Semester o slut som aldrig förr :)

Förstod att det var en sån där grym dag på gång. Såg på fejan alla dessa vackra soluppgångar, så vackert. Jag missade att se den live. Lagom när jag vaknade var det ljust ute sen länge. Sovmorgon o en bokad semesterdag mitt i vardagen. Så värd denna.

Hade tänkt träna, sådär på morgonen men sängen var varm o jag var mer på sånt mys o gå å skrota humör. Så jag bommade träningen. Idag igen... Packade väskan o gjorde mig redo för en dag på Centralbadet. När jag väl gick ut hade jag nog förväntat mig en klarblå himmel dag men lagom när jag åkte mot stan hade regnet kommit... Jaja håret mår bra av regn :)

Väl på plats i stan mötte jag upp väninnan o vi gick taggade o förväntansfulla mot badet. Insåg rätt snart att vi båda varit på Hasseludden tidigare då vi båda stod i likadana baddräkter, hon lång o slank o jag lite mer...kortväxt o satt :D

Bara att komma in i miljön på badet skapade ett sånt lugn i kroppen. Det är rätt vackert där o så mysig stämningsfull musik i bakgrunden. Vi hittade buppelpoolen direkt o la oss. Då vi båda tycktes vara lite lomhörda eller bubblet för högljutt la vi oss i poolen bredvid. Där var det iallafall lugnt o tyst o vi kunde prata med varann o observera alla runt omkring.
Det blir nästan det man gör. Kollar fina bikinis, fina tatueringar, frisyrer, kroppar, snygga o mindre snygga skägg...varför färgar man änden på skägget julröd???
Finns mycket att titta påmycket o ta in. Är man då som jag, nyfiken, vill veta o ha benkoll så startar funderingar upp. Funderingar kring grupp o parkonstellationer. Är det första dejten, en ledig dag för kärlek, kompisgänget, avkoppling för att bli frisk. Alla sorter var liksom där. Mina tankar hade fullt upp att reda ut o få ordning o med väninnans hjälp så kändes det som om jag hade benkoll till slut över alla dessa människor o relationer till varann. Så glad att det var rätt lite folk ändå, så jag kunde få rast också ;)
Det blir ändå rätt rogivande där man ligger omsluten av varmt vatten o hör vatten som porlar o musiken till det. Man blir lite dåsig. Så kunde vi ju inte ha det, så vi gick rätt snart till restaurangen o beställde in ett glas vitt o lunch. Såååå god mat o mysig miljö o så många samtalsämnen. Ibland går tiden så fort och klockan var strax dags för behandling o vi fick lämna våra halvdruckna glas.

Sådär innan var jag rätt likgiltig. Hade bokat en halvtimmes ansiktsbehandling och vad hinner man på en halvtimme? Kommer ju inte ens hinna varva ner. Tänkte jag. Trodde jag. Sååå grymt fel hade jag :)
Att få lägga sig o bli omstoppad på en tempererad madrass var ljuvligt o bara de få trycken mot hjässan o axlarna fick mig att redan från början andas djupare. När terapeuten sen började peela o massera in kräm efter kräm som doftade sommar o bär var det helt fantastiskt. Å för att inte tala om nackmassagen medan masken verkade. Så ljuvlig halvtimme. Det enda negativa fast ändå positivt var att jag ville ha mer. Massor av mer :) Tokigt måste ju boka igen :D

Vi hamnade sen vid poolen o solsängarna. Pratade nog en stund men nånstans där somnade jag visst. Vaknade o såg att inte bara jag sov. Vilken syn för de förbipasserande :D Helan o halvan i
likadana baddräkter djupt avslappnade på varsina brits o leker fågelholk med halvöppna munnar o hängande huvuden... Den bjöd vi på :D

När vi kände oss klara gjorde vi oss redo för stan o shopping. Tror inte nån av oss tänkte black friday när vi bokade. Nästa gång vi bokar vår dag får bli i vår, när resten av Sverige har vett o jobba;) Shit vad folk! Överallt var de o vet inte hur många armbågar jag fick värja mig mot. Vi gick genast till Haymarket o deras lugna mysiga miljö o åt scones och drack te o kunde samtidigt se stadspulsen utanför fönstret. Satt ganska länge där.
Vi gav shoppingen ett andra försök men gick rätt snart till Åhléns. Hamnade ganska omgående i juicebaren o tryckte huvudvärkstabletter båda två. När vi kände oss redo var det dags för sista armbågsrycket. Helt otroligt vad rea drar folk. Vi trängdes en kortis o gick sedan in en sväng på DEA. Jag skyller på att vi ville ha andrum... Vilken kontrast, från 750 pers som slåss om samma kvadratmeter till att här vara ensam i rutan o till o med kunna pendla med armarna utan o nudda nån...

Slut som få gav vi upp vår grymt härliga dag med löfte om att det här gör vi snart igen men som sagt med ett bättre valt datum :)

Väl hemma har jag väl aldrig varit så slut som ikväll. Tände ljus, fastnade i fåtöljen med tv-n på mute o skrev med några vänner på telefon. Social men ändå inte. Vaknade igen kvart över tolv, släckte ljusen o kände att det var dags o sussa säng kanske.
En grym semesterdag till ända :)

Storhetstiden är över! Jag, en bonde...:)

Fick en av de bästa kommentarerna på länge häromdagen.
-Hur gammal är du Anna, 35?
Nästan så jag ville omfamna min goa gamla kollega. Ja, jag vet. Nu tänker ni, han var inställsam o ville busa men ni har sååååå grymt fel. För det fanns som inga baktankar, han hade bara extremt god syn:D

Nåväl, jag behövde nog kommentaren som en liten egoboost. För det är liksom nåt som händer efter 40, 41 o 42 ska vi inte tala om. Bäst före var ju för länge sen....

Minns en tid när jag lite nu o då fick höra att jag var lik Nicole Kidman. Då gick man hem hos folket minsann, det var låååångt innan bäst före ;). Nu tycker jag i och för sig inte att hon e sådär grymt fin o tror väl mest det handlade om att hon oxå hade rött krulligt hår. För den där slanka kroppen o näpna ansiktet hade jag allt en rätt stor saknad av.,.

Sen vill jag minnas den där karln på krogen som nog trodde han gav världens komplimang när han ansåg att jag såg ut som den animerade globögda flickan i filmen Modig. Kändes sådär. Håller nog fortfarande på o bearbetar den. Herregud...
Sen var det visst nån annan snäll man som skulle vara rar o tyckte jag såg ut som en filmstjärna. Jag kände mig genast smickrad. Jag menar, vem vill inte se ut som en filmstjärna.
Stjärnan var visst hon i Sommaren med Göran... Ticksmongot... :) Ja, vad ska man säga. Vet inte om det var ticksen han syftade till... Om inte så tar jag nog den som en komplimang, för hon var ju hur söt som helst. Den kan jag faktiskt leva på ett tag. Men som sagt, de var ju ett tag sen.

Bästa tiden var Eva Röse tiden. Jojo :) den fick jag höra ett par gånger. Rätt många till och med :D Mmm kan man inte tro minsann, inte nu längre :) Jag var visst lik henne tyckte man  o jag strålade stolt som aldrig förr. Hon är ju sååå grymt snygg, ja för o va tjej :) Det var också ett tag sen. Säkert innan fyrtio, för sen hände nåt. Blev sådär lite extra-allt-fluffig o russin-aktig. Ja å så lite grådassig i barret på det. Storhetstiden var slut o Bäst före eran ett faktum.

Nåväl, nu får man istället vara glad för det man får. Inom loppet av två veckor har tre olika personer med glädje i rösten (ja jag tror de vill väl o vara snälla) berättat för mig att jag tydligen är såååå grymt lik hon tjejbonden, i bonde söker fru...
Plötsligt ser jag ut som en bonde också, vet inte vad jag föredrar. Bonde eller bäst före. Eller både och kanske. Ge det några år så kommer jag få höra Kristina Lugn o Clair Wikholm, garanterat... tur att man har en grym personlighet iallefall :D

Äh säger som the Pinks "det spelar ingen roll hur du ser ut" Å nånstans i världen så är vi alla vackra:D

Som vilken dag som helst...not

Som vilken dag som helst. Frustrerad över kön o hur lång tid ska det behöva ta för ett rödljus att slå om??? Ska alla andra riktningar få köra fyra gånger om innan det är min tur??? Så plötsligt slår det om o det är fritt. Älskar min BMW, älskar att det händer nåt när jag trycker på gasen. Så även idag. Inga problem att snabbt komma upp i fart. Älskart.
Såg cyklisten o bromsade in. Ösregn till trots så tog mina bromsar grymt bra. Log o nickade åt cyklisten. Tror jag. I samma veva smäller det. Han bakom hade inte alls lika bra bromsar som jag, eller typ inga alls. Väskan flög, mobilerna flög o så även jag. Ja inte flög, vet inte riktigt vad som hände men jag satt o lutade mig fram med händerna kring tinningen o försökte förstå. Vad var det som hände liksom? Satt kvar o såg mig omkring. Cyklisterna såg på mig. Han som körde bilen bakom kom fram, öppnade dörren o frågade hur det gick, cyklisten utanför öppnade den andra o frågade samma sak.
-jag e okej tror jag...
Skärrad gick jag ur bilen. Skakig som få ringde jag chefen. Märkligt vilka prioriteringar man har eller bara plikttrogen...
Bilen stod mitt i vägen o bilar kom inte fram. Kaos i morgonrusning. Fast vad ska man göra? Mitt hjärta mr BMW gick inte att starta, eftersom airbagen uppenbarligen löst ut på någe vis.
Nåväl nog finns det hopp om mänskligheten, för där stod de, cyklisterna o killarna i bilen bakom o puttade o lyckades få undan bilen. Själv stod jag som en handlingsförlamad dumko o såg på. Ringde försäkringsbolaget o bärgare o hela tiden stod cyklistens kvar. Fina, fina människor. De åkte sedan men lämnade först sina nummer ifall jag behövde hjälp. Kvar var killarna i bakomvarande o jag. Ingen av oss hade lappar i bilen, så skriva kunde vi inte. Rapportera till polisen gick inte heller då numret man skulle ringa öppnade först kl 0900 o då tutade det argt upptaget...
Den stackars killen som körde, så ung o rar. Vet inte hur många gånger han bad om ursäkt o erbjöd sig hjälp att skjutsa till verkstan. Raringen erbjöd till och med att låna ut en egen bil medan min var på verkstan.
Regnet öste ner utanför o bilen vi satt i hade nog sett bättre dagar, för det läckte rätt fint i fönstren. Satt som i en pöl till slut :)
När snälla rara bärgarn kom fick vi flytta på bilen igen. När han väl skulle åka bad han om nyckeln. Själv kopplade jag inte utan stod där som ett fån tills han frågade igen o jag rotade i väskan o fickorna för att slutligen inse att jag hade den i handen...Jag är ju smart. Egentligen. I vanliga fall, iallafall ibland...
De rara killarna skjutsade mig till jobbet o jag har väl aldrig varit så blek o loj på jobb. Grym på att hålla tillbaka tårar o känslor. Inget att vara stolt över kanske men ibland är det rätt bra.
Fick en stor kram, fastän jag bett om att få slippa. Trodde jag skulle börja gråta o det ville jag inte. Inte där. På jobbet. Behövde nog den där kramen mer än jag trodde o det visste nog hon med. En kram o några kloka ord:) Finns inget bättre än när vi genuint bryr oss om varandra.
Efter en del samtal var det löst med anmälningar från olika håll o hyrbil var beställd. En av cyklisterna messade o frågade hur det kändes såhär några timmar efter, även den andra föraren messade o frågade. Rart. Det gör så gott i kroppen att veta att det finns så mycket hjärta o vänlighet omkring oss.
En rar kollega skjutsade mig sedan till Sixt biluthyrning o plötsligt blev jag som kär. Mercedes A-klass. Värsta fina bilen. Jag gick glad i hågen ut o satte mig. Sköön. Lät som ingenting. Ställde in stol, speglar, letade handbroms. Fortsatte leta handbroms. Hur svårt kan det vara??? Vägra gå in o fråga. Tog fram manualen o förstod att det var nån elektrisk manick. Provade en del knappar men lyckades bara sätta på radion o byta kanal... Kan någon förstå hur genant det är att gå in blek, gråtfärdig i vit regnrock för att fråga om vart handbromsen sitter??? Jag vet. Jag fick assistans ut till bilen igen o snärtan skrattade gott. Ja, jag med. Hästgarvet. Det var ju en sketen knapp, å till VÄNSTER av alla ställen, vem fasen letar där???
Nåväl, väl hemma släppte kranen o jag bölade som få. Bästa lillprinsen min kramade o höll om. Älskade underbara unge. Några kramar o lite tårar o jag är i skick som ny. Färden hem i magiska mercan får bli en annan story men den är hel fortfarande :) Å nu kan jag sussalull med vetskap om att jag får köra den imorrn igen:)

Resan med terroristerna

Resan med terroristerna

Äntligen! Äntligen bar det av :) Har väl aldrig varit så oförberedd som just idag till just den här resan men det funkade ju. Ja so far ;)

Kunde inte somna igår, vet inte om jag var nervös för själva resan eller för att jag stresspackat o inte hade nån större koll på vad som fanns i väskorna... Nåväl, nu, väl på planet finns ingen återvändo. Mot Spanien o ledighet:) 

Väninnans barn hade redan informerat henne om att han kände på sig att den här resan skulle bli lite sådär kaos. Han har nog rätt. Med tanke på starten o att vi ännu bara sitter på första planet o inte ens har mellanlandat ännu tror jag att han kan ha rätt. Å andra sidan behöver ju inte kaos vara något negativt, utan lärorikt o nya erfarenheter :D

Eftersom min kropp o jag var lite oense kring sömnen i natt så vaknade jag strax innan åtta med knappt fyra timmars sömn bakom mig... Passade på att städa hemma, dammsög, körde tvätt o diskmaskin o körde upp barn, badade o åkte o klippte hår på iaf ett barn. Grymt effektivt.  

Halv elva åkte vi mot Arlanda. Gott om tid. Vi skulle kunna ta det lugnt. Ja det vill säga om inte hela sketna Stockholm skulle ut på vägarna samtidigt. Köööö???? Kön började i Västberga o bråkade med oss hela vägen till typ Norrtull. Just idag älskar jag mina marginaler. Som i vanliga fall är helt obefintliga. 

Väl framme fick vi leta länge efter parkeringsplatsen. Där. En lucka, till mig. Ur med väskor o barn, memorera platsen o sedan mot bussen. Nu äntligen kunde jag börja andas ut, nu hängde inget mer på bara mig. Trodde jag ja.

Träffade väninnan o alla barn på flygplatsen o skulle checka in. Inga konstigheter alls. Inte förrän vi kom till väskdroppet. Supersmidigt.... Egentligen. Ja, om man inte gjorde som jag o skannar väskan ställer den på bandet o tittar handlingsförlamat på när bandet försöker forcera väskan framåt medan hjulen på väskan  försöker rulla sig nedåt. Jag tittar, grips lite av panik o inser att jag skulle lagt väskan ner... Den fortsätter rulla på stället men onåbart långt bort...Hör mina vänner 

-du måste nog lägga ner väskan 

o börjar liksom klättra upp mot rullbandet o väskan som nu stannat där uppe båda två. Herregud en vuxen kvinna ska inte i panik klättra upp på bandet. De andra skrattar så de nästan kissar på sig men jag lyckas få väskan i liggläge o samtidigt klämma fingret. Bandet stannar o jag ser på den sketna skärmen att jag måste tillkalla personal...Alltid alltid jag :) En sur liten pojk hjälpte oss o jag förstod hur jag skulle göra lagom till väska nummer två. 

Så skönt, vi kunde nu gå å växla pengar. Där blev vi osams redan från start, inte vi men den där bankomaten. Den ville ju liksom inte dela ut pengar...vet inte hur många gånger som det där kortet trycktes ut o in o så nåt samtal till telefonbanken o kanske nån överföring. Efter många försök lyckades vi iallafall o det var dags för gaten :)

Innan gaten vet alla som rest att man behöver gå igenom säkerhetskontrollen. Lite nervöst men det brukar gå bra. Killarna o jag kom igenom men väninnan i hennes barn blev kvar. En rätt bra stund. Terroristerna hade med sig en kökssax i handbagaget vilket uppenbarligen inte var tillåtet. Återigen höga skratt, ja denna gång från min sida medan min väninna fick känna känslan av maktlöshet haha:)

Det är då det uppmärksammas att en plånbok saknas. Panik, vilken känsla. Krafsande o letande o lite härligt behärskat morrande över en av pojkarna tills krafset i väskan slutligen betalade sig. Den låg på plats, precis precis där hon lagt den :)

Strax innan påstigning kände vi blåstrycket o passade på att gå på flygplatsens toalett. Fit for fight, nöjda o klara skulle vi börja ta oss vidare. Mooot planet!!! När vi insåg 

-var är Cornelia?

Jobbigt det där när man är många o tror att alla andra har koll. Nåväl efter en stund var även hon ute från toaletten o vi var fulltaliga. I samlad trupp mot planet!

Nu ska vi bara landa i London. Hålla ihop gruppen på flygplatsen. Komma på anslutningsflyget o sen taxi mot huset. Vad kan fela liksom ????

Nötter i plural

Hmm är världen full av nötter eller har jag lite för höga krav eller är det rent av så att jag typ alltid möter just nötterna eller de som plötsligt från fantastisk potentiell transformeras till ett nöt??? Eller är det jag som lyckas locka fram det nötiga hos dem??? Ja, jag fattar ingenting eller så är det min självinsikt som är helt felinställd...

Satt o väntande på tåget o messade i godan ro, läste nog in för mycket redan innan o trodde nog nånstans för en liten sekund att jag var speciell för att rätt snart bli varse om att jag var precis absolut ingen speciell. Borstade av mig, skakade bort det värsta o gick vidare. Har blivit rätt bra på att skaka av mig o gå vidare, fast med stolt rak rygg. Utåt.

 

Gick vidare på perrongen o är nästan framme där jag vill stå när jag möts av nästa nöt, den där nöten som jag träffade för några år sen som egentligen inte var nån nöt från början men blev en nöt rätt snart. En sån där respektfull nöt som hade det sådär dååååligt hemma o de skulle ju liksom gå isär nöt. Jag mitt nöt gick ju på det o blev lika förvånad som vanligt när det efter en tid uppdagades att även denne var en nöt. Just Nöt nr 2 (ska man räkna på riktigt finns nog betyyyydligt fler o nöt nr 1 vill jag egentligen inte kalla nöt för jag gillar ju honom egentligen) nåväl nöt nr 2 kom gåendes på perrongen med någe fruntimmer o jag var barnslig nog o vände mig bort. Kan bero på att jag kände mig extra ful men å andra sidan borde vinet gjort mig tuff å andra sidan säger det nog mer om hur ful jag faktiskt var just idag...å namnsdag å allt...

 

Näe ett nöt som jag ska nog inte ha ett nytt nött utan leva lycklig i ett hårt skal o inte släppa in någon innanför. Nog enklast så. På riktigt!

Oförskämt bra ego födelsedag

Vilken dag. Kan man ha det bättre än såhär och får man vara såhär snuskigt ego. Ja, bara för en dag i alla fall.

Vaknade tidigt, ja som alltid. Pensionärsgenen som ligger o vakar inuti mig och liksom vägrar låta mig få leka ungdom ett tag till. Nåväl, en helt okej gen. Får ju äran att ständigt vara trött då jag inte har vett att faktiskt gå och lägga mig i tid. Har insett att jag dessutom förutom pensionärsgenen som gör att jag inte kan sova länge på morgnarna har ett syndrom... FOMO -fear of missing out. Oavsett om jag nu är trött så vill jag nu inte gå å lägga mig av rädsla att faktiskt missa någe kul. Ungefär som när jag sitter och trycker på refresh knappen på fejjan och tror att det ska hända en himla massa och tjugo minuter senare sitter jag fortfarande där och refreshar. Jag kan ju liksom ha missat något...

Ja ja. Det var min fantastiska födelsedag som skulle vara i fokus och inte knasiga gener eller syndrom...

Vaknade till skönsång. Eller det var att ta i. Vaknade rätt tidigt och började gå igenom fejan, ville ju inte missa något och ville ju vara sådär trevlig och tacka alla söta som skrivit grattis. Höll på ett tag och undrade lite om inte killarna skulle komma in och sjunga snart. Rastlös. Hur kul är det att bara ligga i sängen och stirra in i en skärm eller upp i taket. Passade på att gå upp på toaletten. Nån borde ju vakna av att jag spolade iallefall. Icke. Drog upp rullgardinen och tittade på svenska flaggan mot en klarblå himmel. Grymt vackert och kände mig rätt nöjd över att just denna dag är min. Ja, å några andras men just nu var fokus bara bara på mig...

Kollade fejan igen och fortsatte svara. Ja, jag var faktiskt lite så, poppis idag. Frågan är egentligen hur många som skulle komma ihåg en utan kalenderfunktionen. Vill inte tänka på det utan är tacksam över att den finns :)

Hörde att det började röra sig i lägenheten och la snabbt undan telefon. Låtsades sova. Kändes plötsligt supervarmt i sängen. Har väl aldrig vridit o vänt mig så mycket som just denna morgon. Inte en enda liggställning funkade och hur lång tid kan det egentligen ta att göra frukost???

Efter en bra stund kom sötnosarna in med bricka, paket och grym sång. Älskar de där söta goa ungarna. Ögonen tindrade och de ville att jag skulle öppna paketen på en gång. Ja jag med i och för sig :). Så bortskämd av fina saker och god frukost. Efter ett antal kramar så försvann den lilla in i sitt rum för att spela och den stora hade somnat om. Själv gick jag upp och njöt av tanken av en helt obokad dag. Plockade lite hemma för att sedan koka mig en kopp te att dricka i min nya fina mugg som jag fått av killarna och en ny bok. Sen ut på gården för att där möta fantastiska grannar med samma tanke. Typ alla smyger sig fram när solen är ute och just nu syftade jag faktiskt inte på mig själv som solen, utan på den riktiga solen...

Nåväl, efter en stund i solen på gården tog jag med mig lillkillen och en kompis till honom ner till stranden med stoooor picknick korg. Så mysigt. Verkligen ääälskar sånna här dagar :). Inte ett endaste moln som bråkade med mig på hela dagen och pojkar som var sams heeeeela dagen. Sånna dagar är jag definitivt inte bortskämd med :)

Väl på stranden kom två väninnor rätt spontant och höll mig sällskap. Obokad dag men ändå så många fantastiska runt omkring och dessutom x antal fina mess och meddelanden. Sen vart det några missade samtal... Blir lätt så när man redan sitter i telefon eller har telefon på ljudlös. Ja, såhär med facit i hand så kanske inte ljudlös telefon är att föredra på en födelsedag men då har jag lärt mig till nästa år:)
Heltappropå-mötet med väninnan och hennes karl på ica parkeringen var även det en höjdare och att de en stund innan varit förbi hemma och lämnat en blomma på min altan var en söt bonus. Så glad :)

Dagens bästa måste ändå varit när det ringde på dörren under middagen. Jag går glatt och öppnar och där står grannen med sina barn. Högtalaren på telefon spelar "happy birthday to you... happy birthday"  Med sig hade de ballonger i plural och sjöng med i låten och dessutom hade de partylampor att lysa i taket med. Som om det inte vore nog med det, så nog sjutton hade de rosa partyperuker och snygga boa-r runt halsen. Ja, jag fick jag också. Galet, galet men sååå roligt och uppskattat :) De hade dessutom med en gåva. Hon har suttit och virkat en så vacker schal. Till mig. Någon har valt att lägga sååå mycket tid på att göra en vacker sak till mig??? Tack :)

Så tacksam och glad för familj, släkt, fina fina vänner och mina underbara goa prinsar. Min 22 års dag går till minnet som en av de bästa.
Ni rockar verkligen min värld :)
Tack!
Hundra pussar och kramar.
Kommer somna ovaggad och lycklig med ett leende på läpparna :)

Kan inte annat än bli en bra dag :)

Vilken morgon. Vaknade sent. Eller allt är ju relativt...jag vaknade vid 0730... Resten av familjen sover fortfarande. 

Älskar den här stunden. Tystnaden, lugnet och att bara få vara. 

Steg upp. Fortfarande rätt varmt här hemma så jag lät morgonrocken hänga kvar på kroken. Gick in i vardagsrummet och öppnade balkongdörren. Andades. Var först på väg ut, för att sätta mig därute med en filt o bara lyssna. Lät dörren stå öppen men valde soffan istället.

Jag la mig ner och bara andades, reflekterade. Insåg att jag mår så oförskämt bra. 

Hörde fåglarna som vaknade o kvittrade gomorron. Kände hur den svala morgonluften sakta nådde mina fötter o mina ben. Så skönt, så avkopplande att bara få vara. Om än bara för en liten stund. 

Snart vaknar prinsarna o dagen börjar. Å jag är så grymt redo med min svala, nyvakna men grymt pigga kropp.

Ja, ge mig en timme så är jag slut igen ;) men just här o nu så är jag stark som Pippi.

Nya äventyr

Rätt märkligt hur man kan känna sig så trygg i ett beslut ena sekunden. Nästintill lyrisk. Lycklig, full av energi, förväntansfull och spänd. På ett bra sätt. Tills att i nästa känna en klump i halsen, tryck över bröstet och ögon som av någon anledning vill tåras. Detta inom loppet av en halvtimme.


Det blev bara så plötsligt. Var så glad, nästan euforisk hela dagen. Ville att dagen skulle gå fort så jag fick gå. Det var en fantastisk dag. Så många kramar, så många fina ord, så egentligen förstår jag inte att jag ville att den skulle ta slut. Det handlade nog mest om att jag var ivrig av förväntan, förväntan inför de nya utmaningarna.Tror nästan hela dagen var ett enda brett leende från min sida, kanske för att jag stod lite i centrum, vad vet jag  ;) En bra dag. Lämnade lycklig och nöjd ifrån mig både dator och nyckel och stängde dörren. Tog hissen ner.
Först då slog det mig. På riktigt. Jag ska inte gå tillbaka. Jag hann inte så långt innan jag kände ett tryck över bröstet och ögonen blev blanka. Förstod inte först, utan stod där vilsen vid vägen en stund, med ett stort fång blommor, som jag fått av vännerna, i famnen. Stod still en stund, innan jag med rätt tunga steg gick vidare.


Jag har inte ångrat mig. Fortfarande trygg och glad i mitt beslut. Det här kommer bli så grymt bra:) Det som sköljde över mig var nog insikten att det jag gick ifrån plötsligt blev historia. En historia som varit med och format mig på många sätt men det är just det där med människorna. Vännerna. De som kommit mig nära och kommit att betyda något. Plötsligt kommer vi inte längre ha en del i varandras vardag utan plötsligt kommer vår relation kräva en ansträngning från något håll. Självklart en positiv ansträngning men hur mycket vi än vill hålla oss kvar i så är det ofrånkomligt att vardagen fortsätter och man tappar några.



Ska försöka vara lite duktig o hålla mig fast vid några. Försöka i alla fall :)