Splittrad. En stor del av mig är klar här medan en annan del vill stanna o fly vardag ett tag till. Njuta av solens varma strålar mot huden, gå längs havet, möten med nya människor, skratta vid poolen med främlingar, läsa, lyssna. Bara bara vara. Vardagen är härlig den också. Bara tanken på pojkarna, mina pojkar gör mig varm. Familjen, vännerna, jobbet, mitt hem o min bil :) Finns mycket som är bra o att längta till hemma också men samtidigt tillkommer kraven o alla måsten. Ska försöka behålla min semesterkänsla så länge som möjligt. Försöka byta ut alla jag måste till jag vill. Alla krav till sånt jag faktiskt vill göra. För det är ju så, egentligen.
Bussen hämtar snart upp mig från hotellet. Väskan är strax helt packad. Å här sitter jag på balkongen i sarong o utslaget hår o bara myser. Fast tudelat. Glad fast ändå lite vemodig. Himlen är molnig, vilket den inte varit tidigare men det är skönt, behagligt. Solen värmer igenom ändå å ibland lyckas den ta sig igenom o värmer hela mig. Jag tankar så mycket D jag kan :) Vill ta in så många intryck som möjligt att bära med mig till nästa gång. Fast då ska pojkarna med :)
Såhär med facit i hand så har resan på egen hand gett mig rätt mycket. Jag vågade, jag gick utanför min lila trygghetszon o vågade. Lite så stolt faktiskt. Förstår egentligen inte vad jag oroade mig för. Jag menar, jag trivs rätt bra i mitt sällskap o med nya bekantskaper från resan så verkar det som även fler gör det. Trodde nog jag skulle sitta ensam men insåg rätt snart att det väljer jag helt själv. Så jag var ensam o njöt till en början eftersom det var precis det jag behövde. Just då. Sen har jag en rätt så utpräglad social ådra o behövde nog få umgås. Det krävdes ingen större ansträngning för att sedan ha några nya bekantskaper att prata med o gå ut o äta med. Bara det, våga gå ut o äta med främlingar i ett annat land. Nöjd. Vågade det med:) Å det är väl just det. Nu när jag vågat släppa o känner att det finns så mycket kvar att göra för att kliva med ena foten utanför min trygga box så ska jag hem. Nåväl, underbart är ibland kort o våga kan jag fortsätta med hemma o där väntar ju en varm vår, försommar o återigen semester. Finns med andra ord egentligen ingenting att behöva känna sig kluven till mer än att lämna. För även om jag mår gott här vet jag att jag inte kommer åka tillbaka, inte just hit iallafall. Men det är ett minne att bära med. Mitt minne, att plocka fram närhelst jag vill eller behöver.
Tack, tack fina ego-semester. Jag behövde nog just dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar