Gomorron härliga lördag!!!

Lugnet. Tystnaden men ändå inte. Har lovat mig själv att lyfta blicken. Kanske släppa livet i telefon ibland och bara vara här och nu. Uppleva det som händer runt omkring.

Skulle sova länge imorse. Fungerade sådär. Vaknade klockan sju o kunde inte somna om. Låg en stund och tittade i taket. Rätt trist. En promenad kändes mer lockande än någonsin. På riktigt. Sagt och gjort, tog inte många minuter så var kläder och skor på.

Rätt disigt ute, svalt men såå behagligt. Gick ner till vattnet och fastnade på bänken på bryggan.

 

Vackert. Vattnet ligger helt stilla sånär som på busiga fiskar som slår och skapar bubblor o nya ringar på ytan men i övrigt helt stilla.

Fåglarna har vaknat de med och kvittrar o visslar lite tyst med varann. Som att de vet att vi håller oss lite lugnare på morgonen som att de också vill vakna lite försiktigt innan de startar dagen.

  

En liten dopping försvinner under ytan för att komma upp en bit därifrån. Tror han fick en kallsup för när han kom opp ljudade han någe enormt. När jag lyfter blicken än mer ser jag även svanen långt där borta, känner vinden mot ansiktet och ser hur träden speglas i vattnet. Magiskt.

Å här sitter jag, delaktig och njuter med ett lugn i hela kroppen. Lycka på hög nivå. Det här ska jag göra igen fast ensam. Utan min telefon.

 

Gomorron kära ni, önskar er en minst lika fin start på lördagen som min.

Kram

Åkej, bänken jag satt på var fuktig o mina ljusgrå gympabrallor känns just nu sådär men det har strax Doris (läs jag)  glömt ;)

 

 

Stackars stackars Liten Jag

Märkligt vad lite o ynklig man kan vara då. Tycka lite synd om mig själv känns plötsligt lite för smått.

Drog en visdomstand häromdan. En sån knasig en som inte riktigt kommit opp o satt lite sådär tokigt. Gick hur bra som helst, fantastisk tandläkare som höll mig rätt lugn. Två stycken var de som bände och tryckte ner diverse verktyg i munnen på mig. Visst där och då gjorde det inte ont vid visdomstanden, tyckte mest synd om mitt stackars face som fick vara nån typ av motstånd att ta spjärn mot. Däremot hon flickan som hade händerna fulla av verktyg att fylla min stackars mun med, hon måste varit mån typ av sadist ;) hon tryckte o bände mot min stackars icke bedövade läpp så jag trodde hörntanden skulle gå genom läppen å eftersom munnen var full var det rätt svårt att säga nåt o försök andas med näsan när du e förkyld. Sadisten tryckte lite extra o sa
-glöm inte andas med näsan. Du måste andas
Öööö jasså. Tänkte annars att jag pausar andningen tills ni e klara...

Nåväl gnälla får man. Lite i alla fall. Det gick ju super o innerst inne så förstår ju jag också att sadisten ville väl o var snäll hon med.

Nåväl, råkade efteråt få syn på nån snuskig bucklig grej bland instrumenten. Tanden. Så grymt grisigt!
- vill du spara tanden?
Ursäkta, vill folk spara sånt? Till vilken nytta? Finns det en tandfe för vuxna? Jag förstod inte utan nämnde nåt om skitäckligt o nä fy fan. Skyller mitt språk på bedövningen. Hon slängde tanden o jag gick ut och gjorde mig skuldfri.

Först ute i bilen kollade jag spegeln. Svullna läppar, lite sliten o så blodstänk runt hela mun. Charmigt värre..,Tur att jag inte åkte kommunalt minsann :)

Har väl tyckt lite synd om mig själv nu ett par dar med svullnad o värk men ändå hanterbart. Har till och med klarat av en konsert med nåt glas vin å Ipren...
Har börjat äta lite också, en gillar ju o tugga. Vet inte om det är maten eller förkylningen, för varje gång jag nyser, snyter mig o hostar så hugger det i mun. Tror det är stygnen men vad vet jag. Jag e ju liksom ingen doktor. Ont gör det iallafall, någe förbenat ont. Funderar på om det är mån infektion på g eller om det bara läker. Gurglar med corsodyl o tuggar Ipren å klockan e mitt i natten. Sömnlös. Säger som Sverker, typ
- ska de vara så?? E de meningen verkligen att de ska vara så??? Så du menar att de ska vara smärtsamt för väna rara fröken Anna???

Skulle kanske kunnat göra ett halsband av tanden, förgyllt den o sålt dyrt...ska tänka på det till nästa gång. Har en kvar :)

Summa summarum. Jag har grymt ont, kan inte sova men vill sova. Kanske ska lyxa till det med en till Ipren innan jag kallar på herr Blund, runt sisådär 04 birde han inte va så busy :)
Sussalull kära vänner

Finns det nån ursäkt eller handlar det om att våga?

Har varit uppe sen sju. Tvättstugan väntade. Kändes lite tjorvigt till en början. Lite motstånd i kroppen tills jag drog upp rullgardinen o insåg att det fina vädret var här idag oxå. Vilken lycka, jag kommer ju liksom få nyttja dagen extra många timmar på grund av denna fantastiska tvättstuga o dess lediga morgontider. Klockan är nu nio o jag har hunnit jobba lite, göra mysfrukost o sitter nu på balkongen o njuter. Är. Frukost smakar som alltid bäst ute. Ja, sommartid :) Teet blev precis lagom, äggen perfekta o smörgåsen ljuvlig o så en alldeles lagom lufttemperatur. Så man blir religiös på riktigt. Hör lite motorer o några fåglar i övrigt inga ljud eller måsten. Bara jag o mina funderingar. Att den här stackars hjärnan aldrig tar rast. Borde kanske gå nån kurs o lära mig stänga av. Å andra sidan är det ju jag å jag gillar ju o fundera o det stressar mig inte. Kanske isåfall mer stressar min omgivning som liksom inte alltid hinner med i mina svängningar av samtalsämnen. Brås nog lite på farmor där.
Morgonens fundering startade nog hos pojkarna o att det var så tomt o tyst, jag hade nog gärna velat ha dem här på balkongen hos mig. Nu får de mysa med pappsen på sjön i stället så de har det fint o bra även utan mig o det värmer ju rätt gott i hjärtat. Men sen landade funderingarna på en fråga som jag fick i fredags, på Mosebacke. Vi var ett sällskap om nio personer, både nya och gamla vänner. Så trevligt, så många skratt o  lika många samtalsämnen. Precis så som jag vill ha det. En grym kväll helt enkelt. Självklart var singel-sällskap frågan ett hett ämne o efter en stund så vänder sig en av dessa fantastiska vänner mot mig med glittriga ögon och ett brett leende o säger högt
- och du då Anna. Vad är din ursäkt till att vara singel då? :)
Jag blev som tagen på sängen o skrattade högt minns faktiskt inte vad jag svarade. Något mindre klokt antagligen. Skulle tippa att någonting med " finns ju bara nötter" kom fram men jag vet inte, minns inte. Kan vara bubblet, vinet o irishen eller så har jag förträngt...tror dock mest på alkoholen :)
Men såhär i efterhand i ensamhet när man får tid att reflektera och fundera, så inser jag att det var en bra fråga, en rätt relevant fråga. Ja, för mig o inte bara på skoj. Vad har jag för ursäkt egentligen?

Ankisen 40

Solen skiner första gången på länge. Det är varmt och jackan känns överflödig. Solen ger mig så mycket energi, värmen, strålarna liksom bara fyller mig med lyckorus. I vanliga fall.

Borde känna mig lyrisk en dag som denna, vädret är med oss, bubblet står på kylning och Söder väntar men ändå bränner tårar bakom ögonlocken en klump i halsen ger sig till känna.

Jag har ju lovat, det skulle ju bli en grym dag idag. Vi skulle ju fira dig finaste Ankisen. Vi trodde nånstans att du skulle velat det. Få skåla i bubbel o bara glädjas åt livet, familjen, vännerna o allt det där fina. Därför är tanken att vi ska göra det för dig, fira med bubbel, skåla för dig och prata knasiga minnen. Men det känns så sorgsamt att behöva göra det utan dig på plats. Fysiskt. Visst kan vi tända ljus, tänka på dig, prata om dig men vi vill ju få sjunga för dig och skåla med dig, kunna få prata med dig och framför allt ge dig en stoooor varm födelsedagskram på just din dag.

Nånstans har jag en känsla att du inte vill att vi ska vara ledsna eller låga, absolut inte idag. Jag tror du hade önskat festen med bubbel och skratt och det är den kvällen vi tänker ge dig. Oavsett var du är.

Stor fyrtioårs slängpuss till himlen finegumma.
Tack för att du fortsatt berikar mitt liv.

 

 

Den tatuerade mannen

Jag vill tro att jag inte är särskilt ytlig eller dömande som person men inser ibland att jag inte är sådär bra som jag vill tro.
Stod härom morgonen och väntade på tåget, såg en man längre bort, tatuerad på hela armarna och lite i ansiktet.

Jag tänkte nog inte riktigt på det då men synade honom direkt och fackade in honom som lite farlig och säkert läskig. Inget jag funderade ytterligare på men vi hamnade vid samma ingång till tåget och jag gick kvickt och satte mig. Vänder mig om då jag hör att en äldre kvinna säger tack. Blir som varm i kroppen när jag ser den tatuerade mannen med ett brett leende över ansiktet, han stryker sin hand över den gamla damens arm och säger "de var så lite".
Han sätter sig sedan snett mitt emot mig, jag kan inte låta bli att snegla, fundera. Varför dömde jag? Var det tatueringen i ansiktet som gjorde det?

Han reser sig upp vid nästa station och jag hör honom fråga den gamla damen
-ska du gå av här? Håll i dig där.
Han tar hennes rullator och lyfter ner den från tåget sen låter han henne låna hans arm som balans och hjälp när hon kliver av. Jag hör henne tacka och honom önska henne en trevlig dag.
Han gick sedan på tåget igen, han skulle ju inte ens gå av. Satte sig snett mitt emot mig igen och jag kunde fortsätta snegla och skämmas. Vem är jag att döma och dra slutsatser kring hur en människa är bara genom att se på denne? 
Där och då var han den finaste av oss, den med det varmaste hjärtat, av alla oss i vagnen. Han var den enda som såg den äldre damen och faktiskt valde att även hjälpa till.
Så dagens lärdom för mig är att jag måste bli så mycket bättre på att ge alla en chans och bli mindre dömande. De flesta av oss är vackra oavsett yta. De flesta av oss vill gott. Vi lämnar alla ett avtryck.

Med regn kommer insikt...

Det är inte bara nackdelar med regn och mulet på semestern. Med tanke på att man när solen väl är framme ligger och supernjuuter av värmen , dofterna av solvarm hud och alla ljud av barn som livligt leker vid poolen så man glömmer liksom tid och rum. Så huden har sedan, plötsligt utan att man märkt det, antagit en obestämbar kulör någonstans mellan röd, grisskär eller rosa och så självklart extremt vit på sina ställen. Ja vad är det med ben och mage egentligen, räckte inte pigmentet ända fram???
Så ja, fördelen med regnet är att huden får vila. Och barnen spela I-pads. Å mamman fundera...

Visst vi äventyrade också, idag satt vi på hamnkanten och såg på de stoooora fiskstimmen. Stora stora fiskar som blev matade med bröd. Nu har jag sett dem blivit matade rätt många gånger så nog har jag en viss förståelse för dess size. Nåväl, maffigt att se dem röra sig i vattnet, så nära, så smidigt och så grymt bredkäftade. Vilket plötsligt fick mig att tänka på mamma som när vi var små brukade berätta en historia om just bredkäftade, fast grodor :) Tar den en annan gång.
Vi hann med att bada också, för trots den grå himlen var luften så behagligt fräsch och ljum. Läsa bok utan att behöva kisa är inte att förringa (stavas det så??). När killarna kom upp satt vi i solstolen och spelade kort,  detta  är ju såklart helt ovidkommande för huvudsaken man har roligt och det hade Jag ju.:) men JAG VANN, JAG VANN!!! ;) Som plåster på såren hann vi sedan med de största glassarna i mannaminne men är det semester så är det.  Mätta med utspända bukar gick vi sedan ut på piren vid hamnen och klättrade på de stora stenarna. Det blåste en del och vågorna var stora och havet var sådär fräsigt och mörkt men doftade ljuvligt. När lillkillen började bli för djärv på stenarna var det dags att ta sig hemåt och det var väl där när vi väl kommit hem som funderingarna började komma, ja och den stora granskningen.

• Det där skäggstrået jag hittade på hakan för ett år sedan tar uppenbarligen upp alla  vitaminer o mineraler från hår, hud och naglar då det från att ha varit lite nu och då pincetten  fick tas fram tills nu när det frekvent är ett litet sketet tjockt strå som måste ansas. Undrar vad de tar för att lata bort ett strå??? Kanske något att ge mig själv i fyrtio års present. Och  mest relevant, kommer jag få fler? Eller är det min kropps sätt att acklimatisera sig till ett liv utan karl för att jag gillar karlar med skäggstubb??  Börjar tänka ett steg längre men backar genast bandet och håller tumme för att det räcker med ett skäggstrå, på sin höjd två.

•  Min panna har plötsligt, som över en natt, fått fler streck...måste vara skäggstråets fel som tar all näring...Jag har aldrig brytt mig om dem förut men shit pommes nu var det som en hel släkt med streck. Man ser rätt tydligt vilka som är längst och äldst. Å andra sidan så är  strecken vid ögonen också fler. Fast det är ju som det är. Jag har ju levt och det ska väl synas och jag vill tro att de flesta beror på många skratt. Så jag gillar dem, fast det kanske kunde räcka nu...

•  Så var vi inne på det där med kroppen...
- Philip, om du vill bada ska du nog passa på nu innan mamma hoppar i.Säger Lucas med glittriga leende ögon. Philip förstår inte riktigt vad han menar
- ja, när mamma hoppar i försvinner ju allt vatten HAHAHAHAHA två pojkar som skrattar sig gråtfärdiga. Funderar lite på om jag ska tillrättavisa eller skratta men det var med hjärta så jag skrattar  jag med.
Såg ett klipp på FB om just det, kvinnor och våra kroppar, att så väldigt få av oss är nöjda. Oavsett hur vackra vi är. Vet egentligen inte vad vi strävar efter för vi tycks aldrig hitta eller nå vårt ideal. Jag har en väninna, med betoning på En, som jag vet trivs, tycker om och är bekväm i sin kropp. En??? Klippet på FB gav mig återigen en tankeställare. Ja det är ju inte första gången man kommer till insikt om vad som är viktigt. Jag är allt annat än smal, jag är rätt kurvig med ett och annat veck här och där, fast vet min kropp inte vad det är och muskler det har jag nånstans under allt det mjuka. Jag bestämde mig för att tycka om. Det är ju liksom jag, varför ödsla tid på om magen syns eller om jag ser tjock ut. Jag duger ju som jag är och viktigast av allt. Min kropp är frisk, orkar och lyder. Så tacksam och ödmjuk inför den är vad jag ska vara. Herregud vad jag plötsligt vill till poolen iklädd bikini nu ;)

Jag hann fundera mer men inlägget vart så långt så jag får ta det lite senare det också :)
Nu ut och fånga dagen med mina kids och min fantastiska kropp :) !!!

Mitt ställe...

"Nånstans i världen är du också vacker" en devis jag levt länge på. Nånstans i världen torde ju vara mitt ställe.

Vaknade tidigt imorse,  solen var här igen och luften var sådär härligt varm. Tog en snabbdusch, smorde in mig med solkräm, sf 30. Tänkte absolut inte bränna mig denna gång...drog på mig en klänning och petade lite lätt på killarna o viskade
-vill ni med till affärn?

Ville som gå själv, ville njuta ljuden, solen o bara vara en liten stund. Kanske därför jag petade lätt och viskade fram frågan. När jag gick sa jag bara
-kommer städerskan kan ni väl sätta er ute på balkongen så hon kommer åt o städa?
Ställde frågan lite högre denna gång och fick såklart nickar till svar.

Väl utanför dörren möttes jag av solen, grönskan, blommorna och så männen som arbetade i trädgården.  Jag sa glatt Hola och de hälsade leende tillbaka. Sen hörde jag bara
-wow wow wow

Ett trippelwow! Det om nåt måste ju klassas som någe positivt.  Jag tog det som att jag hittat mitt ställe. Mallis är stället där jag upplevs som fin ;) Stärkt som få gick jag den lilla biten till affärn. Färdigshoppad tog jag strandpromenaden hem, kunde inte låta bli att sätta mig på en bänk vid vattnet och bara tanka intryck och energi. Så vackert, så mysigt, så Min semester. Tills en spindel förstörde det mysiga och jag reste mig och gick hemåt.

Killarna låg kvar i sängen när jag kom hem. Självklart sa jag med förvrängd röst
-Hola!!!
Ett tyst "hola" hördes från sovrummet
Genast var killarna på väg opp. Hehe, de trodde jag var miss Cleaninglady :) Icke, jag var liksom bara på mitt ställe i världen där jag är vacker, Mallorca ;)

vem beställde regn??

Nä se det här har inte jag betalat för!!! Kan man reklamera regn?
Vaknade o saknade solen,  kändes småkallt under täcket.  Som ett grått lock bakom gardinen, kollade yr.no och insåg att den här dagen inte skulle bli en sån jag betalt för och önskat mig...REGN och mulet skulle Mallorca bjuda på.

Nåväl, det är ju fortsatt semester. Stora killen och jag gick och handlade frukost. På vägen dit mötte vi en kvinna som matade en massa katter. Det verkar som finnas en del utan ägare...Känner man mig så vet man att jag ibland har en översocial ådra så självklart började jag prata med kvinnan. Blev chockerad då hon berättade att det inte var tillåtet att mata kissarna, även om hon såg det som ett av hennes missions. Hon berättade att om herr konstapel ser henna kan hon få böta 600€. 600€, för att man är snäll??? Nä fy farao, tack o lov att det finns såna fina själar som hon och att hon vågade trotsa herr Konstapel o reglerna :)

Oavsett väder så nog sjutton ska det ätas frukost på ballisen, så även idag. För att få sällskap ut på promenad så mutade jag med glass.  Regnet började inledningsvis rätt duggigt, små droppar för att sedan bli lite mer intensivt. Eftersom bada oftast känns varmare när det regnar så tog vi oss till poolen. Jag agerade som en obstinat tonåring,  jag skulle minsann INTE bada. Trots tjat. Även om det såg rätt mysigt ut och vi hade den stora poolen helt för oss själva men som vuxen tänker man ju ett steg längre.  Hur mycket jag än ville,  så ville jag absolut inte gå hem frusen i kalla kläder. Mycket riktigt, varm mamma fick värma kalla killar på vägen tillbaka :)

Tror jag är världens bästa i deras ögon idag. De har väl aldrig fått spela så mycket som idag. Tack och lov för wifi :)

Ett parti Yatzy hann vi med storkillen o jag. Kändes som det gick dåligt så jag gav upp, strök Yatzy,  två slag senare fick jag yatzy o insåg att jag gick minste om mina 50 poäng. Storkillen jublade. När spelet var klart fick han äran o räkna ihop poöngen och kom sedan leende med lappen, där stod med stora bokstäver
-Grattis Mamma!!!
Kul, log o kände mig rätt glad tills ungen trycker upp lappen o ber mig läsa den andra raden. I min värld läser man bara det viktigaste...
-du förlorade bara med 29 poäng...

Jag tar han nästa gång! ;)

kisse brummar o mamma leker säl o så en kopplad get...

Vaknade flera gånger under natten. Nyfiken på vart jag var någonstans. Solen kikade in i sovrummet men ville inte gå upp och stöka för tidigt. Killarna behövde ju få sova ut. Väldigt lika sin mamma de där två, de vaknade tidigt båda två och vi var snart på upptäcktsfärd för att hitta någon supermarket. Vi passerade citronträd med mogna citroner och hörde ett märkligt ljud bakom ett staket. Självklart kikade vi in och vi möttes av ett bräkande får i koppel!!! Märkligt men det är väl det som är semester. Upplevelser :)

Det är någe visst när man kommer iväg utomlands och möts av alla dessa fantastiska dofter och vackra vyer. Jag blir patetisk och fotar som besatt. Väl framme i butiken hittade vi massor med kul o förhoppningsvis gott som nu fyller vår kyl.

Frukost på balkongen hör semester till så där satt vi i värmen och njöt och åt. Sen väntade pooolen.

Vi hann inte mer än lägga oss på solsängarna så skulle det badas. Tjat,  tjat, mammor måste visst också bada och eftersom mammor vill vinna så var självklart mamman först i. Ja, först upp också i och för sig...Killarna kände tydligen inte av kylan i vattnet utan badade utan större problem.  Länge.
Väl uppe skulle vi på äventyr och utforska byn. Eller mamman ville gå på promenad men promenad låter alltför tråkigt.  De genomskådade mammans fakeäventyr direkt men var nog rätt nöjda då vi hann med både sand mellan tårna, shopping, vackra vyer, lunch på uteservering o en brummande katt...självklart filmad av en skrattande lillkille. Ja, jag var inte bättre jag, hästgarvet kom fram...

Eftersom vi är familjen "vill ha sysselsättning hela tiden" gick vi sedan såklart tillbaka till poolen och badade lite till. Nu var det riktigt varmt så till och med jag kunde vara i och leka säl en stund.
-Mamma, du är inte alls tjock. Det var flera tanter vid poolen som var mycket tjockare...
Tror det var menat som en komplimang men jag tog en promenad till ;)

Avresa. Mot Mallis :)

Vet inte vem som väntat och längtat mest, barnen eller jag? Oavsett så var dagen nu äntligen inne. Vår resa till Mallorca skulle bli av. Väskorna var packade och killarna hade kommit hem från skolan. Klocka 19 skulle planet gå så nog fasen kände jag av en viss stress. Har man åkt från södra till norra sidan en solig fredag mitt i rusningstrafik vet man att resan kan ta lång tid. Huuur låååång tid som helst...

Rutinerad som man är så åkte vi redan vid tre. En Yaris är allt annat att föredra när man har resväskor med, men nemas problemas. Finns det hjärterum så finns där stjärterum. Men en Yaris utan fungerande AC är sådär i gassande sol... Förväntansfulla glada förbyttes snart till tre överhettade med nära till känslorna, milt uttryckt ;) Lilkillen vart plötsligt jättehungrig o jättetörstig o jättetrött på en gång. Följa med till Mallis var inte längre en självklarhet, han ville hellre stanna hemma...Stora killen försökte fint få sin lillebror att uppskatta resan med fina ord om vad vi skulle få uppleva och hur härligt det skulle bli. Lillkillen svarade genom att bete sig som småbröder gör. Mammans mindre rara sida kom fram. Kan bero på bristen på sömn. Ja är man tidsoptimist så ser man till att boka tvättstugan kvällen innan avresa, ja självklart en långpromenad också och lite jobba det sista o så städa skulle hon göra också, sen packa...Ja hon var slut helt enkelt, men humöret berodde nog mest på bristen på en fungerande AC i Yarisen. Mmmm så måste det varit.
Stora killen försökte medla och vi lyckades få en tyst bil. En tyst varm bil.

Kom till slut fram till mammans fantastiska storebror som skulle skjutsa oss sista biten, fortfarande i den varma Yarisen utan AC...Först tanka hungriga magar med frukt. Som magi för griniga ungar. Och mammor. För att få plats med ytterligare en person fick vi stuva om i Yarisen, förundrad över hur mycket som kan rymmas när man vill...Mammans fantastiska storebror såg sedan till att vi var framme på Arlanda med fem minuter tillgodo. Bästa bästa Oa.

Väl på Arlanda var det som en ny familj på äventyr. Skulle tro att nervositeten byttes ut mot ren o skär glädje o förväntan. Eller så var det bara en sval o skön flygplats. Planet var lite sent men inget är väl som väntans tider. Såg många mammor o pappor med barn som var lite less, griniga o trotsiga. Hörde en massa tomma hot om uteblivna resor o barn som skulle få åka med andra familjer om de inte skötte sig. Härligt,  men där o då var mina helt exemplariska o tindrade med ögonen. Hoppas verkligen det var nån som la märke till den idylliska familjen, ja vi hade ju haft vårt i bilen men då var det ingen som såg :D

Tre och en halv timme går fort. Superfort. Lillkillen hade sagt att han hoppades på köttbullar o mos på planet. Vart nästan tårögd när hans mat kom och det var just önskematen som serverades barnen under 11. Stackars storkillen fick vuxenmat, artig som han är åt han opp. Både han och jag vart illamående efter maten, lite sova så försvann även det och vips såg vi Mallorca under oss.

Efter att ha hämtat bagage o hittat just vår buss var det dags för avfärd. Killarna var hjältar och försökte roa en stackars liten bebispojk som grät så tårar o näsa rann. Tack o lov för min lillkille o hans hicka. Varje hick resulterade i ett gurglande skratt från bebispojken som snart också lärt sig göra hickljud :)

Väl halv två på natten kom vi till vårt hotell och rum. Såååå fint. Killarna hoppade genast i säng medan mamman packade upp. Somnade sedan på väg mot kudden. Äntligen.  Äntligen var vi här, på plats, på Mallorca :)

Hjärtans dag

Hjärtedan, eller Alla hjärtans dag. En rätt gosig dag egentligen och en hos många rätt så stor dag full av förväntan. Förväntan som lätt kan bli ledsamhet eller avundsjuka för oss som står utan. Det är rätt lätt att man kan bli avis på alla de där som e så där nedrans puttinuttiga o söta med varandra. 

Fast så kan man fundera lite. Jag vet själv att när jag levde i en relation så hade jag alltid sådana förväntningar på denna dag och stackarn lyckades aldrig nå min förväntan, trots fina ord. Jag var nog ibland rätt svår att göra nöjd, hade läst alldeles för många romantiska böcker och sett alldeles för många filmer kring hur Alla hjärtans dag skulle vara… Jag ville ju ha massor, jag ville ju ha massor att berätta för omgivningen om vilken gullig karl jag hade och nånstans trodde jag nog att ju mer han ansträngde sig, desto mer älskade han. Knasigt.  Nu är jag vuxen J

Det är väl klart att jag liksom alla andra vill bli uppmärksammad, uppskattad eller bara förstå lite extra att jag är älskad men tänker jag efter så vet jag ju det. Jag har rätt många som bryr sig om och tycker om och visar det på olika sätt. Ett leende kan säga ganska mycket, eller bara ett mess eller samtal, eller bara den där lilla fikan över en kopp kaffe i ishuset, eller bara klappen på armen, eller samtalet när man är lite sjuk. Nog sjutton har vi alla oavsett relation eller inte så himla många som månar om oss. Ledsamhet är ingenting vi mår bra av, inte heller avundsjuka. Så himla mycket härligare att känna att man gläds med andras lycka eller för all del skapa lycka. För min egen del var det rätt mysigt att göra små hjärtesmörgåsar o hjärtepepparkakor till pojkarna mina till frukosten. Glittret i deras ögon när de såg. Ja tills lillkillen sa
- Du var lite snål på pepparkakorna J

Fast det är den där lilla gesten som gör det till en speciell dag.

Hörde på radion idag om en kvinna som sällskapat med sin man i 30 år och fortfarande lät sådär härligt lycklig och kär. Rätt sött när hon sa att han varje kväll innan de somnade sa ” du är den bästa jag vet”. Med värme i rösten sa hon att han var den mest fantastiske man hon kunde tänka sig och när de frågade henne hur de kunnat hålla ihop så länge svarade hon rätt enkelt

-Man får aldrig ta varandra för given, alltid vårda varandra och kärleken

Klok kvinna, så oavsett kärleksrelation eller vänskapsrelation så tror jag det mesta handlar om respekt för varandra och aldrig ta varandra för given. Så enkelt egentligen.

Jag känner mig varken ledsen eller avundsjuk, inte heller förväntansfull när jag tänker efter. Känner mig ganska rik på kärlek. Fast kan bli rätt frustrerad på alla dessa sketna ”jag älskar dig” kort. Vart finns ”jag älskar mig” kortet, för det kan jag skriva under på. Som fan ;)

Så det är väl det hjärtedagen handlar om, att reflektera lite över kärleken och att den finns på så många olika sätt runt om oss alla, även om den kanske inte tar sig i uttryck i en relation.

Så finns det nån som sitter hemma ledsen och känner sig ensam. Här kommer en Hjärtekram, just till dig :)För er andra, stora hjärtekramen till er också för hela jag är som full i kärlek så kramarna räcker till er alla!

Kramens dag

Som jag längtat efter denna dag. Få dagar får mig så full av förväntan som denna... Antingen så är jag extremt impopulär vilket jag har väldigt svårt att tro...sa hon ödmjukt :). Men hur kan man annars missa eller ignorera denna fantastiska dag och mig så katastrofalt. Här har jag gått omkring med tindrande ögon och en öppen famn hela dan o inte fasen e de nån endaste liten sketen en som gett mig en endaste liten gosig varm kram. Märkligt... det är ju liksom en av de bästa dagarna på året, "Kramens Dag"

Vet inte hur det skulle tagits emot om jag gått fram till herrn på parkeringen och omfamnat honom eller gått bakom disken o kramat om kassörskan,  eller för all del...börjat krama om mina kollegor till höger o vänster. Skulle kunna ha uppskattats eller mest troligt så hade jag nog nu suttit i en ny bostad med lås utifrån med en liten söt vit top som knöts bak på ryggen. Antagligen diteskorterad av män i vita rockar med stetoskop.  Så därför kära alla underbara som väntat på en Annakram på kramens dag har jag valt att avstå ;)

Ska inte gnälla, fick faktiskt en av de största kramarna när jag kom hem. Fingrarna var kritvita o jag genomfrusen Så möter jag min söta pojk som försökte blåsa händerna varma o gav mig den längsta, varmaste o bästaste kramen jag kunnat önska :)

Finns inget bättre än kramar, de kan få vilket hjärta som helst att smälta, de sprider värme, de skapar samhörighet eller bara tröstar. Bäst av allt är att alla kan kramas utan att det behöver förklaras,  de betyder bara omtanke eller att jag bryr mig om.

Mitt löfte för 2014 är att kramas mera, enkelt o hålla.  Bantningslöftet får helt enkelt prioriteras ner. Kramar är fasen så mycket roligare!

Stor cyberkram till er alla fantastiska underbara

Pappas dag

Pappas dag idag. Min pappas. Den finaste pappa man kan tänka sig, för mig.

Det finns nog ingen med ett större hjärta eller någon som stöttar mig som han. I vått och i torrt, finns han alltid nära. Orkar lyssna på mig när jag maler och maler och försöker leda mig rätt. Jag vet att jag är envis, ett drag jag ärvt från just denne fantastiska pappa, så jag gör väl dessvärre sällan som han säger när han försöker leda mig rätt men jag lyssnar på honom. Ofta kommer jag på lite sent att han hade rätt.
Att jag inte lyssnar på råden just där och då utan ändå väljer min egen väg vill jag se som något positvt, jag menar då har han ju hjälpt mig att stundtals vara väldigt trygg i min själv och att våga välja mina egna vägar.

Jag vet att jag oroar honom ibland, fast ganska sällan vill jag tro. Han försöker få mig att inse att jag är lika viktig som alla andra och det vet jag att jag är men samtidigt är det oftast lättare att finnas för någon annan än att ta tag i sina egna issues. Men jag jobbar på det, finaste pappa . På måndag så ska jag ordentligt påbörja Anna-resan :)
Jag har gjort övningen förut, egotid och sedan skriva upp känslan. Varje dag ska jag göra något bara för mig, det kan vara litet som att ge mig 20 minuter på spikmattan eller en promenad eller så kan det vara någonting större såsom att åka och få massage eller gå ut och äta. Tanken är att det ska vara någonting som ger mig energi. Så du ser, du når fram, även om det ibland tar lite tid :)

Det bästa med min pappa är kärleken, villkorslös kärlek. Där finns alltid famnen öppen med en värmande eller tröstande kram. En kram som skänker samma trygghet nu som för 39 år sedan. Behöver jag hjälp så får jag alltid tillbaka
-det försöker vi ordna till
Alltid, alltid positiv och glad. Den klokaste, finaste jag vet.

Kanske därför jag fortfarande är ensam, för att jag tror att jag ska hitta någon karl med hans egenskaper. Fast det vet jag ju, då kommer jag söka förgäves, det finns ju bara en som han. Jag vet att han gett mig råd där också och jag har lyssnat och endera dan kanske jag tror han har rätt också ;)

Det är det som är så härligt med pappa och mig är våra diskussioner. Vi kan tycka så olika eller diskutera trams högt eller lågt länge utan att bli arga på varann. Respekten för varandras åsikter finns där även om jag tror vi båda två tänker när vi diskuterat färdigt utan att egentligen komma någonstans att
-jaja, han/hon kommer snart förstå att jag hade rätt :)

Sist jag var hemma på middag satt vi och diskuterade, livligt och bestämt men glatt. Båda två med glittriga leende ögon. Diskussionen handlade om hur många av jordens befolkning som var läskunniga??? När vi slutat diskussionen var jag som övertygad om att han tänkt tokigt :)

Eller så sitter vi bara tysta, även om det är ytterst ytters sällan. Det sociala utåtriktade är något vi begåvats med alla tre, på både gott och ont.

Du är bäst pappa, kan bara minnas ett tillfälle när jag ville byta ut dig och det var när jag önskade att John Travolta var min pappa. Jag tror dock att jag växte ifrån det rätt fort :)

Tycker som om dig, finaste underbaraste pappa! Lyckliga jag som har en sån som du.
En stor farsdags kram från mig till dig idag.

Så mycket bättre…

Har haft en rätt lugn och skön dag, såsom så många andra dagar i mitt liv. Legat i soffan och degat, pratat i telefon, fikat, tittat på barnens hockey. En enkel dag i mitt enkla men väldigt trygga skyddade liv.

Så fastnade jag framför tv’n och programmet ”så mycket bättre”. Fastnade för en man som jag knappt känner till, med en musikstil som egentligen inte tilltalar mig nämnvärt, men så när han pratar så blir han till en så varm och genuin person. Samtidigt som hård o tuff. En person som tagit sig igenom så många svårigheter, gjort många, i min värld, knasiga val men står för dem och står där stolt för den han idag är. Och jag håller med, det ska han vara.

Hans ord berör. Jag börjar gråta redan innan någon av artisterna ens hunnit börja sjunga. Sen är det liksom igång. Tårar, tankar. Fantastiska starka texter. Det snurrar ordentligt. Jag har säkert inte ens upplevt hälften av hans fruktansvärda upplevelser vilket jag är otroligt tacksam för. Men visst, visst har vi alla upplevelser och sorger i bagaget som format och formar oss till de personer vi är idag.

För min del landande programmet nog mest i saknad. Det är väl mest där jag kan känna igen mig lite. Maktlöshet när man inte kan göra något. Ilskan att inte kunna backa bandet. Saknaden av någon man ännu inte var redo att ta farväl av. Tacksamheten för historien och alla de minnen man skapat och samtidigt en oändlig tacksamhet för idag, för att jag får uppleva och vara här och nu.

Lill Lindfors och Tityo gjorde de mest vackra tolkningar av denne mans raplåtar jag någonsin hört. Nu har jag i och för sig aldrig hört varken låtarna eller någon annan tolkning av dem tidigare men ändå. Fantastiskt, vilken inlevelse. Berörande. Jag sitter fortfarande full i tankar, tankar kring historien och det som varit. Tacksam.

Otroligt att man kan bli så tacksam för ett program som skapar så mycket tårar och saknad och framför allt lockar fram så många minnen.

Tack Ken Ring.

Kan själv

Gick över förväntan idag. Fasen, jag kan det här med bussar o tåg nu! Ja, nästan iallefalla. Var lite nervös när jag skulle av bussen och gick väl av två hållplatser innan. Inte så himla lätt och veta hur många eller hur nära hållplatserna är. Nåväl, en skön morgonpromenad fick jag iallefall :) Har väl aldrig varit på jobbet så tidigt som denna vecka. Inget ont som inte för någe gott med sig. Visst, det var väl länge sen jag var så trött som nu men ändå.

Fantastiska verkstan ringde och berättade att den fina lilla söta goa rara bilen var klar nu. Äntligen. Som jag har längtat. Dessvärre hann jag inte förbi idag men får försöka ta mig dit imorgon. Kanske är det jag som fått mersmak av resandet och vill avvakta med bilen så jag får fortsätta åka buss och tåg ett tag. Eller så var det bara tidsbrist och jag kommer ta första bästa tillfälle att hämta bilen imorgon. Känns mest troligt faktiskt...
Kom ifrån jobbet lite småsent idag, missade bussen rätt precist men vad gör väl det när jag liksom hamnade på rätt hållplats direkt och det gick ingen nöd på mig. Polarn i luren och bara ett par minuter bort så kom nästa buss. Hade önskat att det var sommar bara.

Hela jag frös och fingrarna vart sådär härligt vita. Snudd på oanvändbara. Tills, tills det var dags att åka tåg sista biten och jag gick in i tåget glad ihågen. Fick en sittplats vilket inte alltid är en självklarhet i rusningstid. Så stängs dörrarna o belysningen släcks.
Döm om min förvåning när hela vagnen åkte helt svart. Ja, det var ju dessutom mörkt ute också. Tog av mina svarta vantar och fick nyttja fingertopparna till och lysa upp vagnen.

Kände mig som en hjälte tills jag insåg att belysningen i vagnen var alla dessa mobiltelefoner som folk fipplade med, sen envisades kvinnan mitt emot med att sitta med halvöppen mun och väldigt vita tänder. Bländande :) Hur som så kom fröken hem utan problems.

Slutet gott allting gott :)

Så typiskt när man får fel info ;)

Hur svårt ska det vara?
Gick in på sl.se och reseplaneraren. Eftersom jag nu lever ett par dar bilfritt så får man ju prova det nya livet med det fantastiskt fina blå busskortet i fickan. Fick en grymt bra beskrivning på hur jag skulle ta mig hem från jobbet med kommunala medel. Promenad, tunnelbana, buss buss. Ganska många byten så jag skrev upp på en lapp, allt för att inte misslyckas.
Tog en härligt uppfriskande promenad till tunnelbanan, äsch, vem lurar jag. Det var svinkallt och jag var tvungen och öka på stegen för o hinna fram och hålla mig varm. Väl på tunnelbanan gick det rätt bra, hittade till och med rätt buss. Tills busschauffören säger
-Det är slutstation
Tittar upp, inser att bussen är tom. Han säger igen
-Det är slutstation..

Det händer fasen ingen annan en mig. Varje gång!!! Bussen hade stannat i Norsborg. Norsborg av alla ställen, inte direkt så man kan gå hem och inte direkt så jag hittar där. Gick runt till varenda ställe där det kunde tänkas finnas en passande busshållplats. Läskigt var det också, det är mörkt på kvällarna nu.När jag väl hittade en buss så var det typ på samma ställe där jag gått av. Hade kunnat stå still istället för att irra runt som en fåntratt. Visst, gick och köpte en chokladkaka. Tyckte jag var värd det som jag slitit. Är det det som kallas för att tröstäta???

Två timmar senare var jag hemma. Det blir inte alltid som fröken Anna tänkt sig men å andra sidan så fick jag lära mig hitta lite bättre och hann längta hem jäkligt mycket :) Ser fram emot morgondagens runda. Borde ju inte kunna bli längre.

Måste varit fel på resebeskrivningen....

dumma dumma dumma bil

Suck.
Kommunalt. Tåg. Buss...
Jag bävar inför morgondagen men jag har gjort det. Fröken har gått och köpt ett trettiodagarskort. Allt för att kunna ta mig till jobbet då min lilla dumma bil valt att bråka med mig. Det började i onsdags när jag glad ihågen gick från jobbet. Gick fram till min lilla sötnos till bil i garaget och vred om nyckel och tryckte ner kopplingen. Herregud så den skrek!!! Tog bort foten från kopplingen och bilen slutade gnälla. Puls. Hög puls, hatar när det inte fungerar som det ska, särskilt som jag inte kan någe om de där fyrhjuliga sakerna. Där och då gick bilen från och vara den där lilla sötnos bilen till dumma bilen.

Ringde en verkstadskille som kan allt om de där sakerna. Perfekt att de finns.Tryckte ner kopplingen och han skrattade och sa att det var ett sånt dära "urtrampningslager.

- det blir ju så med gamla bilar Anna
- vaddå gammal, den e ju typ ny
- nääää den e ju gammal
- de e ju en noll åtta, skärp dig
- mmm jag säger ju de, gammal...

Visst, jag vill ju tro att det var med glimt i ögat, eller det vet jag att det var. För så ny är den ju inte men den är ju inte gammal heller. Allt e relativt. Så är det ju. Jag vill se mig själv som ung också men inser ganska snart, att mitt bäst före var för ett tag sen och nu går det sakta utför. Stackars bil, vi går samma öde till mötes. Mycket omvårdnad och reparation krävs nu o framöver :)

Idag åkte jag iväg med bilen till verkstan. Herregud vilken puls, nästintill tårfyllda ögon. Var såååå nervös att bilen skulle rasa på vägen, att det skulle hända något så jag skulle bli stående. Rätt fånigt egentligen, vad skulle hända??? I värsta fall kunde man väl bara ringt en bärgare. Istället stod mina hjältar längs vägen och såg till att det gick bra. Storebror med familj var med nästan hela vägen, strax bakom i sin bil. Lyckligt lyckligt lottade jag som har dem :)

Resan till verkstan gick finfint, bilen är på plats, nyckeln inlämnad. Såå skönt. Har ändå en förhoppning om att de bara lyfter upp bilen och ser en liten skruv som är lite så smålös, skruvar dit den och sen kanske blåser bort lite grus från urtrampningslagret så vart det så fixat o klart. Antagligen inte men man kan ju få hoppas. Känns bäst så.
Tills den är hemma igen så får det bli bussen, tåget och ståplats tillsammans med halva stockholm. Men visst, det kunde vart värre. Det kunde ju varit nån typ av strejk o jag hade varit tvungen att cykla ett gäng mil i kyla o blåst :)

Nej, jag tänker inte vänja mig vid detta.

Sååå snuskigt. Har ännu en gått fått vatten på min kvarn. Motion med hög puls är inge bra. En promenad i  lugn takt är väl en sak. Rätt mysigt faktiskt. Man kan fundera, lyssna på musik, se på allt det vackra och bara ha det mys eller om man har sällskap prata i massor utan att bli andfådd.

Det är finmotion, sån som fröken Anna tycker om och uppskattar. 

 



Varning för känsliga tittare, bilden kan anses som kväljande.

Häromdagen var det inte direkt den promenaden jag lurade ut min väninna på. Jag ville ut och ville ha sällskap och passade då på att messa till henne.
-Jag går om femton, vill du med?

Hon hann inte riktigt se mitt mess om promenad förrän jag redan var iväg på rundan och när hon väl svarade var jag näsintill klar men med tanke på min översociala personlighet så var jag ju tvungen att ta en runda med henne också. Eller tvungen, jag ville. Satan i gatan vilket tempo. Satan i gatan vilken runda. Men det var så skönt och så många kloka samtalsämnen som avhandlades. Nästan terapi att gå på promenad.

Tills jag kom hem och skulle duscha. Kändes sådär snuskigt kallt på kroppen, fuktigt på någe vis. Tog av mig linnet och möttes av mörka fläckar. Förstod inte vad som hänt, inte hade jag väl spillt någe ;) Funderade lite, såg ut som om mina magrutor blött ner linnet. Kan man få magrutor efter en lång runda??? Vart nästan lite glad när jag insåg att jag hade transpirerat så rutorna gjort avtryck. Fan jag har ju ansträngt mig varm, får rista in ännu ett sträck i bordskivan :) Tills jag synade lite extra...
Det var ju ryggen. Framsidan var torr och det där jag trodde var rutor det var ju mina ryggvalkar...

 

Nu chips o godis. De e jag värd. Skinnet spänt, det är så jag jobbar.

Panik!!!

Paniken när man inser att värktabletterna är slut och en tand bråkar mer än någonsin. Pulserar. Vem bestämde att dessa sketa visdomständer skulle finnas. Vissa får alla fyra, vissa får några, vissa får besvär, andra inte o så har vi de lyckligt lottade som inte får en enda. Så har vi mig, bara två ska jag få men nog har båda två lagt sig på tvären och jävlas lite nu då. Mitt på nån sketen nerv ligger de också...Hur som, trots detta pulserande dumma onda lyckades jag somna igårkväll utan några större svårigheter.

Klockan tre vaknade jag av något. Inte av tanden, visst den ömmade fortfarande men det var någe annat som väckt mig. Ett pipande ljud, började undra vad det var. Gick igenom lägenheten men fann ingenting som lät, kände att det började lukta rök, brandrök. Panik, det var inte hos mig. Shit, brinner det hos någon av grannarna och de sover eller är de inte hemma??? Ska jag väcka pojkarna mina???
 Jag var lite sådär cool, fast coolmed en väldigt puls och tog på mig morgonrocken och öppnade ytterdörren. Brandröken vart mer påtgaglig och så även pipet från brandvarnaren. Gick ut på entrebalkongen och såg att granntanten var ute på ballisen hon med. Det var ifrån dem pipet kom men näe, det brann inte. Det var deras son som hade ramlat...Vad som hänt fick jag aldrig någon klarhet i, mer än att deras son i 55-60 års åldern hade ramlat i köket och låg medvetslös och ambulans var på väg. Jag frågade om det fanns något jag kunde göra men då kom ambulansen och jag kunde gå in igen.

Kröp ner i sängen igen. Varmt mysigt men med en puls som efter ett maraton. (visst nää jag har inte sprungit nåt sketet maraton men jag antar att man har puls efteråt :)). Gick liksom inte att varva ner, puls, tand som värkte och dessutom sjutusen åttahundrafyrtiofem tankar. Vad hade hänt om? Funkar mina brandvarnare? Borde testa oftare. Borde sätta upp dem i taket. Har jag stängt av allt? Kan jag skydda mig på fler sätt? Törs jag låta killarna laga mat själv verkligen osv osv osv. Herregud, har det väl börjat snurra så har det. Somnade till slut, rätt tacksam för att jag ibland sover rätt lätt, tacksam att det inte var värre än det var. Nu vet jag inte hur det gått för mannen men jag håller tummarna för att det inte var någe allvarligt.

Så tips och trix, särskilt nu i dessa hösttider när vi är många som börjar tända ljus lite här o var. Kolla så brandvarnaren funkar. Om du inte har någon, köp!

Genomskinlig blus??? Ernst???

Var på utbildning idag. En kalasbra utbildning med hur mycket info att ta in som helst och jag var liksom koncentrerad nästan hela tiden. Vart inte ens trött. Fröken jag som brukar gäspa på studs. Så på någe vis var det grymt bra, lärorikt och engagerande. Men.
Japp, det måste som komma ett men. På något vis kunde jag liksom inte fokusera helt. Det störde mig lite att jag inte kom på vem ena kursledaren påminde om. Jag gillade honom men det var något jag inte greppade. Tills jag kom på det...hela han var ju som Ernst Kirshteeeiiger. Vet inte vad han heter men jag har lite så, svårt för honom. Jag försökte hålla mig neutral och försökte bortse från faktumet att han påminde om Ernst och jag tror det fungerade. Tills jag istället var tvungen att irritera mig över den andra kursledaren, kompetent som få inom ämnet men genomskinlig blus är inte okej. Jo, med ett linne under. Då är det okej, eller på krogen när man ska ut på bus men på en utbildning...Inte står man i genomskinlig blus med spetsbehå under. Jag försökte men den gick inte att blunda för.

Som krydda på moset så satt min kurskamrat och tuggade tuggumi. Högt. Jag som avskyr när man smaskar o tuggar. Imponerande nog så pausade hon aldrig. Måste ha himla starka käkar.

Så där satt jag (allt annat än perfekt själv) och försökte koncentrera mig på innehållet på kursen när Ernst talade och försökte att inte gasta
-Skyyyyl dig kvinna!!!
samtidigt som det tuggades maniskt brevid.

Stolt är jag, för jag höll mig lugn och försökte anteckna i massor, allt för att hålla mig sysselsatt på orden o infon. När kursen för dagen var slut kände jag mig nöjd. Massor av info hade jag fått. Jag sa tack för en bra utbildning till de båda ledarna och sen ser jag i ögonvrån...Jag ser hur min bordsgranne, ja, hon måste läst mina tankar under hela dagen. Jag ser hur hon symboliskt plockar ut sitt tuggummi ur munnen och ploppar ner det i sin tomma kaffemugg. Slut på kurs innebar visst, slut på tugget. Så jag såg hur tuggummit rullades mellan pekfingret och tummen och sedan hur det släpptes ned i muggen och hörde sedan"klicket" när det landade.

Jag lämnade lokalen och gick ut i regnet och världens härligaste höstdag! Jag är rätt bra på att förtränga sånt jag inte tycker om, så av idag tänker jag bara minnas infon och mitt anteckningsblock o min alldeles egna höstmysdag o kväll :)