myskväll med Ted och lite fire...

Efter ett gäng vab-dagar hemma så är vi nog lätt less på att sitta härhemma men vi försöker på alla sätt hålla modet uppe. Vi skulle ha en sån där riktig myskväll och tände uppemot femton levande ljus i vardagsrummet. Killarna fick välja film och glassen hälldes upp i skålar. Kunde inte bli annat än en riktig kanonkväll.

Killarna hade dock valt filmen Ted. Låter ju som en rätt rar film om en teddybjörn och en ensam pojk utan vänner. Pojken som var lite ensam fick teddybjörnen i julklapp och blev såklart jätteglad. En natt önskade han att de skulle vara bästisar för alltid vilket resulterade i en rar teddybjörn som kunde prata. So far so good...det var bara det att de blev stora också, en vuxen pojk och en teddybjörn med basröst...En söt nalle som röker på, dricker och gör en del otyg. Nu har väl mina barn koll på rätt mycket men lillkillen lärde sig nog några fler juckmoves och en del rätt fula ord. Herregud, kallas det där barnfilm??? Nallen satte ju liksom på en tjej på lagret, han stod och skvätte vit tvålgucka i sitt söta nallefejs samtidigt som han stod o jucka på kassadisken. Inte helt omöjligt att jag tänkte fel...inte lätt att erkänna men det har hänt förr.
Å andra sidan, vi skrattade en del åt tokigheterna:)

Efter filmen lämnade storkillen oss till förmån för paddan, varför umgås med oss andra när han kan sitta själv på sitt rum med alla spel. Ja, ja, lillkillen och jag fortsatte myset med att kolla nån dejtingserie på tv. Rätt fånigt program men nog sitter fröken Anna där med ett fånigt leende på läpparna. De e lite rart det där, vår jakt på kärlek eller bara spelet när vi säljer in oss själva som fantastiska varelser. Eller säljer in och säljer in...jag är fantastisk...pappa tycker det iallefall :)

Hur som helst lillkillen la sig på golvet, på lurviga mattan med gosiga kuddar. Hade nog lite svårt att komma till ro så han satte sig och la sig om vartannat. Tänkte aldrig på ljusen på bordskanten. Lillskrutt satte sig upp, för att titta lite extra på tvn. Plötsligt hörs ett FRÄÄÄÄS.
Vad fasen var det? Jag tittade på honom och han tittade tillbaka. Kände igen doften...bränt hår.

-Var det dig det fräste om??

-mmm

-Var det ljuset??

-mmmm

-Får mamma se?

Mamma Anna tog kort och vi satt alla tre och skrattade så vi grät. Han vart lite lockig min rakhåriga prins :) För mig som är som jag är och tänker som jag tänker så såg det ut som om han hade en plätt med könshår i huvudet men han var söt ändå. Det var rätt skoj tills ungen säger...
-Mamma, får jag göra igen???

Ljusen släcktes fort som fasen. Nu har vi mys i mörker. Vi fortsätter så, bäst så :)

Härliga härliga morgon

Herregud, va hände liksom... Klockan var 04:15 när fröken slog upp de stora blå. Eller blå och blå, de är väl egentligen lite brun-gröna på någe vis och klockan 04:15 var de nog fasen inte ens brun-gröna utan lite så simmiga, rödsprängda trötta. Ett värkande huvud och en svullen näsa men inte sjutton kunde fröken somna om. Låg vaken ett tag. Tänkte att jag skulle fundera lite. Grym på att fundera, grubbla men inte ens några tankar ploppa opp, utan låg mest där sysslolös och lyssnade till boysens andetag. Rätt mysigt men inte fasen hjälpte det mig, inte fasen vart jag sådär rofylld och trött för det, utan det var ju liksom bara att plocka fram mobilen.
Nån som kört WF? Nope. Ruzzle? Nope, inte där heller. Vad göra? Ja, telefonen har ju varit lite gnällig ett tag så varför inte klockan halv vem en helt vanlig onsdagmorgon rensa mobilen från onödiga appar o filer som tar plats. Sagt och gjort, många mess försvann på vägen, den hann både stänga av sig och sätta på sig på grund av denna obarmhärtiga behandlig denna arla morgonstund men matte bestämmer. Alltid. Men sen då, vad göra? Jag menar, man kan ju inte leka med en telefon i timtal och det är ju inte direkt så man kan ringa någon sådär mitt i natten eller tidigt på morgonen.
Det blev en tidig frukost i soffan. Rätt mysigt faktiskt. Utbudet på tv-n var väl lite sisådär men jag fastnade ändå för ett gammalt favvoprogram sen typ artonhundrasjuttiotvå... Nanny :)
Lite roligt jag har ju mitt "frikort" Bygglovs-Matte, lite av guds gåva fast lite kort men va fasen det finns ju sånna platådojor om det skulle vara så att man någon gång fick den äran och hans längd skulle vara ett problem. Nu tänker du såklart, va fasen hade Bygglovs-Matte med Nanny och göra? Helt rätt men det var just det. När jag sitter där och tittar på Nanny så kommer mr Sheffield in och jag funderade lite. Fasen, han påminner om nån, vem??? Så kom jag på det, det var ju liksom en kopia av bygglovs-matte vilket torde innebära att jag nu har två frikort :)

Så man kan svamla på morgonkvisten, härligt. Det blir en bra dag och jag är helt övertygad om att jag ikväll kommer somna ovaggad men vid gott mod. 2013 is da shit :)

Jag, lat???

Pratade med en kompis idag. Vi pratade om det här att vara lat. Själv vill jag inte riktigt se mig själv som en lat jävel men inser när jag tänker till att nog fasen är fröken lat.
Finns det någon annan anledning till att gymkortet som bränner i plånboken och kostar skjortan bara är använt tre gånger sen dec 2011...kan man kalla det något annat än lathet. Eller just det faktum att jag tar bilen till Ica när jag är hemma. Skulle jag gå hela vägen skulle det ta mig tre minuter. Det är fasen nästan lika långt till parkeringen...Å andra sidan så är ju sophuset på vägen till parkeringen vilket innebär att jag spar lite tid genom att gå dit först. Så, så lat kanske jag inte är, jag kanske är mer effektiv. Varför göra någonting svårt när det kan vara enkelt, eller varför göra någonting jobbigt när det kan vara lätt. Det är som det här att skriva för hand. Vem orkar skriva sida upp och sida ner idag utan att få värk i handleden eller spelet för att man längst ner sida ett råkar skriva fel.. Återgår man till de där få gångerna jag faktiskt varit på gymet så nog fasen slutar jag innan det blir för jobbigt. Varför göra något som gör ont liksom, varför ska jag behöva ta i för kung och fosterland. Näe tacka vet jag lagom.
Hon eller han som uppfann vibrerande leksaker ska ha en eloge. De var nog riktigt lata de, å andra sidan har de underlättat livet för många av oss riktigt lata :)

Tjing tjing.
Förkyld är jag också, önskar att det fanns ett självsnytande papper som skulle underlätta min kväll men äh, ge det lite tid så kommer det nog snart :)

Rönninge by Night

Var ute igår. Inte en sån där vanlig utekväll i stan när man står 45 minuter i kö för att komma in på ett ställe, utan en sån där nära-hem-kväll i Rönninge. Vi hade sett att bandet Brobergs skulle spela på Villa Talliden. Självklart skulle vi dit!


Kvällen började bra med mysig middag och sen insåg vi att det var dags att gå. Bandet skulle börja spela klockan 20 och med tanke på att vi är som vi är så har vi väl typ aldrig varit i tid, ever. Vi jobbade vidare enligt den traditionen så vi kom väl fram vid kvart i nio. Vad händer? Vi får inte komma in…det är kö??? Vi är ju på lokala värdshuset, där kan det ju inte vara kö men vi får snart höra att det är Brobergs-fenomenet. Alla vill vara där. Kul! Hur som helst så var vår kötid färre en fem minuter vilket vi gärna tog.

Väl inne var det knökfullt, så härlig stämning, så många glada människor på så liten yta. En enda stackars bartender servade oss allihop men trots en viss väntan vid baren så höll han oss allihop vid gott mod med sitt glada sätt.

Till en början stod vi och observerade och lokaliserade oss. Insåg ganska snart vart 40+ folket fanns. Här. Kalas. Många kända ansikten. Stod och pratade med en gammal kompis när dennes kompis säger
-du får ganska ofta höra att du är lik en kändis va?
- ööö näääe, svarade jag. Även om jag hann tänka en del namn som jag gärna skulle vara lik, typ Eva Röse, en ung Nicole Kidman, Barbwire, osv osv. Vi tänkte uppenbarligen inte lika…
-Du liknar hon tjejen i filmen Modig…
-Näe, aldrig sett men är inte den tecknad?
-Jooo, vänta, jag ska ta fram en bild…

Jo hejdu, fram plockas en bild på en rödhårig globögd hottentott… Vet inte om det finns något att göra men är det så illa så får jag nog kontakta en kirurg på måndag ;) Fast jag tror att han innerst inne försökte sig på en komplimang och vara snäll. Tror jag…

Jag lyckades smälta detta och stod sedan i den trevliga baren och köade när en karl sa
-Damerna först.

Håhå, gentlemännen har ännu inte dött ut, de finns kvar :) Det finns alltså hopp om framtiden. Hur som helst tyckte jag nog att vi fick rum båda två och sa att
-Du får plats du också.
Så säger han…
-Du vet att vi har träffats förut va?
Oj shit, vem vem vem??? Ingen aning
- Förlåt men jag minns inte
-Nä du var ju med han polarn vid stranden och så stog vi och snackade.
-Jahaaa, fortfarande inget minne men kom snart till insikt…
-Känns märkligt men det innebär att du har sett mig i bikini….

Jag lyckades skaka av mig denna känsla och väninnan och jag tog sikte på dansgolvet. Först lite trevande en bit i utkanten men när vi väl var varma i kläderna så stod vi plötsligt och studsade framme vid scen. Herregud vad vi skakade de lurviga. Från en liten observant position i en hörna och in i kärnan och närmast bandet. Knasmajor men kul. Vilken puls. Vilken stämning. Vilken kväll. Så skoj!

En känsla säger mig att vi kommer gå tillbaka :)

Bra bättre bäst

Herregud att man kan känna sig så euforisk och lycklig. Upprymd, fylld, förväntasfull. Och ändå inte riktigt förstå varför…

Jag hade egentligen en dag som alla andra, jobba, jobba, jobba. Kramens dag och inte så många kramar som jag hoppats på, hade definitivt inte fått ligga och inte heller vunnit pengar så varför så upprymd o glad?

Det måste ha varit samtalet. En väninna lät lite låg i luren. Det är jobbigt att höra sina vänner vara låga. Man vill ju dem allt det bästaste bästa. Men visst, ibland är man inte på topp och det måste väl få finnas såna dagar. Fast det är ju där vi vänner kommer in, för att lyssna, lyfta och peppa. Så jag började.

-Men du, du får gå in på toaletten och ställa dig framför spegeln och säga ”fy farao va jag e snygg”, men nä hon lät inte alltför sugen på detta så då körde jag nästa idé;
-Mmm nu säger du efter mig.
-Jag är fantastisk
Min väninna upprepade, lätt skeptisk. Ja hon tyckte nog jag var rätt rubbad men det gör inget. Den bjuder jag på liksom.
-Jag är intelligent, och hon sa tveksamt samma sak
Jag fortsatte och hon upprepade efter mig, sakta men säkert med lite gladare ton. Vi var en bit på väg :)
-Jag är snygg
-Jag är en av de bästa jag vet
-Jag är intressant
-Jag är snäll
-Jag är rolig

Och så fortsatte jag. Sen var vi dessvärre tvungna att bryta samtalet och jag gick och går fortfarande i tron om att hon kände sig lite gladare. Själv var jag överlycklig. Jag hade sagt så många fina saker och min fantastiska hjärna och mitt fantastiska ego gillar bekräftelse och suger åt sig som en svamp, så resten av vägen hem satt jag och log som en riktig toka.

Jag vill ändå tro att det är 2013 som gör det, vilket år, vilka möjligheter. Goood Karma, känns som jag är där. Kanske lite, fick ett sånt där bra samtal när jag kom hem också, ett sånt där oväntat. Eller så är det bara så jag funkar, det blir vad man gör det till och jag har bestämt att det ska bli bra. Eller bättre menar jag såklart! Så fortfarande sitter jag här, glad och ler. Härligt minsann!

Kramens dag

Visste inte ens att det fanns en kramens dag men gissa vilket lyckorus som infann sig när jag förstod att det fanns. Vilken förväntan som skapades. Stod med öppen famn mest hela dan och trodde folk skulle hoppa in i min famn. Försökte mig på mitt bästaste mest inbjudande sätt men inte fasen var det nån som valde att krama om mig idag. Började fundera på om detta var något som drabbat bara mig eller om fler kände sig lite snuvade på lite mysig omtanke och närhet. Insåg ganska snart när jag såg mig omkring att kramarna tycktes utebli.

Alltså fick jag ta saken i egna händer. Som alltid :) Skulle det bli kramkalas så skulle jag nog vara tvungen att bli mamma till kalaset. Sagt och gjort, tänkte nu skriva endast två sketna kramar fick jag ihop. Men finns det något som en sketen kram? Det var ju liksom de bästaste av kramar. Passade på att bjuda in mig till min fantastiska pappa på lunchen och möttes av stor kram och fick en minst lika stor när jag var tvungen att åka tillbaka. Sen hade jag den äran att få träffa underbara Åsa och fick både hej och hejdåkram. Varma goa kramar från människor jag tycker om och som jag vet tycker om tillbaka. Det är de bästa av kramar.

Skulle tro att det där med kramens dag inte riktigt är förankrat hos oss alla ännu. Lite trist men jag gillar ändå konceptet men förstår väl kanske inte varför det ska vara en, bara en kramens dag. Kramens dag borde ju vara som var-dag är en fest. Jag vill kramas varje dag så det är väl det jag ska verka för så bli inte förvånad om du får en kram. Vi mår rätt gott av dem, allihop.

Satans ryckande...

Det var ett himlans öga och rycka. Vet i fasen vad som hänt men mitt högeröga har börjat rycka och jävlas i tid och otid. Hamnat i drag. Jo hej du, då skulle mitt öga vara i drag för jämnan. Fast visst, nu blir det ju en del soffsittandes och det är ju rätt kyligt därifrån den där ventilen, ovanför fönstret. Rätt kallt om högerarmen och sidan om jag tänker efter. Kanske skulle fylla den där ventilen med sånt där isolerskum och bara skära bort det där skummet som pyser ut utanför...mmm kanske får bli så. Jag menar, de där ryckningarna är allt annat än charmiga. För att parera brukar jag försöka spärra upp ögat och då blir man plötsligt lite sådär Popsicle-aktig och då har folket liksom börjat rygga tillbaka. Typ. Ja, jag förstår dem men bättre det än att de tror att jag står och småflirtar och tar ett steg framåt iallefall. Eller i och för sig. Det beror ju på vem...måste fundera på den. Åka till farbror doktorn känns lite overkill iallefall. Jag kör nog ögonlapp nästa vecka istället så blir det nog bättre, kanske finns fodrade vindtäta för att hålla kylan och draget borta. Jack Sparrow here I come :) eller hade inte han en ögonlapp???

Om alla hjälper lite

Juuuulen är häääär….med nån dansbandsnisse ljuder i högtalarna. Det är bäckmörkt ute, snön faller och kylan blir så påtaglig när man står och tittar ut och närmar sig elementen som nästan kokar. Ljusstakar lyser upp fönstren och första adventsljuset är tänt. Första julrosorna är inköpta och gör köket extra julfint. Planer finns på att baka både lussekatter och pepparkakor rätt snart. Måste göra en plan för vad jag vill fixa för gott inför jul och planera alla julklappsinköp.

Jag brukar inte vara den där uppstressade inför julen, ja inte nu längre i alla fall när jag inte längre är värdinna för julfirandet. Nu får jag vara gäst och bara vara hon som hjälper till, vilket känns ganska lagom just nu. Julen är bland det bästa jag vet, hela jag fylls av glädje och förväntan. Ja inte för att tomten ska komma eller att jag ska få julklappar utan mer allt det andra, det runt omkring. Familjen, maten, dofterna, ljusen, Kalle Anka. Hela hela kittet och så självklart glittret i mina barns ögon.

Men så när jag tar det ett steg till och tänker på att det finns en värld utanför min lilla bubbla. En värld som inte alls är lika varm, mysig och förstående som min. När jag tänker på de som inte har någon att fira med, de som hamnat tokigt i livet på ett eller annat vis, de som inte har någonstans att sova. Då känns det som att jag gör för lite, jag skulle så gärna vilja hjälpa men hur?

I helgen skulle vi fira advent med släkten. Mysigt, gott och härligt sällskap. Innan vi for skulle vi handla med oss någonting. En blomma, choklad eller något sånt som man brukar ha med sig när man åker bort men så såg jag mannen utanför Lindex. En rakryggad man som sökte ögonkontakt med förbipasserande. Inte var där många som stannade men han fortsatte. Min tanke vart. Självklart, så ska jag göra :)

När hans blick så mötte min frågade han
- Situation Stockholm?
Jag såg på honom och sa
-Ja tack, men jag har några ärenden först så jag kommer tillbaka.

Han nickade till svar. När jag efter en timme kom tillbaka tittade han på mig
-Jag sa ju att jag skulle komma tillbaka, sa jag med ett leende

Han log tillbaka och förklarade att det var många som använde just den frasen och sedan inte kom tillbaka. Inte i spydig ton och inte argt eller besviket utan mer ett konstaterande. Vi pratade en kort stund och jag såg glädjen i hans ansikte. Någon som stannade, någon som handlade och någon som dessutom pratade en stund.

När jag gick sa han återigen med ett leende och ärliga ögon
-Tack. Ha en riktigt fin jul.
-Tack, jag får önska dig detsamma.

Och jag är rätt säker på att min jul kommer bli fin och jag hoppas verkligen att även hans jul blir en fin och mysig jul, att även han har någon att få fira med, att även han får äta sig proppmätt och somna varmt och lycklig med ett leende på läpparna.

Det tråkiga är att han bara är en bland många som har det lite svårt och då är han ändå en bit på väg åt rätt håll.

Jag tror som så, att om vi alla försöker hjälpa lite grann så mår vi rätt gott i själen och förhoppningsvis har vi även underlättat livet eller dagen lite lite grann för någon annan.

Tidningen jag köpte gav jag till pappsen och Inger i adventspresent och jag hoppas och tror att även deras hjärtan värmdes. Blommor och choklad, ja det fick de ändå.

En liten liten kram

Rätt nöjd med mitt liv som singel egentligen. Rätt skönt att veta att jag kan göra precis vad jag vill, hur jag vill med vem jag vill och när jag vill. Fantastiskt.
För att dra ett exempel. Min helg, den vart en sån enkel en, jag kunde liksom välja att starta lördagen med den nya spännande boken jag fått låna och sen sträckläsa för att sedan läsa ut den på söndagen. Och nej, det var inte en bok med stora bokstäver och bilder, utan en sån riktig, en sån låååång tjock bok med små och många bokstäver.

Det är en lyx att kunna välja själv vad jag vill lägga tid på utan att någon slänger blickar på hon den dära, läs mig..., som man ändå inte får kontakt med eftersom hon är helt uppslukad av han den där Mr Grey, mmm han i boken. Fast mr Grey måste jag skriva om en annan kväll, han är liksom ett kapitel för sig.
Men ändå, min helg var rätt skön ändå, även om jag valde att inte umgås. Ja, så mycket iallefall. Nog hann jag åka förbi både storebror, träffa vänner och sen fira advent hos pappsen också men ändå. Lite lagom, med mina ögon mätt i alla fall och nu är jag rätt medveten om att min stackars personlighet älskar att ha folk ikring mig så det är väl det som spökar just nu kanske.

Jag stormtrivs som sagt i mitt liv som singel och ensam men ändå så kan kroppen och jag ibland skrika efter sällskap eller nån som ska tycka sådär extra mycket om just mig och bli sådär lycklig av lilla jag och sen känslan att få känna, att få tycka om såååå mycket tillbaka. Lycka. Fast nä, det är kanske inte just det jag vill ha idag. Just idag var jag bara i ett skrikande behov av en kram. Vad göra åt saken liksom??? Lycklig? Jajemen. För jag är nöjd. Egentligen. Men bara en liten liten kram hade kunnat kännas rätt bra precis i detta nu. En varm famn som håller om utan att släppa, en hals och ett bröst att borra sig in i och bara få vara och somna tätt och tryggt. Japp, det behövde jag idag men det funkar att krama kudden också. Funderar på att skaffa en sån tempurkudde, kanske funkar rätt bra med tanke på att de liksom formar sig lite…

Frustration...

Aaaaarghhhh, äh försökte få till ett sånt där frustrationsljud, hur nu ett sånt låter. Vi har väl alla egna och de låter nog rätt olika beroende på vilket humör man är på eller vilken typ av frustration.

Så märkligt. Hela jag är liksom fylld av lycka. Eller hela och hela men en stor del av mig men så finns där en sån där grym frustration, som jag liksom inte råder bot på, som jag liksom inte fullt ut själv kan styra. What to do???
Jag har fått höra förut att jag är så himla ivrig och att jag ibland kan ha lite svårt att vänta på saker och ting men det är väl egentligen bra. Å andra sidan så kan man ju missa bra saker som är på väg, i sin egen iver att få vara där man vill.

Landa, stanna upp, ladda, reflektera. Såna där grymt bra ord och jag är jättebra på att lära ut och förmå vänner eller medarbetare att kanske ibland stanna upp och tänka till. Men inga regler utan undantag och jag tycks vara undantaget för inget av det där är ju jag även om jag vill…
Jag menar, jag är ju liksom hon som blir nervös och funderar kring om jag verkligen har några vänner eller om jag kanske är typ en eremit eller ensammast i världen om jag faktiskt inser att jag inte har något att göra, att soffan kanske blir mitt enda sällskap en kväll. En kväll. Man hör ju. Vad är problemet. Jopp, jag tror att jag vet vad det handlar om och det handlar nog mest om att fröken måste stanna upp lite. Landa och kanske ladda om batterierna och sedan reflektera över det som varit, vad jag åstadkommit och vad jag vill.
Låter jättesunt men jag vill ju liksom bara gasa, köra gärnet. Jag vill, jag kan, jag ska… men inte nu, för nu är det dags för sussaluss som bästa Åsa brukar säga :)

som ett barn kvällen innan julafton

Skulle precis till och hoppa ner i säng när jag kände en viss nervositet. En sån bra nervositet när det mest bubblar och hela kroppen liksom ler. Jag har bott i min lägenhet i snart fyra år men först idag ska jag sova min första natt i mitt nya rum :)

Ja, det är långt ifrån klart men ändå. Fina vita väggar som väninnan min och jag målat, nytt fint golv som min goa pappa lagt. Visst, stackarn hade visst svurit en del och tyckte nog att han lagt av sig lite grann... Inte då, golvet är hur fint som helst. Jag har fått en del feedback från olika håll att jag är rätt så "otålig" i min värld så är ju otålig någe bra. Inte sjutton kan man sitta och vänta på att saker och ting ska serveras när man kan ta saken i egna händer och styra sin egen tillvaro eller sitt eget sovrum... Sagt och gjort. Bland det sista pappa sa innan han åkte hem var att
-Anna, stå nu inte själv och flytta sängen och möblerna, vänta lite tills du får hjälp
-Mmm, vi får se...
Jojo, jag stod redan då och funderade kring hur jag skulle flytta sänghelvetet utan att behöva ta isär hela stommen.
Jag är grym! Efter ett himla meckande så hade jag fått ur madrasserna och sedan upp med stommen på högkant sen var det liksom bara och gasa...trodde jag ja. Nu är det ju så att hela lägenheten är uppochner eftersom jag har flyttat ut alla möbler från sonens rum, så det vart till att flytta en grej för att sedan kunna röra sängen en meter för att sedan flytta tillbaka den första grejen för att sen behöva flytta en tredje grej...
Det var bara det att sen kom hallen och där fastnade jag. Ja, jag och sängen. Funderade en stund kring om jag skulle böla men insåg ganska snart att det skulle vara till föga hjälp. Jag kallade istället in det tunga artilleriet, mina söner. Tillsammans kom vi på att om vi öppnar ytterdörren och drar ut sängen på balkongen för att sedan därifrån kunna vika in den åt rätt håll i sovrummet, då, då kanske det skulle funka. Jajemen, ett par minuter senare var den på plats i mitt nya rum. Fint fint fint :)
Att grannarna som såg eländet antaglien börjat tvivla på om jag är riktigt sund, det får jag bjuda på.

Så nu ligger jag här, glad men inser samtidigt att ojsan ett sånt litet rum jag fått men jaja, jag får plats iallefall och min stora fina säng likaså. Stora killen däremot kommer ju kunna ha ett helt hockylag på rummet utan att det blir fullt...
I morrn kommer antagligen nya soffan till vardagsrummet och sen blir det väl till att köpa golvsocklar, taklampa och en gardin till sovrummet för att sen börja fixa till stora killens rum, sen blir det nog hallen och sen lillkillens. Jag tror vi är lika taggade alla tre :)
Älskar när hela kroppen är full av energi.
Sov gott kära vänner! Det ska jag´, i mitt fina nya rum...:)

Känner mig plötsligt rätt färglös...:)

Så himla typiskt. Så himla jag…

Skulle vara sådär grymt spontan idag. Fick liksom en frikväll då planerade aktiviteter vart inställda. På vägen hem från jobbet efter en sån lååååååång dag så var jag fortfarande full av energi. Vad göra??? Och med vem??? Ska jag vara själv??? Ensamhet är läskigt ibland??? Sitta ensam i soffan och inte göra någonting??? Nä, det funkade liksom inte, någonting måste göras och så kom den där smarta idén.

Jag skulle måla om stora killens rum så vi nu kunde byta. Jajemen, full av glädje styrde jag my fantastic Toyota mot Bauhaus.

Strosade runt och köpte roller och allt annat sånt där braigt som man behöver för att måla. Väl hemma satte jag mig en stund för att äta lite snabbt för att sedan börja dra ut möbler för att tömma rummet. Med tanke på att jag kom hem rätt sent och dessutom pausade en stund i soffan så påbörjades mitt fantastiska arbete lite sent vilket inte bekom mig särskilt mycket. Kom på sen, lite senare att det var fredagkväll och mina grannar som bor under kanske inte riktigt uppskattade min idé som även till viss del påverkade dem…Jag menar, hur jävla lätt är det att lyfta en säng, eller en soffa eller för all del ett bord och tillhörande byrå. Klart som sjutton man drar o puttar möblerna.

Det lät nog en del men eftersom jag är en påhittig filur så kom jag slutligen på att man kunde lägga en handduk under möblerna så dämpade man dragljuden lite iallefall. Strunt samma, jag var full av iver.
Tvättade min roller enligt instruktion, dunkade på den på pinnen, ställde mig och slipade på väggen för att få bort några kanter från de snygga djurgårdsränderna jag målat för länge sen. Så himla grym, jag gjorde ju till och med lite underarbete. Gick ner i förrådet för att hämta färgen. På vägen upp funderade jag lite kring hur länge burken stått och insåg att det måste vara minst ett och ett halvt år. Äsch, färg blir väl inte dåligt. Vi kör! Fixade tråget och hämtade ”röra runt” pinnen.

Så var det liksom dags att öppna burken…hmmm, börja ana oråd…den var liksom inte längre sådär matt vit som den skulle vara utan det var som ett par centimeter med någe gul typ olja o sen där under någe tjockt guck. Skit också. Men skam den som ger sig liksom. Det ska gå. Hämtade ”röra runt”pinnen och skulle se om det inte gick o få fason på burken. Jo hej du, den var fasen hård och mjölig som fetaost. Klantiga klantiga jag. Vad göra nu liksom? Så vart det en sketen kväll i hörnan i soffan i allefall för inte fasen finns det någon affär öppen nu… Men men, positiv och fantastisk som jag är så ser jag det som läropengar… (försöker intala mig själv det iallefall, ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning om när denna känsla kommer infinna sig igen. Lite jag att påbörja men inte slutföra…) Läropengar…

• Färg har ett bäst före datum
• Färg bör inte förvaras i ett utrymme som inte är isolerat mot kyla
• Färg som är som fetaost går inte att få sådär härligt krämig och len igen. Hur mycket man än försöker
• Säkerställ att du har alla attiraljer för renoveringen innan du börjar
• Sen är det rätt bra att ha ett gäng möbeltassar hemma, mycket lättare att förflytta möbler mindre högljutt då.

Imorrn är jag första kunden in på Bauhaus!

Å andra sidan, i och med ommöbleringen har jag nu en säng i vardagsummet vilket innebär att jag kan ligga under täcket och kolla film o vara sådär härligt varm. Kan nog bli en sån rätt mysig fredag iallefall :)

Burken som försvann...

Att ett egentligen så litet problem kan bli ett så stort problem. Jag bannar mig själv. Ordentligt. Hur i hela i friden kunde jag vara så urbota dum i pallet att jag glömmer min Nivea-burk hos storebror.

Har precis insett hur stor plats Nivea-burken faktiskt har i mitt liv. Var lite inne på att snabbt avhjälpa problemet med att införskaffa en ny burk men det är ju liksom som med en relation, man ska inte starta upp en ny förrän den gamla är slut och det är liksom inpräntat ordentligt. Så nu sitter jag här med läppar som svider. Röda och fnasiga och utan något att dutta på.

Sist jag såg min härligt fina Nivea-burk var i fredagskväll, idag är det liksom måndag...Hur länge ska man låta de stackars läpparna hållas innan jag måste göra något och hur länge ska den stackars burken få klara sig utan oss??? Eller ska jag liksom köra fulingen och köpa en ny?

Frågan är om den nya skulle kännas lika krämig, len och smaka så gott?

Jorå, öööö, de e mycket att fundera på nu...eller så har jag liksom bara kommit underfund med att vi struntar i de stora grejorna och fokuserar på de små detaljerna som min Nivea-burk.

Kom hem till mamma vetja.

Pungor?

Det bästa jag har gjort i mitt liv måste vara mina fantastiska barn. Visst så säger nog alla föräldrar, iallefall ibland.
Just nu är ett sånt tillfälle när hela jag är fylld av sån tycker-så-mycket-om-er-känsla.
Spontana, härliga, enkla men ändå så komplexa och fyllda av sånna märkliga funderingar...

Efter en grym fotbollsmatch nu på kvällen där lillkillen spelade och deras lag dessutom gick och vann så kunde det inte annat än bli ännu en fantastisk kväll i fantastiska Annas liv.
Självklart så har vi samma rutin som de flesta andra att man måste duscha eller bada efter ett träningspass, så lillkillen hoppade ner i badet. Han var väldigt tydlig med att han ville ha draperiet fördraget...först efter en stund förstod jag varför :)

-Storebror?
-mmm
-är dina pungar runda?
-VA???
-de e inte mina. Mina är som rugbybollar...

Rugbybollar liksom???? Vart får de allt ifrån  :)

My name is maja, miss svammelmaja...

Vaknade pigg idag. Sådär riktigt pigg, som när man sovit 10 timmar i sträck ostört. Så pigg. Insåg ganska snart att det där ständiga vakumet när man hela tiden är på väg och dygnet verkligen har för få timmar skapar lite för lite utrymme till de större tankarna.

Jag gick liksom upp glad som få och plockade undan från igår, fortfarande glad som få och sen liksom vände det. Ja, fortfarande kalaspigg. Då var det som om allt de där som upptagit tankarna liksom släppts lite och gav plats till andra nya tankar. Ja, nu kanske min nya roll på jobbet gör att jag har lite mer tid över också och kanske tillåter mig att släppa många av de andra tankarna.

Plötsligt la jag mig på sängen och funderade kring alltet. Tidigare relationer, nuvarande relationer både vänskapsmässiga och mer hmm ibland saknas orden men typ mer kroppsvårdande. Vad vill jag ha egentligen, vad är det jag saknar för att känna mig komplett, varför kan jag aldrig vara helt nöjd, släppa eller släppa in?
Jag funderade kring min roll som mamma, hur är jag egentligen, är jag närvarande och ger jag så mycket som jag ska eller förväntas mer, hur kommer barnen tänka tillbaka och se på mig när de är äldre. Rätt stora frågor och jag funderade lite kring, hur blev det såhär?

Det är klart att det är många faktorer som spelar in och för min egen del så har jag nog lite koll.
Istället för att lyfta en fråga så funderar jag och om jag väl lyfter den så kanske mottagaren svarar lite för luddigt och tycker sig vara klar med frågan men hos mig fortsätter frågorna snurra.
Min personlighet gör mig alldeles för förlåtande eller mottagaren ser mig nog som förlåtande och jag försöker nog men samtidigt. Har man förlåtit borde man ha släppt. Ändå så kan saker som från den andres sida tycks vara utagerat vara sådant som tar upp mina tankar rätt duktigt. Jag kan nog försöka förlåta eller förstå men samtidigt är det som att det blir lite så…naggat i kanten och en sån där grej som bråkar inombords. Är man då fortfarande en förlåtande person?

Herregud, kunde inte valt ett mer passande namn för denna blogg…svammel-svammel och åter svammel.

Egentligen är nog de stora frågorna, frågor eller tankar som finns hos många av oss. Eller jag vill tro det i alla fall, för att inte känna mig helt ensam i mina funderingar.

Jobbet – gör jag det jag vill, det jag är bäst på, någonting som ger mig energi? Eller vill jag något annat. Känner jag att varje dag är lite av en kamp eller känner jag att jag lyfts lite varje dag?

Relationer – vad vill jag ha egentligen? Vad mår jag bra av och vem mår jag bra av? Vem fyller mig med kraft och energi , intressanta samtal och har liknande intressen som jag?

Jag har fått lära mig att man ska omge sig av människor som ger energi och det är kanske något som jag ska ta lärdom av lite mer. Nu får jag i och för sig mycket energi av de flesta i min närhet men det finns så många fler i min närhet som jag definitivt borde bjuda in mer.

Barnen – mina fantastiska prinsar. Världens raraste ibland och världens terrorister ibland men de är mina. Vad de än gör på både gott och ont och hur besviken jag än må vara på dem så kommer de alltid vara min allra största kärlek.

Måste bli en bättre mamma, min stress ska inte behöva gå ut över dem som den ibland gör och är jag mer utvilad så klarar jag av lite syskongnabb bättre än om jag är en trött mamma. Jag tror jag skulle känna mig som en bättre mamma om vi började göra mer saker tillsammans vare sig det är att spela ett spel, ha myskväll i soffan, resa eller göra något annat äventyr. Men det är svårt när sporter och aktiviteter tar så mycket tid. Vi får helt enkelt börja planera och prioritera bättre tillsammans, pojkarna och jag.

Faktum är att jag mår som en sessa idag, precis som många andra dagar men idag sattes många tankar igång. Förstå hur många tankar som kommer gå igång till imorgon eftersom planen är att jag ska fortsätta denna gå o lägga mig tidigt rutin. Eller rutin och rutin, det kommer kanske eventuellt om jag har lust, bli en rutin…

Fulbacillen Kåt-Arne, del två

Jag är jätteledsen men jag har ju missat slutet. Nu har ju jag varit frisk under ett bra tag men man kan ju intepåbörja en berättelse utan att slutföra...
Så håll tillgodo.
Del 2

Berättelsen och bacillen Kåt-Arne, del 2

Under tiden som Avhållsamma-Berit väntade passade hon på att spana in Kåt-Arne som hon egentligen tyckte var rätt snygg. Hon ville kolla upp så hon hade all info hon behövde lagom till det tunga artilleriet bestående av, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian, äntligen var på plats. Självklart hade de liksom fulbacillerna samma möjlighet till att gosa opp sig i sig själva och bli fler. Det var många som var på väg. Avhållsamma-Berit var dock lite orolig, Kåt-Arne, Kåt-Berra och Sugna-Conny hade också sett till att bli rätt många. Skullle de fixa det, skulle de kunna lura ut fulbacillerna ur Fantastiska Annas kropp?

Men lyckligtvis hade en inbjudan till årets fest råkat komma i fel händer, nämligen Avhållsamma-Berits.
Välkommen på årets fest!Nu jäklar ska vi parta och se till o få den här kroppen och rusa.
Febertopparna ska flöda och näsan ska va röd!
Var? Brösthålan, nära pumpen. Ju fler vi blir desto snabbare pump.
Vi kommer kunna köra det blir ett riktigt rejv!
När? Torsdag kl 1900 , du behöver inte ta med nåt,
vi har allt du behöver i hålan, så ta på re dansskorna så kör vi.

Hälsningar
Fulbacillen Kåt-Arne

Avhållsamma-Berit log, hon hade en plan...

Det blev torsdag.

Fulbacillerna samlades under dan i bröshållan och levde rövare. Lagom till klockan nitton skulle alla vara samlade men som alltid så har man ju lite olika långt och åka och det kan vara rätt svårt att veta hur lång tid det tar att åka från nagelsvampen på lilltån till brösthålan och så vidare. Alla fulbacillerna var på något vis släkt med varann och blev såklart överlyckliga när de träffades.

Allt eftersom klockan närmade sig nitton kände sig Fantastiska Anna sämre och sämre, hjärtat rusade och febern steg, näsan rann och hon kände sig tvungen att lyssna på sin kropp och lägga ifrån sig sina göromål för att lägga sig till rätta och vila.

I samma andetag som Fantastiska Anna la sig ner så dunkade festen igång hårt. De söps och skrålades och fulbaciller till höger och vänster gosade opp sig och blev fler. Snart var brösthålan full i fulbaciller men några till fanns det såklart plats till...

Vid fyra på eftermiddagen hade Avhållsamma-Berit fått hem det tunga artilleriet. Eftersom Avhållsamma-Berit var ursprungsfinbacillen till Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian så var glädjen total när deras vägar korsades igen. De kramades och tjattrades, det var länge sedan Fantastiska Anna varit sjuk så det var länge sedan finbacillerna fick chansen att träffas och prata ihop sig om vad som hänt sen sist. Å andra sidan, de hade ett mission och de var taggade till tusen särskilt som Avhållsamma-Berit berättat om sin plan. Den var bombsäker, de kunde inget annat än lyckas.

De fixade till sina finbacillkroppar så de vart fulländade, tog fram sina bästaste knep för att göra sig så oemotståndliga som de kunde. Man kan fundera kring hur det gick till men i den här berättelsen så funkade det...De satte på sig sina glittrigaste toppar och kortaste kjolar, ögonfransarna blev längre än någonsin och läpparna glansiga som få. Nu var de redo. De tog den snabba vägen genom blodomloppet, hoppade av lagom vid brösthålan. Avhållsamma-Berit, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian och deras finbacillsvänner stod utanför en stund och observerade. Nervositeten var hög men ändå infann sig ett lugn när de tittade på de stackars fulbacillerna som betedde sig som...fulbaciller bör.

Avhållsamma-Berit tog täten, hon var snabbt framme hos Kåt-Arne som bröstade upp sig och vart väldigt till sig då han såg Avhållsamma-Berit. Hon kände sig smickrad och tänkte, nedrans va snygg han e. Så började han prata och var sådär korkad och ointelligent som bara en fulbacill kan vara så hon var snabbt på rätt spår igen och kom ihåg sitt uppdrag. Hon sa med sin allra lenaste röst
-Hey goood loooooking
Kåt-Arne var såld, han var kär, vad hände, vad hände i hans fulbacillkropp, märkligt, han kände inte igen sig själv...
Alltannatänsugen-Britta gick fram till Kåt-Berra och sa med sin allra mest dominanta röst
-Du är min
Herregud, Kåt-Berras största dröm gick i uppfyllelse och han föll som en fura.
-Jajemen bejbi, How you doooooin????
De gick iväg, hand i hand och en märklig känsla infann sig i Kåt-Berra

Vågavägra-Vivan och Asexuella-Lillian hade sett ut sitt offer precis som de andra finbacillerna gjort och alla var de ute på uppdrag att ragga upp en fulbacill. Sugna-Conny var lite muterad och kunde sig liksom aldrig nöja sig med en utan ville gärna ha flera baciller vilket Avhållsamma-Berit förstått under sina tidigare spaningar så därför var de två finbaciller på honom.
Vågavägra-Vivan och Asexuella-Lillian gick sakta fram mot Sugna-Conny väldigt utstuderat vickande på höfterna. Sugna-Conny tittade bakom sig, inte kunde de liksom vara på väg mot honom. Fan, de här kommer bli den bästa festen i mitt liv tänkte han.
-Hej, sa de båda i kör, blinkandes med sina långa ögonfransar
Sugna-Conny saknade ord och försökte stamma fram ett hej men det kom bara ett
-öh
Han hade fallit, han också.

I takt med att festen fortlöpte blev Kåt-Arne, Kåt-Berra och Sugna-Conny mer och mer förälskade i de fantastiska finbacillerna. När kvällen led mot sitt slut låg alla fulbacillerna i sina slemsängar med ett leende på läpparna och hoppades på evig kärlek, de kände sig snyggast, läckrast och som mest till sig i trasorna men samtidigt var det som nån konstig känsla i de stackasr bacillkropparna som om hjärtat deras vart taget i besittning
Klockan tolv på natten hade Avhållsamma-Berit, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian beslutat att slutföra sitt uppdrag och sa tydligt men bestämt
-jag är ledsen men jag tycker fulbaciller luktar illa. Jag är inte kär i dig så du kan ju fetglömma någe hallaballo i den här slemhålan!

Fulbacillerna vred sig i smärta, hur kunde de? Hur kunde de säga så? Vi skulle ju liksom ligga med varann tänkte de. Samtidigt som deras små fulbacills hjärtan gjorde ont. Aldrig hade väl en sån egobacill som bara gosat med sig själv blivit så sårad eller fått sitt hjärta krossat så hårt. De kände sig dumma, förlöjligade. Fulbaciller tar inte strid, de rymmer.

När morgonen kom vaknade Fantastiska Anna utvilad, pigg, kroppen kändes påtagligt påverkad men ändå på väg åt rätt håll.

Väl inne i Fantastiska Annas kropp pågick en storstädning av bröshålan. Avhållsamma-Berit, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian rensade i varenda skrymsle för att hitta eventuella kvarvarande fulbaciller. Snart var det rensat och rent hus. Det var bara en endaste fulbacill kvar.

Avhållsamma-Berit var kär, hon kunde för sin värld släppa iväg Kåt-Arne när hon hittat en sån Champion som han. I hennes värld var han fulländad, trots att han luktade illa, var ointelligen som få och rätt slemmig. Hon sa till honom att flytta ner till nagelsvampen i lilltån men då fick han lova att stanna där och sköta sig. Annars skulle hon krossa honom som få.
Kåt-Arne var lycklig, han älskade nagelsvamp och kunde inte tänka sig ett liv utan avhållsamma-Berit och denna fantastiska Annas boning.

Avhållsamma-Berit, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian tackade för denna gång och kramades och sa med tårfyllda ögon som så många gånger förr
-Hoppas vi aldrig behöver ses igen, hoppas fantastiska Anna är frisk länge denna gång också.

Slutet gott allting gott.
Fantastiska Anna är frisk.

Sagan om Bacillen Arne

Att det kan förändras så, bara på ett par timmar. Från att må som en prinsessa till att må som en räka. Liten, ensam och ynklig. Typ varm i kall och så där lite känslig. Förstå att få va som en bacill…


Sagan om bacillen Arne, ja vi kan kalla honom kåt-Arne…

Kåt-Arne var ute och vandrade en dag, alldeles ensam och hade liksom ingenstans att ta vägen, trist, tråkigt o torrt liksom, tills han plötsligt hamnade i en vindpust. Vindpusten bar honom med längs gröngulaskogar, vackra höstlika ängar o vips hade han fastnat på fantastiska Anna och där ville han stanna (fick liksom in ett rim också…). Fantastiska Anna kände ganska snart att något var i görningen, näsan började killa och halsen likaså. Märkligt tänkte fantastiska Anna men fortsatte med sina dagliga göromål fantastisk som hon var.

Kåt-Arne hade fullt upp, han hade lyckats hitta vägen till näshålan, varmt o mysigt och där börja han liksom gosa opp sig. Kåt-Arne fixade biffen och snart var de två, Kåt-Arne och Kåt-Berra. Kåt-Berra var rätt lik Kåt-Arne och ville liksom också dela opp sig av sin fantastiska bacillkultur, så Kåt-Berra körde en Kåt-Arne och gosa opp sig och vart plötsligt också två. Plötsligt var även mr Sugna-Conny med på banan. Det blev en hysteri bland bacillerna i näsan som började bete sig som alfahannar och liksom skulle ta täten och vara värst. Vem kunde lyckas bli flest. Med tanke på att årets fest nalkades och de hade funnit denna rymliga boning så ville de ha in åtminstone en tiotusen baciller så det jobbades ordentligt i fantastiska Annas kropp.

Fantastiska Anna mådde sämre och sämre, näsan rann, halsen gjorde ont och kroppen ömmade och var trött som aldrig förr. Men skam den som ger sig, fantastiska Anna försökte ignorera alla aj-syndrom.

-om jag inte låtsas om det så går det nog över, tänkte hon för sig själv medan hon fortsatte med sina sysslor.

Avhållsamma-Berit som bott länge i fantastiska Annas kropp hade sussat o haft det ganska lugnt under en längre period. Nu hörde hon ständigt höga läten från Kåt-Arne och hans vänner som bara blev fler och fler och festerna skränigare och skränigare. Klok som hon var, ja Avhållsamma-Berit alltså, så förstod hon rätt snart att fantastiska Anna knappast kunde må bra som de där fulbacilluskerna bråkade där inuti. Hon tillkallade rätt snart det tunga artilleriet…

Ja ännu så länge har de fasen inte kommit för nog fasen mår fantastiska Anna skit fortfarande men hon väntar, de är ju på väg så fortsättning följer...:)

Får se om de kommit till undsättning i morgon då fortsätter jag gärna med slutet på sagan men till dess får vi säga slut för nu och natti natti. Detta för att Avhållsamma-Berit och det tunga artilleriet jobbar som bäst nattetid…De e väl ob-n de vill åt, de snåla j-vlarna ;)

Shape-up trosor och föräldrarmöte???

Så har det lilla fantastiska livet börjat i tvåan. Vart tog liksom åren vägen, jag vill ju helst fortfarande tro att jag ser ut som om jag är 25. Typ...Å jag vill ju gärna tro att jag agerar typ som 25 också men kanske med en liten touch av en grinkärring och lite gällare röst och kanske lite mer på bristningsgränsen än då och kanske om man ser det lite mer krasst så inser jag kanske att jag inte riktigt är på 25 åringens utseendes nivå heller. Fan! Fan, fan, fan!!!
Inser att hyn kanske inte är sådär slät, len o pigg som tidigare utan mer lite sådär lite fluffig, skrynklig o grå och den där kroppen, å herregud kroppen, ja den är långt ifrån 25 men å andra sidan, står jag på händer så landar ju både rattar o rumpa på rätt plats igen men nu har ju mina armar också åldrats och de orkar ju inte riktigt bära upp denna fantastiska omfångsrika kropp så jag får väl köra sånna formpressade strut-tutthållare och shape-up trosor så finns det nog hopp om att man ska lyckas lura nån bra karl att man e fast o fin :)

och så började jag svamla igen, o jag som bara skulle berätta om föräldrarmötet... hur fasen hamnade jag på shape-up trosor o lura nån karl från det fantastiska lilla livet???

Jorå, lillskrutten har iallafall börjat i tvåan och då ska ju det sedvanliga föräldrarmötet hållas. Det där mötet som man går på mest för att man måste och för att man ska inför de andra föräldrarna vara den där engagerade mamman. Handen på hjärtat, men idag ville jag faktiskt inte gå men det är klart, man vill ju inte missa något heller.
Vi skulle ses i matsalen, och det är ju trevligt men för det första så infinner sig de där våga vägra fasonerna så fort man kommer fram till skolan, inte sjutton ville jag ha såna där blå plastpåsar på fötterna. Nä, jag körde vågat och gick in med skorna. Något nervös, gillar inte riktigt att göra bus. Min nervositet gick dock ganska snart över när jag insåg att blåtofflorna och de som valt att ta av sig skorna var en minoritet. Just idag hörde jag till majoriteten. Eftersom jag faktiskt för en gångs skull kom i tid, med fem minuter tillgodo kände jag mig rätt tillfreds tills jag såg allt folk och började se mig omkring efter ett känt ansikte...Ja, pedagogerna har jag ju sett förut men mammorna o papporna då??? Inte sjutton kan de ha vuxit så dant på sommarlovet att jag inte längre känner igen dem??? Såg de på mig på samma sätt som jag såg på dem? Som ett frågetecken, för jag kände fasen inte igen dem...hade jag hamnat fel? Nervositeten ökade och fråga, ja det gör man ju liksom inte när man är en mogen 38 åring utan man (aa f´låt 25 åring harkel harkel...) utan man sätter sig världsvant och väntar in mötets början. Faktum är att då började en o annan trilla in som jag faktiskt kände igen och kunde le och vinka lite åt, köra en liten sån där diskret viskning
- e re bra?
När fröknarna sedan sa
- å sen delar vi upp oss så föräldrarna till treorna stannar kvar och föräldrarna till tvåorna går in i klassrummet...
No shit, klart som sjutton jag inte kände igen alla, kändes något bättre i klassrummet även om det var en del där som jag inte riktigt lagt märke till förut men å andra sidan... shit pommes vilken engagerad mamma jag ska bli nul i trean kommer jag ha koll på alla!!!

O yes jag vet, nu kommer jag få kommentarer från pappa...alldeles för många svordommar i texten :)

Överaskningen

Åkej jag måste vara så grymt fantastisk, det måste ju finnas någon anledning till att mina vänner och barn behandlar mig som de gör.
Kom hem från jobbet. Fredag. Slut satan och ville bara sova. Men ändå, det är liksom fredag och man vill ju njuta av helgen och därmed vara vaken och uppleva o göra allt. Har för tillfället en väninna och hennes dotter på besök, rätt mysigt att ha någon hemma, någon som blir glad när man kommer hem och någon som sitter med en i vardagsrummet på kvällen. Ja, nu kanske vi inte umgås o pratar hela tiden, hon spelar ruzzle och jag blänger på tvn och leker med datorn men vill jag prata så vet jag att hon är där, ja man får ju upprepa sig en gång eller två med tanke på hur inne hon är i spelet :)

Fredag och jag kom hem. Möttes av exet som satt och småpratade med min väninna. Satte mig jag med och satte på kaffet, kändes som om det var något som inte stämde men jag kunde liksom inte sätta fingret på det. Vi satt en stund och pratade och hade det rätt kul. Plötsligt skulle min väninna hennes dotter och min stora kille gå och handla. Märkligt men tänkte inte mer på det tills jag såg min stora pojkes ögon och leende. Något var på gång. Skrutten ska aldrig börja spela poker...När de gått tittade jag mig omkring, vet inte om jag kanske tittade efter något att göra men insåg rätt snart att det som fanns kvar för mig var att sätta mig ner och bara vara. De hade städat, väninnan och min stora pojk. De hade bäddat min säng, plockat undan, fixat i köket och gjort fint i badrummet. Fantastiska fantastiska vad jag blev glad. Vart nästan tårig när jag såg sängen, den har väl aldrig varit så fint bäddad.

Exet gick hem innan de hann tillbaka, han visste vad som var i görningen men ville för deras skull vara tyst. Han känner mig rätt väl och förstod nog att det som skulle komma var en gest som skulle värma i hjärtat på mig och ville nog inte förstöra överaskningen.
När de kom tillbaka från affären förpassades jag snart till vardagsrummet, inte fick jag vara i köket och se vad som pågick. Förstod att det var något riktigt speciellt då jag gick in i sovrummet och såg en ros på kudden.
En ros på kudden kanske inte är särskilt speciellt för en del men för mig var det första gången i mitt liv och med blanka ögon gick jag ut och satte mig i vardagsrummet igen, det var nog inte meningen att jag skulle sett rosen riktigt ännu. Jag satte mig och väntade och väntade hörde hur de stökade därinne men jag satt vackert kvar och väntade och för nån som känner mig så vet man att jag väntar inte, jag är nyfiken och jag vill liksom veta nu eller för fem minuter sen...

Strax kom de ut och tog med mig in i sovrummet för att visa bäddningen och rosen, plötsligt hade där tillkommit två toblerone brevid rosen också. Otroligt vilka goingar. Sedan gick vi bort till köket, där en bukett blommor väntade, en stor bukett och två mindre vaser, ljus var tända och på bordet fanns ost och kex, chips och godis, melon och så badsalt så jag efteråt kunde lägga mig i badet och bara vara. Jag vet inte varför jag förtjänade en sån kväll men den var fantastisk, och jag kände mig sådär ompysslad och bortskämd men jag frågade inte utan valde att bara njuta av ögonblicket.

En rofylld plats

Ibland kan dagarna kännas lite så, ensamna, orättvisa eller bara lite så oroliga. Jag hade en sån dag igår, inte så att jag någonstans mådde dåligt men jag hade en del att fundera på. Hjärnan gick på högvarv och tankarna gick från än det ena till än det andra, jobb, familj o framtid. Ja, har det väl börjat så är snurret igång. Någonstans har jag hört att man har tio sekunder på att stoppa en tanke. Jag hann inte stoppa. För att skingra lite och få lite ro åkte jag till en fin plats. En rofylld plats.Kyrkan och mammas grav.

Någonstans så gnager väl alltid samvetet att man åker till graven för sällan. Ganska tokigt egentligen, då jag vet att jag mår så gott när jag varit där. Just igår sken solen och det var sådär härligt varmt. Jag vet att pappa valde den platsen åt mamma just för att solen nådde dit och mamma älskade solen och så var platsen även en bit ifrån motorvägen så hon alltid skulle få lugn. Väl där satte jag mig på huk och rensade bort några vissna blommor, lite spindelväv hade fått fäste mellan sten och blommorna. Rätt vackert men jag valde att ta bort den, kändes som så påtagligt att det var länge sedan jag varit där.

När jag väl var där passade jag på att ta rundan runt kyrkan. Så himla vackert med vattnet som glittrade i solen och träden som speglar sig. Var tvungen att stanna flera gånger bara för att andas och titta på allt det vackra. Satte mig sedan en stund i minneslunden. Vart nästan tårögd när jag såg alla blommor, brev och fina stenar som låg. Gåvor som vi som saknar lagt för att på något sätt försöka hålla kvar, på något sätt försöka visa att de fortfarande finns kvar hos oss. Att vi saknar.

Sitter jag sådär, så inser jag rätt snart att jag är lyckligt lottad. Det finns så många som inte får vara med längre, inte längre uppleva. Själv får jag vara med varje dag, jag väljer själv hur mycket jag vill uppleva men jag lever. Jag får se mina barn växa upp, umgås med min fantastiska familj, träffa vänner. jag får se de första knopparna på våren, känna hur hela kroppen får gåshud av det första doppet i det kalla vattnet på försommaren, känna hur solen värmer min kropp under sommaren och sedan se de första bladen falla, känna fukten i luften och känna doften av hösten och sedan de första snöflingorna som smälter mot kinderna. Plötsligt kändes mina funderingar rätt små och jag såg mig om en sista gång och memorerade. Vackert. Sedan åkte jag därifrån, passade på att åka förbi fina vänner på vägen hem, bara för att säga hej. Det var ju liksom så länge sen o det är ju egentligen så enkelt. Ett samtal bort så är vännen där.