Överaskningen

Åkej jag måste vara så grymt fantastisk, det måste ju finnas någon anledning till att mina vänner och barn behandlar mig som de gör.
Kom hem från jobbet. Fredag. Slut satan och ville bara sova. Men ändå, det är liksom fredag och man vill ju njuta av helgen och därmed vara vaken och uppleva o göra allt. Har för tillfället en väninna och hennes dotter på besök, rätt mysigt att ha någon hemma, någon som blir glad när man kommer hem och någon som sitter med en i vardagsrummet på kvällen. Ja, nu kanske vi inte umgås o pratar hela tiden, hon spelar ruzzle och jag blänger på tvn och leker med datorn men vill jag prata så vet jag att hon är där, ja man får ju upprepa sig en gång eller två med tanke på hur inne hon är i spelet :)

Fredag och jag kom hem. Möttes av exet som satt och småpratade med min väninna. Satte mig jag med och satte på kaffet, kändes som om det var något som inte stämde men jag kunde liksom inte sätta fingret på det. Vi satt en stund och pratade och hade det rätt kul. Plötsligt skulle min väninna hennes dotter och min stora kille gå och handla. Märkligt men tänkte inte mer på det tills jag såg min stora pojkes ögon och leende. Något var på gång. Skrutten ska aldrig börja spela poker...När de gått tittade jag mig omkring, vet inte om jag kanske tittade efter något att göra men insåg rätt snart att det som fanns kvar för mig var att sätta mig ner och bara vara. De hade städat, väninnan och min stora pojk. De hade bäddat min säng, plockat undan, fixat i köket och gjort fint i badrummet. Fantastiska fantastiska vad jag blev glad. Vart nästan tårig när jag såg sängen, den har väl aldrig varit så fint bäddad.

Exet gick hem innan de hann tillbaka, han visste vad som var i görningen men ville för deras skull vara tyst. Han känner mig rätt väl och förstod nog att det som skulle komma var en gest som skulle värma i hjärtat på mig och ville nog inte förstöra överaskningen.
När de kom tillbaka från affären förpassades jag snart till vardagsrummet, inte fick jag vara i köket och se vad som pågick. Förstod att det var något riktigt speciellt då jag gick in i sovrummet och såg en ros på kudden.
En ros på kudden kanske inte är särskilt speciellt för en del men för mig var det första gången i mitt liv och med blanka ögon gick jag ut och satte mig i vardagsrummet igen, det var nog inte meningen att jag skulle sett rosen riktigt ännu. Jag satte mig och väntade och väntade hörde hur de stökade därinne men jag satt vackert kvar och väntade och för nån som känner mig så vet man att jag väntar inte, jag är nyfiken och jag vill liksom veta nu eller för fem minuter sen...

Strax kom de ut och tog med mig in i sovrummet för att visa bäddningen och rosen, plötsligt hade där tillkommit två toblerone brevid rosen också. Otroligt vilka goingar. Sedan gick vi bort till köket, där en bukett blommor väntade, en stor bukett och två mindre vaser, ljus var tända och på bordet fanns ost och kex, chips och godis, melon och så badsalt så jag efteråt kunde lägga mig i badet och bara vara. Jag vet inte varför jag förtjänade en sån kväll men den var fantastisk, och jag kände mig sådär ompysslad och bortskämd men jag frågade inte utan valde att bara njuta av ögonblicket.

En rofylld plats

Ibland kan dagarna kännas lite så, ensamna, orättvisa eller bara lite så oroliga. Jag hade en sån dag igår, inte så att jag någonstans mådde dåligt men jag hade en del att fundera på. Hjärnan gick på högvarv och tankarna gick från än det ena till än det andra, jobb, familj o framtid. Ja, har det väl börjat så är snurret igång. Någonstans har jag hört att man har tio sekunder på att stoppa en tanke. Jag hann inte stoppa. För att skingra lite och få lite ro åkte jag till en fin plats. En rofylld plats.Kyrkan och mammas grav.

Någonstans så gnager väl alltid samvetet att man åker till graven för sällan. Ganska tokigt egentligen, då jag vet att jag mår så gott när jag varit där. Just igår sken solen och det var sådär härligt varmt. Jag vet att pappa valde den platsen åt mamma just för att solen nådde dit och mamma älskade solen och så var platsen även en bit ifrån motorvägen så hon alltid skulle få lugn. Väl där satte jag mig på huk och rensade bort några vissna blommor, lite spindelväv hade fått fäste mellan sten och blommorna. Rätt vackert men jag valde att ta bort den, kändes som så påtagligt att det var länge sedan jag varit där.

När jag väl var där passade jag på att ta rundan runt kyrkan. Så himla vackert med vattnet som glittrade i solen och träden som speglar sig. Var tvungen att stanna flera gånger bara för att andas och titta på allt det vackra. Satte mig sedan en stund i minneslunden. Vart nästan tårögd när jag såg alla blommor, brev och fina stenar som låg. Gåvor som vi som saknar lagt för att på något sätt försöka hålla kvar, på något sätt försöka visa att de fortfarande finns kvar hos oss. Att vi saknar.

Sitter jag sådär, så inser jag rätt snart att jag är lyckligt lottad. Det finns så många som inte får vara med längre, inte längre uppleva. Själv får jag vara med varje dag, jag väljer själv hur mycket jag vill uppleva men jag lever. Jag får se mina barn växa upp, umgås med min fantastiska familj, träffa vänner. jag får se de första knopparna på våren, känna hur hela kroppen får gåshud av det första doppet i det kalla vattnet på försommaren, känna hur solen värmer min kropp under sommaren och sedan se de första bladen falla, känna fukten i luften och känna doften av hösten och sedan de första snöflingorna som smälter mot kinderna. Plötsligt kändes mina funderingar rätt små och jag såg mig om en sista gång och memorerade. Vackert. Sedan åkte jag därifrån, passade på att åka förbi fina vänner på vägen hem, bara för att säga hej. Det var ju liksom så länge sen o det är ju egentligen så enkelt. Ett samtal bort så är vännen där.

förändring?

Så var det dags igen...Nonchalerad, Ignorerad. Märkligt men jag kanske är den personen. Den där som man tänker att man kan behandla lite hur som helst för hon blir ändå inte ledsen eller påverkad. Hon är ju alltid lika glad ändå. Utåt ja. Kanske har kört lite för mycket med
-men de gör inget
så folk verkligen tror det. Själv tror jag mer den där frasen blivit någon typ av försvarsmekanism, eller att jag inte orkar ta strid, eller inte vill orsaka att någon annan ska känna dåligt samvete gentemot mig. Klart att även jag kan känna mig sårad eller ledsen ibland eller bara bli påverkad av hur något utvecklar sig eller någon behandlar mig eller mina nära eller för all del, hur jag behandlar och agerar gentemot andra. Självklart kan jag också agera rätt omoget och icke genomtänkt ibland.

Måste börja fundera över när jag använder dem, orden, så de får rätt innebörd igen. Jag menar, gör det inget, så gör det inget men gör det något så gör det ju det och då måste jag för att få till en förändring kanske agera istället för att ducka.

Från och med nu...typ...kanske

Men de gör inget

Det finns ju det som är inne som är inne och det som är inne fast ändå ute och sen finns det de där som man tror är inne men oooops tydligen var rätt ute. Jag är en sån...en sån som liksom aldrig riktigt är särskilt inne eller jag kanske inte riktigt bryr mig så väldigt egentligen. Eller så behöver jag bara ganska långt tid på mig för att lyckas få saker att växa på mig eller lära mig gilla någe nytt. Men det är liksom lite jag, är väl typ alltid tre år efter modet, vare sig det gäller kläder, make up, inredning eller annat. Men de gör inget, de e liksom jag.

Det finns ju de där stenarna som i dagsläget finns i varenda inredningsbutik eller mysbutta. Stenar med text, typ:

• Harmoni 
• Lycka
• Kärlek
• Hjärta.
• Idag är början på resten av ditt liv

Rätt fina faktistkt men vad ska man ha dem till. Avstressande sten att krama om, eller sådär i silen i handfatet och låta vatten strila över, eller på fönsterbrädan eller vaddå. Dont get it. Men å andra sidan har det säkert inte gått tre år ännu, så snart sitter jag där i ett hem fyllt av stenar med fin text.

Å andra sidan är de rätt dyra de där stenarna och då kan man ju spara rätt bra  med pengar och göra en riktig sån familjegrej av det. Ha en sån "Plocka din egen sten" dag och så ger man sig ut på stenjakt och när man kommer hem tvättar man sten tillsammans och sätter sig i köket med te och saft och fika och sen författar man liksom sin egen text. Jag menar, det behöver inte bli så pretto då. Man kan ju få till precis vad man vill. Typ;

• Det blir inte bättre än såhär 
• Det som hände igår har hänt imorgon också 
• Tjafs kan leda till försoningssex
• "En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem".

Herregud, finns ju hur många som helst. Tror man kan ha rätt skoj faktiskt. Kanske nåt man ska göra med väninnorna vid nästa vinkväll :)
Faktum är att en väninna till mig hade funderat lite över det där med stenarna för en tid sen och funderat lite över vad det skulle stå på min sten. Ganska snart hade hon kommit underfund med en klockren. "Men det gör inget". Det är så jag, vad det än är, så nog fasen avslutar jag med ett
-Men de gör inget

Min fantastiska far

Pappa


Jag må vara barnslig men jag har verkligen världens bästa pappa. Han är fantastisk. Hans lugnande röst, hans kloka ord, hans snälla ögon, hans positiva sätt. Han har hjälpt mig att bli den jag är, även om jag fortfarande har massor av områden att utveckla, förbättra, så trivs jag rätt bra med den jag är och jag vet att han är stolt.

Är jag ledsen så finns han där och lyssnar, kanske ibland lite orolig för mig men han finns där och han lyssnar. Alltid. Han försöker komma med lösningar även om jag rätt ofta inte är mottaglig utan är fortfarande rätt mycket ”kan själv”.

Finns nog ingen som är så positiv som min pappa, det är sällan jag hört honom tala om ett problem utan en lösning…

Mina ”kan inte sitta still” sidor och ”social-vill helst inte vara ensam” sidor, ja de kommer nog direkt ifrån pappa. På både gott och ont, visst, vi kan båda sitta och läsa böcker och bara vara men helst bara en stund, sen vill man ju göra något också. Kanske ta en promenad, eller varför inte två och råkar det bli så att man blir ensam så ringer man gärna, kanske att man kan ta en fika eller nåt.

Är jag arg och uppe i varv så försöker pappa gärna hjälpa mig på rätt köl igen. Kanske inte det lättaste alla gånger då jag är envis som få, i och för sig är ju detta en sida ärvd av honom och han är stråt värre än mig (o då har jag ännu inte nämnt min storebrors envishet :))

Jag minns när min bror och jag var små, nu är det ju gamla minnen och gamla minnen kan förskönas, förbättras, förändras och när man är yngre så är ju upplevelsen en annan än vad man skulle upplevt idag. Vad jag försöker säga är att pappas upplevelse kanske inte är densamma som min… svammel…igen… Hur som helst så vill jag minnas att vi ofta hjälptes åt, alla tre, skulle det städas fick vi alla olika uppgifter, dammsuga, torka listerna(japp, på den tiden torkades lister…jag kan väl inte minnas att jag någonsin gjort så här hemma…ja kanske eventuellt att jag dragit dammsugarn en sväng över listen om det ser lite för jävligt ut…), sopa trappan, lilla toaletten, stora toaletten. Men det gick fort när man hjälptes åt, vi var och är fortfarande rätt sammansvetsade, även om pappa var den som fick göra det mesta.

När det gällde matlagning så var det nog mammas grej men när hon inte längre fanns med oss så vart det ju liksom tvunget för fantastiska pappa att ta tag i eller lära sig. Till en början var det nog rätt mycket samma maträtter som bjöds på men pappa är inte den som ger sig. Finns idag ingen som lagar så fantastisk mat som min pappa, ja det ska vara min svägerska som kvalar in och delar första platsen. När pappa väl gjort maten hade vi en sån regel att den som lagat maten slapp diska och plocka undan så den fick storebror och jag ofta ta. Finns väl ingen som kunde klocka sina toalettbesök som storebror min. Hopplahey, var det färdigätet…oooops got to goooo….oj, sorry har du hunnit plocka klart… Mr Blindskitare liksom…men det gör inget, hade det inte varit för storebror hade jag inte varit så bra på att diska som jag är idag :)

Vad jag egentligen slutligen vill säga eller få fram är att pappa har en förmåga att alltid få mig att känna mig varm i hjärtat, tacksamhet. Våra diskussioner kan ibland vara djupa och det är ofta vi inte riktigt håller med varandra men vi accepterar och respekterar det (ja när han erkänner att jag har rätt vill säga :) ). Det är svårt att med ord förklara hur fantastisk han är men har skapar ett lugn hos mig och jag vet att vad det än gäller så kan jag alltid komma till honom och när jag än vill så är jag alltid välkommen.

Och bäst av allt, han har alltid en kram till övers till mig, en varm famn som har funnits där sen jag var liten och den skapar fortfarande samma trygghet som då.

I en fin värld så har alla en lika fantastisk pappa som jag.

Underbara, fantastiska, bästaste pappa, så tacksam som har en sån som du :)

Jag, en miljonär...

Var i ett centrum idag. Ja inte för att shoppa utan för att köpa lunch. Såklart jag råkade hamna på sidospår och kollade efter den där klockan jag ville ha och sen var jag ju bara tvungen o gå in i BH affärn, ja menar, det var ju REA!!!. Hur som haver, så går jag där i godan ro när jag kommer fram och ser några lite så skärrade människor. Jag överhör ett samtal
- har du ringt?
- men vart ska vi ringa då?
- det är väl bara att köra ett ett två?

Då blir jag sådär nervös, eller får puls, ser mig omkring och undrar vad som hänt. Då ser jag honom, en farbror ligger medvetslös på golvet och blod pulserar från hans huvud. Kvinnan som sitter på huk brevid honom tittar ömsom på honom och ömsom på alla oss passerande med stora blanka, skärrade ögon frågar hon bedjande.
-finns det någon som kan sjukvård???
Ingen tycks kunna. Jag kan inte heller. Känner mig rätt underlig inuti. Känner mig dum som bara passerar men vad ska jag göra. Det står en hord av människor runtom där alla tittar och försöker hjälpa på sitt sätt. Jag vänder, inser att det finns en informationsdisk i centrum. Där måste de ju ha koll på vart första hjälpen kunniga finns. Jag ilar, kommer fram till disken o frågar centrumvärdinnan
- hej, har ni någon sjukvårdskunnig i centrum. Det ligger en medvetslös man borta vid cafét.
Hon såg frågande ut men fann sig fort
- okej, jag ringer på ordningsvakten

Han var där i ett nafs o sa att en kollega redan var på plats men att han var på väg han också.. Kändes rätt gott i hjärtat, när han gick iväg med sjukväskan, jag hade gjort något iallefall, även om det kanske inte skulle hjälpa den skadade mannen. Gick bort till restaurangen och beställde min mat. Det tog en stund. Väl klart var jag tvungen att passera igen. Mannen låg kvar, fortfarande med slutna ögon, de hade fortfarande inte fått slut på blödningen i hjässan. Kvinnan som satt brevid hade tårar rinnande längs kinderna. Jag fick lite sån ångest. Det kan hända på en sekund, så slås liksom så mycket i spillror. Det där självklara är plötsligt inte helt självklart längre.

Jag tror att det är viktigt att vi då och då påminner oss om allt det bra vi har i kring oss, kanske visar en ödmjukhet och tacksamhet inför det liv vi lever, de vänner vi har, barnen, hälsan. Visst, vi har alla saker vi går och ältar eller är besvikna över, stort som smått men sätter man det i relation till att kanske inte få vara med alls eller att vi mister den där som betyder mest, ja då kanske de där sakerna plötsligt blir rätt små.

Fundera lite själv, vad är du tacksam för? Själv har jag en fantastisk familj, underbara barn, vänner som stärker mig, ett jobb som utvecklar mig och jag är vad jag vet idag kärnfrisk. Som en klok vän till mig brukar säga "har man hälsan och är frisk så är man miljonär" och tänker jag så, så är jag definitivt en miljonär!

Karriärister liksom

Snillen spekulerar, ännu en fantastisk ide på affär…


Vi diskuterade vuxenmaterial idag och insåg att det mesta finns representerat på nätet bild eller filmvis och det är kanske inte det som är grejen. Vill man verkligen åt hela filmen liksom eller vill man inte få fundera och göra sig sin egen bild. Tjejerna och jag hade sedan en lång utläggning om erotiska noveller och de ansåg att jag var mest lämpad att skriva dem… hur tänkte de nu?
Med tanke på bokens natur insåg vi att boken borde vara skriven under pseudonym och då var vi ju tvungna att komma på olika alternativ till namn på författaren. Förslag vi hade uppe var Fladdermusen, Bella Blygd eller för att förfina det hela Bella von Blygd. Vi får spåna vidare på denna. Jag behövde visst inte ha något material klart innan årsskiftet så jag har ju god tid på mig.
När vi ändå var på ämnet fortsatte funderingarna. Jag menar, tre affärskvinnor kan ju inte med att sitta och diskutera ting som inte genererar något. Äpplet kom då med den geniala idén om en kalender. En kalender för alla. Varje månad unik, självklart är Äpplet med tillsammans med olika förmågor av manlig karaktär, poserande i olika förslag på ställningar. Självklart finns till varje månad en instruktion med för själva utövandet, lite tips och trix. Dryckesförslag samt även middagsförslag för att underlätta med lite lättsmält mat utan risk för eventuell gasbildning, pratiga magar, svullna magar eller bara en alltför stor mättnadskänsla. Kalendern skall även varje månad innehålla erbjudanden från olika samarbetspartners, sexiga underkläder, tips på lite skojsiga toys osv. Självklart kommer karlarna vara från alla samhällsklasser, olika typer av nationellt ursprung samt blonda, skäggiga osv osv. Alla typer ska finnas representerade för att alla kvinnor ska känna att det finns något som tilltalar även dem . Kalas, helt enkelt en genial idé.

Intresse för kalender samt novellbok anmäles med fördel här, direkt på bloggen. Sjävklart distribueras både bok och kalender i diskret förpackning signerad. Återkommer såklart om pris, kan bli rätt högt. Inga anmälningar är bindande och det finns absolut inga garantier för distribution av varken bok eller kalender.

kisse kisse kisse

Vaknade av att någon brottade ner min vänsterfot, en liten kissebebis, den andra stod o blängde mig i ansiktet och nosade. Ett lite annorlunda uppvaknande men mysigt. Lillkillen vaknade med ett leende. Överlycklig över de små kissarna som ville vara i vårt rum. Plötsligt hoppade båda kissarna upp i stora killens säng


-men va fasen gör du????
-Heeeeeej :)
och så jätteleendet. Vilken morgon vilken lycka, hos oss alla tre.

Medan pojkarna myste gick jag upp och satte på kaffe, gick sedan ut och satte mig ute på altan och myste i solen. Varmt, härligt, ensamt. Ja, sånär som på den tandlösa gammelkatten som ville gosa. Härligt!

Efter storfrukosten för tio personer åkte vi till klipphällarna och badet. Fantastiska vy. Vilken idyll. Barnen lekte på klipporna och spelade fotboll tills de fastnade för krabbfisket. Herregud, de stod i timmar och bara fiskade och fiskade. Hinken kryllade av stora äckliga grå varelser med klor. Kändes plötsligt grymt tacksamt att jag ännu inte badat. Finns inte på världkartan att jag tänker dela vatten med sånna bestar!

Semester!!!

Jajemen, idag startade semestern på riktigt. Regn. Japp, vad är en semester utan lite regn . Dessa regniga dagar skapar ju ofta den där kravlösa sommardan när man får vara inne, mysa i soffan o bara vara utan att få dåligt samvete för att man försummar en fantastisk solig dag ute. Just idag var det inte mycket att försumma. Vi, pojkarna och jag skulle åka till västkusten. Mys på hög nivå. Tre ensamma mammor med deras totalt sex barn i ett havsnära hus. Kan det bli bättre??? Jag såg idyllen framför mig men insåg att först hade pojkarna och jag ett gäng mil att avverka i min fantastiska lilla dvärgbil… Väl förberedd med spypåsar, kuddar, skivor, böcker, äpplen, bananer, choklad och dricka kände jag mig redo för resan.


Bilen som skulle ta oss de 55 milen, en toyota yaris…tre cylindrig var fulltankad och nytvättad. Det här skulle gå som smort. Rätt nöjd med bilen faktiskt, den drar liksom inte mer än 0,46. Billigt o bra, passar fröken Anna förträffligt. Vi började rätt lugnt men efter ett tag så blir man liksom lite less och vill komma fram, den stackars bilen fick jobba järnet. En liten Yaris är ju inget annat än en liten Yaris och det är som att den bestämmer själv när det är dags att köra om…vet inte hur många gånger som jag la mig i ytterfil för att köra om för att snart inse att wtf…jag kommer liksom inte om och får lägga mig bakom igen… Rätt surt och nästan lite genant men har man en yaris så har man… Ja, det funkade finfint när det var nerför  å andra sidan efter ett par mil var det som om bilstackarn kände sig tvungen att låta mamsen få som hon ville och då funkade det finfint. Det gick foooort  men tryggheten som man kan känna i en större bil finns inte. Varje liten vindpust sög tag i bilen så nu har hon lärt sig…Alltid 10 i 2, båda händerna på ratten.

Den där bilen som förut inte dragit mer än 0.46 drog plötsligt 0,57…Inte riktigt sams bilen och jag. Inte pojkarna i baksätet heller men mamma Anna höll god min. Bara ett par småvrål som inte hjälpte det minsta. Å andra sidan efter sex timmar sittandes i en bil fastspänd, så kanske det lätt blir så att man liksom får lite tvångstankar och måste reta sin bror på än det ena och än det andra sättet och självklart måste man ju nästintill klättra ut genom fönstret när bilen står still i väntan på färjan. Det var då det brast för mamma Anna. Ordentligt…Tack o lov var det bara färjan tre minuter och tre minuter bil så var vi framme. Där väntade minsann tjejerna, vinet och osten. Och plötsligt kändes resan rätt okej igen. Det här blir bra. Kan inte bli annat än mys!

Problem eller icke problem, det är frågan

Taskbar...min sketna taskbar på datorn har låst sig så den är liksom fast där nere hela tiden... Mycket irriterande för när jag chattar på fejsan så ser jag liksom inte när jag skriver och jag avskyr att upptäcka stavfel för sent.

Jag tror jag har ett litet sånt kontrollbehov typ men jag jobbar på det :) Inser också att mina problem tycks ganska små och egoaktiga med tanke på att vi har rätt många andra i vår värld som har det rätt mycke sämre, jag menar de kanske inte ens har en dator liksom...Nästan att jag lät som en liten artonåring som tuggar tuggummi och pratar med vänninnorna på tunnelbanan... Vad jag syftade till egentligen är ju att det finns många som har det betydligt sämre och att mitt lilla problem är ett riktigt sånt litet I-landsproblem om ens det. Skulle väl egentligen kanske inte ens benämna det som ett problem men nu vart det ju liksom just nu som ett problem för mig.
- Bert Åke kanske upplever sin första date med drömtjejen som ett problem just i detta nu för att han vet att skon strax ska av och han har ett hål på strumpan som han helst vill undvika att visa. I min värld så kan alla råka ha en trasig strumpa och det är inte hela världen.
-För handmodellen Beata Lotta kan det ju kännes riktigt ruttet och problemigt när hon på morgonen innan det välbetalda handmodellsjobbet öppnar sin makrillsburk och bryter nageln. Shit, vad göra???
-Ego-Arne som väger 207 kg med kläder,att det är med kläder är viktigt att nämna för Ego-Arne, har precis ätit opp sista chokladbiten med torkade jordgubbsbitar i och upptäcker till sin fasa att det i skafferit nu var tomt och affären stängd. Mmm, ett litet problem för mig men är man sugen så blir det ju såklart ett rätt stort problem...
-Sen har vi ju självklart Henrietta som gick till badet och hoppade i och till sin fasa insåg att det var den ätbara utstyrseln hon satt på sig...där skulle jag nog också känt att jag skulle haft ett problem...
Sen har vi såklart, hemlösa, de som far illa, svält, sjukdomar och andra riktigt stora problem. Jag väljer att inte gå in på dem för då behöver jag bli sådär djup o klockan är mycket, jag är trött och det jag skriver hjälper dessvärre inte. Men jag la en slant idag till Ronald Mcdonalds barnsjukhus och det känns ju bra :)

Taskbar till problem till , shit vad jag kommer från ämnet...Taskbar ja, vem fasen beslutade att det skulle heta taskbar? Eller jag som svensk skulle kunna uttrycka det som Task-Bar. Jaa, för all del en task-bar, är väl egentligen som en O larrys -bar eller vilken sportbar som helst. Massor av karlar som.... Näää det blir fel. Är det en task bar så är det ju liksom en bar full av taskar. Nu gillar ju inte jag ordet task eftersom jag tycker det låter lite lågt och taskigt hahahaha.
Ungefär som Cock-Pitt, vem bestämde det??? Inte heller ord som jag gärna uttalar högt men det mesta är ju rätt mycke enklare att skriva.

Task-Bar för Singlar, när du själv får välja. Jajemen, kan vara en affärside om något. Den bjuder jag på :)
Nu natten

Ledarskap

Märkligt...Jag har inte kommit i säng före halv ett på en vecka. Känner mig helt slut som artist och ögonen är tunga som dasslock. Ändå sätter jag mig framför datorn och skriver...har absolut nada att skriva om men nog fasen sätter jag mig. Allt för att slippa gå och lägga mig, vilket i och för sig är skönt. Ja, gå och lägga sig alltså men det är ju liksom så att jag kanske kan missa något då. Eller var det ett krav eftersom jag kände att det var länge sen jag skrev och jag hade faktiskt en lugn stund. Japp, så istället för att gå och lägga mig klockan 2215 väljer jag att skriva blaj...
Var på en ledarskapsutbildning härom dagen. Jajemen, nu har hon ett diplom att sätta på väggen. Jag har nu gått en ledarskapsutbildning och därmed får jag nu leda...hehehe...och jag som har storhetsvansinne:) Jag kommer ta på mig min vita skrud och inta liggläge, samtidigt som jag matas med vindruvor och fläktas för att inte bli för varm. Jag har ju fått lära mig att man måste delegera :) Dessutom ska jag coacha mina medarbetare till att själva få fram en lösning. Har jag plötsligt blivit övertalig??? Näää, jag kan ju liksom delegera fläktandet!
Väl där fick jag lära mig massor, hur det än är och hur lite tid man egentligen har över så är det bra att faktiskt avsätta lite för alltid lär man sig något. Alltid tar man med sig något. När det gäller ledarskapet handlar det mycket om att få förståelsen för hur man själv fungerar och att alla är olika och tar till sig saker på olika sätt. Själv fick jag lära en himlans massa om mig själv. Jag kan tydligen bli väldigt dominant och bestämd...märkligt för den sidan har jag själv aldrig upptäckt...typ. Uppenbarligen ska jag vara rätt trivsam att vara kring. Jajemen, den skriver jag under på. Älskar att umgås med just mig :)

Sen gjorde vi ett sånt kommunikationstest....Där jag insåg att jag hade två punkter jag verkligen borde ta till mig och öva på
-Lyssna intresserat och ta till mig info trots att jag tycker det är sååååå grymt ointressant och inte tycker det rör mig. Har mest koll på hur talaren ser ut och om den kanske är nervös, kanske borde noppa ögonbryn eller...Eller så börjar jag dagdrömma och fundera kring vad jag ska göra sen eller hur jag skulle gjort samma presentation eller hur jag kommer se ut när jag börjat träna igen eller hur den där snygga karln som jag såg på tåget för sju år sen söker upp mig och bara är sådär tokkär i mig och ger mig allt jag vill hade och lite till och så....så var jag där igen...Jag ska alltså börja lyssna bättre. Det var dit jag skulle komma. Dessutom, japp för det var en punkt till ska jag tänka på att;
-veta vad jag vill med min kommunikation och alltid ha en tanke bakom. Så långt ifrån mig man kan komma. Svammelmaja i hög person kan liksom inte planera pratet eller det jag vill säga. Det liksom mest ploppar ut. Måste jobba på det.
Men diplom i ledarskap, ja de har jag allt :)
Mitt nya ledord är
-Gört! ;)

ja, för de ska ja

Ja a, e re inte de ena så e re re andra. Ja jag förstår ingenting, utan snurrar mest bara med och undrar hur än  de ena och än de andre gick till. Galet, jag vet inte. De e väl klart det är bra men ändå totalknas. Lite less, har ingen aning, förstår inte, funderar för mycket. Såg i morse på "en gång i Phuket" och funderar lite på det där med ekorrhjulet. Hur tänker man egentligen, hur mycket styr man egentligen och med hur mycket gillar man bara läget. Tänk att bara packa en väska med det nödvändigaste, ta med knoddsen och bara åka iväg. Till värmen och bara vara. Ta dagen som den kommer, låta kroppen få hinna med att få sitt, låta sinnet få vara här och nu och hinna känna efter. Vad vill jag liksom.
Träffade min "syster" häromdagen. Ja nu är hon inte min syster på riktigt men hon vart som en syster och hade jag haft en syster så skulle hon vara som hon. En fantastisk tjej, man ser liksom i ögonen, pigga, glittriga ögon att hon mår som en sessa.
Vi stod och pratade en stund och det kändes som om det var igår vi sågs sist även om det kanske var några år sedan. Några år, som i tio år sen...hon såg precis likadan ut om inte ännu finare. Hela hon utstrålar värme och energi. Visst, hon är säkert precis som oss andra att hon trillar in i ekorrhjulet ibland men det kändes som om hon försökte vara här och nu, vara precis där hon själv vill, både relationsmässigt och jobbmässigt o jag tror även själsmässigt. En fin tjej, som jag har massor att lära av.
Men jag ska börja nu. Ta hand om mig. Vara den jag vill vara. Göra det jag vill göra, när jag vill göra det. Självklart så styrs man ju av omgivningen stundtals men det man har möjlighet att styra över tror jag att man kan må bra av att kontrollera. Okej, jag avskyr ordet kontroll men det är inte så jag menar utan mer bara se till att jag är bossen över de tillfällena.
Söka den där solfläcken i vardagsrummet, lägga mig på rygg precis där och sätta på hög volym på stereon, då är jag här och nu. Det ska jag göra :)

Tjock korv...

Kom hem sent ikväll och för att hinna med middag med boysen körde vi en korv med bröd middag. Ja inte sån där hotdog- euroshopper korv utan sån riktig. 92% kött liksom! Nu är ju korv, korv, så hur gott är det? Men ungarna gillart och mamma Anna fixart så någon gång ibland funkar det.
Lite disk blir det också så det är verkligen en win win. Att vi dessutom sitter och tittar på en fars på tv gör ju kvällen till något unikt, märkligt, lite otäck men mysigt på samma gång. Avskyr egentligen såna där revyer eller farser eller vad de kallas. Jag kan vara grymt fånig, larvig och töntig själv, men att se tramset på tv, det går liksom inte. Barnen tittar dock förtjust och skrattar titt som tätt. Själv tittar jag på dem som ett frågetecken, förstår inte riktigt det roliga, men att se solstrålarna le och skratta, ja då kan jag lätt offra mig :)

Ja se korven ja. Kom och tänka på ett tillfälle när en väninna och jag satt i centrum och fikade. Vi hade precis satt oss och var som vanligt på rätt gott humör. Plötsligt överhörde vi en diskussion vid bordet bakom, ett äldre par där mannen var väldigt upprörd. Själv tycker jag att det är rätt svårt att fokusera när folk är lite för annorlund i min närhet. Jag blir lite så, på min vakt, måste hålla koll, så jag tappade ju helt mitt och väninnans samtal (snygg-eva by the way) och lyssnade på de äldre paret där mannen höjde rösten mer och mer och tanten försökte blidka.
-Jag VILL HA EN TJOCK KORV!!!
-ja men jag har redan beställt, det kommer snart, vi får vänta lite
-MEN JAG VILL HA EN TJOCK KORV!
-JAG VILL HA EN TJOCK KORV NU!!!
Jag tror mina ögon var stora som tefat. Herregud, hur sugen kan man bli liksom....
-lugna dig nu, det kommer
-JAG VILL HA EN TJOCK KORV NU, ANNARS GÅR JAG HEM!!!
ganska snart lugnades diskussionen, skulle tippa att farbrorn fick sin korv... Förvånade tittade vi på varann. Vad hände liksom, försökte få till en förståelse och visst, det är klart jag förstår. Vem vill inte ha en tjock korv liksom???
Det var nog lite tokigt att Snygg-Eva och jag skulle ut på byn och kalasa just den kvällen eftersom detta minne var så färskt, så nära och fortfarande rätt fnissigt. Det undgick nog ingen att vi ville ha en tjock korv...stackars korvgubben utanför Golden...

Protokollet

Var på konferens med mitt arbetslag idag när chiiiiifen frågade vem som ville, eller kunde, eller liksom hade lust att offra sig att skriva dagens protokoll. Rummet blir snabbt kallt obehagligt och dött. Plötsligt är man tillbaka in i skolsalen och fröken frågar vem som vill läsa högt i boken och alla barn liksom samtidigt borrar blicken djupt in i boken, allt för att slippa. Allt för att slippa läsa för högt för de andra, staka sig eller hela tiden sitta på helspänn. Den stora skillnaden nu var att vi var ett gäng vuxna människor som alla satt och stirrade in i telefoner, datorer eller ut genom fönstret. Jag tror inte chiiifen lyckades möta någon av våra blickar- Allt för att slippa bli vald. Döm om min förvåning när jag hör min egen röst säga
-jag kan görat...
men va fan, hur tänkte jag nu??? Osmarta kvinna. Själva uppgiften är väl egentligen inte betungande i sig men nu är ju jag sådär lite märklig så jag kan prata till förbannelse och tycker att allt är lika intressant eller viktigt och jag är dessvärre precis likadan när jag skriver texter för mig själv, hoppar mellan ämnen. Mycket rätt ointressant men det är liksom jag, måste ju passa på att få ur mig alla ord liksom. Finns säkert sånna som orerat ihjäl sig... Min bror har sagt både en och två gånger att jag ska kasta in de där orden i en påse, skaka om o sen ta ut dem igen, så kanske man förstår...Ja, jag kanske inte är världens tydligaste jämt :)
Hur som helst protokollhelvetet...de e ju de, jag kan ju liksom inte hålla mig till ämnet...Insåg ganska snart när jag skulle renskriva protokollet från idag att jag är INTE gjord för att skriva affärsmässiga protokoll...man skulle lika gärna kunnat spela in hela mötet med tanke på att jag absolut INTE kan vara kortfattad...
Ligger på fyra sidor redan och vi har hela dan i morgon också... Kanske ska göra en bok av det "protokollet"

Ljuva 80-tal

Efter ett par dagar hemma efter semestern så inser man ganska snart att vardagen är ikapp. Semestern är ett fint minne men väl hemma är det dags för prioriteringar igen för att hinna med. Men eftersom jag är en liten übermenschen så fixar jag det galant! Ligger kanske lite efter både här och där, men jag gör så gott jag kan och känner mig bekväm i det. Ja, det ska vara tvätthögen och jag som kanske inte riktigt är sams just nu men jag ska nog se botten på den också, fast kanske inte idag eller imorgon men sen får vi se :)

Var hos min bror igår. Ja, nu var ju inte han hemma eftersom det tydligen går någonting som heter EM på tv, så han prioriterade att träffa ett gäng neandertalare för att dricka neandertalsdricka och se på pojkar som jagade en boll på en gräsplan. Jag gillar devisen "vi gillar olika". För storebror och jag gillar definitivt olika men betyder rätt mycket för varann iallafall. Jag tror det där med att gilla olika är rätt bra, finns ju alltid någonting och prata om då. Jag kan prata ansiktskrämer till förbannelse och tycka att det är ett måste att köpa de dyra för de är bättre, där tycker vi definitivt olika, när det gäller fiskar så finns det bara malar, guppis och guldfiskar för mig och de simmar i ett litet akvariehav. Vackert, stämningshöjande. För storebror är det en hobby och han kan ju allt från vilka växter som passar med vilka, hur man ska få bort mosshelvetet och guppi e inte guppi utan de e L42 eller L897 o alla fiskfamiljer har liksom massor med olika grupper inom familjen. Äh, ja jag vet inte. Jag är imponerad över kunskapen och att han tycker det är så kul men för mig är som sagt en fisk en fisk, en stor fisk eller en liten. Jag kan sträcka mig till att det finns söta små malar också men jäpp vi tycker definitivt olika :)

Gårdagkvällen blev mys. Skulle bara åkt över med ett bilbatteri till storebror och sedan åkt hem men dessvärre öppnade svägerskan min en flaska rose och hällde upp ett glas åt sig själv, smög liksom lite lätt förbi glaset vid mig och frågade
-du skulle åka hem eller? Du vet att du får stanna...
mer krävdes inte för att jag skulle sitta där med ett vinglas i hand. Mys. Vi åt god middag och några vänner kom över så var ju såklart mina rara brorsöner hemma. Inser att jag måste anpassa mig efter deras ålder, de har blivit så stora och jag har liksom inte hunnit med. Måste börja tänka på hur jag uttrycker mig, de ska ju inte behöva bli generade eller skämmas över sin fantastiska faster. Inte idag och inte i morrn, sen ska jag skärpa mig...kanske :)

När vännerna gått slog min svägerska och jag igång spottan och en massa åttitalsklassiker kom upp. Vi körde danstävling, vi var nog lite i gasen båda två och stod och åmade oss lite kring dörrposter o väggar, körde riktiga åttitalsmooooves. Skulle säga att vi nog var rätt grymma...ja nu var det ju ingen som såg oss som kan bevisa motsatsen så jäpp vi skulle nog vinna både de ena och de andra med movesen. Vi hade kul iallefall och dansade oss svettiga o andfådda. Vi körde hästen, gäddhänget, fjärilen, jucket, fotvift. You name it, we did it. Körde till o med åttitalshåret med mindre framgång...

Sen valde vi och se en film, change up, en riktig under bältet film men det jag såg gjorde att jag skrattade högt. Ja, allt blev liksom svart både för svägerskan och mig. Vaknade lagom till eftertexten o då var klockan dags o sova...

Kontrasternas kvinna...de e jag

Jag har så många som jag bryr mig om, så många jag tycker om och vill så väl. När de mår dåligt så vill jag gärna vara den som finns där, krama om och stötta, försöka komma med goda råd eller bara lyssna. Likväl som jag vill finnas för dem så vet jag att de finns där för mig, till hundra procent vare sig jag vill det eller inte. Det är det som gör det svårt, jag ser det som att jag är världens tråkigaste, grinigaste, gnälligaste när jag behöver vara negativ och jag tycker inte om den sidan av mig själv.

Avskyr känslan när saker runt i kring mig blir övermäktigt eller icke hanterbart, när jag börjar tvivla på min förmåga och känner att jag inte riktigt räcker till. Blir sådär ledsen i kroppen när folk i min närhet vill ha min hjälp och jag inte har möjlighet att stötta mer än genom att lyssna. Känner mig svag. Hatar när jag känner mig svag och liten och då stöter jag hellre bort och försöker lappa ihop själv. Som om jag måste vara den där starka hela tiden.

Jag förstår inte varför jag har så skilda krav på mig själv och andra, varför jag inte ser på samma sätt när andra kanske inte riktigt är på topp som när jag själv inte är på topp. Ibland känns det som om jag försöker skjuta undan jobbiga saker som om, om jag inte släpper fram dem så finns de inte. Jag gör så gott jag kan o kämpar på mitt eget lilla vis. Skulle aldrig komma på tal att jag skulle säga att jag kan inte eller vill inte eller orkar inte. Jag kör, tills det säger stopp.

Känner mig rätt trygg i att jag känner min kropp så pass väl att jag vet när jag måste bromsa. Vet att när det trycker på bakom ögonlocken så måste jag fokusera, fundera, vad vill jag, vart vill jag, är jag på rätt väg och det är okej att gråta. Känner jag det trötta, när kroppen bara vill sova och är slut och minnet stundtals sviker, då vet jag att jag behöver vila. Länge. Jag kan det där, jag vet men ändå så kör jag på som om jag skulle vara någon jävla übermenschen som ska klara allt. Jag vet att jag får vara svag, jag får vara sämst, jag får vara lite mullig, behöver inte alltid försöka vara fin, jag får vara den spralliga, den ledsna, den arga, den frustrerade. Jag får till och med vara sjuk utan att för den delen vara en svag person. Jag vet att jag är bra som jag är trots mina egenheter och brister. Jag är inte mer än mänsklig.
Jag talar ofta med vänner och andra om den negativa spiralen. När man väl börja snurra neråt kan det vara svårt att ta sig opp och oftast är det som roligast när man får hålla sig däroppe och snurra men det är klart, vore livet alltid på topp skulle vi kanske inte uppskatta de härliga underbara extra goa dagarna på samma sätt som idag.

Längtar som till imorgon, ny start, ny dag, nya möjligheter. Det blir en bra dag!

Dinosaurie med bubblor på ryggen

Grekland
Sakta men säkert slöare och slöare. Nog har vi ställt klockan på nio alltid men det är ju inte det samma som att gå upp och äta frukost… samtidigt så har vi ju också blivit mer och mer aktiva. Hur går det ihop???

Även idag startade vi dagen med en milslång promenad, grymt skönt men vilken hetta. Kliade lite på ryggen men det har väl kliat på kroppen förut så det var väl inget jag la någon jättefokus på. Vi njöt av de vackra vyerna och insåg att vi hade både idag och imorgon kvar att njuta av detta mysiga, denna totala avkoppling och avstressade miljö. Även om man har en önskan om att stanna så vill man ju väldigt gärna hem också och fortsätta livet därhemma.

Efter promenaden valde vi stranden, vi köpte med oss tomat och frukt och så självklart ett rör pringles salt n vinager. Grymt gott.
Ett snabbt konstaterande från mig var dock att tomat funkar inte på stranden… tomatfrön överallt och det rann och jag grisade för allt jag var värd. Halva tomaten hamnade sedan i papperskorgen. Never again. Sedan la vi oss till rätta i solen, grävde undan de stenar som störde för gump och svank och sen var det dags för njutning i högsta klass.

Jag har ju i och med min dumdristighet sen första dagen valt att inte sola ryggen någe mer men den är fortfarande lite arg. Insåg när jag pratade med Eva häromdagen att upprinnelsen till icke insmord rygg i måndags var en sketen jävla finne. Jajemen, jag hade en finne på ryggen som jag precis bråkat med och med tanke på att den var nybråkad med ville jag ju inte att stackars Eva skulle behöva se eländet, än mindre ta på det. Därav ingen solskyddsfaktor, vilket sådär med facit i hand var lite tokigt. Alla beslut man tar kanske inte är de bästa och det där var väl mitt då…

Som av en händelse kliade jag tillbaka på klieriet på ryggen och kände att den kändes lite märklig…som lite bucklig och och ojämn, nästan lite svampig…
-Eva, har jag blåsor på ryggen???
-Oj…men det ser nog värre ut än det är… sa hon lite så, lugnande
Okej, jag hade en rygg liknande bubbelplast, sån där alla barn bråkar om att få smälla. De enda skillnaderna var att mina bubblor inte smällde och barnen inte bråkade om dem. Valde även idag att inte sola ryggen…ett klokt beslut!

Vi badade för första gången i havet idag, första dagen vinden mojnat och det inte var vågor. Så fantastiskt skönt, mysigt. Men i och med att det är Grekland får man ju räkna med stenar på stranden och i vattnet så det vart till och bada med foppatofflor. Hur sexigt är det på en skala.

Å andra sidan var detta ett jättelyft för Eva med tanke på att hon har svårt att flyta men med tofflorna på som gärna vill upp till ytan kunde hon ligga precis hur länge som helst.

För att få våra tofflor lite mer tilltalande använde vi oss idag av vår extremt kreativa ådra och tog fram ett nagellack och målade blommor på tofflorna. Unika, fantastiska, vackra. Vi satt länge och beundrade våra skapelser. Stolta.

Passade även på att bada i poolen sent, för att jäklas lite med the pooolboy som stört oss varje dag med sitt griniga
-the pöööööl is clöööööösed, pliiiiiiiiiis
Så vi valde att simma runt med kamera och leka sälar, försöka föreviga detta fina poolområde. Eftersom jag älskar att flyta, kanske för att det är en av de få grejer som jag faktiskt är himlans grym på så flöt jag. Eva tog kort. Herregud, jag är Dolly. Bilden lockar fram rattarnas storhet, till och med mitt stackars lilla huvud ser litet ut. Märkligt vad lite flyt i vattnet kan göra…
Surfarbrorn han säga till några andra innan han hann komma till oss, så vi packade ihop oss och gick till rummet där vår rosé väntade istället.

Nu är jag nyduschad och redo för sista kvällen här. Finklänningen är på och ryggen, ja den kliar…

Behöver jag säga att det inte vart Lindos idag heller…

Lindos, den svårflirtade staden...

Grekland
Lindos here we come…trodde vi ja. Vet inte vad det är med den där nedrans staden men den har liksom legat I baktankarna sen vi kom hit men vi har fortfarande inte lyckats komma dit… Tanken med idag var att ta lokalbussen dit. Duktiga tjejer som vi är packade vi ihop våra väskor lite så I lagom tid, åt vår frukost och gick Iväg till busshållplatsen. Det var hett. Antagligen den hetaste dagen vi upplevt här. Då jag kan drabbas av lite lätt åksjuka så var jag smart och tog en postafen (åksjuketablett) innan vi drog. Smart drag. Väl på busshållplatsen slog vi längtansfulla blickar mot taxiståndet och känner man oss så vet man att taxi is da shit. Vi slet oss ifrån busshållplatsen och sprang och pratade med farbror taxichaufför, vi kan kalla honom Konstantilopilus.
-How much to Lindos? Blink blink blink
-55 euros…
Evas och min blick möttes och sa samma sak. Aldrig i helvete, glöm det.
-thanks but no thanks…
-okay, you can take a bus, it takes two and a half hour….
Wtf…två å en halv timme I en varm buss. Finns Inte på världskartan. Vi tog ett snabbt beslut. Vi tar båten i morgon. Punkt.

Stranden lockade så där stannade vi. Hela stranden är full av vackra fina stenar perfekt rundslipade och lena, så där satt vi och mådde sådär prinsessigt. Eva läste och jag samlade stenar för att sedan skriva en del fina ord, namn och självklart en del suspekta ord och fnissade lite åt min egen uppfinningsrikedom…

Värmen var extremt påtaglig även nere vid havet som annars är väldigt vindigt så efter en stund somnade jag och vaknade en stund senare, snurrig till tusen. Vi valde att gå upp till hotellet för att tanka med lite mat. Väl på restaurangen åt vi pizza men jag fortsatte vara lite sådär småyr och trött. Då slog det oss, eller okej…det slog Eva.

-Postafen, det är ju åksjuketabletten du blir slut av, det och värmen.

Såklart. Så efter maten gick vi och badade och sen somnade jag i solen igen. Kanske inte det smartaste eftersom jag vaknade och mådde apa. Gick in på rummet. Mitt bästa beslut på länge. Somnade. Vaknade av att snygg-Eva kom in. Klockan var fem och vi skulle gå och prata med researrangören om vår resa till Lindos.
-Slut, det finns inga platser kvar

Japp, resan imorgon var slut…kanske är någe visst med Lindos. Något tycks ju hela tiden komma emellan. Antingen är det staden som ser till att det inte funkar eftersom det brukar kunna bli viss turbulens när vi närmar oss något eller så är det bara farbrorn i himlen som säger att vi inte är kulturella nog att uppskatta Lindos ännu. Ja, jag vet inte…känns som det kvittar. Vill vi, så ser vi till att ta oss till Lindos i allefall. Finns ingenting som kan stoppa två extremt envisa fantastiska kvinnor som vi!

A touch of paradise...

Grekland
Shit va snabbt man kommer in i nya vanor… igårkväll innan vi somnade pratade vi om att gå ut på en promenad innan frukost om vi vaknade tidigt, typ som vi brukar. Jo hej du…klockan nio ringde klockan och Eva började prata per omgående. Ja det var bäst så, hon hade liksom vaknat mitt i en dröm och tar man den inte på en gång så har man ju glömt bort den… Jag vet inte vad det är hon bearbetar men inatt var det inte kattdrömmar i alla fall utan mer grejer som försvann, ja hon jobbade visst på sjukhuset och byxorna var borta och plompan också…

Där på morgonkvisten förstod jag lite varför vi är singlar båda två… vem orkar liksom lyssna från morgon till kväll, det finns ju så mycket o prata om typ hela tiden. Om det sen handlar om träning, griniga gubbar vid poolen, huruvida det är hund eller kattbajs vi passerar eller om det är en blad eller en bagge på väggen så finns det alltid saker o prata om… i min värld är ju allt lika viktigt och intressant men för en karl så kanske man vill vakna i lugn o ro, klämma lite ratt, gasa lite och sen gå och äta frukost i lugn och ro, sen börja prata, lite grann iallefall. Och kolla texten på tv lite innan man börjar prata såklart…hur kunde jag glömma något så elementärt.
Hur som helst så vart det ingen prommis innan frukost men däremot en lååååång en efter. Vi gick säkert knappt en mil, härliga härliga Rhodos. Vilka vackra vyer, självklart blir man ju kissnödig efter en kvart och får sen gå och knipa resten av vägen men det har vi ju provat förr och det funkar. Jag kan ju säga som så, vi var grymt snabba tillbaka… Vi gick även idag och fotade och posade. Eva, även kallad Snygg-Eva posade glatt och blir fin på varenda bild och så var det min tur och jag är liksom inte sådär bekväm bakom kameran (nykter iallefall) och insåg ganska snabbt att de där poserna jag gjorde, mest bara gjorde onytta. Såg mest krampaktigt brumnödig ut. Liknade mest en köttbulle med hartänder och svintohår på bilderna. En jobbig insikt men är ändå rätt tacksam. Jag menar, då har jag ju något att jobba med när jag kommer hem också…

Vi valde poolen idag, vilken hetta, men vi badade och svalkade oss. Turistlivet eller semesterlivet passar oss alldeles utmärkt och hallonmojito, herregud så gott. Uppfriskande och stämningshöjande.

Min stora pojk ringde idag och ville höra hur jag hade det. Sötnosen.
- mamma längtar efter dig
-ja med, när kommer du hem egentligen. Jag längtar som fan efter dig…
Riktiga kraftutryck använde han minsann men längtar man, så längtar man. Snart är mamma hemma igen.

Grannarna sökte kontakt idag…en rar farbror som undrade om vi ville ha vin. Nu hade vi ju en egen box att försöka sörpla slut på så vi sa vänligt nej tack. Han gick men var strax tillbaka igen. Trevligt. Han pratade om Lindos, stan vi fortfarande inte besökt men planerar åka till i morgon. Tydligen extremt fin strand. Sen kom frugan hans. Kom plötsligt att tänka på Povel Rammel och ”tjo va de va livat i holken i lördags”… Väldigt rar hon också men hon höll en lång högljudd och gestikulerad monolog om ön och andra gäster och allt och ingenting. Tror vi kände lite mindervärdeskomplex, hade vi mött vår överkvinna… Det kändes som om hon stod på en scen och höll en show. Vi har mycket att lära, även om vi också showar, fast då oftast utan publik. Efter en bra stund gick de för att äta middag och vår kväll fortsatte med middag och tidig kväll.

Alexandros tror nog att vi är ihop, Eva och jag…

Min dag

Grekland

Va e de för en dag
E de en vanlig dag
Nä de e ingen vanlig dag
För de e Annas fölseda
Hurra hurra hurra!!!!!

Är som ett barn när det är dags att fylla år, får liksom svårt att somna eller så var det kaffet, eller min brända rygg. Ja, jag vet inte…vet bara att jag hade svårt att somna igår och vaknade typ arton gånger på natten. Väninnan hade visst drömt mardrömmar och vaknat av sitt eget försök till skrik. Ett sånt där halvkvävt när man typ bara bräker. Inte var det något jag vaknade av iallefall, då får hon gapa högre. Hon hade visst drömt om en katt… behöver jag säga någe mer :)

Hur som helst hade hon lugnat ner sig när jag vaknade och låg o läste men var väldigt snabb att säga

-GRATTIS på födelsedan!
Jag sken såklart upp. Så säger hon
-jag har ett paket till dig…bara någe litet…

Hon erbjöd sig till och med att gå och hämta frukost till mig eller be Costas eller Kostas men jag tyckte nog vi kunde gå upp och äta frukosten i restaurangen, sen ville jag nog inte ha någon grek på rummet heller för den delen. Jag öppnade glad i hågen min present. Hur ofta får man presenter såhär i 38 års åldern…så jag var riktigt riktigt glad. Hon den lilla raringen hade tömt en plåtask med Läkerol och sedan fyllt den med bra och ha grejor, typ en tampong, ett trosskydd, en kondom, två ipren o öronproppar. Sånt som liksom måste finnas i varje handväska. Vet inte hur jag ska förklara när jag tar fel läkerol ask och erbjuder någon en tampong istället för en halstablett…men det får bli en senare fråga. Tanken var go och jag var uppriktigt glad för presenten.

Efter frukost letade vi oss fram till lokala buss stationen och skulle ta oss till Rhodos stad. Hur simpelt som helst. Vad kan gå fel liksom, vi kan det här. På bussen hade man satt upp en stor skylt om vad som inte var tillåtet, man fick inte kissa på bussen, man fick inte gasa, man fick inte låta djuren avfyra på bussen heller, man fick inte röka hasch, inte dricka sprit, man fick inte heller ha pistol. Högt o lågt men de hade täckt in allt. Jag ställde mig dock frågan. Vad händer om man råkar gasa då? Får man gå av då och är straffet lika illa som om jag skulle komma på med en pistol??? Många frågetecken men jag ska ta det med Stavros i morgon eller kanske Alexandros eller Giannis, de borde veta.

Väl framme i stan, kom den riktiga kvinnan fram i oss båda. Butiker, shopping, kläder, skor, handväskor. Vi gick runt, strosade, provade men insåg ganska snart att det var rätt dyrt och kanske inte riktigt vår stil så vi började leta efter stranden. Vi gick och vi gick och med tanke på att ingen av oss har något som andra kallar lokalsinne, ja jag vet i fan vad det är för någe, så fortsatte vi gå tills vi slutligen hittade en strand. En strand belamrad av människor. Vi vart stressade bara vi såg eländet och ville åka hem, till vår egen lugna strand.

På en busshållplats stod en gammal dam och bytte om, tröjan åkte av o rattarna hängde och slängde. Jag kände mig plötsligt rätt yppig och allt annat än hängig…Väninnan hade fullt sjå med att kolla busstidtabeller så hon missade damen med rattarna trots att hon stod intill henne… snacka om att vara extremt fokuserad på uppgiften.

Vi insåg att vi måste nog ta oss tillbaka till samma ställe där bussen stannat…helvete…vars var det??? Jo men vi gick och vi gick, stannade och åt lunch gjorde vi eftersom vi började känna av en viss snurrighet i huvudet och då är det ju tanka man bör göra. Efter maten gick allt ganska fort, vi började känna igen oss och var snart framme vid bussterminalen och insåg ganska snart att den typ låg granne med stranden… jag tror nog att långt där inne är vi nog rätt smarta båda två…när vi vill iallefall.

Väl hemma hoppade vi ner på vår egen strand där vi fick ligga ensamna. Vi hade med oss Cava och drack o skålade. Är det födelsedag så är det. Sen somnade vi nog båda två, ja jag hade visst snarkat…de va då fan…jag måste nog ta tag i den där läkaren iallalfall. Vaknade till ordentligt gjorde vi båda två då det plötsligt började mullra av tyska turister. Helt plötsligt kom en hel klan och ställde sig max tio meter ifrån oss. Sakta men säkert började de plocka fram sina notställ och bastubor, klarinetter, bastrummor, trumpeter, saxofoner. You name it, they were there… Sen startade orkestern upp med oss som (till en början) enda publik. Det fnissades rätt ordentligt från vårt håll, jag menar hur stora är oddsen från ett folktom strand till en hord av musikanter… o på min födelsedag av alla dagar…

-men Eva, inte skulle du… skrattade jag

Innan middagen tog vi en långpromenad (ja innan råkade vi ta varsin riktig mojito) som spårade. Det var glasögon som försvann, spekulationer kring det spöklika hotellet, hur vi skulle forsla hem drivveden, många extremt icke kultiverade eller intelligenta samtal och vi insåg ganska snart att det var märkligt att man ännu inte gjort en dokusåpa eller dokumentär om oss.

Vi körde lite Bingo stuket och fotograferade, ja nu fotograferade vi dessvärre inget naket utan mer oss själva o naturen, vi skrattade gott när vi tittade på bilderna, då det var många halva huvuden och lite märkliga poser... Appropå Bingo så har jag idag läst ut hans bok, herregud ett sånt liv han levt. Ja, han har säkert haft jätteskoj men jag känner mig återigen väldigt väldigt tacksam för mitt rätt enkla liv. Men visst, en enkel bok och rätt skoj att läsa, särskilt delen om Hanna Grafs bröllop , Anna humor på hög nivå.

Vid middagen hamnade vi på en av de mysiga restaurangerna på hotellet, till Evas fasa full av katter. Skoj tyckte jag medans Eva satt på helspänn. Mycket lätt att jävlas vid sånna tillfället, tokigt bara att jag inte är sån…

Efter middagen ville hotellet bjuda på ouzo och en liten shot ska man väl kunna trycka i sig men icke, nog kom det med ett dricksglas…vi satt båda två och försökte trycka så mycket som möjligt men det smakade fan. När vi druckit hälften var så kom den rara kyparen, vi kan kalla honom Taxos. Så kom Taxos och frågade

-You like it? (Taxos)
eftersom vi båda lärt oss att det är fult att ljuga så sa jag lite försiktigt
-hmmm it was a little special… (jag)
-its like licorice (jag)
-nooo, its not liqour (likör men jag vet inte hur det stavas) (Taxos)
-no, licorice, like black candy (jag)
-it is anis which gives it the white colour… (Taxos)
-okay… (jag)
vi log, han log. Vi tänkte, shit han fattar ju liksom inte engelska, han tänkte nog…dumme dumme schwede…

Nu sängen. Puss o gonatt bästa födelsedag.

ännu en fantastisk dag i solen

Grekland
Vilken lyx, även inatt fick jag sova ifred detta trots att jag glömde lägga tidningar som safety zone markering… Jag hade visst snarkat inatt men slutade snabbt efter ett litet pet. Förstår inte vad som knasar sig, för snarka det kan jag och jag vill ju ibland tro att jag är lite kvinnlig och då passar liksom inte snarkeriet in. Kanske ska söka läkarhjälp när jag kommer hem, eller köpa såna där duttar som vidgar borrarna. Ja jag vet inte, så himla stort kanske inte problemet är och som singelmamma är det allt annat än ett problem. Vi löser det en annan gång. När nån klagar.


Frukostbuffen drog även imorse och gissa om jag var hungrig. Varje morgon samma sak, vaknar med ett kurr… Frukosten här är helt okej, det finns typ allt, tjock tjock yoghurt, eller yoghert som väninnan min vill säga, bröd, marmelader, feta, oliver, ostar, skinkor. Ja, allt det där man vill ha finns plus dessertbordet men där är vi inte överens grekerna o jag för finns det någonting på detta dessertbord som passar mig…icke. Skit också, jag gillar ju allt sött men när allt smakar kardemumma o kanel och hårda saker e mjuka så blir det fel, sörjig gucka är inte riktigt heller min melodi. Å andra sidan så välkomnas nog detta dessertbortfall av min kropp.

Efter en lång promenad läng strandkanten, ja där det gick för här får man liksom hoppa mellan gator och strand. Ja vi gick säkert i två timmar och bara njöt. Ganska bra för då fick min röda baksida vila… Hur som helst en mysig stad, Ixia, eller mysig och mysig, det fanns inte så mycket. Känns lite som en stad som för några år sedan blomstrade och som man sedan när man etablerade nya fina havsnära områden råkade glömma bort. Många igenbommade ställen och halvrisiga hus, visst det finns många fina också men det där grekland som jag trodde mig komma till med vita hus och blå fönsterluckor var inte Ixia. Å andra sidan kanske man bommade igen staden för att man visste att vi var i antågande…

Det blev ryggläge idag, grävde en grop i sanden åt rumpan och sen låg jag rätt mysigt. Kommer få tvättbjörnsbränna då ögonen vart jättekänsliga av solkräm, måste fått massa gucka i ögonen för de rann mest hela dan. Sova kunde jag inte, jag hade ju bok och var så grymt nyfiken på slutet. Vad skulle hända, vem skulle hon få. Läste ut boken, ”femtio sätt att träffa den rätte” av Lucy-Anne Holmes. Jag kan inte säga att jag kände igen mig men en bok som jag varmt kan rekommendera, jag skrattade högt vid flera tillfällen och skrattar jag högt mår jag gott. En feelgood bok.

Då vi hade med oss alkoholhaltiga drycker till stranden så klarade till slut inte min blåsa att vara kvar, så fyra timmar senare var vi tillbaka till hotellet. Vägen tillbaka var en enda lång knipövning men jag fixade det utan problem. Klockers!

Eftersom vi inte var helt solmätta så la vi oss i stolarna vid poolen. Vilken himla pool, stor satan med broar att simma under, poolbar och så ditmålade delfiner i botten. Mys på hög nivå. Väl där var vi ju tvungna att köpa var sin drink. Strawberry Margharita…svalkande gott minsann. Vattnet var ljumt, ja tyckte jag ja medan väninnan min tyckte det var fryskallt och gick av och an vid poolkanten en stund. Snart kom även hon i och vi simmade runt heeeela poolen. Inser att jag är extremt otränad då jag kände att armarna var rätt slut när vi gjort ett varv. Måste börja träna… har vi hört den förut tro???

Så har jag blivit lite kär också…dessa små små ödlor. En sån vill jag ha!

Middagen är klar, vi serverades av Giannis, som hmmm var väldigt annorlunda men extremt serviceminded då han var tvungen att säkerställa att vi båda fick rätt cola till maten…
-Collla?
-yes please, sa Eva
-Colla?
-Yes please, that’s for me…
Vi funderade lite kring om vi skulle byta med varandra, jag menar Eva fick ju det rosa sugröret och jag det gröna. Men hon skulle promt ha det rosa när det kom till kritan :)

I morgon blir det äventyr, då bär det iväg till Lindos, med lokalbussen… farbrorn i receptionen är orolig men vi har förstått, först en buss till bussterminalen och vi ska inte gå av förrän vi ser massor av bussar och sen ska vi ta en orange buss… Vad kan gå fel liksom…???

Förståndigt, vuxet, så himla vi!

Grekland...
Grand lit säng…är det så det kallas när det liksom bara är en säng. Icke delbar. Hur tänkte man? Här kommer vi, två fantastiska kvinnor i våra bästa år, väldigt säkra i vår sexuella läggning. Dvs vi söker oss inte till det täckta könet utan håller oss gärna till det där med stocken. Hur som helst, fan jag kommer alltid från ämnet….så insåg vi att de även tilldelat oss ett gemensamt täcke…hur lösa, när både väninnan och jag är rätt kramiga till naturen. Ett tu tre så gjorde vi oss en mur av tre veckotidningar!


Bäst av allt var att när morgonen kom så låg vi fortfarande kvar på varsin sida med tidningarna intakta. Känns tryggt inför kvällen.

Dagen har varit grym, den började mysigt vid frukosten och det är ju så att vi båda två har samma intresse. Ja, inte sa vi något till varandra utan vi satt nog mest och glodde på våra medresenärer och insåg att detta blir en lugn och skötsam resa. Sen kollade vi in personalen och dess klädsel och insåg att de nog hedrade vår ankomst genom sina blågula kläder. Trevligt, sånt uppskattas.

När det gäller personalen och männen i grekland så tycks de flesta ha namn som slutar på as eller es eller os. Vi har sett Kostas och Costas, Christos, Taxos, en ganska kul reflektion och vi kommer definitivt hitta fler namn. Stor mustach eller stora buskiga ögonbryn o lite extra allt tycks vara da shit här på Rhodos.

Dagen ja, den fortsattes sen på stranden. Vi gick båda två i våra fantastiskt fina foppatofflor. De där man svor att aldrig köpa men sen när de väl inköptes helst aldrig tas av. Väninnan min i organgekamouflerade och jag själv i vita för att matcha min vita kropp. Vi hittade vår plats på stranden och la oss. Tror båda däckade direkt, att man kan sova så mycket o ändå vara trött. Jag tror vi låg på stranden i säkert sex timmar. Kanske inte det mest optimala en första dag i solen men det gick…trodde jag ja. Solen gassade och vinden svalkade med ljumma sköna vindar och havet liksom lät så där som hav gör. Grymt! Så man kände liksom inte av svedan…satan i gatan, har nog aldrig varit såhär röd. Hela ryggen, baksida lår, vader skriker rött, ont svid o jag fryser. Feberfrossa kallas det visst. Orutinerat, man ska inte somna i solen…imorrn blir det framsida.

Skulle vara sådär rar och gå o beställa drinkar till oss och jag vet att min väninna är svag för mojito, så det beställde jag…trodde jag
- You want big or small
-Two small ones please. Artig som man är.

Märkligt var att han gick till tappkran och jag hann tänka, jaha, de har mojito på tapp. Kul. Tills jag såg det där bubbliga gula…öl, jag som inte gillar öl. Men så är jag ju jag också, så jag tackar tar emot och går glad i hågen iväg med ölen. Hon blev jätteglad, så vi drack, småpratade, lyssnade på musik, funderade lite över foppatofflor och hur många hål det kan vara på dem beroende på storlek. Det torde ju liksom vara fler hål ju större skon är men den teorin slog vi hål på rätt snart då jag hade flest små hål och hon flest stora hål på sidorna…

Efter en händelserik dag… är vi nu totalslut och hör och häpna med törntrosa har redan hoppat i säng och strax är det dags för snövit att susselilussa också. Klockan är 2230, men det är en dag i morgon också. Förståndigt, vuxet, så himla vi!

Rhodos here we come

Dan började bra med ett samtal från pappsen där han sjöng mycket fint

-ja må du leva, ja må du leva…

Ja jag stämde in på en gång eftersom pappsen fyller år idag. Tyckte att det var lite märkligt att han ringde till mig, jag menar, det borde ju varit mer rimligt att jag ringde honom men det hann jag inte minsann. Plötsligt tystnar han och säger

-nääää nu har det slagit slint…Du fyller ju inte idag heller…

No shit sherlock, den 6 e min dag… Söta söta pappa

Dagen vart lite så, stressig med fotboll på förmiddagen och en liten sån stresshandling och packa väska. Snabbfika och sen kom rara väninnan och hämtade upp. Nu var det dags…mot Rhodos och Ixia.

Vi satt båda två i bilen med ett jätteflin. Inte nervösa men grymt förväntansfulla tills vi möttes av ett ljud. Bilen floffade liksom och det kom från bakdörren. Jag fick i uppdrag att försöka trycka till alla plastdetaljer där bak men icke. Ljudet fortsatte och morrade stundtals till ordentligt. Mamma Anna är ju grym när det gäller bilar så jag tänkte till (I know, en lätt överdrift) tittade ut och såg hur mittlisten mellan dörrarna satt lös o fladdrade. Öppnade rutan och försökte trycka till men icke…det blåste satan vilket resulterade i ett ordentligt hårburr när jag var klar, den där frippan jag hade när vi åkte var ett minne blott…Ja, ja, det gjorde liksom inge, jag var ju på väg på semester.

Väl framme på arlanda så skulle vi försöka hitta rätt, först hamna vi på fel plan/våning och sen, efter ett glas rosé och en räksmörgås kände man sig sådär lagom semestervarm o då var det ju ännu svårare att ha koll på rätt riktning… Nemas problemas på kom vi och letade oss snabbt fram till rad 43 (E o F) Nöjd som få, så såg jag bara fönsterplatsen och sa högt och ljudligt

-Stumpan, här ska vi visst camperera ikväll :)

När kloka väninnan tittar bakom mig och säger

- eller där kanske… o pekade på mittsektionen. Vänder mig om o inser att rad 43 hade ett gäng till platser….

Lagom på planet så somnade vi nog, för ingen av oss minns genomgången av in case of emergency infon eller när vi lyfte utan vi vaknade båda två av gapande barn och pirr i magen. Luftgropar…

Vi beställde in varsin drink (är det semester så är det) och skaffade våra hörlurar för att kunna kolla på filmerna på våra egna fina skärmar. Det märkliga var att väninnan fick till ljudet till sin film medans jag satt med tysta lurar. Märkligt, kämpade och tryckte på dessa volymknappar. Plocka ut sladden och kolla om det var glapp men inget hjälpte. När jag plötsligt såg att väninnan hade sina lurar isatta på högra sidan…min högra kontakt stod gapande tom…En liten qvickfix och sen hade jag också ljud!

Tror vi sov oss igenom nästan hela resan, för plötsligt var vi framme, på Rhodos.

När vi gick av planet med vår rose på tetra så säger flygvärdinnan med ett leende…

-drick nu inte upp allt på en gång tjejer…

Väl framme möts vi av ett mysigt hotell där vi träffade Costas o Kostas som stod i receptionen. Den ene hade missat helt var New lash ska placeras. Dessa ögonbryn….har aldrig sett någe liknande. Buskarna från hell liksom o jag gick och funderade över mina överflödsstrån som stör lite.

Trevlig var han iallefall och vi fick vårt rum, nr 4 och så sa han vänligt

-the bellboy over ther will show you the way

-hoppla hoppla tänkte flickorna o vart nöjda

Men männskan pekade bara i vilken riktning vi skulle gå, jävligt komplex jobb den där bellboyen hade. Vi gick och gick och passerade än de ena o än de andra tills vi plötsligt hittade nr 4 där vi skulle bo. Markplan. Öppnade lyriska dörren, dörren med en tvestjärt boendes i en springa. Känslan var förväntan, go härlig lycklig spänd. Tills vi fick upp dörren och insåg att. Jajemen, nog fan luktar det lite urin eller annat spännande. Kalt och sterilt fick en ny innebörd.

Men lite cava o rose, löser det mesta till det bästa.

Bästaste underbara storebror

Vaknade tidigt imorse. Typ som om jag vore förväntansfull eller nervös över något. Insåg att jag inte dragit ner rullgardinen och solen liksom värmer och lyser upp hela mitt sovrum. Så slår det mig. Idag är det inte vilken dag som helst. Bästaste storebror fyller gammal idag. Jag har nämnt det förrut att jag är rätt glad, rätt lyckligt lottad. Jag har mycket och många runt ikring mig som får mig att sprudla. Min bror är en av dem. Dessutom är han en av dem som jag verkligen kan vara jag fullt ut med, köra hela registret med o jag tror han är rätt nöjd över den jag är iallefall. Även om han säkert önskade att jag tonade ner mig lite då och då :)

Han har funnits där för mig genom mycket, ja han har ju orsakat mycket också. Minns den där gången när det luktade satan i mitt rum och jag kunde liksom inte förstå vad det var, tills jag hittade en typ havarti ost under sängen. Ja inte fan var det jag som lagt den där... eller när vi när vi var små fick lördagsgodis i våra stora plastmuggar, med typ som solstrålar i blått och gult på och han åt upp sitt fort som attan. Lillasyster som man är så ser man ju upp till den där bästaste bästa och kastar i sig sitt också, proppade munnen full. Nöjd. Tills storebror tar fram sitt godis igen. Ännu nöjdare... Jag minns hur han lärde mig att peka finger, inne i badrummet.
Han har inte bara gjort tok, han var grym också. Eller är. Minns ett tillfälle när vi hade förlorat mamma och var ledsna. Vi satt högst upp i trappen, han och jag och tittade i album, grät och pratade. När jag plötsligt kläcker ur mig, gråtandes.
-åsså kliar det under armarna också...
o Oa höll om mig, tröstade o sa
-de e bara för att du ska få hår under armarna.
Det kanske inte låter så stort men på någe vis så minns jag det så väl, ett fint ögonblick. Min mentor :)

Jag vet inte hur jag ska beskriva Oa, men behöver jag hans stöd och hjälp så finns han där. Alltid. Han är fantastisk. Så har det inte alltid varit. Jag menar när man är yngre förstår man nog inte riktigt hur mycket ett syskon betyder, man förstår nog inte riktigt hur mycket man tycker om. Eller så har man bara ett konstigt sätt att visa det... Har hittat en gammal dagbok 1990-02-04

"Kära dagpärm

Jag vaknade tidigt i morse, vid 0930. Gick upp och åt frukost (bröd som jag bakade igår på egen hand, jättegott). Sen gick Johan upp när pappa åkt till kvantum. Då börjar han, Johan, ringa till mig från pappas telefon och började gnälla på mig fastän jag inte gjort något. Sedan låste han inte mig på mitt rum (just nu sätter han på handtaget igen, CP) man kan ju fråga sig om han är riktigt frisk (jag tror det är nåt fel, bara ett väldigt litet för annars står man inte och busvisslar och skriker i någon annans öra...
SNYFT
/Anna"

Bästa bästa Oa, nu i vuxen ålder tror jag inte längre, jag vet ;) och tycker så ofantligt mycket om dig bara bara för att du är just den du är. Tack för att du finns.

Önskar dig den bästa av födelsedagar. Stor kram från Söstra Di.

höjden av lathet

Nyss hemkommen från jobbet. Rätt trött och sliten faktiskt. Funderar lite på om jag kanske borde gå ut i solen och sätta mig. Sätter mig i en solstol på ballisen och inser att det är kallt och är det någonting fröken är känslig mot så är det just kyla.

Det tar väl typ tre minuter så är hon inne igen. Kikar lite sådär suktande på soffan. Äh, va fan, det är ju bättre att jag vilar nu och kan vara uppe och ha en myskväll ikväll, det är ju liksom fredag. Fredag med bästa boysen. Lägger mig rätt skönt till rätta, pratar lite i telefon och inser att fasen, här och nu. Jag skulle kunna somna här och nu. Tills jag lägger på luren och börjar slappna av för o somna och inser att jag är kissnödig. Var är ballongblåsan när man behöver den??? Helt allvarligt, orka gå upp. Ligger o funderar en stund. Gå upp, ligga kvar, gå upp, ligga kvar... Inser att det är stört omöjligt att somna och ligga kvar och fokusera på kisseriet känns ju långt ifrån lockande. Detta måste ju vara höjden av lathet, hur svårt ska det vara liksom att bara gå upp göra det man ska och sen lägga sig igen men icke...Jag går upp o med facit i hand så fel det vart.

Nu har fröken både hunnit köra wordfeud, starta diskmaskin, plocka i köket, äta en smörgås o nu även sitta vid datorn...Jag skulle ju liksom bara kissa. Kontentan torde ju vara att man går när man ska gå, gör allt man ska innan vilan men å andra sidan man har ju alltid grejer man vill göra eller måsten eller vad man ska kalla dem. Mmm måste fundera på den där.

Inser plötsligt att lagom tills jag lägger mig för att vila igen kommer jag säkert behöva gå igen...

Svullenbuk turisten

Fuerteventura 2011
Reser man charter får man nästintill skylla sig själv. Fantastiskt men ändå, vi finns liksom alla representerade. Reser man som vi gjorde på charter och liksom råkar hamna på ett pensionärshotell för tyskar så måste man ju göra det bästa av saken. Även om uppmärksamheten och spanandet uteblir så ser man till att ha trevligt ändå. Man får som ett nytt uppdrag...Betrakta.

Det finns ju så himla många olika sorters pensionärer. De flesta säkert gulliga, rara och trevliga men man ser ändå att man kan placera dem i olika "fack" utan att för den delen döma dem.
I min värld har en pensionär alltid varit en rar liten gumma eller gubbe, en sån bullfarmor, en sån som man kommer till och alltid får en massa go mat hos och varma kramar. Ja, förutsatt att man känner pensionären såklart! Men så fel jag hade, det finns ju så många olika sorter...

Vi har farbröderna som hela sitt liv tränat överkroppen och springer omkring på skakiga sparvben som försöker hålla upp snygga överkroppen, vi har damen som mer än gärna fyller sin garderob med kläder ifrån postorder, gärna då med en silvrig eller guldig bikini som saknar passform. Vi har hon, den där exklusiva som jobbar hårt för att se till att hon och mannen är sådär fint matchade inför middagen och så har vi ju, som jag lovade återkomma till...han den där med svullen buk...

Svullenbuk gästen är oftast man. Stor och ståtlig, ja han kan vara liten också men det som utmärker, kännetecknar honom är buken. Imponerande, stor, svullen och väldigt väldigt röd.
Det krävs mången öl för att jålla skinnet såpass spänt. Han ser snäll ut men man blir lätt lite fundersam på huruvida en svullenbukman kan ligga på mage? Borde bli lite som för en annan att ligga och balansera på en pilatesboll... Med tanke på att ryggläge är grejen för en svullenbukman så förstår man bättre varför buken ofta är väldigt röd. Skulle vara spännande att kasta sig på en sån mage bara för att. Bara för att se vad som händer. Studsar man tillbaka, sjunker man in i någe mjukt eller hjälper man bara till att tömma magen på all luft? Jättebraken Albert liksom...
Helt plötsligt faller tankarna återigen till sex (min egen frustration kanske) men hur gör mannen med svullen buk??? På knä torde funka , det mesta funkar säkert men en hederlig dundermysig missionär, funkar det??? Eller måste man bli lite mer påhittig eller är det så att svullenbukmannen liksom bara har varit grymt smart och insett att ryggläge är grejen. Lat i naturen liksom, jajemen så måste det vara. Shit pommes, grymt smart är jag, hon har återigen löst ett av de värdsliga frågorna :)

Pochachontas

Fuerteventura 2011
Min väninna är sådär söt, stundtals påminner hon lite om indianflickan, Pochachontas, med sina flätor och sin tunika. När jag då tänker Pochachontas börjar jag fundera lite över alla gästerna på hotellet och vilka indiannamn de skulle kunna ha...
flickan med den svartbrända huden
farbrorn med ballongmagen (appropå ballongmage...den måste jag återkomma till i nästa inlägg)
speedobyxan
tills jag inser att även jag vill ha ett indiannamn och vad jag kan komma på så passar väl typ
Röda fjädern
Rödtass
Flickan med röda näsan
Flickan svullen överallt
Flickan som lekte med sig själv
Flickan med de 101 prickarna
Rödöra
Halvdan
Inser att jag klarar mig utan indiannamn...Paddan får duga fortsättningsvis också!

Utstirrad av ett ollon

Snart är det dags igen. Snart ska fröken ut och resa :) Så då måste jag ju liksom arkivera den gamla resan först... Fuerteventura april 2011.

Efter en lång fantastisk promenad längs vattenbrynet på stranden, en helt fantastisk strand. En strand där vit fin sand möter ögat åt vilket håll man än väljer att se titta. Turkost hav som möter blått, vågor och härligt brus får en att känna sig härligt tillfreds.
Där, längs stranden fann vi vår plats, mitt i en backe av sand. vi låg en stund och bara njöt av värmen. Kropparna solvarma och doften av hav, blandat med doften av sololja gjorde livet sådär extra fantastiskt. När vi sedan satte oss upp och såg ut över havet och den vita sanden igen kände man att alla sinnen fått sitt. Fantastiskt att man kan känna sig så tillfreds av sol och lugn.
En äldre farbror kom och satte sig ca två meter ifrån oss. Ingenting vi egentligen reflekterade över. Inte ens när shortsen drogs av och han satte sig naken förstördes känslan i kroppen. Det var först när den äldre farbrorn riktade om slangbellan så ollonet liksom pekade åt vårt håll. Som om radarn var inställd på målet. Oss, två värnlösa kvinnor. Har aldrig tidigare varit utsatt för att bli utstirrad av ett ollon och jag vet inte om det är något jag vill uppleva igen. Ser fortfarande hans bleka ollon till hans annars brunbrända kropp blänga bestämt på mig...
För att inte förnärma honom satt vi kvar en stund innan vi valde att avvika, för att leta yngre ollon...

Pappa är bättre än dig...

Satt med boysen i bilen häromdagen. Trött men på grymt bra humör. Var ju liksom på väg hem till storebror med familj. Faktum är att det är bland det bästa som finns. Lugnt o avkopplande, typ :)

Hur som helst så sitter vi där i bilen och jag är på sprudlande humör och när jag är på sprudlande humör så sjunger jag. Så där satt jag, sjungandes i bilen.
Frågade barnen om det fanns någon önskelåt men icke. Kanske för att de inte ville uppmuntra eller kanske för att jag redan valde de bästaste låtarna. Å andra sidan så kan man ju tolka varför stora killen valde att höja stereon på olika sätt också... Det slutade med att både han och jag satt o skrålade högt till Adele "someone like you". Rätt mysigt faktiskt. Sen tror jag att han egentligen ville att jag skulle sluta. För han sa liksom både en och två gånger...
-Va fint du sjunger mamma. Samtidigt som huvudet lades lite så på sned
Då vaknade lillprinsen i baksätet.
-Vi leker tvärtomleken :)
ögonen tindrade Självklart, varför inte...så vi började. Eller, han började. Leendes.
-Va fult du sjunger mamma :)
-Jag tycker inte om dig mamma :)
-Jag tycker du är dummaste mamman :) osv osv Visst, jag var inte sen att haka på, tills den lilla saken där bak (ja den lilla i baksätet) säger.
-Pappa är bättre än dig. På riktigt alltså
-Va??? Hur menar du nu?
-mmm, alltså ni är lika mycket värda, men han är bättre
Det går ganska snabbt att komma ner på jorden igen...men jag var ju tvungen och fråga
-hur tänker du nu, berätta
-Jooo, pappa är typ mycke starkare än dig
-mmm, jo det är han ju
-så har han mycke hårdare rumpa än du
Då kom tävlings-Anna fram
-Jaaa men min är ju större, det måste ju vara bättre?
-Nää, du ju är sådär tjock
-Åkej, så jag är tjock också...
Det är då storebror kommer in och försöker rädda situationen
-Näe mamma du är inte tjock, du är bara lite tjock...

Hur gick det till liksom, hur kunde en mysig bilresa i regnet gå från sång o underhållning till oskyldig kul lek till förtal och början till bulimi (ja, jag väljer att inte kräkas, jag tycker det är otrevligt)

Som sagt...av barn o fullgubbar...Nu ska jag gå å äta lite chirre

Ett Annorlunda Lindvallen…

De måste vara någonting med min familj, den är liksom inte som alla andra… Den är härligt speciell och unik :)
Jag hade äran att få laga middagen idag vilket var ganska så trevligt. Lägenheten här i fjällen är av typen, öppen planlösning vilket jag tycker är rätt trevligt det också, och eftersom min familj är sådär unikt härlig så vill ju alla vara där alla är. Kanske är vi alla litegalet sociala. Även om vi kanske inte riktigt umgås o pratar med varandra mest hela tiden så vill vi nog rätt gärna vara varandra nära.
Så där står jag, i köket och lagar middag, rätt lycklig. Fläkten är på, låter sådär härligt ljudligt. Lillkillen sitter och spelar dator självklart med ljudet på. Storebror (ja min storebror) ligger o kollar på film, medan min lillebror med fler sitter och tittar på nyheterna på tv, samtidigt som pappa går och trallar på sina barbershop låtar, ja jag var väl inte helt oskyldig jag heller, jag sjöng nog också en del. Som om det inte vore nog där så sitter några samtidigt och spelar finns i sjön och mormor, ja hon provar en sån touchskärmstelefon för första gången… Herregud, vilka skratt… hon skulle spela, hänga gubbe men det var visst svårt att trycka på bokstäverna så hon lyckades hela tiden hamna på reklambannern, tror egentligen hon ville spela det där crimescene spelet de gjorde reklam för… För att stötta på bästa sätt bad jag stora killen lära mormor att spela Angry birds istället, men det gick väl sisådär det också. Som man förstår så var det rätt livat där i köket med den öppna planlösningen, varpå lillebror min plötsligt undrar om vi inte kan sänka volymen på fläkten… sänka volymen??? På fläkten???
Faktum är att eftersom jag är en sån komplett människa så klarar jag av att koppla av trots all turbulens i ”närområdet” så jag fick faktiskt till slut klart maten.
Middag, ja så var det dags igen… fyra kids som pratar i mun på varandra och vill berätta om alla upplevelser under dagen och alla planerade upplevelser, de pratade backar, Klara, Berta, Berit, Hans o allt vad de heter. Ja, inte vet jag i allefall. Själv åker jag i backar, mmm för i min värld är de alla bara vanliga hederliga backar, namnen känns som om de kvittar. Hur som helst, åter till middagen…
Där sitter vi tio personer och pratar i mun på varann och har det sådär kalasskoj… Ungarna fick leka ”tysta leken” på initiativ från fantastiska jag :) i ett visst försök till lugn. Samtidigt, när man väl fått tyst på alla, då börjar pappsen sjunga på imse vimse spindel med tillhörande rörelser och då måste ju självklart bror min fortsätta med en dansk version av imse vimse… Jorå, välkommen till dårhuset :) Nåväl efter en mysig middag med min tossiga familj så sitter vi nu i soffan, rätt så trötta allihop. Blir nog tidigt ikväll. Riktigt jä-la tidigt.

Det handlar om den där komfortzonen...

Återigen en helt fantastisk dag. Vem var först uppe om inte fröken Anna, med det sagt så var jag definitivt inte hon som var piggast men dock uppe. Frukost intogs tillsammans, de e grymt mysigt när man har alla de där nära o kära nära sig. Tills vi började prata om hyran av skidor o liftkort och så...Kände plötsligt hur tårarna tryckte bakom ögonlocken när jag insåg vilka summor som låg bakom skidhyra och liftkort, dra åt bajsan så fort man kunde bränna dryga fyratusen kronor. Men samtidigt. Såklart, hur ofta åker vi, klart vi ska ha roligt när vi väl är iväg liksom.
Så var det dags...Tog med mig lillkillen upp i liften och fick när vi kom upp i barnbacken frågan.
-hmmm, mamma hur gör man egentligen?
Fan, ska jag veta detta liksom, försökte hålla god min...
-öööö tryck ner skidan när du svänger bara så blir det bra ska du se...jag är helt fel att förklara, jag vet ju liksom inte heller hur man gör men ner kommer man ju alltid på någe vis.
Lillkillen vart också grym, om det var min otroligt målande beskrivning eller om han bara har det i kroppen vet jag inte, väljer dock att tro att det var min förtjänst...
Känner mig rätt trygg i barnbacken men var tvungen att avancera lite till en lite brantare barnbacke. Ja, inte var det jag som ville utan barnen, och då måste man ju. Efter en stund frågar de andra vuxna i sällskapet om jag inte ville åka stolslift upp till stora backen. Jag? Stolslift? Never ever ever, vill inte, vågar inte men det kan man ju inte säga utan det var bara att köra en sån.
-det blir nog bra, självklart. Visa mig hur man gör bara.
Hackande tänder, hjärtklappning o svettningar (o nej jag är fortfarande inte i klimakteriet) men jag genomled stolsliften iallefall.
Vart dock nobben när jag skulle genom spärren, någe galet med mitt liftkort men pojken i spärren sa att jag kunde gå igenom barnporten. Helt allvarligt hur liten tror de att jag är. Hur fasen ska jag komma igenom den där lilla portalen...jag hade ju liksom kläder på mig som gjorde att jag kunde röra mig som en typ, michelingubbe och så ett par pjäxor o skidor på de. Hur fasen ska jag kunna göra mig själv till en köttbulle för att ta mig igenom??? Nä jag körde en fuling o tog mig förbi brevid den lilla barnporten istället.
Väl upp i sitsen så skulle min kära far och bror vara rara och dra ner den där bra bygeln så man inte trillar ur. De kämpade jävligt bra för att få ner den men något tog emot. Mitt lår. Satan i gatan vad det gjorde ont men är man nervös så säger man inte så mycket utan man bara är och försöker genomlida utan att vara till besvär. Blåmärket är dock ett faktum. Det ömma också.
Så yes, fröken Anna har nu åkt sittlift för första gången i sitt liv och till råga på allt så tog hon sig ner i en röd backe utan större problem. Ja det var definitivt inge störtlopp och jag var definitivt inte nere på fem minuter men det gick helt okej. Får jag säga det själv så är jag def grym, ja inte på att åka skidor men jag vidgar mina gränser, är liksom ute ur komfortzonen:)
Pojkarna och jag var sen rätt slut, så vi åkte hem och bytte pjäxorna mot skor. Himmelrike!
Sen var det dags för äventyr igen...vi gick på afterski, även detta för första gången i mitt liv. Lite vin, lite musik, fantastiska pojkar och lyxlivet är ett faktum. Vilken dag, vilken utveckling :) Spännande att se vad morgondagen skall bjuda på...
tjingelingeling

Till fjälls

Jag måste liksom säga det igen...livet e fasen glatt. Jag mååååår så grymt bra, känns som lite flyt i tillvaron även om den känns rätt stressig och bråkig ibland så blir det ändå summa summarum rätt lovely :)
I morse hemma startade allt det bra med mina två fantastiska pojkar, behövde inte ens tjata för att få dem att stiga opp i morse. Lillkillen körde en
- ska vi åka till fjällen idag????
och storkillen var sådär duktig att han bara gick upp, satte på sig sina kläder, satte sig vid köksbordet och åt sin frukost under tystnad. Nöjd men ändå sådär trött som bara en tioåring kan vara.
Halv tio skulle vi vara framme hos min storebror med familj för att möta upp lillebror och mormor och morfar, sen skulle det samåkas...
Riktigt mysigt att få starta upp morgonen tillsammans, dricka en kopp kaffe och bara mysa en stund med fantastiska familjen innan vi hoppade in i bilarna.
Tanken var att vi skulle samåka 10 personer i två bilar, inklusive packning... Måste bara lyfta mig själv, jag är så satans grym, finns väl ingen som packat så lite som jag. Kände mig liksom sådär stolt över mig själv när mina småväskor skulle läggas in i bagageutrymmet. Att mina barn och jag kommer få gå i samma kläder varje dag och dessutom kommer behöva frysa blir liksom en annan fråga men lite lite packning vart det så 1 - 0 till mig :). Nog om fantastiska jag.
Väl inne i bilarna, pojkarna och jag fick sitta med i mormor och morfars bil vilket var mysigt om man bortser från att lillkillen ville sitta i andra bilen och beslutade ganska tidigt att han minsann inte skulle sitta brevid sin storebror vilket resulterade i att mamma Anna fick sitta i mitten, mellan de båda raringarna. Har ni någonsin försökt somna, sittandes i mitten...Äh vem försöker jag lura, klart som fasen jag lyckades, kilade fast storkillens huvud vid mitt så sov vi båda som stockar.
Resan fungerade faktiskt klockrent om man bortser från odören...två pojkar som tar av sig sina ingooooonade skor, fuktiga, som typ aldrig har torkat, luktade typ kattkiss i bilen men efter en stund kände man liksom inte stanken.
Väl framme kastade sig alla in i lägenheten, bänkade sig och paxade varsin säng. Lite diskussioner kring killtoa och tjejtoa, varför skulle de ha den minsta liksom men "tjejer rockar" vi vann:)
Kändes så himla skönt att äntligen vara framme, mysigt, blått, snöigt, nära backar, mysig lägenhet och så himla härligt sällskap av min familj. Lillkillen har verkligen längtat efter denna resa, äntligen skulle han få åka skidor. Trodde jag ja...strax kommer han inrusandes in i vardagsrummet.
-Mamma, mamma, det finns en dammsugare. Jag vill dammsuga, får jag dammsuga???
Vart blev det fel? Självklart fick han dammsuga men då kröp latmasken fram och då villes det inte riktigt längre. Jag sa till stora killen att det kanske vore bra om han ringde till sin pappa och berättade att han kommit fram ordentligt och råkade liksom överhöra samtalet.
-Hej pappa, vi e framme nu och jag har åkt bil i sex timmar utan och kräkas...
En bedrift om någon och tacksammast av alla är nog jag då jag minns resan då jag åkte själv med barnen och försökte hushålla stora pojken bak med påsar som han dessutom inte ville lämna ifrån sig eftersom jag ville slänga ut hans spypåsar genom fönstret (ja det gick liksom inte att stanna vid vägen) lillebror satt med öppet fönster och tyckte det stank och storebror knep hårt om sin påse och mamma satt och morrade om att hon ville ha den att kasta ut.
-jävla miljöförstörare...fick man till svar...
Hur som helst, åter till nuvarande resa som ännu så länge känns helt fantastisk. Middagen är avklarad och magen är mätt. Vinet är uppdrucket, barnen, mormor och morbror spelar spel, vi andra löser korsord och bara har det bra.
Mmm, jag säger ju det, livet är glatt.

bludderbludder bludder bludder o så en jättekjaaaaaaam

Aaaaaah fan livet leker!!! Lite tufft ibland, extremt roligt ibland, mysigt ibland, allvarsamt ibland men oftast alldeles alldeles underbart :)
Vinter o snorkallt o jag som liksom hatar kyla, men det gör liksom ingenting för dagarna är på gång att bli ljusare o längre iallafall, snart vår liksom! Ja, nästan iallefall. Vi är ju inne i februari och upplever de kallaste dagarna på länge men ändå, jag är vuxen och ingen kan tvinga mig att gå ut! Och eftersom jag lever världens bästa liv så åker ju jag självklart inte kommunalt, för då hade jag definitvt inte mått lika gott.
Jag menar stå och vänta på sketna tåg som inte kommer, trängas med fyratusenåttahundrasjuttiotvå stycken till i samma vagn, dofter av vitlök, svett, curry, läskig parfym eller andra odörer o så alla dessa tryck av kroppar mot en, från alla olika håll. Fy farao. Om nån ska trycka mot mig så nog fasen vill jag vara med och välja själv. Nä livet på en pinne är att äga en fungerande bil, o bästa bästa bilen startar ju, varje morgon, fastän det är en camry från 95...ful som attan, luktar gammalt, lortig, sa jag ful???
Svammelmaja i full action...
Jag har egentligen aldrig sett mig själv som någon typ tävlingsmänniska,
visst jag klarar inte av minigolf eller spelet monopol. Är det någon gång jag verkligen visar på att jag är en grymt dålig förlorare, så nog fasen är det när jag spelar sånna skitspel...men det har typ bara varit typ i de sammanhangen. Det har ändrats...känns som om jag helst vill vinna hela tiden numer, eller vinna kanske inte spelar någon roll men förlora eller ligga på undre sträcket av okej funkar liksom inte för Anna egot.
Senast i raden är en stegtävling på jobbet, ganska smart sätt att få medarbetare att röra på sig och göra en kul grej av det. Själv var jag först lite tveksam till om den där stegräknaren skulle bäras av mig överhuvudtaget, men så vart det den där "jag ska minsann inte vara sämre än nån annan"...
Nu är det ju bara så att jag sitter grymt jäkla mycket på dagarna så när jag kom hem hade jag gått knappt fyratusen steg...SÄMST??? JAG??? finns inte, det går inte...Vad göra? Smart, en promenad, jag tar en långrunda, det är ju typ skönt. Tills jag öppnade dörren, glöm det, lätt överdrivet skulle jag kunna säga att det var så kallt att fröken anna knappt kunde andas djupa andetag, det tog liksom stopp, kyla, återigen, jag avskyr kyla.
Ungarna satt och såg på tv och vad gör då fröken, eller numer patetiska fröken Anna man vill ju inte störa de små liven när de faktiskt är sams o rätt goa och lugna. Nä, på med lurarna, på med spotify och sen var studsandet och dansandet ett faktum satan i gatan vad hon rullade höfter o gjorde steg. Självklart hade hon säkerställt att rullgardinen var nerdragen och ingen såg. Kul som attan hade hon, varm vart hon, o hela kroppen var liksom me, grymt bra musik på hög nivå o då kan man liksom inte vara still. Lillkillen min kom in o undrade vad jag höll på med, han vart grinig, han ville minsann också vara med på discot...
Ja ja, skam den som ger sig, snart uppe i tiotusen, fortfarande långt till bäst men nog fasen kommer jag kämpa för mina steg, kämpa för att inte vara hon förloraren. Sen kanske hon blir lite mindre sladdrig o mjuk på kuppen också och då har vi en grym sån winwin effekt :) Säger bah KÄMPA!!!