Funderar lite kring det där med PMS o ömma bröst. Ont som fasen kan det göra. Ligga på mage eller prova gå utan BH går liksom heeeelt bort! Kan det vara så enkelt att man kan köra med embla salva, kanske borde funka??? Å täcks den isåfall av högkostnadsskyddet för de med bauta rattar. Förstå vilken åtgång. Kunde ju vara bra för tillverkarna oxå, ett nytt användningsområde som räääättt många känner av lite nu o då...skulle definitivt generera fler arbetstillfällen :)
Fastnade lite vid att jag skrev "prova gå utan BH" HAHAHAHA som om det någonsin skulle hända... För det första är det oskönt oavsett PMS men tyngdlagen... De stackars stora glödlamporna med den lilla sockeln skulle ju titta ut under den extra långa magtröjan o de vill man ju inte riskera. Varken för min eller nån annans skull. Dessutom skulle de slänga så jäkligt när man gick. Typ lika mycket som en tonårstjej med hästsvans, svänger med håret. Fast jag har två pendlar... Näe jag ska inte dumma mig. Jag gillar dem. Ja, mina. Faktiskt, rätt mycket till och med. Tacksam. Det är inte en självklarhet idag, att man får ha friska o två dessutom. Därför kära vänner tänker jag i år sätta på mig en rosa tröja o springa Lidaloppet, till förmån för just de som drabbats av bröstcancer. Välkommen o vara med, det är bara roligt att vara fler som springer:)
Nåväl, svamlar som aldrig förr...lite jag o komma från ämnet men ändå inte....Åter till PMS o ömmande bröst. Känns typ som pattmangeln, mammografin. Med den stora skillnaden att detta ömmande inte går över på tre minuter utan ömmar i dagar. Svullen blir man också, å så har jag hört att andra kan bli lite buttra också. Inte jag. Absolut inte jag, fnissar mest o sitter på mitt rosa moln o dricker bubbel. Glatt o lyckligt med ömmande bröst.
Har faktiskt en fundering kring det där med ömmandet. Stora bröst, stort ömmande område. Små bröst, borde ju då rimligtvis ha ett mindre ömmande område och således ömma mindre??? Grattis isåfall!
Ska sluta fundera nu. Tror det kan spåra annars :D
Gonatt
Hälsar hon som får sova på rygg inatt. Också...På grund av ömhet. Ja, som i ont :D
tisdag 23 maj 2017
onsdag 19 april 2017
Hemresa, vemod, glädje och rik på insikter
Splittrad. En stor del av mig är klar här medan en annan del vill stanna o fly vardag ett tag till. Njuta av solens varma strålar mot huden, gå längs havet, möten med nya människor, skratta vid poolen med främlingar, läsa, lyssna. Bara bara vara. Vardagen är härlig den också. Bara tanken på pojkarna, mina pojkar gör mig varm. Familjen, vännerna, jobbet, mitt hem o min bil :) Finns mycket som är bra o att längta till hemma också men samtidigt tillkommer kraven o alla måsten. Ska försöka behålla min semesterkänsla så länge som möjligt. Försöka byta ut alla jag måste till jag vill. Alla krav till sånt jag faktiskt vill göra. För det är ju så, egentligen.
Bussen hämtar snart upp mig från hotellet. Väskan är strax helt packad. Å här sitter jag på balkongen i sarong o utslaget hår o bara myser. Fast tudelat. Glad fast ändå lite vemodig. Himlen är molnig, vilket den inte varit tidigare men det är skönt, behagligt. Solen värmer igenom ändå å ibland lyckas den ta sig igenom o värmer hela mig. Jag tankar så mycket D jag kan :) Vill ta in så många intryck som möjligt att bära med mig till nästa gång. Fast då ska pojkarna med :)
Såhär med facit i hand så har resan på egen hand gett mig rätt mycket. Jag vågade, jag gick utanför min lila trygghetszon o vågade. Lite så stolt faktiskt. Förstår egentligen inte vad jag oroade mig för. Jag menar, jag trivs rätt bra i mitt sällskap o med nya bekantskaper från resan så verkar det som även fler gör det. Trodde nog jag skulle sitta ensam men insåg rätt snart att det väljer jag helt själv. Så jag var ensam o njöt till en början eftersom det var precis det jag behövde. Just då. Sen har jag en rätt så utpräglad social ådra o behövde nog få umgås. Det krävdes ingen större ansträngning för att sedan ha några nya bekantskaper att prata med o gå ut o äta med. Bara det, våga gå ut o äta med främlingar i ett annat land. Nöjd. Vågade det med:) Å det är väl just det. Nu när jag vågat släppa o känner att det finns så mycket kvar att göra för att kliva med ena foten utanför min trygga box så ska jag hem. Nåväl, underbart är ibland kort o våga kan jag fortsätta med hemma o där väntar ju en varm vår, försommar o återigen semester. Finns med andra ord egentligen ingenting att behöva känna sig kluven till mer än att lämna. För även om jag mår gott här vet jag att jag inte kommer åka tillbaka, inte just hit iallafall. Men det är ett minne att bära med. Mitt minne, att plocka fram närhelst jag vill eller behöver.
Tack, tack fina ego-semester. Jag behövde nog just dig.
Bussen hämtar snart upp mig från hotellet. Väskan är strax helt packad. Å här sitter jag på balkongen i sarong o utslaget hår o bara myser. Fast tudelat. Glad fast ändå lite vemodig. Himlen är molnig, vilket den inte varit tidigare men det är skönt, behagligt. Solen värmer igenom ändå å ibland lyckas den ta sig igenom o värmer hela mig. Jag tankar så mycket D jag kan :) Vill ta in så många intryck som möjligt att bära med mig till nästa gång. Fast då ska pojkarna med :)
Såhär med facit i hand så har resan på egen hand gett mig rätt mycket. Jag vågade, jag gick utanför min lila trygghetszon o vågade. Lite så stolt faktiskt. Förstår egentligen inte vad jag oroade mig för. Jag menar, jag trivs rätt bra i mitt sällskap o med nya bekantskaper från resan så verkar det som även fler gör det. Trodde nog jag skulle sitta ensam men insåg rätt snart att det väljer jag helt själv. Så jag var ensam o njöt till en början eftersom det var precis det jag behövde. Just då. Sen har jag en rätt så utpräglad social ådra o behövde nog få umgås. Det krävdes ingen större ansträngning för att sedan ha några nya bekantskaper att prata med o gå ut o äta med. Bara det, våga gå ut o äta med främlingar i ett annat land. Nöjd. Vågade det med:) Å det är väl just det. Nu när jag vågat släppa o känner att det finns så mycket kvar att göra för att kliva med ena foten utanför min trygga box så ska jag hem. Nåväl, underbart är ibland kort o våga kan jag fortsätta med hemma o där väntar ju en varm vår, försommar o återigen semester. Finns med andra ord egentligen ingenting att behöva känna sig kluven till mer än att lämna. För även om jag mår gott här vet jag att jag inte kommer åka tillbaka, inte just hit iallafall. Men det är ett minne att bära med. Mitt minne, att plocka fram närhelst jag vill eller behöver.
Tack, tack fina ego-semester. Jag behövde nog just dig.
måndag 17 april 2017
Rekord idag, 32 grader...
Att man semestrar så olika. Sprang imorse med. Rätt stolt över mig själv faktiskt. Trots missödet med tightsen ut o in. Vilket jag märkte lite försent. När jag redan hälsat på folk å gått igenom lobbyn. Nåväl, jag är inte den sin är den. Jag bjöd på den:) Det gick tungt att springa. Det var hett idag trots rätt tidig morgon. Klart sa att vi skulle landa på dryga trettio grader...Det märktes.
Väl tillbaka la jag mig vid poolen. Jag hade då redan lagt märke till några av de nya gästerna. De lät o hade sig. Försökte koncentrera mig på min ljudbok men det gick som inte. En av de nya resenärerna stod en bit i från o gapade på sin kompis som stod på balkongen ett par våningar upp. Som om det inte räckte att han gapade så gick han ner lite på knä. Ja så gott han kunde med tanke på hur full han var. Sen ställer han sig fortfarande med böjda knän o framåtlutad o drar ner shortsen. Hela rökan blottades för alla oss vid poolen, barnfamiljer, pensionärer, stig-Helmers o nippetippor. Självklart sållas jag till nippetipporna :) Den fulla resenären skulle moona, till sin kompis. Hur fasen moonar man uppåt. Han blev dagens följetång för rätt många. Inte en positiv sån utan mer tragisk. För min del obehaglig. Avskyr när jag inte har koll eller måste ha koll. Honom ville jag ha koll på så jag hade honom en bit ifrån. Han gapade o härjade. Ögonen var halvöppna o han parerade på tå när han försökte gå. Fick inte beställa av personalen men det lyckades polarna ordna. Blev aggressiv o höjde rösten än mer men var lugn när han sov. Kan undra lite varför man inte från hotellets sida avlägsnade honom från poolområdet. Han om nåt måste ju varit en risk. Nåväl, bortsett från honom njöt jag i fulla drag. Hettan var enorm, visste stundtals inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Drack vatten som aldrig förr. Gick upp på rummet för svalka o för att komma undan solen en stund. Blev som yrslig av värmen men ändå var det helt fantastiskt. Vilken lycka att få vara iväg. Styra min tid. Äta det jag vill. Ligga på soffan så länge jag vill. Ingen hänsyn till nån annan än mig. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt liv hemma också med alla krav o måsten o jag styr delvis min tid där också men det är lyxigt med en paus. Å den pausen njuter jag av denna vecka:)
På kvällen, efter att ha legat på soffan o bara varit en stund kändes det som om jag borde ut. Klädde mig i min vita klänning o gick ut o mötte kvällen. Solen var på väg ner o det var alldeles ljumt i luften. Så vackert. Mötte många finklädda par o familjer o en o annan som sprang. Gick ner mot havet o gick längs strandpromenaden. Kan inte se mig mätt på havet.
Såg staden på håll o alla dessa ljud o ljus o så havet till det. Så man blir religös på kuppen. En sån kväll:)
Väl tillbaka la jag mig vid poolen. Jag hade då redan lagt märke till några av de nya gästerna. De lät o hade sig. Försökte koncentrera mig på min ljudbok men det gick som inte. En av de nya resenärerna stod en bit i från o gapade på sin kompis som stod på balkongen ett par våningar upp. Som om det inte räckte att han gapade så gick han ner lite på knä. Ja så gott han kunde med tanke på hur full han var. Sen ställer han sig fortfarande med böjda knän o framåtlutad o drar ner shortsen. Hela rökan blottades för alla oss vid poolen, barnfamiljer, pensionärer, stig-Helmers o nippetippor. Självklart sållas jag till nippetipporna :) Den fulla resenären skulle moona, till sin kompis. Hur fasen moonar man uppåt. Han blev dagens följetång för rätt många. Inte en positiv sån utan mer tragisk. För min del obehaglig. Avskyr när jag inte har koll eller måste ha koll. Honom ville jag ha koll på så jag hade honom en bit ifrån. Han gapade o härjade. Ögonen var halvöppna o han parerade på tå när han försökte gå. Fick inte beställa av personalen men det lyckades polarna ordna. Blev aggressiv o höjde rösten än mer men var lugn när han sov. Kan undra lite varför man inte från hotellets sida avlägsnade honom från poolområdet. Han om nåt måste ju varit en risk. Nåväl, bortsett från honom njöt jag i fulla drag. Hettan var enorm, visste stundtals inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Drack vatten som aldrig förr. Gick upp på rummet för svalka o för att komma undan solen en stund. Blev som yrslig av värmen men ändå var det helt fantastiskt. Vilken lycka att få vara iväg. Styra min tid. Äta det jag vill. Ligga på soffan så länge jag vill. Ingen hänsyn till nån annan än mig. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt liv hemma också med alla krav o måsten o jag styr delvis min tid där också men det är lyxigt med en paus. Å den pausen njuter jag av denna vecka:)
På kvällen, efter att ha legat på soffan o bara varit en stund kändes det som om jag borde ut. Klädde mig i min vita klänning o gick ut o mötte kvällen. Solen var på väg ner o det var alldeles ljumt i luften. Så vackert. Mötte många finklädda par o familjer o en o annan som sprang. Gick ner mot havet o gick längs strandpromenaden. Kan inte se mig mätt på havet.
Såg staden på håll o alla dessa ljud o ljus o så havet till det. Så man blir religös på kuppen. En sån kväll:)
lördag 15 april 2017
Ett leende föder ett nytt
Gick upp tidigt. Hade ont i kroppen så skulle inte springa idag. Satte mig i sockor o en lång t-shirt på balkongen som fortfarande låg i skugga då solen ännu inte nått fram. Det var svalt där jag satt o drack mitt morgonkaffe o åt min smörgås. Och tyst, bara fåglar som kvittrade o knastret från paprikan på smörgåsen.
Smörjde in mig. Förstår inte hur man kan bränna sig med sf 50 i ansiktet. Nåväl nåt ska man väl vara bäst på ;) Såg hur ögonen fortfarande var svullna efter gårdagskvällens sorgliga men fina film. Hade gråtit som aldrig förr, fulgråten på riktigt. Speglade mig efter fulgråten igår o förstod plötsligt varför jag är singel. Herregud. Tack o lov att det inte är så ofta man behöver visa sig så...
Satte sedan lurar i öronen o på med min ljudbok, sen gick jag. Hela vägen bort till den ljusa stranden. Solen fortfarande gömd bakom molnen. Kände mig rätt glad hela vägen, när man liksom ler med hela kroppen. Ganska härligt vad den känslan gör med de man möter. Jag möttes av leenden, flera stycken, både kvinnor o män o kände då hur jag fylldes än mer av lyckokänslor. Inser att jag nog behövde denna resa mer än jag förstod innan.
Väl framme på stranden som fortsatt var rätt öde, la jag mig på strandkanten närmast klipporna. Dit där solen når först. Gick genom den mjuka sanden o kände för första gången sanden mellan tårna. Så härligt. Gick vidare ner mot den hårda packade sanden, som packats av havet o fortfarande var kall. Där vid kanten mot klipporna la jag min sarong. Tunn sarong för att kunna känna underlaget mot kroppen. Hård kall packad sand mot ryggen, samtidigt som solen värmde mitt ansikte. Ljuden från havet, spanskan o nåt barn som grät o nåt som skrattade. Mysigt, å jag väljer själv hur länge jag vill stanna just här.
Att man får må såhär. Lycka, det önskar jag alla <3 p="">
Smörjde in mig. Förstår inte hur man kan bränna sig med sf 50 i ansiktet. Nåväl nåt ska man väl vara bäst på ;) Såg hur ögonen fortfarande var svullna efter gårdagskvällens sorgliga men fina film. Hade gråtit som aldrig förr, fulgråten på riktigt. Speglade mig efter fulgråten igår o förstod plötsligt varför jag är singel. Herregud. Tack o lov att det inte är så ofta man behöver visa sig så...
Satte sedan lurar i öronen o på med min ljudbok, sen gick jag. Hela vägen bort till den ljusa stranden. Solen fortfarande gömd bakom molnen. Kände mig rätt glad hela vägen, när man liksom ler med hela kroppen. Ganska härligt vad den känslan gör med de man möter. Jag möttes av leenden, flera stycken, både kvinnor o män o kände då hur jag fylldes än mer av lyckokänslor. Inser att jag nog behövde denna resa mer än jag förstod innan.
Väl framme på stranden som fortsatt var rätt öde, la jag mig på strandkanten närmast klipporna. Dit där solen når först. Gick genom den mjuka sanden o kände för första gången sanden mellan tårna. Så härligt. Gick vidare ner mot den hårda packade sanden, som packats av havet o fortfarande var kall. Där vid kanten mot klipporna la jag min sarong. Tunn sarong för att kunna känna underlaget mot kroppen. Hård kall packad sand mot ryggen, samtidigt som solen värmde mitt ansikte. Ljuden från havet, spanskan o nåt barn som grät o nåt som skrattade. Mysigt, å jag väljer själv hur länge jag vill stanna just här.
Att man får må såhär. Lycka, det önskar jag alla <3 p="">
fredag 14 april 2017
När absolut ingenting till o med blir händelserikt...
En annorlunda kväll. Gick o la mig i godan ro o möttes av tystnaden o mörkret. Så skönt, kände hur hela kroppen slappnade av o var sådär riktigt trött. Ja, för en kort stund. Sen började dunket från ovan, rätt så rytmiskt. Helt övertygade att grannarna ovan somnade nöjda o nyvaggade. Själv fick jag hånfullt somna ovaggad :)
Vaknade tidigt. Blir som så när man inte slarvar halva kvällarna utan går o lägger sig tidigt o kollar Netflix. Mysigt värre :) Tog en löptur innan frukost även idag. Solen höll på att stiga opp, så det var fortfarande svalt i luften, eller lagom varmt. Sprang en del men lyckades pausa med o gå både en o annan gång. Rätt många gånger till o med. Skyller på en ömmande höft. Säkert en löpskada :D
Väl tillbaka la jag mig vid poolen för att läsa ut boken. Helt fantastiskt hur man kan bli så uppslukad av en bok. Så fin bok. Kärleksfull, sorgesam o vacker. Å jag har bölat o torkat tårar. Tack o lov lyckades jag hålla tillbaka fulgråten till försiktiga fintårar. Såna där som trillar sakta längs kinderna utan att man hinner bli sådär grissnorig o svullen om ögona. Fingråtit. Det gillar jag.
Hade precis läst ut boken och var lite så full i känslor i hela kroppen. Bra känslor. När en liten pojk ropar till din papps att han behöver bajsa.
Det i sig är väl ingen fara. Bra att han säger till, den lille pojken. Det som förvånar är hur pappan då plockar fram pottan o ber pojken sätta sig. 25 meter ifrån oss finns två toaletter. Att användas av just oss gäster när det pockar på.
Annorlunda o vi löser självklart våra problem på olika sätt o det får man väl typ ha respekt för. Tack o lov att det inte var mamsen eller pappsen som behövde göra nr två... Nåväl barn är som barn är o det är väl charmigt. Så efter en liten stund gormar den lille pojken över hela poolområdet,
-ja e klaaaaaar!!! Å mamman kom till undsättning.
Blir ändå lite förvånad. Vem tar med sig en potta??? Till poolen? Å vem vill brumma med publik?
Samma mamma som sedan ville ge oss tjockisar lite dåligt samvete o la sig på en gräsplätt för att göra plankan. Inte nog med det, sen la hon sig på sidan så sidomusklerna fick jobba. Ja å sjävklart andra sidan så det inte blev ojämnt. Innan hon började om med plankan igen o fortsatte så. Tills dagens hjälte dök opp. Hennes man.
-helt allvarligt, måste du göra det där just nu???
Varpå hon slutade o vi tjockisar släppte ut våra magar o släppte vårt dåliga samvete igen. Fixar plankan sen. På rummet. Kanske. Om inte händerna är för oljiga :D
Vaknade tidigt. Blir som så när man inte slarvar halva kvällarna utan går o lägger sig tidigt o kollar Netflix. Mysigt värre :) Tog en löptur innan frukost även idag. Solen höll på att stiga opp, så det var fortfarande svalt i luften, eller lagom varmt. Sprang en del men lyckades pausa med o gå både en o annan gång. Rätt många gånger till o med. Skyller på en ömmande höft. Säkert en löpskada :D
Väl tillbaka la jag mig vid poolen för att läsa ut boken. Helt fantastiskt hur man kan bli så uppslukad av en bok. Så fin bok. Kärleksfull, sorgesam o vacker. Å jag har bölat o torkat tårar. Tack o lov lyckades jag hålla tillbaka fulgråten till försiktiga fintårar. Såna där som trillar sakta längs kinderna utan att man hinner bli sådär grissnorig o svullen om ögona. Fingråtit. Det gillar jag.
Hade precis läst ut boken och var lite så full i känslor i hela kroppen. Bra känslor. När en liten pojk ropar till din papps att han behöver bajsa.
Det i sig är väl ingen fara. Bra att han säger till, den lille pojken. Det som förvånar är hur pappan då plockar fram pottan o ber pojken sätta sig. 25 meter ifrån oss finns två toaletter. Att användas av just oss gäster när det pockar på.
Annorlunda o vi löser självklart våra problem på olika sätt o det får man väl typ ha respekt för. Tack o lov att det inte var mamsen eller pappsen som behövde göra nr två... Nåväl barn är som barn är o det är väl charmigt. Så efter en liten stund gormar den lille pojken över hela poolområdet,
-ja e klaaaaaar!!! Å mamman kom till undsättning.
Blir ändå lite förvånad. Vem tar med sig en potta??? Till poolen? Å vem vill brumma med publik?
Samma mamma som sedan ville ge oss tjockisar lite dåligt samvete o la sig på en gräsplätt för att göra plankan. Inte nog med det, sen la hon sig på sidan så sidomusklerna fick jobba. Ja å sjävklart andra sidan så det inte blev ojämnt. Innan hon började om med plankan igen o fortsatte så. Tills dagens hjälte dök opp. Hennes man.
-helt allvarligt, måste du göra det där just nu???
Varpå hon slutade o vi tjockisar släppte ut våra magar o släppte vårt dåliga samvete igen. Fixar plankan sen. På rummet. Kanske. Om inte händerna är för oljiga :D
torsdag 13 april 2017
Kriget mot duvan
Världens vackraste morgon. Lagom svalt ute o solen höll på att stiga opp. Eftersom jag nu har gått med i en löpargrupp så anser jag mig själv vara en typ atlet eller titulerar mig numer som löperska.
Så som så många andra löperskor så var min första tanke, ut o springa. På med träningskläderna som jag som löperska självklart packat ner o sedan ut. Mötte många löperskor på vägen o märkligt nog lät det inte lika mycket om dem o deras ansikten såg inte lika ansträngda ut. De var väl inte lika vältränade eller så. Måste vara så...typ :)
Vilken runda. Ja, jag pausade massor o tog kort på vackra vyer. Eller hämtade andan. Sånt kuperat landskap, backe upp o backe ner vid havet samtidigt som solen gick opp. Obetalbart. Måste nästan ut imorrn igen. Å det ska jag ju, löperska som jag är. Mördartrappor...räknade på vägen tillbaka, när det var uppför. 181 steg. Kommer ha riktiga Belgian bluelår när jag kommer hem.
Väl på hotellet igen fixade jag frukost o har nu insett att jag har sol från halv nio till fem, som en arbetsdag typ :) Satt där o myste o lyssnade på musik. Kaffe smakar väl aldrig så gott som i solen. Till o med Nescafé... Å grönsakerna, finns inget som smakar som solvarma grönsaker utomlands. Kände mig rätt rik, där jag satt på min ballis o njöt. När hela kroppen ler inombords. När alla krav o måsten är som bortblåsta o musiken, ljuden från lekande barn, trafiken utanför, den vackra vyn o dofterna bara fyller en av glädje. Då. Då säger det SPLATSCH precis brevid. Känslan var som bortblåst o jag tittade upp o undrade vad grannarna lyckats med. Såg ingen förutom den där nöjda duvan som blängde på mig o sedan på sin splatsch som om den var sur för att den missade mig med 15 cm. Nåväl, han o hans kompisar har några dagar till på sig...
Okej, han vann det lilla duvarslet. Kom precis ut från badrummet o hör hur det flaxar i köket. Modig som få o till alla som såg in i rummets stora glädje jagade jag viftade på håll ut det lilla snusket. Motvilligt lämnade han. Jag trodde jag vann men nog fasen hade det lilla äckliga duvärslet lämnat en present efter sig... Så vart man brumsanerare på semestern oxå...
Så som så många andra löperskor så var min första tanke, ut o springa. På med träningskläderna som jag som löperska självklart packat ner o sedan ut. Mötte många löperskor på vägen o märkligt nog lät det inte lika mycket om dem o deras ansikten såg inte lika ansträngda ut. De var väl inte lika vältränade eller så. Måste vara så...typ :)
Vilken runda. Ja, jag pausade massor o tog kort på vackra vyer. Eller hämtade andan. Sånt kuperat landskap, backe upp o backe ner vid havet samtidigt som solen gick opp. Obetalbart. Måste nästan ut imorrn igen. Å det ska jag ju, löperska som jag är. Mördartrappor...räknade på vägen tillbaka, när det var uppför. 181 steg. Kommer ha riktiga Belgian bluelår när jag kommer hem.
Väl på hotellet igen fixade jag frukost o har nu insett att jag har sol från halv nio till fem, som en arbetsdag typ :) Satt där o myste o lyssnade på musik. Kaffe smakar väl aldrig så gott som i solen. Till o med Nescafé... Å grönsakerna, finns inget som smakar som solvarma grönsaker utomlands. Kände mig rätt rik, där jag satt på min ballis o njöt. När hela kroppen ler inombords. När alla krav o måsten är som bortblåsta o musiken, ljuden från lekande barn, trafiken utanför, den vackra vyn o dofterna bara fyller en av glädje. Då. Då säger det SPLATSCH precis brevid. Känslan var som bortblåst o jag tittade upp o undrade vad grannarna lyckats med. Såg ingen förutom den där nöjda duvan som blängde på mig o sedan på sin splatsch som om den var sur för att den missade mig med 15 cm. Nåväl, han o hans kompisar har några dagar till på sig...
Okej, han vann det lilla duvarslet. Kom precis ut från badrummet o hör hur det flaxar i köket. Modig som få o till alla som såg in i rummets stora glädje jagade jag viftade på håll ut det lilla snusket. Motvilligt lämnade han. Jag trodde jag vann men nog fasen hade det lilla äckliga duvärslet lämnat en present efter sig... Så vart man brumsanerare på semestern oxå...
Min ego-resa
Märkligt nog inte särskilt nervös. Det var ju liksom första gången jag skulle ut o fara helt själv. Kanske var det just det. Känslan av att det bara var jag, att inte ta ansvar för någon annan, att någon ska komma bort, skada sig eller någon annans förväntan. Mitt stora aber var och är nog ensamheten. Att inte ha någon att prata med.
Nemas problemas. Väl på planet hamnade jag med ett pensionärspar där mannen var extremt trött o jag såg min chans :) Stackars tanten vet nu hela min livshistoria å andra sidan så fick jag även hennes, plus restips där Aruba med Ving tydligen var en favorit. Med tanke på att hon varit där tre gånger o nu ville en fjärde så måste det ju vara någe alldeles extra.
När jag nämnde för henne att jag var lite nervös för att resa själv just för den sociala biten o ensamheten så sa hon
- vet du, jag har svårt att se det som ett problem. Du verkar vara väldigt social...
Jag väljer o tolka det som någe snällt o bra. Nåväl sex timmar senare hade jag nog pratat sönder hennes små öron med en å annan sovpaus. Ja, från min sida å säkerligen just när hon pratade ;)
Vi tackade båda två för en trevlig flygresa o önskade varandra en trevlig semester.
Sen kom bussresan å det är väl så att man väntar med det bästa till sist :) Min lägenhet var fin o fräsch o ballisen såå grymt stor och med sol. Satt där o landade lite. Njöt. Tog in nya intryck o valde sen affären på hotellet för att få fira in lite.
Satt o drack en breezer i solen med bara musiken o duvorna som sällskap. Ja, å solen :) Tog inte lång stund innan jag blev rastlös o la mig vid poolen. Rätt mysigt. Varmt o jag verkligen älskar doften av solvarm hud. Läste en stund, "den röda adressboken". Insåg ganska snart att det var en Anna-bok. När alla andra började lämna poolområdet rättade jag in mig i ledet o lämnade jag med. Vågade mig nerför den branta backen o alla vägar ner mot havet o strandpromenaden. Med tanke på mitt lokalsinne så var detta en bedrift. Jag menar, jag skulle ju tillbaka oxå... Svettigt värre men härligt o tillbaka hittade jag. Shit va jag kan.
Lagom tillbaka lagade jag middag o åt på rummet. Inte särskilt gott men skönt. Alla intryck hade gjort mig trött o jag somnade rätt tidigt. Allt för att kunna njuta lite extra imorrn :)
Nemas problemas. Väl på planet hamnade jag med ett pensionärspar där mannen var extremt trött o jag såg min chans :) Stackars tanten vet nu hela min livshistoria å andra sidan så fick jag även hennes, plus restips där Aruba med Ving tydligen var en favorit. Med tanke på att hon varit där tre gånger o nu ville en fjärde så måste det ju vara någe alldeles extra.
När jag nämnde för henne att jag var lite nervös för att resa själv just för den sociala biten o ensamheten så sa hon
- vet du, jag har svårt att se det som ett problem. Du verkar vara väldigt social...
Jag väljer o tolka det som någe snällt o bra. Nåväl sex timmar senare hade jag nog pratat sönder hennes små öron med en å annan sovpaus. Ja, från min sida å säkerligen just när hon pratade ;)
Vi tackade båda två för en trevlig flygresa o önskade varandra en trevlig semester.
Sen kom bussresan å det är väl så att man väntar med det bästa till sist :) Min lägenhet var fin o fräsch o ballisen såå grymt stor och med sol. Satt där o landade lite. Njöt. Tog in nya intryck o valde sen affären på hotellet för att få fira in lite.
Satt o drack en breezer i solen med bara musiken o duvorna som sällskap. Ja, å solen :) Tog inte lång stund innan jag blev rastlös o la mig vid poolen. Rätt mysigt. Varmt o jag verkligen älskar doften av solvarm hud. Läste en stund, "den röda adressboken". Insåg ganska snart att det var en Anna-bok. När alla andra började lämna poolområdet rättade jag in mig i ledet o lämnade jag med. Vågade mig nerför den branta backen o alla vägar ner mot havet o strandpromenaden. Med tanke på mitt lokalsinne så var detta en bedrift. Jag menar, jag skulle ju tillbaka oxå... Svettigt värre men härligt o tillbaka hittade jag. Shit va jag kan.
Lagom tillbaka lagade jag middag o åt på rummet. Inte särskilt gott men skönt. Alla intryck hade gjort mig trött o jag somnade rätt tidigt. Allt för att kunna njuta lite extra imorrn :)
fredag 7 april 2017
Varför dessa otyg?
Kom på mig själv att nynna nationalsången när jag handlade på vägen hem. En vacker sång men att den kom just nu. Märkligt. Eller?
Terror - attentat??? Så nära...Här?
Vad är det egentligen som händer i vårt annars så vackra o trygga Sverige. Får en sån känsla av oro i bröstet och då var jag inte ens inne i stan när det hände. Inte då men tidigare på dagen. Tänk om... Paniken när man inte får tag på de nära. Känslan när telefonen sprakar eller bara ger felton. Så sårbart. De är så nära men ändå så långt borta. Glädjen när man till sist når varandra igen o sen får omfamna sina nära.
Så sorgesamt för alla som var där och fick uppleva. Uppleva det som ingen av oss vill eller borde behöva uppleva. Tanken på de som saknar någon eller försöker trösta någon som är otröstlig. De som för all framtid kommer bära med sig en rädsla o kanske samtidigt känna en enorm tacksamhet. För att det gick bra, för dem. De som i detta nu kämpar o de som blir omplåstrade. Dem tänker jag på och klumpen i bröstet växer sig större.
Försöker se något positivt i eländet. Det är svårt för man är arg, frustrerad o man står handfallen utan att kunna bidra eller hjälpa. Då slår det mig. I kris är vi enade. I kris så står vi upp för varann. För både nära, vänner o främlingar. Vi hjälper varandra att söka skydd, vi varnar för fara, vi vårdar de som farit illa, vi tar hand om o vi tröstar.
Känslan när man på sociala medier får se att familjer är samlade igen, på väg hem eller folk som erbjuder en ledig plats i bilen. Företag som öppnar upp för barnen att få komma in för frukt o dricka, eller de som åker ut o skjutsar, enbart för att få hjälpa till att ena familjer. Då är jag stolt. För när vi vill så har vi en grym gemenskap o grundkärlek till varandra.
Fortsätter vi så kanske vi lyckas mota bort det onda.
Barnsligt kanske men önskan o förhoppning.
Tänder ett ljus ikväll för en trygg framtid.
Kram
Terror - attentat??? Så nära...Här?
Vad är det egentligen som händer i vårt annars så vackra o trygga Sverige. Får en sån känsla av oro i bröstet och då var jag inte ens inne i stan när det hände. Inte då men tidigare på dagen. Tänk om... Paniken när man inte får tag på de nära. Känslan när telefonen sprakar eller bara ger felton. Så sårbart. De är så nära men ändå så långt borta. Glädjen när man till sist når varandra igen o sen får omfamna sina nära.
Så sorgesamt för alla som var där och fick uppleva. Uppleva det som ingen av oss vill eller borde behöva uppleva. Tanken på de som saknar någon eller försöker trösta någon som är otröstlig. De som för all framtid kommer bära med sig en rädsla o kanske samtidigt känna en enorm tacksamhet. För att det gick bra, för dem. De som i detta nu kämpar o de som blir omplåstrade. Dem tänker jag på och klumpen i bröstet växer sig större.
Försöker se något positivt i eländet. Det är svårt för man är arg, frustrerad o man står handfallen utan att kunna bidra eller hjälpa. Då slår det mig. I kris är vi enade. I kris så står vi upp för varann. För både nära, vänner o främlingar. Vi hjälper varandra att söka skydd, vi varnar för fara, vi vårdar de som farit illa, vi tar hand om o vi tröstar.
Känslan när man på sociala medier får se att familjer är samlade igen, på väg hem eller folk som erbjuder en ledig plats i bilen. Företag som öppnar upp för barnen att få komma in för frukt o dricka, eller de som åker ut o skjutsar, enbart för att få hjälpa till att ena familjer. Då är jag stolt. För när vi vill så har vi en grym gemenskap o grundkärlek till varandra.
Fortsätter vi så kanske vi lyckas mota bort det onda.
Barnsligt kanske men önskan o förhoppning.
Tänder ett ljus ikväll för en trygg framtid.
Kram
lördag 11 mars 2017
De bästa av dagar
De bästa av dagar måste vara de där när man verkligen kan vara här o nu. När vi kan släppa gårdagen o det som varit o inte behöver fundera så mycket över det som komma skall. De dagarna. Idag är en sån dag.
Jag har sagt det förr men för mig är solen en trigger om nåt. Klarblå himmel o sol, sen är jag rätt nöjd. Ja, jag förstår att där finns en massa behov också. Mat, sömn, pengar, kärlek, intellektuell stimulans, fantastiska barn o vänner osv. Listan kan göras hur lång som helst på behoven runt omkring men om jag bara tänker här o nu o jag, så räcker solen rätt långt.
Vaknade tidigt, som alltid när jag får sova länge. Fast det gör inget. En rätt mysig stund att bara vara, tystnaden o jag.
Drog upp rullgardinen o möttes av klarblå himmel o sol. Lycka.
La mig igen. Just för att kunna ligga i solstrålarna o känna hur de värmde kroppen, såg på himlen genom fönstret o blev som varm i kroppen. Spikmattan åkte fram o jag måste somnat om en stund på den, för det gjorde gryyyymt ont när jag försökte dra loss de där plastplupparna från ryggen. Förstår egentligen inte varför jag utsätter mig. Fast nånstans så är det väl skönt på någe vis.
Efter nån timme gick jag opp o ordnade mysfrukost med killarna mina. Ja med tonåringar så äter man i skift. Ja, när det passar tonåringens sömn eller spelbehov. Vi satt i allafall bara i två skift idag o jag fick äran att äta sitta med dem båda...var o en för sig:) En mysig morgon oavsett :)
Kokade mitt kaffe o gick ut.
Så nu sitter jag här. I solen. Ute o bara njuter. Kaffet är varmt, boken är framme o jag har bänkat mig på gården i lä. Sååå härligt. Solen värmer, nåt barn hörs i bakgrunden, vinden fläktar men inte kallt, vårfåglar i massor kvittrar o jag, jag bara är. Till o med så mina svarta jeans bränner på låren. Nu jäklars är det vår på riktigt o om den där nedrans snön vågar komma tillbaka en gång till ska jag fasen själv ansvara för o ta bort den. Med en sketen liten värmepicka!
Ja vad säger man? Fånga dagen? Njut? Lev? Bara var o var tacksam för det lilla vetja:)
Puss o kläm
Jag har sagt det förr men för mig är solen en trigger om nåt. Klarblå himmel o sol, sen är jag rätt nöjd. Ja, jag förstår att där finns en massa behov också. Mat, sömn, pengar, kärlek, intellektuell stimulans, fantastiska barn o vänner osv. Listan kan göras hur lång som helst på behoven runt omkring men om jag bara tänker här o nu o jag, så räcker solen rätt långt. Vaknade tidigt, som alltid när jag får sova länge. Fast det gör inget. En rätt mysig stund att bara vara, tystnaden o jag.
Drog upp rullgardinen o möttes av klarblå himmel o sol. Lycka.
La mig igen. Just för att kunna ligga i solstrålarna o känna hur de värmde kroppen, såg på himlen genom fönstret o blev som varm i kroppen. Spikmattan åkte fram o jag måste somnat om en stund på den, för det gjorde gryyyymt ont när jag försökte dra loss de där plastplupparna från ryggen. Förstår egentligen inte varför jag utsätter mig. Fast nånstans så är det väl skönt på någe vis.
Efter nån timme gick jag opp o ordnade mysfrukost med killarna mina. Ja med tonåringar så äter man i skift. Ja, när det passar tonåringens sömn eller spelbehov. Vi satt i allafall bara i två skift idag o jag fick äran att äta sitta med dem båda...var o en för sig:) En mysig morgon oavsett :)
Kokade mitt kaffe o gick ut.
Så nu sitter jag här. I solen. Ute o bara njuter. Kaffet är varmt, boken är framme o jag har bänkat mig på gården i lä. Sååå härligt. Solen värmer, nåt barn hörs i bakgrunden, vinden fläktar men inte kallt, vårfåglar i massor kvittrar o jag, jag bara är. Till o med så mina svarta jeans bränner på låren. Nu jäklars är det vår på riktigt o om den där nedrans snön vågar komma tillbaka en gång till ska jag fasen själv ansvara för o ta bort den. Med en sketen liten värmepicka!
Ja vad säger man? Fånga dagen? Njut? Lev? Bara var o var tacksam för det lilla vetja:)
Puss o kläm
lördag 4 mars 2017
Pantertanter på vift
Var inte sådär supertaggad på utgång. Trött som aldrig förr men å andra sidan, man har ju varit med förr :) När man väl sätter sig där med vännerna så försvinner liksom tröttheten :)
Vi träffades på bouqerian o åt tapas o drack ett å annat glas bubbel. Såååå gott med charkbricka o lite smårätter. Tog även in nån räka. Ja, jag gillar räkor, nästan älskar räkor men dessa ting skulle ätas med skal på o gärna huvudet oxå...man e väl ingen barbar heller! Å eftersom barnen alltid måste prova så måste ju även jag. Det tog emot. Inte särskilt gott. Kommer inte prova igen o självklart lät jag huvudet ligga kvar på tallriken. Nån måtta får det liksom va! Till o med ögonen var kvar, vem äter något med ögonen kvar??? Läskigt. I övrigt blev det rätt mysigt tills servitrisenvid sju sa att bordet var bokat till andra. Vi som just kommit igång😳
Nåväl lösningsorienterade som få gick vi till ett annat hak för att slutligen stanna på Sturehof. Trodde jag... Vi gick vidare. Känns sådär men vi gick till golden hits. Haket för ungdomar o läskiga gubbar o tanter. Vi kvalade nog in som tanterna.
På sätt o vis är ju det mer ett hak för mig eftersom jag då får studsa i timmar. Å då mår jag rätt gott.
Vi studsade en rätt bra stund å hade rätt skoj bland alla dessa ungdomar som hade sportlov. De undrade nog lite vad tanterna hade där o göra... Jag med iofs😂 men jag tror det måste haft något att göra med kultur. Vi ville lära dem musikhistoria! Så måste det varit.
Rätt genant såhär när man tänker på det i efterhand men pantertanterna går liksom fram o önskar en låt av DJ-n. Å det behöver ju inte vara något fel i sig kan man tycka. Men när Dollys Partons, working nine to five, väl startar upp å vi jublar o studsar som aldrig förr så undrade nog de små skolungdomarna vad som hände...vem tryckte på startknappen på tanterna, hur stänger man av dem o vem fasen e den där Dolly liksom😂
Vi träffades på bouqerian o åt tapas o drack ett å annat glas bubbel. Såååå gott med charkbricka o lite smårätter. Tog även in nån räka. Ja, jag gillar räkor, nästan älskar räkor men dessa ting skulle ätas med skal på o gärna huvudet oxå...man e väl ingen barbar heller! Å eftersom barnen alltid måste prova så måste ju även jag. Det tog emot. Inte särskilt gott. Kommer inte prova igen o självklart lät jag huvudet ligga kvar på tallriken. Nån måtta får det liksom va! Till o med ögonen var kvar, vem äter något med ögonen kvar??? Läskigt. I övrigt blev det rätt mysigt tills servitrisenvid sju sa att bordet var bokat till andra. Vi som just kommit igång😳
Nåväl lösningsorienterade som få gick vi till ett annat hak för att slutligen stanna på Sturehof. Trodde jag... Vi gick vidare. Känns sådär men vi gick till golden hits. Haket för ungdomar o läskiga gubbar o tanter. Vi kvalade nog in som tanterna.
På sätt o vis är ju det mer ett hak för mig eftersom jag då får studsa i timmar. Å då mår jag rätt gott.
Vi studsade en rätt bra stund å hade rätt skoj bland alla dessa ungdomar som hade sportlov. De undrade nog lite vad tanterna hade där o göra... Jag med iofs😂 men jag tror det måste haft något att göra med kultur. Vi ville lära dem musikhistoria! Så måste det varit.
Rätt genant såhär när man tänker på det i efterhand men pantertanterna går liksom fram o önskar en låt av DJ-n. Å det behöver ju inte vara något fel i sig kan man tycka. Men när Dollys Partons, working nine to five, väl startar upp å vi jublar o studsar som aldrig förr så undrade nog de små skolungdomarna vad som hände...vem tryckte på startknappen på tanterna, hur stänger man av dem o vem fasen e den där Dolly liksom😂
söndag 26 februari 2017
Karma, låg, lycka och kloka ord. Allt på samma gång...
Ibland kommer de där låga dagarna. Ja, jag tror vi har dem allihop så jag är på inget sätt unik i de fallet iallefall ;). Den stora skillnaden är väl hur vi väljer att hantera de dagarna eller motgångar för all del. Det är lätt att man fastnar i grubblet, tänk om eller om det inte vore...
Stora killen sa någe klokt häromdagen, eller han säger alltid kloka saker men den var lite så träffande just där och då "Att om man vill något ska man aldrig ge upp, man ska kämpa för det. Annars ångrar man sig" Jag blev alldeles tårögd, så ung, så klok och vet precis vad han ska säga när. Fin pojk, min stora pojk.
Nåväl nånstans vill jag tro på det där med karma.
Vaknade, lite mindre glad än vanligt, lite låg. Mitt stora aber, alla dessa tankar som jag liksom aldrig får paus från. Gick upp o la mig på spikmattans en stund. Sååå skönt. Provade sen att sitta skräddare på den, ja för o komma åt alla dessa knutor i gumpen men satan i gatan va ont. Aldrig mer...
Rätt knasigt egentligen för där gick jag i min ensamhet tidigt på morgonen alldeles upprymd i kroppen med ett leende som liksom inte ville ge med sig. Jag som var låg liksom... Kände till o med att jag inte riktigt kunde styra de där två hoppsastegen som kom av bara farten. Jag gick, jag sprang, jag stannade o tittade på allt det vackra, fastnade på två ljugarbänkar o bara njöt av att få lite puls, lycka o roskinder. Älskart. Det är väl just så att man kan få känslan att vända så fort om man bara väljer att fokusera något som gör en lite extra glad. Sen är det klart man måste få stanna i tankar också, reflektera, ta lärdom men försöka att inte låta det låga eller negativa ta över utan vända tanken. Jag lyckades i alla fall :)
En stund senare åkte jag ner till centrum för att byta ett par jeans. Hade köpt två par i olika färg men insåg rätt snart att de var lite stora. Vart som pösiga efter en timme. Öööö jajemen, flickan med den mindre nätta kroppen behövde en storlek mindre:D Så skulle byta. Väl i kassan säger tjejen.
-Men du fick ju ingen rabatt när du köpte dem, vi har ju rabatt på byxor nu
-ja fast det var några dagar sen jag handlade, sa jag
-Mmm fast vi hade rabatten då med, jag ordnar med ett återköp å fixar så det blir rätt.
Plötsligt går jag därifrån med jeansen i rätt storlek, plus en ny maskara som jag passade på att lösa genom rabatten pluuusss 71 kronor insatt på kontot. Småpengar kanske men ändå. Karma :) Man får det man förtjänar.
Vet egentligen inte om jag blivit särskilt mycket mindre, att det var därför jeansen var stora men har försökt ett tag att minska på sockret. Vilket lillkillen min andra kloka prins ansåg var dumheter.
Han ville häromdagen att jag skulle smaka på nån yoghurt vilket jag inte ville, han fortsatte truga och jag svarade
- men nej, jag försöker undvika socker
och får då till svar
- man ska inte hålla på sådär, man ska tycka om sig själv för den man är!
Sötnosen, nog har han rätt, kloka barn de där två :) Å andra sidan finns det nog ingen som tycker om mig själv som jag men man kan väl alltid tycka om lite lite mer och man mår ju som bättre utan.
Nåväl summa summarum, fantastiska barn, fantastisk dag, lycka o så lite låg. Aaallllt på samma gång. Livet :)
Vet egentligen inte om jag blivit särskilt mycket mindre, att det var därför jeansen var stora men har försökt ett tag att minska på sockret. Vilket lillkillen min andra kloka prins ansåg var dumheter.
Han ville häromdagen att jag skulle smaka på nån yoghurt vilket jag inte ville, han fortsatte truga och jag svarade
- men nej, jag försöker undvika socker
och får då till svar
- man ska inte hålla på sådär, man ska tycka om sig själv för den man är!
Sötnosen, nog har han rätt, kloka barn de där två :) Å andra sidan finns det nog ingen som tycker om mig själv som jag men man kan väl alltid tycka om lite lite mer och man mår ju som bättre utan.
Nåväl summa summarum, fantastiska barn, fantastisk dag, lycka o så lite låg. Aaallllt på samma gång. Livet :)
lördag 26 november 2016
Semester o slut som aldrig förr :)
Förstod att det var en sån där grym dag på gång. Såg på fejan alla dessa vackra soluppgångar, så vackert. Jag missade att se den live. Lagom när jag vaknade var det ljust ute sen länge. Sovmorgon o en bokad semesterdag mitt i vardagen. Så värd denna.
Hade tänkt träna, sådär på morgonen men sängen var varm o jag var mer på sånt mys o gå å skrota humör. Så jag bommade träningen. Idag igen... Packade väskan o gjorde mig redo för en dag på Centralbadet. När jag väl gick ut hade jag nog förväntat mig en klarblå himmel dag men lagom när jag åkte mot stan hade regnet kommit... Jaja håret mår bra av regn :)
Väl på plats i stan mötte jag upp väninnan o vi gick taggade o förväntansfulla mot badet. Insåg rätt snart att vi båda varit på Hasseludden tidigare då vi båda stod i likadana baddräkter, hon lång o slank o jag lite mer...kortväxt o satt :D
Bara att komma in i miljön på badet skapade ett sånt lugn i kroppen. Det är rätt vackert där o så mysig stämningsfull musik i bakgrunden. Vi hittade buppelpoolen direkt o la oss. Då vi båda tycktes vara lite lomhörda eller bubblet för högljutt la vi oss i poolen bredvid. Där var det iallafall lugnt o tyst o vi kunde prata med varann o observera alla runt omkring.
Det blir nästan det man gör. Kollar fina bikinis, fina tatueringar, frisyrer, kroppar, snygga o mindre snygga skägg...varför färgar man änden på skägget julröd???
Finns mycket att titta påmycket o ta in. Är man då som jag, nyfiken, vill veta o ha benkoll så startar funderingar upp. Funderingar kring grupp o parkonstellationer. Är det första dejten, en ledig dag för kärlek, kompisgänget, avkoppling för att bli frisk. Alla sorter var liksom där. Mina tankar hade fullt upp att reda ut o få ordning o med väninnans hjälp så kändes det som om jag hade benkoll till slut över alla dessa människor o relationer till varann. Så glad att det var rätt lite folk ändå, så jag kunde få rast också ;)
Det blir ändå rätt rogivande där man ligger omsluten av varmt vatten o hör vatten som porlar o musiken till det. Man blir lite dåsig. Så kunde vi ju inte ha det, så vi gick rätt snart till restaurangen o beställde in ett glas vitt o lunch. Såååå god mat o mysig miljö o så många samtalsämnen. Ibland går tiden så fort och klockan var strax dags för behandling o vi fick lämna våra halvdruckna glas.
Sådär innan var jag rätt likgiltig. Hade bokat en halvtimmes ansiktsbehandling och vad hinner man på en halvtimme? Kommer ju inte ens hinna varva ner. Tänkte jag. Trodde jag. Sååå grymt fel hade jag :)
Att få lägga sig o bli omstoppad på en tempererad madrass var ljuvligt o bara de få trycken mot hjässan o axlarna fick mig att redan från början andas djupare. När terapeuten sen började peela o massera in kräm efter kräm som doftade sommar o bär var det helt fantastiskt. Å för att inte tala om nackmassagen medan masken verkade. Så ljuvlig halvtimme. Det enda negativa fast ändå positivt var att jag ville ha mer. Massor av mer :) Tokigt måste ju boka igen :D
Vi hamnade sen vid poolen o solsängarna. Pratade nog en stund men nånstans där somnade jag visst. Vaknade o såg att inte bara jag sov. Vilken syn för de förbipasserande :D Helan o halvan i
likadana baddräkter djupt avslappnade på varsina brits o leker fågelholk med halvöppna munnar o hängande huvuden... Den bjöd vi på :D
När vi kände oss klara gjorde vi oss redo för stan o shopping. Tror inte nån av oss tänkte black friday när vi bokade. Nästa gång vi bokar vår dag får bli i vår, när resten av Sverige har vett o jobba;) Shit vad folk! Överallt var de o vet inte hur många armbågar jag fick värja mig mot. Vi gick genast till Haymarket o deras lugna mysiga miljö o åt scones och drack te o kunde samtidigt se stadspulsen utanför fönstret. Satt ganska länge där.
Vi gav shoppingen ett andra försök men gick rätt snart till Åhléns. Hamnade ganska omgående i juicebaren o tryckte huvudvärkstabletter båda två. När vi kände oss redo var det dags för sista armbågsrycket. Helt otroligt vad rea drar folk. Vi trängdes en kortis o gick sedan in en sväng på DEA. Jag skyller på att vi ville ha andrum... Vilken kontrast, från 750 pers som slåss om samma kvadratmeter till att här vara ensam i rutan o till o med kunna pendla med armarna utan o nudda nån...
Slut som få gav vi upp vår grymt härliga dag med löfte om att det här gör vi snart igen men som sagt med ett bättre valt datum :)
Väl hemma har jag väl aldrig varit så slut som ikväll. Tände ljus, fastnade i fåtöljen med tv-n på mute o skrev med några vänner på telefon. Social men ändå inte. Vaknade igen kvart över tolv, släckte ljusen o kände att det var dags o sussa säng kanske.
En grym semesterdag till ända :)
Hade tänkt träna, sådär på morgonen men sängen var varm o jag var mer på sånt mys o gå å skrota humör. Så jag bommade träningen. Idag igen... Packade väskan o gjorde mig redo för en dag på Centralbadet. När jag väl gick ut hade jag nog förväntat mig en klarblå himmel dag men lagom när jag åkte mot stan hade regnet kommit... Jaja håret mår bra av regn :)
Väl på plats i stan mötte jag upp väninnan o vi gick taggade o förväntansfulla mot badet. Insåg rätt snart att vi båda varit på Hasseludden tidigare då vi båda stod i likadana baddräkter, hon lång o slank o jag lite mer...kortväxt o satt :D
Bara att komma in i miljön på badet skapade ett sånt lugn i kroppen. Det är rätt vackert där o så mysig stämningsfull musik i bakgrunden. Vi hittade buppelpoolen direkt o la oss. Då vi båda tycktes vara lite lomhörda eller bubblet för högljutt la vi oss i poolen bredvid. Där var det iallafall lugnt o tyst o vi kunde prata med varann o observera alla runt omkring.
Det blir nästan det man gör. Kollar fina bikinis, fina tatueringar, frisyrer, kroppar, snygga o mindre snygga skägg...varför färgar man änden på skägget julröd???
Finns mycket att titta påmycket o ta in. Är man då som jag, nyfiken, vill veta o ha benkoll så startar funderingar upp. Funderingar kring grupp o parkonstellationer. Är det första dejten, en ledig dag för kärlek, kompisgänget, avkoppling för att bli frisk. Alla sorter var liksom där. Mina tankar hade fullt upp att reda ut o få ordning o med väninnans hjälp så kändes det som om jag hade benkoll till slut över alla dessa människor o relationer till varann. Så glad att det var rätt lite folk ändå, så jag kunde få rast också ;)
Det blir ändå rätt rogivande där man ligger omsluten av varmt vatten o hör vatten som porlar o musiken till det. Man blir lite dåsig. Så kunde vi ju inte ha det, så vi gick rätt snart till restaurangen o beställde in ett glas vitt o lunch. Såååå god mat o mysig miljö o så många samtalsämnen. Ibland går tiden så fort och klockan var strax dags för behandling o vi fick lämna våra halvdruckna glas.
Sådär innan var jag rätt likgiltig. Hade bokat en halvtimmes ansiktsbehandling och vad hinner man på en halvtimme? Kommer ju inte ens hinna varva ner. Tänkte jag. Trodde jag. Sååå grymt fel hade jag :)
Att få lägga sig o bli omstoppad på en tempererad madrass var ljuvligt o bara de få trycken mot hjässan o axlarna fick mig att redan från början andas djupare. När terapeuten sen började peela o massera in kräm efter kräm som doftade sommar o bär var det helt fantastiskt. Å för att inte tala om nackmassagen medan masken verkade. Så ljuvlig halvtimme. Det enda negativa fast ändå positivt var att jag ville ha mer. Massor av mer :) Tokigt måste ju boka igen :D
Vi hamnade sen vid poolen o solsängarna. Pratade nog en stund men nånstans där somnade jag visst. Vaknade o såg att inte bara jag sov. Vilken syn för de förbipasserande :D Helan o halvan i
likadana baddräkter djupt avslappnade på varsina brits o leker fågelholk med halvöppna munnar o hängande huvuden... Den bjöd vi på :D
När vi kände oss klara gjorde vi oss redo för stan o shopping. Tror inte nån av oss tänkte black friday när vi bokade. Nästa gång vi bokar vår dag får bli i vår, när resten av Sverige har vett o jobba;) Shit vad folk! Överallt var de o vet inte hur många armbågar jag fick värja mig mot. Vi gick genast till Haymarket o deras lugna mysiga miljö o åt scones och drack te o kunde samtidigt se stadspulsen utanför fönstret. Satt ganska länge där.
Vi gav shoppingen ett andra försök men gick rätt snart till Åhléns. Hamnade ganska omgående i juicebaren o tryckte huvudvärkstabletter båda två. När vi kände oss redo var det dags för sista armbågsrycket. Helt otroligt vad rea drar folk. Vi trängdes en kortis o gick sedan in en sväng på DEA. Jag skyller på att vi ville ha andrum... Vilken kontrast, från 750 pers som slåss om samma kvadratmeter till att här vara ensam i rutan o till o med kunna pendla med armarna utan o nudda nån...
Slut som få gav vi upp vår grymt härliga dag med löfte om att det här gör vi snart igen men som sagt med ett bättre valt datum :)
Väl hemma har jag väl aldrig varit så slut som ikväll. Tände ljus, fastnade i fåtöljen med tv-n på mute o skrev med några vänner på telefon. Social men ändå inte. Vaknade igen kvart över tolv, släckte ljusen o kände att det var dags o sussa säng kanske.
En grym semesterdag till ända :)
fredag 25 november 2016
Storhetstiden är över! Jag, en bonde...:)
Fick en av de bästa kommentarerna på länge häromdagen.
-Hur gammal är du Anna, 35?
Nästan så jag ville omfamna min goa gamla kollega. Ja, jag vet. Nu tänker ni, han var inställsam o ville busa men ni har sååååå grymt fel. För det fanns som inga baktankar, han hade bara extremt god syn:D
Nåväl, jag behövde nog kommentaren som en liten egoboost. För det är liksom nåt som händer efter 40, 41 o 42 ska vi inte tala om. Bäst före var ju för länge sen....
Minns en tid när jag lite nu o då fick höra att jag var lik Nicole Kidman. Då gick man hem hos folket minsann, det var låååångt innan bäst före ;). Nu tycker jag i och för sig inte att hon e sådär grymt fin o tror väl mest det handlade om att hon oxå hade rött krulligt hår. För den där slanka kroppen o näpna ansiktet hade jag allt en rätt stor saknad av.,.
Sen vill jag minnas den där karln på krogen som nog trodde han gav världens komplimang när han ansåg att jag såg ut som den animerade globögda flickan i filmen Modig. Kändes sådär. Håller nog fortfarande på o bearbetar den. Herregud...
Sen var det visst nån annan snäll man som skulle vara rar o tyckte jag såg ut som en filmstjärna. Jag kände mig genast smickrad. Jag menar, vem vill inte se ut som en filmstjärna.
Stjärnan var visst hon i Sommaren med Göran... Ticksmongot... :) Ja, vad ska man säga. Vet inte om det var ticksen han syftade till... Om inte så tar jag nog den som en komplimang, för hon var ju hur söt som helst. Den kan jag faktiskt leva på ett tag. Men som sagt, de var ju ett tag sen.
Bästa tiden var Eva Röse tiden. Jojo :) den fick jag höra ett par gånger. Rätt många till och med :D Mmm kan man inte tro minsann, inte nu längre :) Jag var visst lik henne tyckte man o jag strålade stolt som aldrig förr. Hon är ju sååå grymt snygg, ja för o va tjej :) Det var också ett tag sen. Säkert innan fyrtio, för sen hände nåt. Blev sådär lite extra-allt-fluffig o russin-aktig. Ja å så lite grådassig i barret på det. Storhetstiden var slut o Bäst före eran ett faktum.
Nåväl, nu får man istället vara glad för det man får. Inom loppet av två veckor har tre olika personer med glädje i rösten (ja jag tror de vill väl o vara snälla) berättat för mig att jag tydligen är såååå grymt lik hon tjejbonden, i bonde söker fru...
Plötsligt ser jag ut som en bonde också, vet inte vad jag föredrar. Bonde eller bäst före. Eller både och kanske. Ge det några år så kommer jag få höra Kristina Lugn o Clair Wikholm, garanterat... tur att man har en grym personlighet iallefall :D
Äh säger som the Pinks "det spelar ingen roll hur du ser ut" Å nånstans i världen så är vi alla vackra:D
-Hur gammal är du Anna, 35?
Nästan så jag ville omfamna min goa gamla kollega. Ja, jag vet. Nu tänker ni, han var inställsam o ville busa men ni har sååååå grymt fel. För det fanns som inga baktankar, han hade bara extremt god syn:D
Nåväl, jag behövde nog kommentaren som en liten egoboost. För det är liksom nåt som händer efter 40, 41 o 42 ska vi inte tala om. Bäst före var ju för länge sen....
Minns en tid när jag lite nu o då fick höra att jag var lik Nicole Kidman. Då gick man hem hos folket minsann, det var låååångt innan bäst före ;). Nu tycker jag i och för sig inte att hon e sådär grymt fin o tror väl mest det handlade om att hon oxå hade rött krulligt hår. För den där slanka kroppen o näpna ansiktet hade jag allt en rätt stor saknad av.,.
Sen vill jag minnas den där karln på krogen som nog trodde han gav världens komplimang när han ansåg att jag såg ut som den animerade globögda flickan i filmen Modig. Kändes sådär. Håller nog fortfarande på o bearbetar den. Herregud...
Sen var det visst nån annan snäll man som skulle vara rar o tyckte jag såg ut som en filmstjärna. Jag kände mig genast smickrad. Jag menar, vem vill inte se ut som en filmstjärna.
Stjärnan var visst hon i Sommaren med Göran... Ticksmongot... :) Ja, vad ska man säga. Vet inte om det var ticksen han syftade till... Om inte så tar jag nog den som en komplimang, för hon var ju hur söt som helst. Den kan jag faktiskt leva på ett tag. Men som sagt, de var ju ett tag sen.
Bästa tiden var Eva Röse tiden. Jojo :) den fick jag höra ett par gånger. Rätt många till och med :D Mmm kan man inte tro minsann, inte nu längre :) Jag var visst lik henne tyckte man o jag strålade stolt som aldrig förr. Hon är ju sååå grymt snygg, ja för o va tjej :) Det var också ett tag sen. Säkert innan fyrtio, för sen hände nåt. Blev sådär lite extra-allt-fluffig o russin-aktig. Ja å så lite grådassig i barret på det. Storhetstiden var slut o Bäst före eran ett faktum.
Nåväl, nu får man istället vara glad för det man får. Inom loppet av två veckor har tre olika personer med glädje i rösten (ja jag tror de vill väl o vara snälla) berättat för mig att jag tydligen är såååå grymt lik hon tjejbonden, i bonde söker fru...
Plötsligt ser jag ut som en bonde också, vet inte vad jag föredrar. Bonde eller bäst före. Eller både och kanske. Ge det några år så kommer jag få höra Kristina Lugn o Clair Wikholm, garanterat... tur att man har en grym personlighet iallefall :D
Äh säger som the Pinks "det spelar ingen roll hur du ser ut" Å nånstans i världen så är vi alla vackra:D
måndag 29 augusti 2016
Som vilken dag som helst...not
Som vilken dag som helst. Frustrerad över kön o hur lång tid ska det behöva ta för ett rödljus att slå om??? Ska alla andra riktningar få köra fyra gånger om innan det är min tur??? Så plötsligt slår det om o det är fritt. Älskar min BMW, älskar att det händer nåt när jag trycker på gasen. Så även idag. Inga problem att snabbt komma upp i fart. Älskart.
Såg cyklisten o bromsade in. Ösregn till trots så tog mina bromsar grymt bra. Log o nickade åt cyklisten. Tror jag. I samma veva smäller det. Han bakom hade inte alls lika bra bromsar som jag, eller typ inga alls. Väskan flög, mobilerna flög o så även jag. Ja inte flög, vet inte riktigt vad som hände men jag satt o lutade mig fram med händerna kring tinningen o försökte förstå. Vad var det som hände liksom? Satt kvar o såg mig omkring. Cyklisterna såg på mig. Han som körde bilen bakom kom fram, öppnade dörren o frågade hur det gick, cyklisten utanför öppnade den andra o frågade samma sak.
-jag e okej tror jag...
Skärrad gick jag ur bilen. Skakig som få ringde jag chefen. Märkligt vilka prioriteringar man har eller bara plikttrogen...
Bilen stod mitt i vägen o bilar kom inte fram. Kaos i morgonrusning. Fast vad ska man göra? Mitt hjärta mr BMW gick inte att starta, eftersom airbagen uppenbarligen löst ut på någe vis.
Nåväl nog finns det hopp om mänskligheten, för där stod de, cyklisterna o killarna i bilen bakom o puttade o lyckades få undan bilen. Själv stod jag som en handlingsförlamad dumko o såg på. Ringde försäkringsbolaget o bärgare o hela tiden stod cyklistens kvar. Fina, fina människor. De åkte sedan men lämnade först sina nummer ifall jag behövde hjälp. Kvar var killarna i bakomvarande o jag. Ingen av oss hade lappar i bilen, så skriva kunde vi inte. Rapportera till polisen gick inte heller då numret man skulle ringa öppnade först kl 0900 o då tutade det argt upptaget...
Den stackars killen som körde, så ung o rar. Vet inte hur många gånger han bad om ursäkt o erbjöd sig hjälp att skjutsa till verkstan. Raringen erbjöd till och med att låna ut en egen bil medan min var på verkstan.
Regnet öste ner utanför o bilen vi satt i hade nog sett bättre dagar, för det läckte rätt fint i fönstren. Satt som i en pöl till slut :)
När snälla rara bärgarn kom fick vi flytta på bilen igen. När han väl skulle åka bad han om nyckeln. Själv kopplade jag inte utan stod där som ett fån tills han frågade igen o jag rotade i väskan o fickorna för att slutligen inse att jag hade den i handen...Jag är ju smart. Egentligen. I vanliga fall, iallafall ibland...
De rara killarna skjutsade mig till jobbet o jag har väl aldrig varit så blek o loj på jobb. Grym på att hålla tillbaka tårar o känslor. Inget att vara stolt över kanske men ibland är det rätt bra.
Fick en stor kram, fastän jag bett om att få slippa. Trodde jag skulle börja gråta o det ville jag inte. Inte där. På jobbet. Behövde nog den där kramen mer än jag trodde o det visste nog hon med. En kram o några kloka ord:) Finns inget bättre än när vi genuint bryr oss om varandra.
Efter en del samtal var det löst med anmälningar från olika håll o hyrbil var beställd. En av cyklisterna messade o frågade hur det kändes såhär några timmar efter, även den andra föraren messade o frågade. Rart. Det gör så gott i kroppen att veta att det finns så mycket hjärta o vänlighet omkring oss.
En rar kollega skjutsade mig sedan till Sixt biluthyrning o plötsligt blev jag som kär. Mercedes A-klass. Värsta fina bilen. Jag gick glad i hågen ut o satte mig. Sköön. Lät som ingenting. Ställde in stol, speglar, letade handbroms. Fortsatte leta handbroms. Hur svårt kan det vara??? Vägra gå in o fråga. Tog fram manualen o förstod att det var nån elektrisk manick. Provade en del knappar men lyckades bara sätta på radion o byta kanal... Kan någon förstå hur genant det är att gå in blek, gråtfärdig i vit regnrock för att fråga om vart handbromsen sitter??? Jag vet. Jag fick assistans ut till bilen igen o snärtan skrattade gott. Ja, jag med. Hästgarvet. Det var ju en sketen knapp, å till VÄNSTER av alla ställen, vem fasen letar där???
Nåväl, väl hemma släppte kranen o jag bölade som få. Bästa lillprinsen min kramade o höll om. Älskade underbara unge. Några kramar o lite tårar o jag är i skick som ny. Färden hem i magiska mercan får bli en annan story men den är hel fortfarande :) Å nu kan jag sussalull med vetskap om att jag får köra den imorrn igen:)
Såg cyklisten o bromsade in. Ösregn till trots så tog mina bromsar grymt bra. Log o nickade åt cyklisten. Tror jag. I samma veva smäller det. Han bakom hade inte alls lika bra bromsar som jag, eller typ inga alls. Väskan flög, mobilerna flög o så även jag. Ja inte flög, vet inte riktigt vad som hände men jag satt o lutade mig fram med händerna kring tinningen o försökte förstå. Vad var det som hände liksom? Satt kvar o såg mig omkring. Cyklisterna såg på mig. Han som körde bilen bakom kom fram, öppnade dörren o frågade hur det gick, cyklisten utanför öppnade den andra o frågade samma sak.
-jag e okej tror jag...
Skärrad gick jag ur bilen. Skakig som få ringde jag chefen. Märkligt vilka prioriteringar man har eller bara plikttrogen...
Bilen stod mitt i vägen o bilar kom inte fram. Kaos i morgonrusning. Fast vad ska man göra? Mitt hjärta mr BMW gick inte att starta, eftersom airbagen uppenbarligen löst ut på någe vis.
Nåväl nog finns det hopp om mänskligheten, för där stod de, cyklisterna o killarna i bilen bakom o puttade o lyckades få undan bilen. Själv stod jag som en handlingsförlamad dumko o såg på. Ringde försäkringsbolaget o bärgare o hela tiden stod cyklistens kvar. Fina, fina människor. De åkte sedan men lämnade först sina nummer ifall jag behövde hjälp. Kvar var killarna i bakomvarande o jag. Ingen av oss hade lappar i bilen, så skriva kunde vi inte. Rapportera till polisen gick inte heller då numret man skulle ringa öppnade först kl 0900 o då tutade det argt upptaget...
Den stackars killen som körde, så ung o rar. Vet inte hur många gånger han bad om ursäkt o erbjöd sig hjälp att skjutsa till verkstan. Raringen erbjöd till och med att låna ut en egen bil medan min var på verkstan.
Regnet öste ner utanför o bilen vi satt i hade nog sett bättre dagar, för det läckte rätt fint i fönstren. Satt som i en pöl till slut :)
När snälla rara bärgarn kom fick vi flytta på bilen igen. När han väl skulle åka bad han om nyckeln. Själv kopplade jag inte utan stod där som ett fån tills han frågade igen o jag rotade i väskan o fickorna för att slutligen inse att jag hade den i handen...Jag är ju smart. Egentligen. I vanliga fall, iallafall ibland...
De rara killarna skjutsade mig till jobbet o jag har väl aldrig varit så blek o loj på jobb. Grym på att hålla tillbaka tårar o känslor. Inget att vara stolt över kanske men ibland är det rätt bra.
Fick en stor kram, fastän jag bett om att få slippa. Trodde jag skulle börja gråta o det ville jag inte. Inte där. På jobbet. Behövde nog den där kramen mer än jag trodde o det visste nog hon med. En kram o några kloka ord:) Finns inget bättre än när vi genuint bryr oss om varandra.
Efter en del samtal var det löst med anmälningar från olika håll o hyrbil var beställd. En av cyklisterna messade o frågade hur det kändes såhär några timmar efter, även den andra föraren messade o frågade. Rart. Det gör så gott i kroppen att veta att det finns så mycket hjärta o vänlighet omkring oss.
En rar kollega skjutsade mig sedan till Sixt biluthyrning o plötsligt blev jag som kär. Mercedes A-klass. Värsta fina bilen. Jag gick glad i hågen ut o satte mig. Sköön. Lät som ingenting. Ställde in stol, speglar, letade handbroms. Fortsatte leta handbroms. Hur svårt kan det vara??? Vägra gå in o fråga. Tog fram manualen o förstod att det var nån elektrisk manick. Provade en del knappar men lyckades bara sätta på radion o byta kanal... Kan någon förstå hur genant det är att gå in blek, gråtfärdig i vit regnrock för att fråga om vart handbromsen sitter??? Jag vet. Jag fick assistans ut till bilen igen o snärtan skrattade gott. Ja, jag med. Hästgarvet. Det var ju en sketen knapp, å till VÄNSTER av alla ställen, vem fasen letar där???
Nåväl, väl hemma släppte kranen o jag bölade som få. Bästa lillprinsen min kramade o höll om. Älskade underbara unge. Några kramar o lite tårar o jag är i skick som ny. Färden hem i magiska mercan får bli en annan story men den är hel fortfarande :) Å nu kan jag sussalull med vetskap om att jag får köra den imorrn igen:)
fredag 17 juni 2016
Resan med terroristerna
Resan med terroristerna
Kunde inte somna igår, vet inte om jag var nervös för själva resan eller för att jag stresspackat o inte hade nån större koll på vad som fanns i väskorna... Nåväl, nu, väl på planet finns ingen återvändo. Mot Spanien o ledighet:)
Väninnans barn hade redan informerat henne om att han kände på sig att den här resan skulle bli lite sådär kaos. Han har nog rätt. Med tanke på starten o att vi ännu bara sitter på första planet o inte ens har mellanlandat ännu tror jag att han kan ha rätt. Å andra sidan behöver ju inte kaos vara något negativt, utan lärorikt o nya erfarenheter :D
Eftersom min kropp o jag var lite oense kring sömnen i natt så vaknade jag strax innan åtta med knappt fyra timmars sömn bakom mig... Passade på att städa hemma, dammsög, körde tvätt o diskmaskin o körde upp barn, badade o åkte o klippte hår på iaf ett barn. Grymt effektivt.
Halv elva åkte vi mot Arlanda. Gott om tid. Vi skulle kunna ta det lugnt. Ja det vill säga om inte hela sketna Stockholm skulle ut på vägarna samtidigt. Köööö???? Kön började i Västberga o bråkade med oss hela vägen till typ Norrtull. Just idag älskar jag mina marginaler. Som i vanliga fall är helt obefintliga.
Väl framme fick vi leta länge efter parkeringsplatsen. Där. En lucka, till mig. Ur med väskor o barn, memorera platsen o sedan mot bussen. Nu äntligen kunde jag börja andas ut, nu hängde inget mer på bara mig. Trodde jag ja.
Träffade väninnan o alla barn på flygplatsen o skulle checka in. Inga konstigheter alls. Inte förrän vi kom till väskdroppet. Supersmidigt.... Egentligen. Ja, om man inte gjorde som jag o skannar väskan ställer den på bandet o tittar handlingsförlamat på när bandet försöker forcera väskan framåt medan hjulen på väskan försöker rulla sig nedåt. Jag tittar, grips lite av panik o inser att jag skulle lagt väskan ner... Den fortsätter rulla på stället men onåbart långt bort...Hör mina vänner
-du måste nog lägga ner väskan
o börjar liksom klättra upp mot rullbandet o väskan som nu stannat där uppe båda två. Herregud en vuxen kvinna ska inte i panik klättra upp på bandet. De andra skrattar så de nästan kissar på sig men jag lyckas få väskan i liggläge o samtidigt klämma fingret. Bandet stannar o jag ser på den sketna skärmen att jag måste tillkalla personal...Alltid alltid jag :) En sur liten pojk hjälpte oss o jag förstod hur jag skulle göra lagom till väska nummer två.
Så skönt, vi kunde nu gå å växla pengar. Där blev vi osams redan från start, inte vi men den där bankomaten. Den ville ju liksom inte dela ut pengar...vet inte hur många gånger som det där kortet trycktes ut o in o så nåt samtal till telefonbanken o kanske nån överföring. Efter många försök lyckades vi iallafall o det var dags för gaten :)
Innan gaten vet alla som rest att man behöver gå igenom säkerhetskontrollen. Lite nervöst men det brukar gå bra. Killarna o jag kom igenom men väninnan i hennes barn blev kvar. En rätt bra stund. Terroristerna hade med sig en kökssax i handbagaget vilket uppenbarligen inte var tillåtet. Återigen höga skratt, ja denna gång från min sida medan min väninna fick känna känslan av maktlöshet haha:)
Det är då det uppmärksammas att en plånbok saknas. Panik, vilken känsla. Krafsande o letande o lite härligt behärskat morrande över en av pojkarna tills krafset i väskan slutligen betalade sig. Den låg på plats, precis precis där hon lagt den :)
Strax innan påstigning kände vi blåstrycket o passade på att gå på flygplatsens toalett. Fit for fight, nöjda o klara skulle vi börja ta oss vidare. Mooot planet!!! När vi insåg
-var är Cornelia?
Jobbigt det där när man är många o tror att alla andra har koll. Nåväl efter en stund var även hon ute från toaletten o vi var fulltaliga. I samlad trupp mot planet!
Nu ska vi bara landa i London. Hålla ihop gruppen på flygplatsen. Komma på anslutningsflyget o sen taxi mot huset. Vad kan fela liksom ????
tisdag 7 juni 2016
Nötter i plural
Hmm är världen full av nötter eller har jag lite för höga krav eller är det rent av så att jag typ alltid möter just nötterna eller de som plötsligt från fantastisk potentiell transformeras till ett nöt??? Eller är det jag som lyckas locka fram det nötiga hos dem??? Ja, jag fattar ingenting eller så är det min självinsikt som är helt felinställd...
Satt o väntande på tåget o messade i godan ro, läste nog in för mycket redan innan o trodde nog nånstans för en liten sekund att jag var speciell för att rätt snart bli varse om att jag var precis absolut ingen speciell. Borstade av mig, skakade bort det värsta o gick vidare. Har blivit rätt bra på att skaka av mig o gå vidare, fast med stolt rak rygg. Utåt.
Gick vidare på perrongen o är nästan framme där jag vill stå när jag möts av nästa nöt, den där nöten som jag träffade för några år sen som egentligen inte var nån nöt från början men blev en nöt rätt snart. En sån där respektfull nöt som hade det sådär dååååligt hemma o de skulle ju liksom gå isär nöt. Jag mitt nöt gick ju på det o blev lika förvånad som vanligt när det efter en tid uppdagades att även denne var en nöt. Just Nöt nr 2 (ska man räkna på riktigt finns nog betyyyydligt fler o nöt nr 1 vill jag egentligen inte kalla nöt för jag gillar ju honom egentligen) nåväl nöt nr 2 kom gåendes på perrongen med någe fruntimmer o jag var barnslig nog o vände mig bort. Kan bero på att jag kände mig extra ful men å andra sidan borde vinet gjort mig tuff å andra sidan säger det nog mer om hur ful jag faktiskt var just idag...å namnsdag å allt...
Näe ett nöt som jag ska nog inte ha ett nytt nött utan leva lycklig i ett hårt skal o inte släppa in någon innanför. Nog enklast så. På riktigt!
måndag 6 juni 2016
Oförskämt bra ego födelsedag
Vilken dag. Kan man ha det bättre än såhär och får man vara såhär snuskigt ego. Ja, bara för en dag i alla fall.
Vaknade tidigt, ja som alltid. Pensionärsgenen som ligger o vakar inuti mig och liksom vägrar låta mig få leka ungdom ett tag till. Nåväl, en helt okej gen. Får ju äran att ständigt vara trött då jag inte har vett att faktiskt gå och lägga mig i tid. Har insett att jag dessutom förutom pensionärsgenen som gör att jag inte kan sova länge på morgnarna har ett syndrom... FOMO -fear of missing out. Oavsett om jag nu är trött så vill jag nu inte gå å lägga mig av rädsla att faktiskt missa någe kul. Ungefär som när jag sitter och trycker på refresh knappen på fejjan och tror att det ska hända en himla massa och tjugo minuter senare sitter jag fortfarande där och refreshar. Jag kan ju liksom ha missat något...
Ja ja. Det var min fantastiska födelsedag som skulle vara i fokus och inte knasiga gener eller syndrom...
Vaknade till skönsång. Eller det var att ta i. Vaknade rätt tidigt och började gå igenom fejan, ville ju inte missa något och ville ju vara sådär trevlig och tacka alla söta som skrivit grattis. Höll på ett tag och undrade lite om inte killarna skulle komma in och sjunga snart. Rastlös. Hur kul är det att bara ligga i sängen och stirra in i en skärm eller upp i taket. Passade på att gå upp på toaletten. Nån borde ju vakna av att jag spolade iallefall. Icke. Drog upp rullgardinen och tittade på svenska flaggan mot en klarblå himmel. Grymt vackert och kände mig rätt nöjd över att just denna dag är min. Ja, å några andras men just nu var fokus bara bara på mig...
Kollade fejan igen och fortsatte svara. Ja, jag var faktiskt lite så, poppis idag. Frågan är egentligen hur många som skulle komma ihåg en utan kalenderfunktionen. Vill inte tänka på det utan är tacksam över att den finns :)
Hörde att det började röra sig i lägenheten och la snabbt undan telefon. Låtsades sova. Kändes plötsligt supervarmt i sängen. Har väl aldrig vridit o vänt mig så mycket som just denna morgon. Inte en enda liggställning funkade och hur lång tid kan det egentligen ta att göra frukost???
Efter en bra stund kom sötnosarna in med bricka, paket och grym sång. Älskar de där söta goa ungarna. Ögonen tindrade och de ville att jag skulle öppna paketen på en gång. Ja jag med i och för sig :). Så bortskämd av fina saker och god frukost. Efter ett antal kramar så försvann den lilla in i sitt rum för att spela och den stora hade somnat om. Själv gick jag upp och njöt av tanken av en helt obokad dag. Plockade lite hemma för att sedan koka mig en kopp te att dricka i min nya fina mugg som jag fått av killarna och en ny bok. Sen ut på gården för att där möta fantastiska grannar med samma tanke. Typ alla smyger sig fram när solen är ute och just nu syftade jag faktiskt inte på mig själv som solen, utan på den riktiga solen...
Nåväl, efter en stund i solen på gården tog jag med mig lillkillen och en kompis till honom ner till stranden med stoooor picknick korg. Så mysigt. Verkligen ääälskar sånna här dagar :). Inte ett endaste moln som bråkade med mig på hela dagen och pojkar som var sams heeeeela dagen. Sånna dagar är jag definitivt inte bortskämd med :)
Väl på stranden kom två väninnor rätt spontant och höll mig sällskap. Obokad dag men ändå så många fantastiska runt omkring och dessutom x antal fina mess och meddelanden. Sen vart det några missade samtal... Blir lätt så när man redan sitter i telefon eller har telefon på ljudlös. Ja, såhär med facit i hand så kanske inte ljudlös telefon är att föredra på en födelsedag men då har jag lärt mig till nästa år:)
Heltappropå-mötet med väninnan och hennes karl på ica parkeringen var även det en höjdare och att de en stund innan varit förbi hemma och lämnat en blomma på min altan var en söt bonus. Så glad :)
Dagens bästa måste ändå varit när det ringde på dörren under middagen. Jag går glatt och öppnar och där står grannen med sina barn. Högtalaren på telefon spelar "happy birthday to you... happy birthday" Med sig hade de ballonger i plural och sjöng med i låten och dessutom hade de partylampor att lysa i taket med. Som om det inte vore nog med det, så nog sjutton hade de rosa partyperuker och snygga boa-r runt halsen. Ja, jag fick jag också. Galet, galet men sååå roligt och uppskattat :) De hade dessutom med en gåva. Hon har suttit och virkat en så vacker schal. Till mig. Någon har valt att lägga sååå mycket tid på att göra en vacker sak till mig??? Tack :)
Så tacksam och glad för familj, släkt, fina fina vänner och mina underbara goa prinsar. Min 22 års dag går till minnet som en av de bästa.
Ni rockar verkligen min värld :)
Tack!
Hundra pussar och kramar.
Kommer somna ovaggad och lycklig med ett leende på läpparna :)
Vaknade tidigt, ja som alltid. Pensionärsgenen som ligger o vakar inuti mig och liksom vägrar låta mig få leka ungdom ett tag till. Nåväl, en helt okej gen. Får ju äran att ständigt vara trött då jag inte har vett att faktiskt gå och lägga mig i tid. Har insett att jag dessutom förutom pensionärsgenen som gör att jag inte kan sova länge på morgnarna har ett syndrom... FOMO -fear of missing out. Oavsett om jag nu är trött så vill jag nu inte gå å lägga mig av rädsla att faktiskt missa någe kul. Ungefär som när jag sitter och trycker på refresh knappen på fejjan och tror att det ska hända en himla massa och tjugo minuter senare sitter jag fortfarande där och refreshar. Jag kan ju liksom ha missat något...
Ja ja. Det var min fantastiska födelsedag som skulle vara i fokus och inte knasiga gener eller syndrom...
Vaknade till skönsång. Eller det var att ta i. Vaknade rätt tidigt och började gå igenom fejan, ville ju inte missa något och ville ju vara sådär trevlig och tacka alla söta som skrivit grattis. Höll på ett tag och undrade lite om inte killarna skulle komma in och sjunga snart. Rastlös. Hur kul är det att bara ligga i sängen och stirra in i en skärm eller upp i taket. Passade på att gå upp på toaletten. Nån borde ju vakna av att jag spolade iallefall. Icke. Drog upp rullgardinen och tittade på svenska flaggan mot en klarblå himmel. Grymt vackert och kände mig rätt nöjd över att just denna dag är min. Ja, å några andras men just nu var fokus bara bara på mig...
Kollade fejan igen och fortsatte svara. Ja, jag var faktiskt lite så, poppis idag. Frågan är egentligen hur många som skulle komma ihåg en utan kalenderfunktionen. Vill inte tänka på det utan är tacksam över att den finns :)
Hörde att det började röra sig i lägenheten och la snabbt undan telefon. Låtsades sova. Kändes plötsligt supervarmt i sängen. Har väl aldrig vridit o vänt mig så mycket som just denna morgon. Inte en enda liggställning funkade och hur lång tid kan det egentligen ta att göra frukost???
Efter en bra stund kom sötnosarna in med bricka, paket och grym sång. Älskar de där söta goa ungarna. Ögonen tindrade och de ville att jag skulle öppna paketen på en gång. Ja jag med i och för sig :). Så bortskämd av fina saker och god frukost. Efter ett antal kramar så försvann den lilla in i sitt rum för att spela och den stora hade somnat om. Själv gick jag upp och njöt av tanken av en helt obokad dag. Plockade lite hemma för att sedan koka mig en kopp te att dricka i min nya fina mugg som jag fått av killarna och en ny bok. Sen ut på gården för att där möta fantastiska grannar med samma tanke. Typ alla smyger sig fram när solen är ute och just nu syftade jag faktiskt inte på mig själv som solen, utan på den riktiga solen...
Nåväl, efter en stund i solen på gården tog jag med mig lillkillen och en kompis till honom ner till stranden med stoooor picknick korg. Så mysigt. Verkligen ääälskar sånna här dagar :). Inte ett endaste moln som bråkade med mig på hela dagen och pojkar som var sams heeeeela dagen. Sånna dagar är jag definitivt inte bortskämd med :)
Väl på stranden kom två väninnor rätt spontant och höll mig sällskap. Obokad dag men ändå så många fantastiska runt omkring och dessutom x antal fina mess och meddelanden. Sen vart det några missade samtal... Blir lätt så när man redan sitter i telefon eller har telefon på ljudlös. Ja, såhär med facit i hand så kanske inte ljudlös telefon är att föredra på en födelsedag men då har jag lärt mig till nästa år:)
Heltappropå-mötet med väninnan och hennes karl på ica parkeringen var även det en höjdare och att de en stund innan varit förbi hemma och lämnat en blomma på min altan var en söt bonus. Så glad :)
Dagens bästa måste ändå varit när det ringde på dörren under middagen. Jag går glatt och öppnar och där står grannen med sina barn. Högtalaren på telefon spelar "happy birthday to you... happy birthday" Med sig hade de ballonger i plural och sjöng med i låten och dessutom hade de partylampor att lysa i taket med. Som om det inte vore nog med det, så nog sjutton hade de rosa partyperuker och snygga boa-r runt halsen. Ja, jag fick jag också. Galet, galet men sååå roligt och uppskattat :) De hade dessutom med en gåva. Hon har suttit och virkat en så vacker schal. Till mig. Någon har valt att lägga sååå mycket tid på att göra en vacker sak till mig??? Tack :)
Så tacksam och glad för familj, släkt, fina fina vänner och mina underbara goa prinsar. Min 22 års dag går till minnet som en av de bästa.
Ni rockar verkligen min värld :)
Tack!
Hundra pussar och kramar.
Kommer somna ovaggad och lycklig med ett leende på läpparna :)
lördag 4 juni 2016
Kan inte annat än bli en bra dag :)
Vilken morgon. Vaknade sent. Eller allt är ju relativt...jag vaknade vid 0730... Resten av familjen sover fortfarande.
Älskar den här stunden. Tystnaden, lugnet och att bara få vara.
Steg upp. Fortfarande rätt varmt här hemma så jag lät morgonrocken hänga kvar på kroken. Gick in i vardagsrummet och öppnade balkongdörren. Andades. Var först på väg ut, för att sätta mig därute med en filt o bara lyssna. Lät dörren stå öppen men valde soffan istället.
Jag la mig ner och bara andades, reflekterade. Insåg att jag mår så oförskämt bra.
Hörde fåglarna som vaknade o kvittrade gomorron. Kände hur den svala morgonluften sakta nådde mina fötter o mina ben. Så skönt, så avkopplande att bara få vara. Om än bara för en liten stund.
Snart vaknar prinsarna o dagen börjar. Å jag är så grymt redo med min svala, nyvakna men grymt pigga kropp.
Ja, ge mig en timme så är jag slut igen ;) men just här o nu så är jag stark som Pippi.Nya äventyr
Rätt märkligt hur man kan känna sig så trygg i ett beslut ena sekunden. Nästintill lyrisk. Lycklig, full av energi, förväntansfull och spänd. På ett bra sätt. Tills att i nästa känna en klump i halsen, tryck över bröstet och ögon som av någon anledning vill tåras. Detta inom loppet av en halvtimme.
Det blev bara så plötsligt. Var så glad, nästan euforisk hela dagen. Ville att dagen skulle gå fort så jag fick gå. Det var en fantastisk dag. Så många kramar, så många fina ord, så egentligen förstår jag inte att jag ville att den skulle ta slut. Det handlade nog mest om att jag var ivrig av förväntan, förväntan inför de nya utmaningarna.Tror nästan hela dagen var ett enda brett leende från min sida, kanske för att jag stod lite i centrum, vad vet jag ;) En bra dag. Lämnade lycklig och nöjd ifrån mig både dator och nyckel och stängde dörren. Tog hissen ner.
Först då slog det mig. På riktigt. Jag ska inte gå tillbaka. Jag hann inte så långt innan jag kände ett tryck över bröstet och ögonen blev blanka. Förstod inte först, utan stod där vilsen vid vägen en stund, med ett stort fång blommor, som jag fått av vännerna, i famnen. Stod still en stund, innan jag med rätt tunga steg gick vidare.
Jag har inte ångrat mig. Fortfarande trygg och glad i mitt beslut. Det här kommer bli så grymt bra:) Det som sköljde över mig var nog insikten att det jag gick ifrån plötsligt blev historia. En historia som varit med och format mig på många sätt men det är just det där med människorna. Vännerna. De som kommit mig nära och kommit att betyda något. Plötsligt kommer vi inte längre ha en del i varandras vardag utan plötsligt kommer vår relation kräva en ansträngning från något håll. Självklart en positiv ansträngning men hur mycket vi än vill hålla oss kvar i så är det ofrånkomligt att vardagen fortsätter och man tappar några.
Ska försöka vara lite duktig o hålla mig fast vid några. Försöka i alla fall :)
Det blev bara så plötsligt. Var så glad, nästan euforisk hela dagen. Ville att dagen skulle gå fort så jag fick gå. Det var en fantastisk dag. Så många kramar, så många fina ord, så egentligen förstår jag inte att jag ville att den skulle ta slut. Det handlade nog mest om att jag var ivrig av förväntan, förväntan inför de nya utmaningarna.Tror nästan hela dagen var ett enda brett leende från min sida, kanske för att jag stod lite i centrum, vad vet jag ;) En bra dag. Lämnade lycklig och nöjd ifrån mig både dator och nyckel och stängde dörren. Tog hissen ner.
Först då slog det mig. På riktigt. Jag ska inte gå tillbaka. Jag hann inte så långt innan jag kände ett tryck över bröstet och ögonen blev blanka. Förstod inte först, utan stod där vilsen vid vägen en stund, med ett stort fång blommor, som jag fått av vännerna, i famnen. Stod still en stund, innan jag med rätt tunga steg gick vidare.
Jag har inte ångrat mig. Fortfarande trygg och glad i mitt beslut. Det här kommer bli så grymt bra:) Det som sköljde över mig var nog insikten att det jag gick ifrån plötsligt blev historia. En historia som varit med och format mig på många sätt men det är just det där med människorna. Vännerna. De som kommit mig nära och kommit att betyda något. Plötsligt kommer vi inte längre ha en del i varandras vardag utan plötsligt kommer vår relation kräva en ansträngning från något håll. Självklart en positiv ansträngning men hur mycket vi än vill hålla oss kvar i så är det ofrånkomligt att vardagen fortsätter och man tappar några.
Ska försöka vara lite duktig o hålla mig fast vid några. Försöka i alla fall :)
onsdag 29 april 2015
Fly för en stund, så mår man såååå mycket bättre sen
Sitter just nu på fullsmockat tåg. Tacksam för min
sittplats. "Bewitched, bothered and bewildered "i lurarna och
plötsligt flyr jag.
Glada turister passerar, vissa motionerar, några
fotograferar, en massa barnfamiljer stojar och några förälskade par som alla omedvetet
delar av sin energi. Och här sitter jag mitt i alltet och bara sippar, njuter
av den låga pulsen och är. Musiken i bakgrunden gör sitt till.
Plötsligt sitter jag på en uteservering med ett glas rosé
på bordet framför mig, musiken i bakgrunden och horisonten får mig avspänd o
jag lever här. I nuet, i det fiktiva nuet. Känner gräset under fötterna o doften av värme. Bara en
strand och en strandpromenad som skiljer mig och havet åt.
Glada turister passerar, vissa motionerar, några
fotograferar, en massa barnfamiljer stojar och några förälskade par som alla omedvetet
delar av sin energi. Och här sitter jag mitt i alltet och bara sippar, njuter
av den låga pulsen och är. Musiken i bakgrunden gör sitt till.
Bartendern i dreadlocks och surfkläder frågar om vi
önskar något mer. Vill inte gå. Inte ännu. Beställer in en kaffe. Ser på
horisonten. En segelbåt som sakta tar sig mot solnedgången samtidigt som solen
speglar sig i havet. Så magiskt, så härligt. Semester.
Det är där jag tankar
och spar dessa till mindre bra tillfällen när jag behöver fly verkligheten för
en stund. Så grymt. Leende närmar jag mig stan, ett soligt stan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)