag var sådär torr i halsen. Eller sprang, ja ganska sakta kanske, kunde kanske egentligen lika gärna gått. Efter en bit som jag inte tänker yppa för nån hur lång den var så ville jag bara pausa lite och gå en liten bit. Då vänder han sig om, den dära fina som jag liksom burit i min mage och fostrat till en fin pojk, tittar på mig och säger ;
- Mamma, skärp dig, det är ju inte ens jobbigt...
När jag blir sur så blir jag väldigt barnslig, jag blir väldigt mycket tvärtemot, mycket "våga vägra", jag blir iallafall allt annat än tävlingsinriktad. Hade egentligen lust att bara kasta mig över honom och brotta ner han i snödrivan. Insåg ganska snart att han då förmodligen skulle bli sur och grinig och eftersom han mognat i min mage och fostrats av bla mig så är han rätt lik mig...dvs han skulle också blivit sur och stannat i snödrivan eller gått hem. Jag fick alltså svälja min stolthet, flina åt han och springa lite till innan jag lite snällt frågade om vi inte kanske kunde gå lite och prata istället.
Så skönt, vi är rätt lika där också, han gillar också att prata :)
Nästa gång ska vi springa lite mer sa vi men vi sa även att vi varit duktiga idag också. Förstår inte att det ska vara så tungt att springa. 43 kg Anna liksom men men, man ska väl inte förstå allt ;)
Sen var det det där med ägget, jag struntar väl i påskharen. Jag har ju varit ute och sprungit så jag är värd lite påskgodis införskaffat på ICA. Love life :)
tisdag 19 mars 2013
Joråsåattteeeee Kvinna = Jag :)
På vägen till jobbet idag tog jag ett beslut. Det här skulle bli den bästa dagen i mannaminne. Om det sen innebär att jag har minne som en guldfisk eller om dagen verkligen blir sådär fantastisk grym som jag bestämt spelar egentligen ingen roll. Jag har bestämt mig och jag är envis som få. Den skulle bli bra :)
Så stod jag där på jobbet. Glad i hågen. Mmm för jag hade en sån där grundlycka i kroppen. Det var en sån där dag med kort om folk som skulle kunna bli kaos men jag hade ju bestämt mig så vi som var kvar hade fullt upp men fortfarande med en så, bra inställning. Allt handlar om inställning.
Så ringde telefon och jag svarade sådär som jag brukar. Leendes. Har ni tänkt på att man faktiskt hör om en person ler på andra sidan luren. Jag är nog en sån, en sån som allt som oftast ler på andra sidan.
Hur som, personen, eller kunden som ringde var nog på lika strålande humör som jag för vi log nog båda två, på varsin sida av luren. Vi pratade ihop oss lite kring vad han behövde och mamma Anna sa;
-Självklart, jag ordnar det.
Så säger han
-Visst är du den vackra kvinnan som var i butiken igår också?
Ödmjukt som få svarar jag glatt
-Jajemen, theeee one and only… och så bryter min alltför icke charmiga hästgarv ut men jag tror han skrattade han också och så sa han
-vet du, då kommer jag mer än gärna in i butiken igen
Hoppla hey, vilken dag. Vilken lycka. Jag har blivit kallad för kvinna. Jag som ständigt går och tjatar om att jag tappat bort lite av kvinnligheten. Härligt :)
Bästa dan i mannaminne minsann :)
Och som bonus var man visst fin också. Jag??? Han hade nog skräp i ögat eller nåt eller så var han bara grymt artig men det funkade ju, fröken vart glad!
Så stod jag där på jobbet. Glad i hågen. Mmm för jag hade en sån där grundlycka i kroppen. Det var en sån där dag med kort om folk som skulle kunna bli kaos men jag hade ju bestämt mig så vi som var kvar hade fullt upp men fortfarande med en så, bra inställning. Allt handlar om inställning.
Så ringde telefon och jag svarade sådär som jag brukar. Leendes. Har ni tänkt på att man faktiskt hör om en person ler på andra sidan luren. Jag är nog en sån, en sån som allt som oftast ler på andra sidan.
Hur som, personen, eller kunden som ringde var nog på lika strålande humör som jag för vi log nog båda två, på varsin sida av luren. Vi pratade ihop oss lite kring vad han behövde och mamma Anna sa;
-Självklart, jag ordnar det.
Så säger han
-Visst är du den vackra kvinnan som var i butiken igår också?
Ödmjukt som få svarar jag glatt
-Jajemen, theeee one and only… och så bryter min alltför icke charmiga hästgarv ut men jag tror han skrattade han också och så sa han
-vet du, då kommer jag mer än gärna in i butiken igen
Hoppla hey, vilken dag. Vilken lycka. Jag har blivit kallad för kvinna. Jag som ständigt går och tjatar om att jag tappat bort lite av kvinnligheten. Härligt :)
Bästa dan i mannaminne minsann :)
Och som bonus var man visst fin också. Jag??? Han hade nog skräp i ögat eller nåt eller så var han bara grymt artig men det funkade ju, fröken vart glad!
måndag 4 mars 2013
Stormen
Vilken storm! Men har man bestämt sig så har man och vi hade verkligen tagit beslutet fullt ut. Det är semester och då lever man semester. Oavsett väder. Vi var ute på den dagliga långpromenaden och det började blåsa en del, ganska mycket faktiskt. Den där fina blå himlem vart mindre och mindre blå och det gråa mörka tog överhanden. Rätt maffigt och rätt vackert om man är på humör och har rätt kläder. Vi var både på rätt humör och hade rätt kläder :)
Lagom när regndropparna föll började vi närma oss hotellet. Nu föll inga större regndroppar och även om det blåste var det rätt varma vindar. Friskt. Under promenaden hade vi utforskat nya delar av orten, de finare delarna där de mysiga husen fanns, de finare hotellen och golfbanan. Vi crashade det finaste hotellet och smög runt. Åker vi någon gång tillbaka till denna ort som stannade på 80-talet så är det på finhotellet vi ska bo, med utsikt över havet och maspalomas. Vi tog strandpromenaden tillbaka när himlen skiftade färg och blev sådär mörk. Våra bara ben var insmorda och sand från maspalomas yrde runt och fastnade. Tittade på min väninna och tänkte lite avundsjukt
-Satan i gatan vilka bruna ben hon har fått...
tills jag insåg att det var sand som satt över vaderna. Kändes genast lite bättre eftersom även mina ben hade samma färg ;)
Väl på hotellet bestämde vi oss för att vägra. Vad gör väl lite regn och kulingvindar. Vi gör oss iordning för att gå ner till byn iallafall. En drink eller två kan vi ju ta, bara för att få se lite folk. Det blåste en del, yr.no skrev 17 meter per sekund men jag vet inte om det räcker. Balkongglaset slog och slog. Ja, vi bor kanske inte på det finaste hotellet just denna gång så det finns väl lite att önska, bland annat lite bättre måttanpassade skjutdörrar till balkongen. Påhittiga som få så stod vi och försökte trycka in gardintyg mellan rutorna. Allt för att dunkandet skulle avta men icke. Så kom min väninna, fröken Sparris på den mest geniala idén. Hon tog fram skärbrädan och tryckte sedan opp den i balkongglipan. Det slog fortfarande men ljudet hade minskat och vi kunde i godan ro göra oss i ordning. Vi bylsade på oss rätt rejält. Vi har ju båda fått lära oss att "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Håret fick flätas för att inte bli alltför burrigt och rufsigt. Väl nere i receptionen var ytterdörren låst och receptionisten kom och öppnade för att släppa ut oss. Det hade visst blåst sönder något men vi räds inget. När vi gick sa hon efter oss
-be careful...
Jajemen, tänkte vi och gick. Tittade lite runt oss och tänkte att det var väldigt lite folk ute. Ja det var väl avresedag kanske. Vi insåg ganska snart att de flesta lyssnat till resebolagens rekommendation och stannat inne på sina hotellrum. Inte vi, vi ville ju utforska!
I och med blåsten så gällde det att hoppa in på första bästa uteservering. Jajemen, vi valde uteservering men kloka som vi båda är så valde vi ett bord långt in mot en vägg. Glas ramlade i golvet, glastabletter blåste från de stackars servitörernas brickor. Stackarna, de fick slita som djur, till de få turister som vågat sig ut. Markiser fälldes upp då de höll på att vika sig av stormen och plastväggar sattes upp. De fantastiska servitörerna hade varit med förr. Vi satt och tittade på med varsin varm kaffedrink i handen. Livet var och är ljuvligt. Snart hördes ett himlans porlande. Himlen hade öppnat sig och stora droppar föll tätt på gatorna, längs trapporna rann det litervis med vatten och rör som ska forsla bort överflödigt vatten sprutade som vattenslangar. Det var i denna stund kylan började komma, varma kläder till trots och vi beslutade att vi skulle ta oss därifrån. Hotellet var bara ett par hundra meter bort så det var inte alltför långt för oss. Vi tog sats och sprang ut på bargatan som var fylld av vatten, våra skor vart dyngsura efter bara ett par steg. Trapporna var hala av vattnet och alla gatustenar var som is. Vi sprang försiktigt men samtidigt hann vi njuta av regnet. Stora varma droppar som liksom sköljde över oss, mjuka ljumma vindar, fast ändå hårda. Vi frös inte men var dyngsura och skrattade som barn när vi väl var framme vid hotellet.
Skönt att äntligen vara inne även om kvällen varit fantastisk, kanske delvis på grund av vädret.
Missförstå mig rätt, självklart föredrar vi båda två sol framför regn och blåst.
Lagom när regndropparna föll började vi närma oss hotellet. Nu föll inga större regndroppar och även om det blåste var det rätt varma vindar. Friskt. Under promenaden hade vi utforskat nya delar av orten, de finare delarna där de mysiga husen fanns, de finare hotellen och golfbanan. Vi crashade det finaste hotellet och smög runt. Åker vi någon gång tillbaka till denna ort som stannade på 80-talet så är det på finhotellet vi ska bo, med utsikt över havet och maspalomas. Vi tog strandpromenaden tillbaka när himlen skiftade färg och blev sådär mörk. Våra bara ben var insmorda och sand från maspalomas yrde runt och fastnade. Tittade på min väninna och tänkte lite avundsjukt
-Satan i gatan vilka bruna ben hon har fått...
tills jag insåg att det var sand som satt över vaderna. Kändes genast lite bättre eftersom även mina ben hade samma färg ;)
Väl på hotellet bestämde vi oss för att vägra. Vad gör väl lite regn och kulingvindar. Vi gör oss iordning för att gå ner till byn iallafall. En drink eller två kan vi ju ta, bara för att få se lite folk. Det blåste en del, yr.no skrev 17 meter per sekund men jag vet inte om det räcker. Balkongglaset slog och slog. Ja, vi bor kanske inte på det finaste hotellet just denna gång så det finns väl lite att önska, bland annat lite bättre måttanpassade skjutdörrar till balkongen. Påhittiga som få så stod vi och försökte trycka in gardintyg mellan rutorna. Allt för att dunkandet skulle avta men icke. Så kom min väninna, fröken Sparris på den mest geniala idén. Hon tog fram skärbrädan och tryckte sedan opp den i balkongglipan. Det slog fortfarande men ljudet hade minskat och vi kunde i godan ro göra oss i ordning. Vi bylsade på oss rätt rejält. Vi har ju båda fått lära oss att "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Håret fick flätas för att inte bli alltför burrigt och rufsigt. Väl nere i receptionen var ytterdörren låst och receptionisten kom och öppnade för att släppa ut oss. Det hade visst blåst sönder något men vi räds inget. När vi gick sa hon efter oss
-be careful...
Jajemen, tänkte vi och gick. Tittade lite runt oss och tänkte att det var väldigt lite folk ute. Ja det var väl avresedag kanske. Vi insåg ganska snart att de flesta lyssnat till resebolagens rekommendation och stannat inne på sina hotellrum. Inte vi, vi ville ju utforska!
I och med blåsten så gällde det att hoppa in på första bästa uteservering. Jajemen, vi valde uteservering men kloka som vi båda är så valde vi ett bord långt in mot en vägg. Glas ramlade i golvet, glastabletter blåste från de stackars servitörernas brickor. Stackarna, de fick slita som djur, till de få turister som vågat sig ut. Markiser fälldes upp då de höll på att vika sig av stormen och plastväggar sattes upp. De fantastiska servitörerna hade varit med förr. Vi satt och tittade på med varsin varm kaffedrink i handen. Livet var och är ljuvligt. Snart hördes ett himlans porlande. Himlen hade öppnat sig och stora droppar föll tätt på gatorna, längs trapporna rann det litervis med vatten och rör som ska forsla bort överflödigt vatten sprutade som vattenslangar. Det var i denna stund kylan började komma, varma kläder till trots och vi beslutade att vi skulle ta oss därifrån. Hotellet var bara ett par hundra meter bort så det var inte alltför långt för oss. Vi tog sats och sprang ut på bargatan som var fylld av vatten, våra skor vart dyngsura efter bara ett par steg. Trapporna var hala av vattnet och alla gatustenar var som is. Vi sprang försiktigt men samtidigt hann vi njuta av regnet. Stora varma droppar som liksom sköljde över oss, mjuka ljumma vindar, fast ändå hårda. Vi frös inte men var dyngsura och skrattade som barn när vi väl var framme vid hotellet.
Skönt att äntligen vara inne även om kvällen varit fantastisk, kanske delvis på grund av vädret.
Missförstå mig rätt, självklart föredrar vi båda två sol framför regn och blåst.
lördag 2 mars 2013
Miss Cleaninglady
Döm om förvåningen när det liksom ringer på dörren. Visste inte ens att vi hade en ringklocka…Fantastiska Åsa går och öppnar och där står Miss Cleaninglady.
-Clenaing? Säger hon
-Yes, svarar Åsa och släpper dörren. Hon tänker inte på blåsten och vindarna eller på den öppna balkongdörren. Korsdraget är ett faktum. Dörren slår igen med ett swisch och ett jättePANG. Eftersom jag är hjärtlös och rå så börjar jag såklart apgarva och Åsa öppnar återigen dörren och där står en något snopen miss Cleaninglady.
Åsa säger med sin lenaste röst
-Sorry
ordningen är återställd...
-Clenaing? Säger hon
-Yes, svarar Åsa och släpper dörren. Hon tänker inte på blåsten och vindarna eller på den öppna balkongdörren. Korsdraget är ett faktum. Dörren slår igen med ett swisch och ett jättePANG. Eftersom jag är hjärtlös och rå så börjar jag såklart apgarva och Åsa öppnar återigen dörren och där står en något snopen miss Cleaninglady.
Åsa säger med sin lenaste röst
-Sorry
ordningen är återställd...
Tack fröken Sparris
Just i detta nu lever jag ett liv i lyx. Visst solen har bråkat en del men ändå har jag en argt röd brännande hud, det blåser en del och finklänningarna har fått ligga kvar i väskan till förmån för mysbrallorna, t-shirten och tjocktröjan och eftersom golvet är så kallt så blir det mina finmålade foppisar på. Men ändå, det blir inte alltid som man tänkt eller planerat men semester är ändå semester. När solen är framme så mår vi som sessor och när den inte är framme, ja då bylsar vi på oss och ser till att må som sessor då också. Har åkt hit med bästaste fröken Sparris och är så grymt tacksam att det är just fröken Sparris jag får dela denna semester med. Enkelt, inga krussiduller, tyst ibland, glatt ibland, jättepratigt ibland, och så får jag avbryta henne hur många gånger jag vill utan att hon blir arg :)
Visst kan man känna en liten känsla i kroppen som säger att jag är orättvis mot barnen som åkte själv men det är ju så, det blir en helt annan peng om vi åker allihop och ibland ibland behöver man komma iväg och bara vara Anna. Varva ner, tanka och bara samla sina funderingar och reda ut nuet och framtiden. Jag må känna mig lite orättvis just nu men när jag kommer hem kommer jag vara världens gladaste och bästaste mamma till mina fantastiska pojkar och nästa gång då är det med dem jag åker. Varannan gång mamma, varannan gång Anna.
Det blir bra men för nu ska jag njuta av lyxet och solen för just idag har den varit framme lite grann även på morgonen, ja nu blåste det rätt mycket ändå, så nog åkte alla plaggen på :)
Visst kan man känna en liten känsla i kroppen som säger att jag är orättvis mot barnen som åkte själv men det är ju så, det blir en helt annan peng om vi åker allihop och ibland ibland behöver man komma iväg och bara vara Anna. Varva ner, tanka och bara samla sina funderingar och reda ut nuet och framtiden. Jag må känna mig lite orättvis just nu men när jag kommer hem kommer jag vara världens gladaste och bästaste mamma till mina fantastiska pojkar och nästa gång då är det med dem jag åker. Varannan gång mamma, varannan gång Anna.
Det blir bra men för nu ska jag njuta av lyxet och solen för just idag har den varit framme lite grann även på morgonen, ja nu blåste det rätt mycket ändå, så nog åkte alla plaggen på :)
fredag 1 mars 2013
Clownen manne
På kvällen körde vi en finstass på. Eller finstass och finstass? Finns inge skönare än gympadojor och vi skulle ju ändå bara ut och ta ett glas vin och utforska Playa del Ingles by night... Ganska skoj att möta alla dessa människor. Glittrigt leopard tycks vara inne såsom män i kvinnokläder. Många många män, där nästintill alla gick och höll i hand. Såg rätt gulligt ut och jag märkte att jag vid fler än ett tillfälle gillande la huvudet på sne när de passerade oss där vi satt med en drink i handen.
Vi hade reflekterat tidigare över att typ alla ställen hade satt stolarna ut mot gatan och inte mot sällskapet som förhoppningsvis ville umgås. Lite svårt med ögonkontakten när man pratar om man bara ska se ut över gatan och de människor som rör sig där men vi är som man bör. Vi tar seden dit vi kommer, så nog satt vi också och tittade på gatan. Förstod då vad det handlade om. Kanske var det för att underlätta för den korta, brunbrända mannen med vitmålad Clownen Mannemun som showade genom att häckla alla som passerad gonom att smyga upp bakom dem och blåsa i en visselpipa eller skrika till eller ta de stackars passerande gossarna på snorren eller bara spänna ut magen om det var en lite rultig man som passerade...folket i barerna skrattade så de grät. Själv tyckte jag inte om.
Eller så var sittningen anpassad till alla försäljarna, nästan enbart jättemörka män som sålde blinkande accessoarer typ ringar, diadem eller andra huvudbonader. Vart nästan illa berörd när en man kom fram till mig och ville sälja en blinkande ring, där sjävla blinket var en boll, stor som en golfboll...
var tvungen att fråga väninnan
- finns det någonting jag utstrålar som gör att det ser ut som om jag skulle behöva en sån ring?
-Ser det ut som om jag vill ha en sån ring, skulle den liksom passa in på mig?
- Skulle jag någonstans bli lyckligare eller snyggare med en sån ring eller är det så att jag sållar mig till skaran som vill ha sånna ringar, dvs barn?
Min väninnan skrattade så hon grät. Hoppas de frågar henne imorrn ;)
Hur som var det märkligt att de alla var mörka, ja försäljarna. Kanske säljer bättre, jag vet inte? Tål att funderas på. Men det får bli vid ett senare tillfälle då jag nu kom att tänka på strandpromenaden. Innan vi hittade just denna bar så gick vi till strandpromenaden som är rätt full av barer och shopping. När vi kom till utkanten av området, där man märker att det blir glesare och glesare mellan restaurangerna och shoppingen nästan är borta, där. Där i ett mörkt tält stod på en skylt massage men det var liksom tomt...vid första anblicken...vid nästa såg jag att där stod en jättesvart man intryckt i ett hörn. Faktiskt rätt obehagligt och den stora frågan. Finns det folk som faktiskt går in där för massage??? Ska ställa mig där imorgon och smygkolla vilka som går in i tältet :)
Värt att nämnas är att även jag vart påhoppad. Gapade högt där mitt på bargatan och alla som satt och drack sina drinkar fick sig ett glatt skratt åt den stackars rödhåriga, rödnästa nippetippan som hoppade högt och gapade samtidigt. Nu var det inte clownen mannemunnen utan tre barbröstade vältränade brunbrända pojkar som hoppade omkring och sparrades och uppenbarligen lekte samma lek som Manne. En av dem dök opp mitt framför mig och sa
-Böh!
Jag bjuder på den, hellre fina gossar än en clown :)
Har nu insett att baren nedanför hotellet stänger vid fyra...ja inte för att vi var där men mer för att det låter som om vårt rum är placerat på bardisken. Ja, nu märkte ju inte jag någonting eftersom jag var trött och sov som en sessa men stackars väninnan har sovit lite smådåligt. Stackarn:)
Nu ska vi göra ett mulen gran canaria :)
Vi hade reflekterat tidigare över att typ alla ställen hade satt stolarna ut mot gatan och inte mot sällskapet som förhoppningsvis ville umgås. Lite svårt med ögonkontakten när man pratar om man bara ska se ut över gatan och de människor som rör sig där men vi är som man bör. Vi tar seden dit vi kommer, så nog satt vi också och tittade på gatan. Förstod då vad det handlade om. Kanske var det för att underlätta för den korta, brunbrända mannen med vitmålad Clownen Mannemun som showade genom att häckla alla som passerad gonom att smyga upp bakom dem och blåsa i en visselpipa eller skrika till eller ta de stackars passerande gossarna på snorren eller bara spänna ut magen om det var en lite rultig man som passerade...folket i barerna skrattade så de grät. Själv tyckte jag inte om.
Eller så var sittningen anpassad till alla försäljarna, nästan enbart jättemörka män som sålde blinkande accessoarer typ ringar, diadem eller andra huvudbonader. Vart nästan illa berörd när en man kom fram till mig och ville sälja en blinkande ring, där sjävla blinket var en boll, stor som en golfboll...
var tvungen att fråga väninnan
- finns det någonting jag utstrålar som gör att det ser ut som om jag skulle behöva en sån ring?
-Ser det ut som om jag vill ha en sån ring, skulle den liksom passa in på mig?
- Skulle jag någonstans bli lyckligare eller snyggare med en sån ring eller är det så att jag sållar mig till skaran som vill ha sånna ringar, dvs barn?
Min väninnan skrattade så hon grät. Hoppas de frågar henne imorrn ;)
Hur som var det märkligt att de alla var mörka, ja försäljarna. Kanske säljer bättre, jag vet inte? Tål att funderas på. Men det får bli vid ett senare tillfälle då jag nu kom att tänka på strandpromenaden. Innan vi hittade just denna bar så gick vi till strandpromenaden som är rätt full av barer och shopping. När vi kom till utkanten av området, där man märker att det blir glesare och glesare mellan restaurangerna och shoppingen nästan är borta, där. Där i ett mörkt tält stod på en skylt massage men det var liksom tomt...vid första anblicken...vid nästa såg jag att där stod en jättesvart man intryckt i ett hörn. Faktiskt rätt obehagligt och den stora frågan. Finns det folk som faktiskt går in där för massage??? Ska ställa mig där imorgon och smygkolla vilka som går in i tältet :)
Värt att nämnas är att även jag vart påhoppad. Gapade högt där mitt på bargatan och alla som satt och drack sina drinkar fick sig ett glatt skratt åt den stackars rödhåriga, rödnästa nippetippan som hoppade högt och gapade samtidigt. Nu var det inte clownen mannemunnen utan tre barbröstade vältränade brunbrända pojkar som hoppade omkring och sparrades och uppenbarligen lekte samma lek som Manne. En av dem dök opp mitt framför mig och sa
-Böh!
Jag bjuder på den, hellre fina gossar än en clown :)
Har nu insett att baren nedanför hotellet stänger vid fyra...ja inte för att vi var där men mer för att det låter som om vårt rum är placerat på bardisken. Ja, nu märkte ju inte jag någonting eftersom jag var trött och sov som en sessa men stackars väninnan har sovit lite smådåligt. Stackarn:)
Nu ska vi göra ett mulen gran canaria :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)