Om alla hjälper lite

Juuuulen är häääär….med nån dansbandsnisse ljuder i högtalarna. Det är bäckmörkt ute, snön faller och kylan blir så påtaglig när man står och tittar ut och närmar sig elementen som nästan kokar. Ljusstakar lyser upp fönstren och första adventsljuset är tänt. Första julrosorna är inköpta och gör köket extra julfint. Planer finns på att baka både lussekatter och pepparkakor rätt snart. Måste göra en plan för vad jag vill fixa för gott inför jul och planera alla julklappsinköp.

Jag brukar inte vara den där uppstressade inför julen, ja inte nu längre i alla fall när jag inte längre är värdinna för julfirandet. Nu får jag vara gäst och bara vara hon som hjälper till, vilket känns ganska lagom just nu. Julen är bland det bästa jag vet, hela jag fylls av glädje och förväntan. Ja inte för att tomten ska komma eller att jag ska få julklappar utan mer allt det andra, det runt omkring. Familjen, maten, dofterna, ljusen, Kalle Anka. Hela hela kittet och så självklart glittret i mina barns ögon.

Men så när jag tar det ett steg till och tänker på att det finns en värld utanför min lilla bubbla. En värld som inte alls är lika varm, mysig och förstående som min. När jag tänker på de som inte har någon att fira med, de som hamnat tokigt i livet på ett eller annat vis, de som inte har någonstans att sova. Då känns det som att jag gör för lite, jag skulle så gärna vilja hjälpa men hur?

I helgen skulle vi fira advent med släkten. Mysigt, gott och härligt sällskap. Innan vi for skulle vi handla med oss någonting. En blomma, choklad eller något sånt som man brukar ha med sig när man åker bort men så såg jag mannen utanför Lindex. En rakryggad man som sökte ögonkontakt med förbipasserande. Inte var där många som stannade men han fortsatte. Min tanke vart. Självklart, så ska jag göra :)

När hans blick så mötte min frågade han
- Situation Stockholm?
Jag såg på honom och sa
-Ja tack, men jag har några ärenden först så jag kommer tillbaka.

Han nickade till svar. När jag efter en timme kom tillbaka tittade han på mig
-Jag sa ju att jag skulle komma tillbaka, sa jag med ett leende

Han log tillbaka och förklarade att det var många som använde just den frasen och sedan inte kom tillbaka. Inte i spydig ton och inte argt eller besviket utan mer ett konstaterande. Vi pratade en kort stund och jag såg glädjen i hans ansikte. Någon som stannade, någon som handlade och någon som dessutom pratade en stund.

När jag gick sa han återigen med ett leende och ärliga ögon
-Tack. Ha en riktigt fin jul.
-Tack, jag får önska dig detsamma.

Och jag är rätt säker på att min jul kommer bli fin och jag hoppas verkligen att även hans jul blir en fin och mysig jul, att även han har någon att få fira med, att även han får äta sig proppmätt och somna varmt och lycklig med ett leende på läpparna.

Det tråkiga är att han bara är en bland många som har det lite svårt och då är han ändå en bit på väg åt rätt håll.

Jag tror som så, att om vi alla försöker hjälpa lite grann så mår vi rätt gott i själen och förhoppningsvis har vi även underlättat livet eller dagen lite lite grann för någon annan.

Tidningen jag köpte gav jag till pappsen och Inger i adventspresent och jag hoppas och tror att även deras hjärtan värmdes. Blommor och choklad, ja det fick de ändå.

En liten liten kram

Rätt nöjd med mitt liv som singel egentligen. Rätt skönt att veta att jag kan göra precis vad jag vill, hur jag vill med vem jag vill och när jag vill. Fantastiskt.
För att dra ett exempel. Min helg, den vart en sån enkel en, jag kunde liksom välja att starta lördagen med den nya spännande boken jag fått låna och sen sträckläsa för att sedan läsa ut den på söndagen. Och nej, det var inte en bok med stora bokstäver och bilder, utan en sån riktig, en sån låååång tjock bok med små och många bokstäver.

Det är en lyx att kunna välja själv vad jag vill lägga tid på utan att någon slänger blickar på hon den dära, läs mig..., som man ändå inte får kontakt med eftersom hon är helt uppslukad av han den där Mr Grey, mmm han i boken. Fast mr Grey måste jag skriva om en annan kväll, han är liksom ett kapitel för sig.
Men ändå, min helg var rätt skön ändå, även om jag valde att inte umgås. Ja, så mycket iallefall. Nog hann jag åka förbi både storebror, träffa vänner och sen fira advent hos pappsen också men ändå. Lite lagom, med mina ögon mätt i alla fall och nu är jag rätt medveten om att min stackars personlighet älskar att ha folk ikring mig så det är väl det som spökar just nu kanske.

Jag stormtrivs som sagt i mitt liv som singel och ensam men ändå så kan kroppen och jag ibland skrika efter sällskap eller nån som ska tycka sådär extra mycket om just mig och bli sådär lycklig av lilla jag och sen känslan att få känna, att få tycka om såååå mycket tillbaka. Lycka. Fast nä, det är kanske inte just det jag vill ha idag. Just idag var jag bara i ett skrikande behov av en kram. Vad göra åt saken liksom??? Lycklig? Jajemen. För jag är nöjd. Egentligen. Men bara en liten liten kram hade kunnat kännas rätt bra precis i detta nu. En varm famn som håller om utan att släppa, en hals och ett bröst att borra sig in i och bara få vara och somna tätt och tryggt. Japp, det behövde jag idag men det funkar att krama kudden också. Funderar på att skaffa en sån tempurkudde, kanske funkar rätt bra med tanke på att de liksom formar sig lite…