Hjärtans dag

Hjärtedan, eller Alla hjärtans dag. En rätt gosig dag egentligen och en hos många rätt så stor dag full av förväntan. Förväntan som lätt kan bli ledsamhet eller avundsjuka för oss som står utan. Det är rätt lätt att man kan bli avis på alla de där som e så där nedrans puttinuttiga o söta med varandra. 

Fast så kan man fundera lite. Jag vet själv att när jag levde i en relation så hade jag alltid sådana förväntningar på denna dag och stackarn lyckades aldrig nå min förväntan, trots fina ord. Jag var nog ibland rätt svår att göra nöjd, hade läst alldeles för många romantiska böcker och sett alldeles för många filmer kring hur Alla hjärtans dag skulle vara… Jag ville ju ha massor, jag ville ju ha massor att berätta för omgivningen om vilken gullig karl jag hade och nånstans trodde jag nog att ju mer han ansträngde sig, desto mer älskade han. Knasigt.  Nu är jag vuxen J

Det är väl klart att jag liksom alla andra vill bli uppmärksammad, uppskattad eller bara förstå lite extra att jag är älskad men tänker jag efter så vet jag ju det. Jag har rätt många som bryr sig om och tycker om och visar det på olika sätt. Ett leende kan säga ganska mycket, eller bara ett mess eller samtal, eller bara den där lilla fikan över en kopp kaffe i ishuset, eller bara klappen på armen, eller samtalet när man är lite sjuk. Nog sjutton har vi alla oavsett relation eller inte så himla många som månar om oss. Ledsamhet är ingenting vi mår bra av, inte heller avundsjuka. Så himla mycket härligare att känna att man gläds med andras lycka eller för all del skapa lycka. För min egen del var det rätt mysigt att göra små hjärtesmörgåsar o hjärtepepparkakor till pojkarna mina till frukosten. Glittret i deras ögon när de såg. Ja tills lillkillen sa
- Du var lite snål på pepparkakorna J

Fast det är den där lilla gesten som gör det till en speciell dag.

Hörde på radion idag om en kvinna som sällskapat med sin man i 30 år och fortfarande lät sådär härligt lycklig och kär. Rätt sött när hon sa att han varje kväll innan de somnade sa ” du är den bästa jag vet”. Med värme i rösten sa hon att han var den mest fantastiske man hon kunde tänka sig och när de frågade henne hur de kunnat hålla ihop så länge svarade hon rätt enkelt

-Man får aldrig ta varandra för given, alltid vårda varandra och kärleken

Klok kvinna, så oavsett kärleksrelation eller vänskapsrelation så tror jag det mesta handlar om respekt för varandra och aldrig ta varandra för given. Så enkelt egentligen.

Jag känner mig varken ledsen eller avundsjuk, inte heller förväntansfull när jag tänker efter. Känner mig ganska rik på kärlek. Fast kan bli rätt frustrerad på alla dessa sketna ”jag älskar dig” kort. Vart finns ”jag älskar mig” kortet, för det kan jag skriva under på. Som fan ;)

Så det är väl det hjärtedagen handlar om, att reflektera lite över kärleken och att den finns på så många olika sätt runt om oss alla, även om den kanske inte tar sig i uttryck i en relation.

Så finns det nån som sitter hemma ledsen och känner sig ensam. Här kommer en Hjärtekram, just till dig :)För er andra, stora hjärtekramen till er också för hela jag är som full i kärlek så kramarna räcker till er alla!

Kramens dag

Som jag längtat efter denna dag. Få dagar får mig så full av förväntan som denna... Antingen så är jag extremt impopulär vilket jag har väldigt svårt att tro...sa hon ödmjukt :). Men hur kan man annars missa eller ignorera denna fantastiska dag och mig så katastrofalt. Här har jag gått omkring med tindrande ögon och en öppen famn hela dan o inte fasen e de nån endaste liten sketen en som gett mig en endaste liten gosig varm kram. Märkligt... det är ju liksom en av de bästa dagarna på året, "Kramens Dag"

Vet inte hur det skulle tagits emot om jag gått fram till herrn på parkeringen och omfamnat honom eller gått bakom disken o kramat om kassörskan,  eller för all del...börjat krama om mina kollegor till höger o vänster. Skulle kunna ha uppskattats eller mest troligt så hade jag nog nu suttit i en ny bostad med lås utifrån med en liten söt vit top som knöts bak på ryggen. Antagligen diteskorterad av män i vita rockar med stetoskop.  Så därför kära alla underbara som väntat på en Annakram på kramens dag har jag valt att avstå ;)

Ska inte gnälla, fick faktiskt en av de största kramarna när jag kom hem. Fingrarna var kritvita o jag genomfrusen Så möter jag min söta pojk som försökte blåsa händerna varma o gav mig den längsta, varmaste o bästaste kramen jag kunnat önska :)

Finns inget bättre än kramar, de kan få vilket hjärta som helst att smälta, de sprider värme, de skapar samhörighet eller bara tröstar. Bäst av allt är att alla kan kramas utan att det behöver förklaras,  de betyder bara omtanke eller att jag bryr mig om.

Mitt löfte för 2014 är att kramas mera, enkelt o hålla.  Bantningslöftet får helt enkelt prioriteras ner. Kramar är fasen så mycket roligare!

Stor cyberkram till er alla fantastiska underbara

Pappas dag

Pappas dag idag. Min pappas. Den finaste pappa man kan tänka sig, för mig.

Det finns nog ingen med ett större hjärta eller någon som stöttar mig som han. I vått och i torrt, finns han alltid nära. Orkar lyssna på mig när jag maler och maler och försöker leda mig rätt. Jag vet att jag är envis, ett drag jag ärvt från just denne fantastiska pappa, så jag gör väl dessvärre sällan som han säger när han försöker leda mig rätt men jag lyssnar på honom. Ofta kommer jag på lite sent att han hade rätt.
Att jag inte lyssnar på råden just där och då utan ändå väljer min egen väg vill jag se som något positvt, jag menar då har han ju hjälpt mig att stundtals vara väldigt trygg i min själv och att våga välja mina egna vägar.

Jag vet att jag oroar honom ibland, fast ganska sällan vill jag tro. Han försöker få mig att inse att jag är lika viktig som alla andra och det vet jag att jag är men samtidigt är det oftast lättare att finnas för någon annan än att ta tag i sina egna issues. Men jag jobbar på det, finaste pappa . På måndag så ska jag ordentligt påbörja Anna-resan :)
Jag har gjort övningen förut, egotid och sedan skriva upp känslan. Varje dag ska jag göra något bara för mig, det kan vara litet som att ge mig 20 minuter på spikmattan eller en promenad eller så kan det vara någonting större såsom att åka och få massage eller gå ut och äta. Tanken är att det ska vara någonting som ger mig energi. Så du ser, du når fram, även om det ibland tar lite tid :)

Det bästa med min pappa är kärleken, villkorslös kärlek. Där finns alltid famnen öppen med en värmande eller tröstande kram. En kram som skänker samma trygghet nu som för 39 år sedan. Behöver jag hjälp så får jag alltid tillbaka
-det försöker vi ordna till
Alltid, alltid positiv och glad. Den klokaste, finaste jag vet.

Kanske därför jag fortfarande är ensam, för att jag tror att jag ska hitta någon karl med hans egenskaper. Fast det vet jag ju, då kommer jag söka förgäves, det finns ju bara en som han. Jag vet att han gett mig råd där också och jag har lyssnat och endera dan kanske jag tror han har rätt också ;)

Det är det som är så härligt med pappa och mig är våra diskussioner. Vi kan tycka så olika eller diskutera trams högt eller lågt länge utan att bli arga på varann. Respekten för varandras åsikter finns där även om jag tror vi båda två tänker när vi diskuterat färdigt utan att egentligen komma någonstans att
-jaja, han/hon kommer snart förstå att jag hade rätt :)

Sist jag var hemma på middag satt vi och diskuterade, livligt och bestämt men glatt. Båda två med glittriga leende ögon. Diskussionen handlade om hur många av jordens befolkning som var läskunniga??? När vi slutat diskussionen var jag som övertygad om att han tänkt tokigt :)

Eller så sitter vi bara tysta, även om det är ytterst ytters sällan. Det sociala utåtriktade är något vi begåvats med alla tre, på både gott och ont.

Du är bäst pappa, kan bara minnas ett tillfälle när jag ville byta ut dig och det var när jag önskade att John Travolta var min pappa. Jag tror dock att jag växte ifrån det rätt fort :)

Tycker som om dig, finaste underbaraste pappa! Lyckliga jag som har en sån som du.
En stor farsdags kram från mig till dig idag.

Så mycket bättre…

Har haft en rätt lugn och skön dag, såsom så många andra dagar i mitt liv. Legat i soffan och degat, pratat i telefon, fikat, tittat på barnens hockey. En enkel dag i mitt enkla men väldigt trygga skyddade liv.

Så fastnade jag framför tv’n och programmet ”så mycket bättre”. Fastnade för en man som jag knappt känner till, med en musikstil som egentligen inte tilltalar mig nämnvärt, men så när han pratar så blir han till en så varm och genuin person. Samtidigt som hård o tuff. En person som tagit sig igenom så många svårigheter, gjort många, i min värld, knasiga val men står för dem och står där stolt för den han idag är. Och jag håller med, det ska han vara.

Hans ord berör. Jag börjar gråta redan innan någon av artisterna ens hunnit börja sjunga. Sen är det liksom igång. Tårar, tankar. Fantastiska starka texter. Det snurrar ordentligt. Jag har säkert inte ens upplevt hälften av hans fruktansvärda upplevelser vilket jag är otroligt tacksam för. Men visst, visst har vi alla upplevelser och sorger i bagaget som format och formar oss till de personer vi är idag.

För min del landande programmet nog mest i saknad. Det är väl mest där jag kan känna igen mig lite. Maktlöshet när man inte kan göra något. Ilskan att inte kunna backa bandet. Saknaden av någon man ännu inte var redo att ta farväl av. Tacksamheten för historien och alla de minnen man skapat och samtidigt en oändlig tacksamhet för idag, för att jag får uppleva och vara här och nu.

Lill Lindfors och Tityo gjorde de mest vackra tolkningar av denne mans raplåtar jag någonsin hört. Nu har jag i och för sig aldrig hört varken låtarna eller någon annan tolkning av dem tidigare men ändå. Fantastiskt, vilken inlevelse. Berörande. Jag sitter fortfarande full i tankar, tankar kring historien och det som varit. Tacksam.

Otroligt att man kan bli så tacksam för ett program som skapar så mycket tårar och saknad och framför allt lockar fram så många minnen.

Tack Ken Ring.

Kan själv

Gick över förväntan idag. Fasen, jag kan det här med bussar o tåg nu! Ja, nästan iallefalla. Var lite nervös när jag skulle av bussen och gick väl av två hållplatser innan. Inte så himla lätt och veta hur många eller hur nära hållplatserna är. Nåväl, en skön morgonpromenad fick jag iallefall :) Har väl aldrig varit på jobbet så tidigt som denna vecka. Inget ont som inte för någe gott med sig. Visst, det var väl länge sen jag var så trött som nu men ändå.

Fantastiska verkstan ringde och berättade att den fina lilla söta goa rara bilen var klar nu. Äntligen. Som jag har längtat. Dessvärre hann jag inte förbi idag men får försöka ta mig dit imorgon. Kanske är det jag som fått mersmak av resandet och vill avvakta med bilen så jag får fortsätta åka buss och tåg ett tag. Eller så var det bara tidsbrist och jag kommer ta första bästa tillfälle att hämta bilen imorgon. Känns mest troligt faktiskt...
Kom ifrån jobbet lite småsent idag, missade bussen rätt precist men vad gör väl det när jag liksom hamnade på rätt hållplats direkt och det gick ingen nöd på mig. Polarn i luren och bara ett par minuter bort så kom nästa buss. Hade önskat att det var sommar bara.

Hela jag frös och fingrarna vart sådär härligt vita. Snudd på oanvändbara. Tills, tills det var dags att åka tåg sista biten och jag gick in i tåget glad ihågen. Fick en sittplats vilket inte alltid är en självklarhet i rusningstid. Så stängs dörrarna o belysningen släcks.
Döm om min förvåning när hela vagnen åkte helt svart. Ja, det var ju dessutom mörkt ute också. Tog av mina svarta vantar och fick nyttja fingertopparna till och lysa upp vagnen.

Kände mig som en hjälte tills jag insåg att belysningen i vagnen var alla dessa mobiltelefoner som folk fipplade med, sen envisades kvinnan mitt emot med att sitta med halvöppen mun och väldigt vita tänder. Bländande :) Hur som så kom fröken hem utan problems.

Slutet gott allting gott :)

Så typiskt när man får fel info ;)

Hur svårt ska det vara?
Gick in på sl.se och reseplaneraren. Eftersom jag nu lever ett par dar bilfritt så får man ju prova det nya livet med det fantastiskt fina blå busskortet i fickan. Fick en grymt bra beskrivning på hur jag skulle ta mig hem från jobbet med kommunala medel. Promenad, tunnelbana, buss buss. Ganska många byten så jag skrev upp på en lapp, allt för att inte misslyckas.
Tog en härligt uppfriskande promenad till tunnelbanan, äsch, vem lurar jag. Det var svinkallt och jag var tvungen och öka på stegen för o hinna fram och hålla mig varm. Väl på tunnelbanan gick det rätt bra, hittade till och med rätt buss. Tills busschauffören säger
-Det är slutstation
Tittar upp, inser att bussen är tom. Han säger igen
-Det är slutstation..

Det händer fasen ingen annan en mig. Varje gång!!! Bussen hade stannat i Norsborg. Norsborg av alla ställen, inte direkt så man kan gå hem och inte direkt så jag hittar där. Gick runt till varenda ställe där det kunde tänkas finnas en passande busshållplats. Läskigt var det också, det är mörkt på kvällarna nu.När jag väl hittade en buss så var det typ på samma ställe där jag gått av. Hade kunnat stå still istället för att irra runt som en fåntratt. Visst, gick och köpte en chokladkaka. Tyckte jag var värd det som jag slitit. Är det det som kallas för att tröstäta???

Två timmar senare var jag hemma. Det blir inte alltid som fröken Anna tänkt sig men å andra sidan så fick jag lära mig hitta lite bättre och hann längta hem jäkligt mycket :) Ser fram emot morgondagens runda. Borde ju inte kunna bli längre.

Måste varit fel på resebeskrivningen....

dumma dumma dumma bil

Suck.
Kommunalt. Tåg. Buss...
Jag bävar inför morgondagen men jag har gjort det. Fröken har gått och köpt ett trettiodagarskort. Allt för att kunna ta mig till jobbet då min lilla dumma bil valt att bråka med mig. Det började i onsdags när jag glad ihågen gick från jobbet. Gick fram till min lilla sötnos till bil i garaget och vred om nyckel och tryckte ner kopplingen. Herregud så den skrek!!! Tog bort foten från kopplingen och bilen slutade gnälla. Puls. Hög puls, hatar när det inte fungerar som det ska, särskilt som jag inte kan någe om de där fyrhjuliga sakerna. Där och då gick bilen från och vara den där lilla sötnos bilen till dumma bilen.

Ringde en verkstadskille som kan allt om de där sakerna. Perfekt att de finns.Tryckte ner kopplingen och han skrattade och sa att det var ett sånt dära "urtrampningslager.

- det blir ju så med gamla bilar Anna
- vaddå gammal, den e ju typ ny
- nääää den e ju gammal
- de e ju en noll åtta, skärp dig
- mmm jag säger ju de, gammal...

Visst, jag vill ju tro att det var med glimt i ögat, eller det vet jag att det var. För så ny är den ju inte men den är ju inte gammal heller. Allt e relativt. Så är det ju. Jag vill se mig själv som ung också men inser ganska snart, att mitt bäst före var för ett tag sen och nu går det sakta utför. Stackars bil, vi går samma öde till mötes. Mycket omvårdnad och reparation krävs nu o framöver :)

Idag åkte jag iväg med bilen till verkstan. Herregud vilken puls, nästintill tårfyllda ögon. Var såååå nervös att bilen skulle rasa på vägen, att det skulle hända något så jag skulle bli stående. Rätt fånigt egentligen, vad skulle hända??? I värsta fall kunde man väl bara ringt en bärgare. Istället stod mina hjältar längs vägen och såg till att det gick bra. Storebror med familj var med nästan hela vägen, strax bakom i sin bil. Lyckligt lyckligt lottade jag som har dem :)

Resan till verkstan gick finfint, bilen är på plats, nyckeln inlämnad. Såå skönt. Har ändå en förhoppning om att de bara lyfter upp bilen och ser en liten skruv som är lite så smålös, skruvar dit den och sen kanske blåser bort lite grus från urtrampningslagret så vart det så fixat o klart. Antagligen inte men man kan ju få hoppas. Känns bäst så.
Tills den är hemma igen så får det bli bussen, tåget och ståplats tillsammans med halva stockholm. Men visst, det kunde vart värre. Det kunde ju varit nån typ av strejk o jag hade varit tvungen att cykla ett gäng mil i kyla o blåst :)

Nej, jag tänker inte vänja mig vid detta.

Sååå snuskigt. Har ännu en gått fått vatten på min kvarn. Motion med hög puls är inge bra. En promenad i  lugn takt är väl en sak. Rätt mysigt faktiskt. Man kan fundera, lyssna på musik, se på allt det vackra och bara ha det mys eller om man har sällskap prata i massor utan att bli andfådd.

Det är finmotion, sån som fröken Anna tycker om och uppskattar. 

 



Varning för känsliga tittare, bilden kan anses som kväljande.

Häromdagen var det inte direkt den promenaden jag lurade ut min väninna på. Jag ville ut och ville ha sällskap och passade då på att messa till henne.
-Jag går om femton, vill du med?

Hon hann inte riktigt se mitt mess om promenad förrän jag redan var iväg på rundan och när hon väl svarade var jag näsintill klar men med tanke på min översociala personlighet så var jag ju tvungen att ta en runda med henne också. Eller tvungen, jag ville. Satan i gatan vilket tempo. Satan i gatan vilken runda. Men det var så skönt och så många kloka samtalsämnen som avhandlades. Nästan terapi att gå på promenad.

Tills jag kom hem och skulle duscha. Kändes sådär snuskigt kallt på kroppen, fuktigt på någe vis. Tog av mig linnet och möttes av mörka fläckar. Förstod inte vad som hänt, inte hade jag väl spillt någe ;) Funderade lite, såg ut som om mina magrutor blött ner linnet. Kan man få magrutor efter en lång runda??? Vart nästan lite glad när jag insåg att jag hade transpirerat så rutorna gjort avtryck. Fan jag har ju ansträngt mig varm, får rista in ännu ett sträck i bordskivan :) Tills jag synade lite extra...
Det var ju ryggen. Framsidan var torr och det där jag trodde var rutor det var ju mina ryggvalkar...

 

Nu chips o godis. De e jag värd. Skinnet spänt, det är så jag jobbar.

Panik!!!

Paniken när man inser att värktabletterna är slut och en tand bråkar mer än någonsin. Pulserar. Vem bestämde att dessa sketa visdomständer skulle finnas. Vissa får alla fyra, vissa får några, vissa får besvär, andra inte o så har vi de lyckligt lottade som inte får en enda. Så har vi mig, bara två ska jag få men nog har båda två lagt sig på tvären och jävlas lite nu då. Mitt på nån sketen nerv ligger de också...Hur som, trots detta pulserande dumma onda lyckades jag somna igårkväll utan några större svårigheter.

Klockan tre vaknade jag av något. Inte av tanden, visst den ömmade fortfarande men det var någe annat som väckt mig. Ett pipande ljud, började undra vad det var. Gick igenom lägenheten men fann ingenting som lät, kände att det började lukta rök, brandrök. Panik, det var inte hos mig. Shit, brinner det hos någon av grannarna och de sover eller är de inte hemma??? Ska jag väcka pojkarna mina???
 Jag var lite sådär cool, fast coolmed en väldigt puls och tog på mig morgonrocken och öppnade ytterdörren. Brandröken vart mer påtgaglig och så även pipet från brandvarnaren. Gick ut på entrebalkongen och såg att granntanten var ute på ballisen hon med. Det var ifrån dem pipet kom men näe, det brann inte. Det var deras son som hade ramlat...Vad som hänt fick jag aldrig någon klarhet i, mer än att deras son i 55-60 års åldern hade ramlat i köket och låg medvetslös och ambulans var på väg. Jag frågade om det fanns något jag kunde göra men då kom ambulansen och jag kunde gå in igen.

Kröp ner i sängen igen. Varmt mysigt men med en puls som efter ett maraton. (visst nää jag har inte sprungit nåt sketet maraton men jag antar att man har puls efteråt :)). Gick liksom inte att varva ner, puls, tand som värkte och dessutom sjutusen åttahundrafyrtiofem tankar. Vad hade hänt om? Funkar mina brandvarnare? Borde testa oftare. Borde sätta upp dem i taket. Har jag stängt av allt? Kan jag skydda mig på fler sätt? Törs jag låta killarna laga mat själv verkligen osv osv osv. Herregud, har det väl börjat snurra så har det. Somnade till slut, rätt tacksam för att jag ibland sover rätt lätt, tacksam att det inte var värre än det var. Nu vet jag inte hur det gått för mannen men jag håller tummarna för att det inte var någe allvarligt.

Så tips och trix, särskilt nu i dessa hösttider när vi är många som börjar tända ljus lite här o var. Kolla så brandvarnaren funkar. Om du inte har någon, köp!

Genomskinlig blus??? Ernst???

Var på utbildning idag. En kalasbra utbildning med hur mycket info att ta in som helst och jag var liksom koncentrerad nästan hela tiden. Vart inte ens trött. Fröken jag som brukar gäspa på studs. Så på någe vis var det grymt bra, lärorikt och engagerande. Men.
Japp, det måste som komma ett men. På något vis kunde jag liksom inte fokusera helt. Det störde mig lite att jag inte kom på vem ena kursledaren påminde om. Jag gillade honom men det var något jag inte greppade. Tills jag kom på det...hela han var ju som Ernst Kirshteeeiiger. Vet inte vad han heter men jag har lite så, svårt för honom. Jag försökte hålla mig neutral och försökte bortse från faktumet att han påminde om Ernst och jag tror det fungerade. Tills jag istället var tvungen att irritera mig över den andra kursledaren, kompetent som få inom ämnet men genomskinlig blus är inte okej. Jo, med ett linne under. Då är det okej, eller på krogen när man ska ut på bus men på en utbildning...Inte står man i genomskinlig blus med spetsbehå under. Jag försökte men den gick inte att blunda för.

Som krydda på moset så satt min kurskamrat och tuggade tuggumi. Högt. Jag som avskyr när man smaskar o tuggar. Imponerande nog så pausade hon aldrig. Måste ha himla starka käkar.

Så där satt jag (allt annat än perfekt själv) och försökte koncentrera mig på innehållet på kursen när Ernst talade och försökte att inte gasta
-Skyyyyl dig kvinna!!!
samtidigt som det tuggades maniskt brevid.

Stolt är jag, för jag höll mig lugn och försökte anteckna i massor, allt för att hålla mig sysselsatt på orden o infon. När kursen för dagen var slut kände jag mig nöjd. Massor av info hade jag fått. Jag sa tack för en bra utbildning till de båda ledarna och sen ser jag i ögonvrån...Jag ser hur min bordsgranne, ja, hon måste läst mina tankar under hela dagen. Jag ser hur hon symboliskt plockar ut sitt tuggummi ur munnen och ploppar ner det i sin tomma kaffemugg. Slut på kurs innebar visst, slut på tugget. Så jag såg hur tuggummit rullades mellan pekfingret och tummen och sedan hur det släpptes ned i muggen och hörde sedan"klicket" när det landade.

Jag lämnade lokalen och gick ut i regnet och världens härligaste höstdag! Jag är rätt bra på att förtränga sånt jag inte tycker om, så av idag tänker jag bara minnas infon och mitt anteckningsblock o min alldeles egna höstmysdag o kväll :)

Friidrottens nya byxa

Friidrott. Det var alldeles för länge det visades friidrott på tv. Eller egentligen har jag väl ingen aning om när det visades men det var länge sen fröken jag såg iallafall. Finns det någe mer underhållande egentligen. Dessa rara små karlar i dessa otroligt oftast rätt mindre fina avslöjande kläder. Vet inte ens vad kläderna kallas men det spelar mindre roll.

Känner mig nästan som Kåta-Gun från Kvarteret Skatan när jag tittar med tillägget att jag inte blir särskilt till mig i trasorna men däremot imponerad. Hela skrevet syns ju. Jätteväl. PTH, PTV, ingenting lämnas över till fantasin. Det måste vara jättejobbigt att vara karl och så utlämnad. Frågan är om de får välja sin outfit själv och om det blir konkurrens mellan friidrottarna. Man kanske liksom helst inte vill stå brevid mr Belgian Blue om man själv är utrustad som en kalv. Får de välja startplats själv tro? Och blir de inte distraherade när de springer brevid varann och det skumpar värre än ett par rattar. Eller så är det fokuserade på målet, så fokuserad har jag nog aldrig varit...säger väl mer om mig kanske :)

Friidrott i sig är ett rätt trist ord så jag tycker att vi här och nu döper om det till Snoppar som hoppar. Plötsligt vart det ett helt annat klang o sporten kändes lite mer spännande. Fast då blir det ju plötsligt nån typ av diskrimenering. Jag menar, det finns ju liksom kvinnor också. Tänkte inte på det.

Hur som helst, om det inte redan finns så tycker jag att alla friidrottare borde få ha möjligheten att välja pösbyxa, som håller paketet dolt. Eller, så borde det finnas nån typ av snopphållare som håller paketet på plats under aktivitet, eller så borde det finnas tighta byxor med inbyggt paket, typ small medium, large, extra large, extra extra large, extra extra extra large och så vidare som gör att alla får välja sin egen size. Men med det finurliga att man liksom bara lägger in det man har oavsett storlek, vissa fyller ut, andra inte. Men publiken ser det friidrottarn själv vill att publiken ska se.

Tror jag ska ta patent på den byxan och efter denna enorma tankeverksamhet så är det dags för natten. Tar mycket kraft att fundera på sånna här extremt spännande och viktiga saker.

Natti natt

Mål - en avslappnad käke

Jag är egentligen rätt mycket för det där med egentid. Tid jag får för mig själv, när barnen sover eller jag sitter och har en helt obokad kväll bara jag. Samtidigt är jag så sällskapssjuk och stressad att jag är rädd att missa något. Vilket gör att jag varje ledig stund helst vill passa på att umgås med någon eller göra något.
Så när jag väl kommer hem från mina aktiviteter (ja, allt annat än träning) och får min lilla stund för mig själv är klockan egentligen så mycket att jag borde hoppa i säng. Eller som en klok man sa, hoppar i säng gör man när man är två, annars går man och lägger sig, rätt sött faktiskt och han har ju en poäng...

Nu kom jag ifrån ämnet som så många gånger förr...Borde hoppa i säng ja, ja, eller bara lägga mig men då blir jag så nervös att jag ska missa någe att jag sätter mig i soffan och kollar ett avsnitt av fejan. Ja, det är ju typ som avsnitt eller som en följetong för det händer ju saker hela tiden. Visst, ofta rätt ointressanta saker men ibland så glimmar det till och man fnissar till eller hoppar till av förvåning. Allt kan hända och jag vill inte missa nåt ;)

Så då sitter jag där i soffan och klickar lite här och klickar lite där, kollar mail, googlar lite, pratar i telefon, messar. Allt för att slippa hoppa isäng och istället ta vara på kvällen till fullo. Vill så mycket, mest hela tiden :)

Sen en tid tillbaka tog jag bort dejtingsiterna vilket gjorde att jag fick lite mer tid. Kärlek är fantastiskt och jag hoppas få uppleva massor av kärlek tillsammans med någon men jag vill inte behöva leta. Endera dan så är jag övertygad om att han står där utan en jätteresearch. Fast å andra sidan, vad händer då med min egentid???
Ja, det kan det nog vara värt och endera dan är varken idag eller imorgon så jag är övertygad om att jag har tid att acklimatisera mig innan.
Hur som så fick jag lite mer tid över när jag skippade kärlekssiterna. Grymt bra. Nästa steg är att ta tillbaka egentiden ordentligt och göra någe bra av den.

Minns förut när jag var mer avstressad och gav mig mer Riktig tid. Hög volym på stereon, nån lugn skön låt, en solig fläck i vardagsrummet och precis där la jag mig på rygg. Slöt ögonen och bara fyllde kroppen med musiken, kände solen värma kroppen och jag var bara där och då. Det ska jag bli bättre på igen. Nyttja tiden rätt.
Balansen är på bana, nu är det nästa steg. Stressa av :)
Fröken Anna är på G!

Bubbligt värre men bra

Känns märkligt. När ska benen slås undan liksom. Får man må såhär oförskämt bra? Kommer på mig själv med att sitta och le och känna hur det bubblar i kroppen, ja inte gasbubblor, utan mer lyckokänlsa bubblor. Och jag förstår inte varför. Borde inte kännas så just nu tänker jag, eller? Eller är det så att jag nånstans blivit vuxen och förstått vad som är viktigt.

Kanske att sommaren gjorde sitt med det vackra vädret och avkoppling utan dess like. Kanske att jag är omgiven av fina människor och dessutom har en ny utmaning som sporrar och får mig att känna att jag äntligen är på väg åt rätt håll. Känner mig i balans helt enkelt.
Visst, jag går fortfarande i taket ibland när pojkarna och jag krockar, eller om jag ska vara helt ärlig, när de inte gör som mamma säger, då kan jag morra en del men det är ju sunt...typ. Fast det är inte det det handlar om, hela känslospektrat måste få vara med, alltid, det mår vi bara bra av. Det handlar mer om den där lyckokänslan i kroppen, tillfredskänslan, känslan som jag tror gör att motgångar blir så mycket enklare att hantera.

Hur som helst så trivs jag i känslan, vill stanna där, ständig lyckobubbla i kroppen utan egentlig orsak. Eller kanske hur många orsaker som helst. Så var vi där igen, tacksamheten...
Så tacksam för så mycket :)

Visst finns änglar

Det hände något

Vinden kändes plötsligt mer omfamnande

Solen mer värmande

Och himlen, himlen har aldrig varit så vacker som nu

Annika, finaste, fina Annika.

Den vackraste av änglar, strålar som aldrig förr

Finaste Ankisen. Ibland tar livet en vändning som man inte alls tänkt sig, eller önskat sig. Egentligen vill man bara backa bandet och få önska att allting var precis som innan. Men det går inte…

Jag minns precis innan. Vi hade träffats i Södertälje du och jag och skulle shoppa. Vi pratade, skrattade, munnarna gick i ett. Det blev liksom aldrig tyst med dig, vi hade alltid någonting att prata om. Vi skulle sen äta. Väl på restaurangen så tog det lång tid innan vi beställde, fanns ju fortfarande så mycket att prata om. Nu var vi mer allvarsamma, vi pratade bland annat relationer, du berättade att det kändes så bra, ni hade det så bra. Ni hade varit iväg på en resa och det hade gjort er båda gott. Det syntes på dig att du var lycklig. Där och då hade jag önskat att bandet stannat och livet hade tagit en annan vändning. Istället fick vi åka ambulans.

Trots att du visste hurpass dålig du var så slutade du aldrig att kämpa för att blir frisk, det fanns inget annat, du skulle finnas där för dina pojkar. Du kämpade länge. Envishet kan också vara en fin egenskap och när det gällde tumören då var du envis, den skulle bort. Många av oss andra skulle satt oss i en hörna och bara varit ledsna o bara fokuserat på sjukdom. Inte du, du visste att för att bli frisk behövde du vara stark och positiv, så du fortsatte vara den positiva, glada Annika nästan hela vägen.

Jag minns för en tid sedan. Vi, tjejgänget, hade bokat in en tjejmiddag, hemma hos dig i radhuset. Vi blev alla lite oroliga då vi ringt och messat och försökt nå dig men inte fått någon respons. Men så kom det ett mess, du fick cellbehandling just då och hade missat att det var just då vi skulle ha vår middag. Du var trött men du ville ju så gärna och vi ville så gärna. Sagt och gjort vi sa
- Vi fixar!
 Vi handlade med oss lite smått och gott och åkte hem till dig där vi fick laga mat, umgås och pyssla om. Så mysigt. Precis som vanligt, kanske lite mer allvarsamt med det pratades och skrattades oavbrutet. Vi stannade inte så länge men lagom så att det kändes gott i hjärtat hos oss allihop.

Sötaste Annika. Du har alltid varit en av de finaste, där livsglädjen och skrattet alltid finns nära till hands. Omtänksamheten och viljan att finnas där för de dina var en sån självklarhet. Och din sång, jag tror vi är många som är tacksamma över att du gjort våra bröllops och dopceremonier så mycket vackrare än de redan var med din sång. Som någon av dina vänner så målande skrev på facebook

“Thank you for the music, the songs you were singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it, I ask in all honesty
What would life be?
Without your song or your dance what are we?
So I say thank you for the music to bringing it to me”

Du fattas mig Ankisen, du fattas mig svårt.
Tänker på dig och de dina.

Pusselipuss finegumma

Jag, en gåva :)

Åkte till min fina storebror och hans familj igår. Kände inte riktigt för att vara ensam och visst det fanns väl annat jag kunde hittat på också men det skulle krävas en större ansträngning av mig, typ vara social och trevlig och med i samtalen.
Hemma hos storebror kan jag vara precis den jag är och jag kan få vara tyst (hmm, nu är jag sällan tyst men jag får, om jag vill :)). Jag kan sitta i soffan och bara vara, somna i soffan utan att behöva känna mig dum för att jag missat delar av diskussionen. Nu blir det ju sällan diskussioner eller långa samtal eftersom jag vet att bror min och svägerskan är precis lika bra som mig att råka somna i soffan efter middagen...

Ibland kan det vara skönt att vara ensam men ändå ha folket runtomkring som samtalar, skrattar, busar utan att själv vara deltaktig. Man är som med, fast på distans. Man hör och man ser, ibland räcker det. Så kände jag igår. Så jag var där och bara kopplade av och visst jag pratade nog en del under kvällen, kunde liksom inte låta bli :) Tills vi satte oss i soffan... Ja, vi var nog tre vuxna som sov...

Så vaknade jag i morse, ganska tidigt, eller skapligt lagom iallafall. Huset var tyst så jag gick upp och satte på kaffe. Doften av kaffe på morgonen är obetalbar. Storebror min var iväg och handlade frukost förstod jag när bilen var borta så jag tog min kopp, en dyna och mina hörlurar och gick ut på altanen. Barfota, svalt gräs under fötterna o hela jag piggnar till.
Satte mig i solstolen med kaffekoppen brevid mig, eftersom det fortfarande var morgon så var inte sommarhettan så påtaglig utan luften var sådär härligt frisk och vinden fläktade svalt men behagligt och skönt. Jag njöt. Lyssnade på fåglar och bara var. Svensk sommar när den är som bäst. Men så är ju jag som jag är och har ibland lite svårt för att bara sitta och göra absolut ingenting så lurana åkte på och så musik och för att nyttja tiden till fullo så åkte även nagelfilen fram. Där satt jag o lyssnade, filade och bara myste. Favvolåten kom, "idag" med Stiftelsen och jag vred upp musiken och slöt ögonen. Då plötsligt sänks musiken. Ja jag förstår ju ingenting, såklart. Så börjar telefon att ringa.

Storebror ringer...Märkligt...att han inte bara ropa...
-Ja, de är Anna
-Johan...
-Men e du hemma?
så liksom hör jag att han är där. När det typ ekar lite, man hör som i stereo. Han stod ju där i fönstret. Hade visst försökt få kontakt en stund
-Anna?
Knackat lite på väggen
-Anna?
Smällt lite med fönstret men ingen respons. Fröken fila och lyssna på musik var helt inne i sin egen sagolika värld.
-Tänkte bara höra om du ville ha sällskap, eller om du ville vara ensam en stund?

Bästa bästa Oa, så respektfull, avkännande och snäll. Självklart ville jag ha sällskap. Så där satt vi, halvtidig morgon i varsin solstol och varsinn kaffekopp och pratade om allt. Täck att jag har en Oa.

Den finaste gåvan vi kan ge våra barn måste vara ett syskon, i min värld i allafall.
Så tack bästa pappa o mamma som bor i himlen såklart. Men så inser jag plötsligt att med tanke på att jag är yngre så måste det ju innebära att jag är gåvan :) Plötsligt känns allt så mycket mycket bättre. Jag, en gåva. Jojo, man tackar :)

Orättvisa o tacksamhet

Livet är orättvist. Grymt orättvist. Det finns så mycket att vara tacksam över som man kanske ibland ska reflektera och fundera över.

Våra barn

Vänskap i alla dess former
Kärleken till barnen, en käresta eller husdjuret, eller för all del, kärleken till sig själv
Känslan att vara frisk, att ha en kropp som lyder
Att ha en arbetsplats att gå till

Det finns så många saker, både stort och smått. Jag är tacksam över mycket, även om jag har en strävan och en önskan om mer.

En fin väninna till mig är sjuk, svårt sjuk och då kan jag ibland skämmas över mina tankar och önskningar, känns ganska smått egentligen. Jag menar, jag har ju allt. Min familj är frisk och jag är frisk! Och där ligger hon, allt annat än frisk. Det fruktansvärda är att jag inte kan göra något, visst jag kan prata med farbrorn i himlen, hålla tummarna, klappa en kind, hälsa på, skicka ett mess. Det gör jag mer än gärna, men det botar inte.

Vi ska åka dit strax, en väninna och jag, hålla en hand och klappa lite. Hon sover nog men hon känner nog att vi är där.

Just nu är jag ledsen, så trots att jag egentligen har allt som är viktigt, så saknar jag just nu nån som håller om. Mig. Stryker mig över håret och torkar tårar.

Så plötsligt hörs ljud i trappan, nån som drar i ytterdörren. Barnen mina kommer hem. De känner mig, märker att jag är ledsen. Stora kramar och stora kloka ord från en stor pojk. Herregud vilka barn jag har. Jag har verkligen allt man kan önska.

29 vart 28 :)

Vilken lycka. Har gjort en jättetabbe fast ändå inte. En sån bra tabbe för min egen del faktiskt.
Har länge gått i tron om att min semester börjar vecka 29. Ingen fara egentligen för veckorna går ju rätt fort såhär på sommaren. Men så började jag kolla kalendern tillsammans med en vän och insåg att;
-dra på trissor men jag går ju redan vecka 28!!!

Det är ju hur snart som helst. Sen ledig i fyra hela veckor, känner mig så värd detta. En semester full av absolut ingenting eller allting beroende på hur man ser det. Jag ser det som fyra veckor fulla av kravlösa dagar. Bara bara jag och så bara bara mina pojkar och jag. Har verkligen ingenting spikat utan jag hoppas och tror på soliga varma dagar på massor av olika stränder. Glada barn och en glad mamma och massor av vänner runtomkring. Så vill jag ha det. Fika och middagar i massor, vin, picnicks och bara mys. Det ska bli min sommar.

Och sen, sen när jag är utvilad och less på ledighet då börjar mitt nya äventyr i min nya roll på jobbet, kan inte bli bättre! Med lite tur också så kommer jag även in på utbildningen jag sökt men det är kanske att gapa efter för mycket. En sak i taget har jag ju lärt mig nu i dagarna. Tålamod Anna, tålamod...

Jag vill ju gärna tro att jag är fröken strukturerad och ordningsam men inser att jag uppenbarligen blivit fröken har ingen koll eller det var och ta i hellre "fröken har ingen som helst koll på datum" fast å andra sidan, hade jag haft koll på att jag skulle gå vecka 28 så hade jag ju inte sett det som en grymt härlig bonus nu och inte suttit o studsat i soffan som bara jag kan. Kommer osökt och tänka på låten
-som en boll kommer jag tillbaks till dig, som en boll kommer jag tillbaks till dig

Varför kom jag å tänka på den??? Tror jag bör avsluta nu för jag tror svamlet kommer nå enorma höjder om jag fortsätter...

Natti natti

Pirret - Klicket

Jag vill nånstans gärna tro att jag hela tiden lär mig. Att vad som än händer kring mig, både fint och mindre fint ska lära mig något, ge mig nya insikter. Nu är det inte så att jag hela tiden går och funderar. Hoppla hey, nu fick jag en gratis kasse på ICA, vad ska jag nu lära av detta, eller hmm nageltrång, vad ska jag dra för lärdom???  Jomenvisst, generositet är fint och om vi alla ger lite grand så kanske vi får en lite bättre och finare tillvaro och visst det kanske är smartare att klippa naglarna lite oftare o inte bära trånga skor...Precis som mötet med nya människor, alltid lär vi oss något. Typ. Ja ni förstår.

Ibland kan det kännas lite så hopplöst man vill så mycket och så lite händer.Tröstlöst.
Så vips en dag så möter man en sån där fin person. En sån där person som väcker hela känslospektrat i kroppen. När man blir så medveten, man ser massor runt i kring, sånt som man tidigare missat. Man är. Det hände mig.
Mina promenader vart plötsligt promenader där jag såg träd och kände dofter, leendet på mina läppar vart mer intensivt och satt gärna kvar. Känslan i kroppen var fantastisk men så kom dagen när det sa stopp. Pirret skulle bort. Trist, sorgligt men ändå, det är ju så det fungerar, ibland pirrar det liksom inte lika mycket från alla håll. Hur ska man hantera sånt???

Till en början blir man kanske lite ledsen man börjar slicka sår och kanske känner sig lite bortvald sen så inser man att man faktiskt fått uppleva en del, så då kanske man egentligen väljer att se det som tacksamhet för en minnesvärd tid och en fantastisk känsla i kroppen. Man väljer själv hur man vill känna. Vi känner alla olika, fungerar olika. Jag är själv medveten om att jag är en känslomänniska ut i fingerspetsen, så jag känner massor, kring det mesta på både gott o ont men det gör mig till den jag är. Självklart har även jag sidor att förfina och utveckla men i det stora så tycker jag om mig. Jag tror att det är en förutsättning för att kunna tycka om någon annan.

Men så började funderingarna kring lärandet. Vad var tanken med mötet om det ändå skulle ta slut? Vad skulle jag lära mig? Så kom jag på det. Jag skulle ju lära mig att det finns där. Oavsett ålder. Oavsett tid. Pirret finns.
Det är långtifrån ofta vi möts men de där speciella personerna finns, där det säger klick på en gång och så mycket känns så rätt. Pirret kommer kanske inte alltid finnas kvar men jag tror nog att när man är rätt för varann så kan man då och då även över tid få fram grundkänslan med pirret. Så bekräftelse på att pirret faktiskt existerar och en himlans massa mer tålamod är nog min lärdom. Eller tålamod är nog fel ord, fröken Ivrig måste lugna ner sig lite, allt händer inte på en gång. Tålamodet är nog ett av mina stora aber...vill att allt ska hända nu, varför vänta på nåt som kan hända idag.

En väninna sa till mig, gissningsvis så är det väl en på 5000 som skapar klick och pirrkänslan, så man ska inte ge upp. Absolut inte nöja sig bara för att. Vi är alla värda pirret :)

Jag tror det iallafall.

Nu kommer han!!!

Som jag har väntat och längtat och sett fram emot denna dag. Nästan så jag känner mig lite nervös. Det har ju liksom gått så lång tid utan att jag vetat, men nu är det dags. Känner mig som ett barn dan innan julafton. Men nu, nu så :)

 

Inatt ska jag drömma om honom, inatt ska jag äntligen få reda på vem som är min blivande man. Lycklig som få. Pirrig som få.

Snart ska jag ut och springa över gärdsgårdar och plocka en bukett med sju sorters olika vilda vackra blommor att lägga under kudden. Har insett att det inte funkar med köpeblomster eller blommor som nån annan plockat, utan ansträngningen MÅSTE uppenbarligen ligga hos mig...
Vet ni hur mycket läskiga kryp som bostätter sig på ängar med högt gräs och vackra vilda blommor??? Vet ni hur många fästingar eller andra snuskiga kryp som kommer krypa längs mina ben för att hitta en plats att bita sig fast? Krypen, med käftar stora som dasslock och säkert 30 cm mellan ögonen.
Men vet ni, de gööör liksom inge, för det är det värt. För imorrn kommer min blivande man på sin vita springare med en ukulele över bröstet och en grön mantel med alla mina sju vackra vilda blommor inbroderade. Han kommer ställa sig under min balkong och kommer sjunga "vill du plocka körsbär i min trädgård" o jag kommer stå där och titta på honom med tindrande ögon, lycklig, för jag vet att han kommer plocka bort varenda fästing jag har och jag kommer aldrig behöva springa över de sju gärdsgårdarna igen...

Funderar lite på vad som gått fel förut. Kanske är så att tidigare år har jag gett upp redan vid sex...sorters blommor, kan vara därför jag inte drömt om han. Gör om, gör rätt. X-e gången gillt... ;)

Glad midsommar fantastiska vänner!

Ibland räcker orden inte riktigt till

Efter en mysig kväll med mina två sötnosar var jag trött. Ja, inte för att det varit någon jobbig bråkig kväll någonstans, utan harmonisk och mysig rakt igenom. Visst, jag tog ett glas vin till maten vilket kan ha bidragit till tröttheten...

Mätt och nöjd efter middagen la jag mig till rätta i soffan och slog på tvn, sen tog det inte många minuter. Jag somnade tidigt i soffan och måste somnat rätt hårt då timmarna förflöt rätt fort...

Jag drömde den härligaste av drömmar. Jag drömde nog att jag vilade. Det fina i drömmen var pojkarna hur de då och då strök mig på huvudet och gav mig en kram. Drömde att lillkillen kom och kramade om och stoppade om mig med filt och sa
-gonatt mamma

Vaknade för en stund sedan. Klockan var kvart i ett på natten och stora killen satt i soffan med sin Ipad och sneglade på mig. Han satt och väntade på att jag skulle vakna, så vi kunde gå och lägga oss nån gång.
Lillkillen hade somnat sedan länge men först måste han ha hämtat sin filt och stoppat om mig, för där låg jag i min hörna i soffan omstoppad med hans röda Blixten filt. Full i kärlek. Tårögd. Insåg jag att det var en sanndröm. Verklighet.
Så tacksam över mina goingar. Älskar de där två gränslöst men ibland känns till och med älskar som ett för klent ord. Ibland räcker orden liksom inte riktigt till...