Jag, en gåva :)

Åkte till min fina storebror och hans familj igår. Kände inte riktigt för att vara ensam och visst det fanns väl annat jag kunde hittat på också men det skulle krävas en större ansträngning av mig, typ vara social och trevlig och med i samtalen.
Hemma hos storebror kan jag vara precis den jag är och jag kan få vara tyst (hmm, nu är jag sällan tyst men jag får, om jag vill :)). Jag kan sitta i soffan och bara vara, somna i soffan utan att behöva känna mig dum för att jag missat delar av diskussionen. Nu blir det ju sällan diskussioner eller långa samtal eftersom jag vet att bror min och svägerskan är precis lika bra som mig att råka somna i soffan efter middagen...

Ibland kan det vara skönt att vara ensam men ändå ha folket runtomkring som samtalar, skrattar, busar utan att själv vara deltaktig. Man är som med, fast på distans. Man hör och man ser, ibland räcker det. Så kände jag igår. Så jag var där och bara kopplade av och visst jag pratade nog en del under kvällen, kunde liksom inte låta bli :) Tills vi satte oss i soffan... Ja, vi var nog tre vuxna som sov...

Så vaknade jag i morse, ganska tidigt, eller skapligt lagom iallafall. Huset var tyst så jag gick upp och satte på kaffe. Doften av kaffe på morgonen är obetalbar. Storebror min var iväg och handlade frukost förstod jag när bilen var borta så jag tog min kopp, en dyna och mina hörlurar och gick ut på altanen. Barfota, svalt gräs under fötterna o hela jag piggnar till.
Satte mig i solstolen med kaffekoppen brevid mig, eftersom det fortfarande var morgon så var inte sommarhettan så påtaglig utan luften var sådär härligt frisk och vinden fläktade svalt men behagligt och skönt. Jag njöt. Lyssnade på fåglar och bara var. Svensk sommar när den är som bäst. Men så är ju jag som jag är och har ibland lite svårt för att bara sitta och göra absolut ingenting så lurana åkte på och så musik och för att nyttja tiden till fullo så åkte även nagelfilen fram. Där satt jag o lyssnade, filade och bara myste. Favvolåten kom, "idag" med Stiftelsen och jag vred upp musiken och slöt ögonen. Då plötsligt sänks musiken. Ja jag förstår ju ingenting, såklart. Så börjar telefon att ringa.

Storebror ringer...Märkligt...att han inte bara ropa...
-Ja, de är Anna
-Johan...
-Men e du hemma?
så liksom hör jag att han är där. När det typ ekar lite, man hör som i stereo. Han stod ju där i fönstret. Hade visst försökt få kontakt en stund
-Anna?
Knackat lite på väggen
-Anna?
Smällt lite med fönstret men ingen respons. Fröken fila och lyssna på musik var helt inne i sin egen sagolika värld.
-Tänkte bara höra om du ville ha sällskap, eller om du ville vara ensam en stund?

Bästa bästa Oa, så respektfull, avkännande och snäll. Självklart ville jag ha sällskap. Så där satt vi, halvtidig morgon i varsin solstol och varsinn kaffekopp och pratade om allt. Täck att jag har en Oa.

Den finaste gåvan vi kan ge våra barn måste vara ett syskon, i min värld i allafall.
Så tack bästa pappa o mamma som bor i himlen såklart. Men så inser jag plötsligt att med tanke på att jag är yngre så måste det ju innebära att jag är gåvan :) Plötsligt känns allt så mycket mycket bättre. Jag, en gåva. Jojo, man tackar :)

Orättvisa o tacksamhet

Livet är orättvist. Grymt orättvist. Det finns så mycket att vara tacksam över som man kanske ibland ska reflektera och fundera över.

Våra barn

Vänskap i alla dess former
Kärleken till barnen, en käresta eller husdjuret, eller för all del, kärleken till sig själv
Känslan att vara frisk, att ha en kropp som lyder
Att ha en arbetsplats att gå till

Det finns så många saker, både stort och smått. Jag är tacksam över mycket, även om jag har en strävan och en önskan om mer.

En fin väninna till mig är sjuk, svårt sjuk och då kan jag ibland skämmas över mina tankar och önskningar, känns ganska smått egentligen. Jag menar, jag har ju allt. Min familj är frisk och jag är frisk! Och där ligger hon, allt annat än frisk. Det fruktansvärda är att jag inte kan göra något, visst jag kan prata med farbrorn i himlen, hålla tummarna, klappa en kind, hälsa på, skicka ett mess. Det gör jag mer än gärna, men det botar inte.

Vi ska åka dit strax, en väninna och jag, hålla en hand och klappa lite. Hon sover nog men hon känner nog att vi är där.

Just nu är jag ledsen, så trots att jag egentligen har allt som är viktigt, så saknar jag just nu nån som håller om. Mig. Stryker mig över håret och torkar tårar.

Så plötsligt hörs ljud i trappan, nån som drar i ytterdörren. Barnen mina kommer hem. De känner mig, märker att jag är ledsen. Stora kramar och stora kloka ord från en stor pojk. Herregud vilka barn jag har. Jag har verkligen allt man kan önska.

29 vart 28 :)

Vilken lycka. Har gjort en jättetabbe fast ändå inte. En sån bra tabbe för min egen del faktiskt.
Har länge gått i tron om att min semester börjar vecka 29. Ingen fara egentligen för veckorna går ju rätt fort såhär på sommaren. Men så började jag kolla kalendern tillsammans med en vän och insåg att;
-dra på trissor men jag går ju redan vecka 28!!!

Det är ju hur snart som helst. Sen ledig i fyra hela veckor, känner mig så värd detta. En semester full av absolut ingenting eller allting beroende på hur man ser det. Jag ser det som fyra veckor fulla av kravlösa dagar. Bara bara jag och så bara bara mina pojkar och jag. Har verkligen ingenting spikat utan jag hoppas och tror på soliga varma dagar på massor av olika stränder. Glada barn och en glad mamma och massor av vänner runtomkring. Så vill jag ha det. Fika och middagar i massor, vin, picnicks och bara mys. Det ska bli min sommar.

Och sen, sen när jag är utvilad och less på ledighet då börjar mitt nya äventyr i min nya roll på jobbet, kan inte bli bättre! Med lite tur också så kommer jag även in på utbildningen jag sökt men det är kanske att gapa efter för mycket. En sak i taget har jag ju lärt mig nu i dagarna. Tålamod Anna, tålamod...

Jag vill ju gärna tro att jag är fröken strukturerad och ordningsam men inser att jag uppenbarligen blivit fröken har ingen koll eller det var och ta i hellre "fröken har ingen som helst koll på datum" fast å andra sidan, hade jag haft koll på att jag skulle gå vecka 28 så hade jag ju inte sett det som en grymt härlig bonus nu och inte suttit o studsat i soffan som bara jag kan. Kommer osökt och tänka på låten
-som en boll kommer jag tillbaks till dig, som en boll kommer jag tillbaks till dig

Varför kom jag å tänka på den??? Tror jag bör avsluta nu för jag tror svamlet kommer nå enorma höjder om jag fortsätter...

Natti natti

Pirret - Klicket

Jag vill nånstans gärna tro att jag hela tiden lär mig. Att vad som än händer kring mig, både fint och mindre fint ska lära mig något, ge mig nya insikter. Nu är det inte så att jag hela tiden går och funderar. Hoppla hey, nu fick jag en gratis kasse på ICA, vad ska jag nu lära av detta, eller hmm nageltrång, vad ska jag dra för lärdom???  Jomenvisst, generositet är fint och om vi alla ger lite grand så kanske vi får en lite bättre och finare tillvaro och visst det kanske är smartare att klippa naglarna lite oftare o inte bära trånga skor...Precis som mötet med nya människor, alltid lär vi oss något. Typ. Ja ni förstår.

Ibland kan det kännas lite så hopplöst man vill så mycket och så lite händer.Tröstlöst.
Så vips en dag så möter man en sån där fin person. En sån där person som väcker hela känslospektrat i kroppen. När man blir så medveten, man ser massor runt i kring, sånt som man tidigare missat. Man är. Det hände mig.
Mina promenader vart plötsligt promenader där jag såg träd och kände dofter, leendet på mina läppar vart mer intensivt och satt gärna kvar. Känslan i kroppen var fantastisk men så kom dagen när det sa stopp. Pirret skulle bort. Trist, sorgligt men ändå, det är ju så det fungerar, ibland pirrar det liksom inte lika mycket från alla håll. Hur ska man hantera sånt???

Till en början blir man kanske lite ledsen man börjar slicka sår och kanske känner sig lite bortvald sen så inser man att man faktiskt fått uppleva en del, så då kanske man egentligen väljer att se det som tacksamhet för en minnesvärd tid och en fantastisk känsla i kroppen. Man väljer själv hur man vill känna. Vi känner alla olika, fungerar olika. Jag är själv medveten om att jag är en känslomänniska ut i fingerspetsen, så jag känner massor, kring det mesta på både gott o ont men det gör mig till den jag är. Självklart har även jag sidor att förfina och utveckla men i det stora så tycker jag om mig. Jag tror att det är en förutsättning för att kunna tycka om någon annan.

Men så började funderingarna kring lärandet. Vad var tanken med mötet om det ändå skulle ta slut? Vad skulle jag lära mig? Så kom jag på det. Jag skulle ju lära mig att det finns där. Oavsett ålder. Oavsett tid. Pirret finns.
Det är långtifrån ofta vi möts men de där speciella personerna finns, där det säger klick på en gång och så mycket känns så rätt. Pirret kommer kanske inte alltid finnas kvar men jag tror nog att när man är rätt för varann så kan man då och då även över tid få fram grundkänslan med pirret. Så bekräftelse på att pirret faktiskt existerar och en himlans massa mer tålamod är nog min lärdom. Eller tålamod är nog fel ord, fröken Ivrig måste lugna ner sig lite, allt händer inte på en gång. Tålamodet är nog ett av mina stora aber...vill att allt ska hända nu, varför vänta på nåt som kan hända idag.

En väninna sa till mig, gissningsvis så är det väl en på 5000 som skapar klick och pirrkänslan, så man ska inte ge upp. Absolut inte nöja sig bara för att. Vi är alla värda pirret :)

Jag tror det iallafall.

Nu kommer han!!!

Som jag har väntat och längtat och sett fram emot denna dag. Nästan så jag känner mig lite nervös. Det har ju liksom gått så lång tid utan att jag vetat, men nu är det dags. Känner mig som ett barn dan innan julafton. Men nu, nu så :)

 

Inatt ska jag drömma om honom, inatt ska jag äntligen få reda på vem som är min blivande man. Lycklig som få. Pirrig som få.

Snart ska jag ut och springa över gärdsgårdar och plocka en bukett med sju sorters olika vilda vackra blommor att lägga under kudden. Har insett att det inte funkar med köpeblomster eller blommor som nån annan plockat, utan ansträngningen MÅSTE uppenbarligen ligga hos mig...
Vet ni hur mycket läskiga kryp som bostätter sig på ängar med högt gräs och vackra vilda blommor??? Vet ni hur många fästingar eller andra snuskiga kryp som kommer krypa längs mina ben för att hitta en plats att bita sig fast? Krypen, med käftar stora som dasslock och säkert 30 cm mellan ögonen.
Men vet ni, de gööör liksom inge, för det är det värt. För imorrn kommer min blivande man på sin vita springare med en ukulele över bröstet och en grön mantel med alla mina sju vackra vilda blommor inbroderade. Han kommer ställa sig under min balkong och kommer sjunga "vill du plocka körsbär i min trädgård" o jag kommer stå där och titta på honom med tindrande ögon, lycklig, för jag vet att han kommer plocka bort varenda fästing jag har och jag kommer aldrig behöva springa över de sju gärdsgårdarna igen...

Funderar lite på vad som gått fel förut. Kanske är så att tidigare år har jag gett upp redan vid sex...sorters blommor, kan vara därför jag inte drömt om han. Gör om, gör rätt. X-e gången gillt... ;)

Glad midsommar fantastiska vänner!

Ibland räcker orden inte riktigt till

Efter en mysig kväll med mina två sötnosar var jag trött. Ja, inte för att det varit någon jobbig bråkig kväll någonstans, utan harmonisk och mysig rakt igenom. Visst, jag tog ett glas vin till maten vilket kan ha bidragit till tröttheten...

Mätt och nöjd efter middagen la jag mig till rätta i soffan och slog på tvn, sen tog det inte många minuter. Jag somnade tidigt i soffan och måste somnat rätt hårt då timmarna förflöt rätt fort...

Jag drömde den härligaste av drömmar. Jag drömde nog att jag vilade. Det fina i drömmen var pojkarna hur de då och då strök mig på huvudet och gav mig en kram. Drömde att lillkillen kom och kramade om och stoppade om mig med filt och sa
-gonatt mamma

Vaknade för en stund sedan. Klockan var kvart i ett på natten och stora killen satt i soffan med sin Ipad och sneglade på mig. Han satt och väntade på att jag skulle vakna, så vi kunde gå och lägga oss nån gång.
Lillkillen hade somnat sedan länge men först måste han ha hämtat sin filt och stoppat om mig, för där låg jag i min hörna i soffan omstoppad med hans röda Blixten filt. Full i kärlek. Tårögd. Insåg jag att det var en sanndröm. Verklighet.
Så tacksam över mina goingar. Älskar de där två gränslöst men ibland känns till och med älskar som ett för klent ord. Ibland räcker orden liksom inte riktigt till...