Shape-up trosor och föräldrarmöte???

Så har det lilla fantastiska livet börjat i tvåan. Vart tog liksom åren vägen, jag vill ju helst fortfarande tro att jag ser ut som om jag är 25. Typ...Å jag vill ju gärna tro att jag agerar typ som 25 också men kanske med en liten touch av en grinkärring och lite gällare röst och kanske lite mer på bristningsgränsen än då och kanske om man ser det lite mer krasst så inser jag kanske att jag inte riktigt är på 25 åringens utseendes nivå heller. Fan! Fan, fan, fan!!!
Inser att hyn kanske inte är sådär slät, len o pigg som tidigare utan mer lite sådär lite fluffig, skrynklig o grå och den där kroppen, å herregud kroppen, ja den är långt ifrån 25 men å andra sidan, står jag på händer så landar ju både rattar o rumpa på rätt plats igen men nu har ju mina armar också åldrats och de orkar ju inte riktigt bära upp denna fantastiska omfångsrika kropp så jag får väl köra sånna formpressade strut-tutthållare och shape-up trosor så finns det nog hopp om att man ska lyckas lura nån bra karl att man e fast o fin :)

och så började jag svamla igen, o jag som bara skulle berätta om föräldrarmötet... hur fasen hamnade jag på shape-up trosor o lura nån karl från det fantastiska lilla livet???

Jorå, lillskrutten har iallafall börjat i tvåan och då ska ju det sedvanliga föräldrarmötet hållas. Det där mötet som man går på mest för att man måste och för att man ska inför de andra föräldrarna vara den där engagerade mamman. Handen på hjärtat, men idag ville jag faktiskt inte gå men det är klart, man vill ju inte missa något heller.
Vi skulle ses i matsalen, och det är ju trevligt men för det första så infinner sig de där våga vägra fasonerna så fort man kommer fram till skolan, inte sjutton ville jag ha såna där blå plastpåsar på fötterna. Nä, jag körde vågat och gick in med skorna. Något nervös, gillar inte riktigt att göra bus. Min nervositet gick dock ganska snart över när jag insåg att blåtofflorna och de som valt att ta av sig skorna var en minoritet. Just idag hörde jag till majoriteten. Eftersom jag faktiskt för en gångs skull kom i tid, med fem minuter tillgodo kände jag mig rätt tillfreds tills jag såg allt folk och började se mig omkring efter ett känt ansikte...Ja, pedagogerna har jag ju sett förut men mammorna o papporna då??? Inte sjutton kan de ha vuxit så dant på sommarlovet att jag inte längre känner igen dem??? Såg de på mig på samma sätt som jag såg på dem? Som ett frågetecken, för jag kände fasen inte igen dem...hade jag hamnat fel? Nervositeten ökade och fråga, ja det gör man ju liksom inte när man är en mogen 38 åring utan man (aa f´låt 25 åring harkel harkel...) utan man sätter sig världsvant och väntar in mötets början. Faktum är att då började en o annan trilla in som jag faktiskt kände igen och kunde le och vinka lite åt, köra en liten sån där diskret viskning
- e re bra?
När fröknarna sedan sa
- å sen delar vi upp oss så föräldrarna till treorna stannar kvar och föräldrarna till tvåorna går in i klassrummet...
No shit, klart som sjutton jag inte kände igen alla, kändes något bättre i klassrummet även om det var en del där som jag inte riktigt lagt märke till förut men å andra sidan... shit pommes vilken engagerad mamma jag ska bli nul i trean kommer jag ha koll på alla!!!

O yes jag vet, nu kommer jag få kommentarer från pappa...alldeles för många svordommar i texten :)

Överaskningen

Åkej jag måste vara så grymt fantastisk, det måste ju finnas någon anledning till att mina vänner och barn behandlar mig som de gör.
Kom hem från jobbet. Fredag. Slut satan och ville bara sova. Men ändå, det är liksom fredag och man vill ju njuta av helgen och därmed vara vaken och uppleva o göra allt. Har för tillfället en väninna och hennes dotter på besök, rätt mysigt att ha någon hemma, någon som blir glad när man kommer hem och någon som sitter med en i vardagsrummet på kvällen. Ja, nu kanske vi inte umgås o pratar hela tiden, hon spelar ruzzle och jag blänger på tvn och leker med datorn men vill jag prata så vet jag att hon är där, ja man får ju upprepa sig en gång eller två med tanke på hur inne hon är i spelet :)

Fredag och jag kom hem. Möttes av exet som satt och småpratade med min väninna. Satte mig jag med och satte på kaffet, kändes som om det var något som inte stämde men jag kunde liksom inte sätta fingret på det. Vi satt en stund och pratade och hade det rätt kul. Plötsligt skulle min väninna hennes dotter och min stora kille gå och handla. Märkligt men tänkte inte mer på det tills jag såg min stora pojkes ögon och leende. Något var på gång. Skrutten ska aldrig börja spela poker...När de gått tittade jag mig omkring, vet inte om jag kanske tittade efter något att göra men insåg rätt snart att det som fanns kvar för mig var att sätta mig ner och bara vara. De hade städat, väninnan och min stora pojk. De hade bäddat min säng, plockat undan, fixat i köket och gjort fint i badrummet. Fantastiska fantastiska vad jag blev glad. Vart nästan tårig när jag såg sängen, den har väl aldrig varit så fint bäddad.

Exet gick hem innan de hann tillbaka, han visste vad som var i görningen men ville för deras skull vara tyst. Han känner mig rätt väl och förstod nog att det som skulle komma var en gest som skulle värma i hjärtat på mig och ville nog inte förstöra överaskningen.
När de kom tillbaka från affären förpassades jag snart till vardagsrummet, inte fick jag vara i köket och se vad som pågick. Förstod att det var något riktigt speciellt då jag gick in i sovrummet och såg en ros på kudden.
En ros på kudden kanske inte är särskilt speciellt för en del men för mig var det första gången i mitt liv och med blanka ögon gick jag ut och satte mig i vardagsrummet igen, det var nog inte meningen att jag skulle sett rosen riktigt ännu. Jag satte mig och väntade och väntade hörde hur de stökade därinne men jag satt vackert kvar och väntade och för nån som känner mig så vet man att jag väntar inte, jag är nyfiken och jag vill liksom veta nu eller för fem minuter sen...

Strax kom de ut och tog med mig in i sovrummet för att visa bäddningen och rosen, plötsligt hade där tillkommit två toblerone brevid rosen också. Otroligt vilka goingar. Sedan gick vi bort till köket, där en bukett blommor väntade, en stor bukett och två mindre vaser, ljus var tända och på bordet fanns ost och kex, chips och godis, melon och så badsalt så jag efteråt kunde lägga mig i badet och bara vara. Jag vet inte varför jag förtjänade en sån kväll men den var fantastisk, och jag kände mig sådär ompysslad och bortskämd men jag frågade inte utan valde att bara njuta av ögonblicket.

En rofylld plats

Ibland kan dagarna kännas lite så, ensamna, orättvisa eller bara lite så oroliga. Jag hade en sån dag igår, inte så att jag någonstans mådde dåligt men jag hade en del att fundera på. Hjärnan gick på högvarv och tankarna gick från än det ena till än det andra, jobb, familj o framtid. Ja, har det väl börjat så är snurret igång. Någonstans har jag hört att man har tio sekunder på att stoppa en tanke. Jag hann inte stoppa. För att skingra lite och få lite ro åkte jag till en fin plats. En rofylld plats.Kyrkan och mammas grav.

Någonstans så gnager väl alltid samvetet att man åker till graven för sällan. Ganska tokigt egentligen, då jag vet att jag mår så gott när jag varit där. Just igår sken solen och det var sådär härligt varmt. Jag vet att pappa valde den platsen åt mamma just för att solen nådde dit och mamma älskade solen och så var platsen även en bit ifrån motorvägen så hon alltid skulle få lugn. Väl där satte jag mig på huk och rensade bort några vissna blommor, lite spindelväv hade fått fäste mellan sten och blommorna. Rätt vackert men jag valde att ta bort den, kändes som så påtagligt att det var länge sedan jag varit där.

När jag väl var där passade jag på att ta rundan runt kyrkan. Så himla vackert med vattnet som glittrade i solen och träden som speglar sig. Var tvungen att stanna flera gånger bara för att andas och titta på allt det vackra. Satte mig sedan en stund i minneslunden. Vart nästan tårögd när jag såg alla blommor, brev och fina stenar som låg. Gåvor som vi som saknar lagt för att på något sätt försöka hålla kvar, på något sätt försöka visa att de fortfarande finns kvar hos oss. Att vi saknar.

Sitter jag sådär, så inser jag rätt snart att jag är lyckligt lottad. Det finns så många som inte får vara med längre, inte längre uppleva. Själv får jag vara med varje dag, jag väljer själv hur mycket jag vill uppleva men jag lever. Jag får se mina barn växa upp, umgås med min fantastiska familj, träffa vänner. jag får se de första knopparna på våren, känna hur hela kroppen får gåshud av det första doppet i det kalla vattnet på försommaren, känna hur solen värmer min kropp under sommaren och sedan se de första bladen falla, känna fukten i luften och känna doften av hösten och sedan de första snöflingorna som smälter mot kinderna. Plötsligt kändes mina funderingar rätt små och jag såg mig om en sista gång och memorerade. Vackert. Sedan åkte jag därifrån, passade på att åka förbi fina vänner på vägen hem, bara för att säga hej. Det var ju liksom så länge sen o det är ju egentligen så enkelt. Ett samtal bort så är vännen där.

förändring?

Så var det dags igen...Nonchalerad, Ignorerad. Märkligt men jag kanske är den personen. Den där som man tänker att man kan behandla lite hur som helst för hon blir ändå inte ledsen eller påverkad. Hon är ju alltid lika glad ändå. Utåt ja. Kanske har kört lite för mycket med
-men de gör inget
så folk verkligen tror det. Själv tror jag mer den där frasen blivit någon typ av försvarsmekanism, eller att jag inte orkar ta strid, eller inte vill orsaka att någon annan ska känna dåligt samvete gentemot mig. Klart att även jag kan känna mig sårad eller ledsen ibland eller bara bli påverkad av hur något utvecklar sig eller någon behandlar mig eller mina nära eller för all del, hur jag behandlar och agerar gentemot andra. Självklart kan jag också agera rätt omoget och icke genomtänkt ibland.

Måste börja fundera över när jag använder dem, orden, så de får rätt innebörd igen. Jag menar, gör det inget, så gör det inget men gör det något så gör det ju det och då måste jag för att få till en förändring kanske agera istället för att ducka.

Från och med nu...typ...kanske

Men de gör inget

Det finns ju det som är inne som är inne och det som är inne fast ändå ute och sen finns det de där som man tror är inne men oooops tydligen var rätt ute. Jag är en sån...en sån som liksom aldrig riktigt är särskilt inne eller jag kanske inte riktigt bryr mig så väldigt egentligen. Eller så behöver jag bara ganska långt tid på mig för att lyckas få saker att växa på mig eller lära mig gilla någe nytt. Men det är liksom lite jag, är väl typ alltid tre år efter modet, vare sig det gäller kläder, make up, inredning eller annat. Men de gör inget, de e liksom jag.

Det finns ju de där stenarna som i dagsläget finns i varenda inredningsbutik eller mysbutta. Stenar med text, typ:

• Harmoni 
• Lycka
• Kärlek
• Hjärta.
• Idag är början på resten av ditt liv

Rätt fina faktistkt men vad ska man ha dem till. Avstressande sten att krama om, eller sådär i silen i handfatet och låta vatten strila över, eller på fönsterbrädan eller vaddå. Dont get it. Men å andra sidan har det säkert inte gått tre år ännu, så snart sitter jag där i ett hem fyllt av stenar med fin text.

Å andra sidan är de rätt dyra de där stenarna och då kan man ju spara rätt bra  med pengar och göra en riktig sån familjegrej av det. Ha en sån "Plocka din egen sten" dag och så ger man sig ut på stenjakt och när man kommer hem tvättar man sten tillsammans och sätter sig i köket med te och saft och fika och sen författar man liksom sin egen text. Jag menar, det behöver inte bli så pretto då. Man kan ju få till precis vad man vill. Typ;

• Det blir inte bättre än såhär 
• Det som hände igår har hänt imorgon också 
• Tjafs kan leda till försoningssex
• "En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem".

Herregud, finns ju hur många som helst. Tror man kan ha rätt skoj faktiskt. Kanske nåt man ska göra med väninnorna vid nästa vinkväll :)
Faktum är att en väninna till mig hade funderat lite över det där med stenarna för en tid sen och funderat lite över vad det skulle stå på min sten. Ganska snart hade hon kommit underfund med en klockren. "Men det gör inget". Det är så jag, vad det än är, så nog fasen avslutar jag med ett
-Men de gör inget