De måste vara någonting med min familj, den är liksom inte som alla andra… Den är härligt speciell och unik :)
Jag hade äran att få laga middagen idag vilket var ganska så trevligt. Lägenheten här i fjällen är av typen, öppen planlösning vilket jag tycker är rätt trevligt det också, och eftersom min familj är sådär unikt härlig så vill ju alla vara där alla är. Kanske är vi alla litegalet sociala. Även om vi kanske inte riktigt umgås o pratar med varandra mest hela tiden så vill vi nog rätt gärna vara varandra nära.
Så där står jag, i köket och lagar middag, rätt lycklig. Fläkten är på, låter sådär härligt ljudligt. Lillkillen sitter och spelar dator självklart med ljudet på. Storebror (ja min storebror) ligger o kollar på film, medan min lillebror med fler sitter och tittar på nyheterna på tv, samtidigt som pappa går och trallar på sina barbershop låtar, ja jag var väl inte helt oskyldig jag heller, jag sjöng nog också en del. Som om det inte vore nog där så sitter några samtidigt och spelar finns i sjön och mormor, ja hon provar en sån touchskärmstelefon för första gången… Herregud, vilka skratt… hon skulle spela, hänga gubbe men det var visst svårt att trycka på bokstäverna så hon lyckades hela tiden hamna på reklambannern, tror egentligen hon ville spela det där crimescene spelet de gjorde reklam för… För att stötta på bästa sätt bad jag stora killen lära mormor att spela Angry birds istället, men det gick väl sisådär det också. Som man förstår så var det rätt livat där i köket med den öppna planlösningen, varpå lillebror min plötsligt undrar om vi inte kan sänka volymen på fläkten… sänka volymen??? På fläkten???
Faktum är att eftersom jag är en sån komplett människa så klarar jag av att koppla av trots all turbulens i ”närområdet” så jag fick faktiskt till slut klart maten.
Middag, ja så var det dags igen… fyra kids som pratar i mun på varandra och vill berätta om alla upplevelser under dagen och alla planerade upplevelser, de pratade backar, Klara, Berta, Berit, Hans o allt vad de heter. Ja, inte vet jag i allefall. Själv åker jag i backar, mmm för i min värld är de alla bara vanliga hederliga backar, namnen känns som om de kvittar. Hur som helst, åter till middagen…
Där sitter vi tio personer och pratar i mun på varann och har det sådär kalasskoj… Ungarna fick leka ”tysta leken” på initiativ från fantastiska jag :) i ett visst försök till lugn. Samtidigt, när man väl fått tyst på alla, då börjar pappsen sjunga på imse vimse spindel med tillhörande rörelser och då måste ju självklart bror min fortsätta med en dansk version av imse vimse… Jorå, välkommen till dårhuset :) Nåväl efter en mysig middag med min tossiga familj så sitter vi nu i soffan, rätt så trötta allihop. Blir nog tidigt ikväll. Riktigt jä-la tidigt.
tisdag 6 mars 2012
måndag 5 mars 2012
Det handlar om den där komfortzonen...
Återigen en helt fantastisk dag. Vem var först uppe om inte fröken Anna, med det sagt så var jag definitivt inte hon som var piggast men dock uppe. Frukost intogs tillsammans, de e grymt mysigt när man har alla de där nära o kära nära sig. Tills vi började prata om hyran av skidor o liftkort och så...Kände plötsligt hur tårarna tryckte bakom ögonlocken när jag insåg vilka summor som låg bakom skidhyra och liftkort, dra åt bajsan så fort man kunde bränna dryga fyratusen kronor. Men samtidigt. Såklart, hur ofta åker vi, klart vi ska ha roligt när vi väl är iväg liksom.
Så var det dags...Tog med mig lillkillen upp i liften och fick när vi kom upp i barnbacken frågan.
-hmmm, mamma hur gör man egentligen?
Fan, ska jag veta detta liksom, försökte hålla god min...
-öööö tryck ner skidan när du svänger bara så blir det bra ska du se...jag är helt fel att förklara, jag vet ju liksom inte heller hur man gör men ner kommer man ju alltid på någe vis.
Lillkillen vart också grym, om det var min otroligt målande beskrivning eller om han bara har det i kroppen vet jag inte, väljer dock att tro att det var min förtjänst...
Känner mig rätt trygg i barnbacken men var tvungen att avancera lite till en lite brantare barnbacke. Ja, inte var det jag som ville utan barnen, och då måste man ju. Efter en stund frågar de andra vuxna i sällskapet om jag inte ville åka stolslift upp till stora backen. Jag? Stolslift? Never ever ever, vill inte, vågar inte men det kan man ju inte säga utan det var bara att köra en sån.
-det blir nog bra, självklart. Visa mig hur man gör bara.
Hackande tänder, hjärtklappning o svettningar (o nej jag är fortfarande inte i klimakteriet) men jag genomled stolsliften iallefall.
Vart dock nobben när jag skulle genom spärren, någe galet med mitt liftkort men pojken i spärren sa att jag kunde gå igenom barnporten. Helt allvarligt hur liten tror de att jag är. Hur fasen ska jag komma igenom den där lilla portalen...jag hade ju liksom kläder på mig som gjorde att jag kunde röra mig som en typ, michelingubbe och så ett par pjäxor o skidor på de. Hur fasen ska jag kunna göra mig själv till en köttbulle för att ta mig igenom??? Nä jag körde en fuling o tog mig förbi brevid den lilla barnporten istället.
Väl upp i sitsen så skulle min kära far och bror vara rara och dra ner den där bra bygeln så man inte trillar ur. De kämpade jävligt bra för att få ner den men något tog emot. Mitt lår. Satan i gatan vad det gjorde ont men är man nervös så säger man inte så mycket utan man bara är och försöker genomlida utan att vara till besvär. Blåmärket är dock ett faktum. Det ömma också.
Så yes, fröken Anna har nu åkt sittlift för första gången i sitt liv och till råga på allt så tog hon sig ner i en röd backe utan större problem. Ja det var definitivt inge störtlopp och jag var definitivt inte nere på fem minuter men det gick helt okej. Får jag säga det själv så är jag def grym, ja inte på att åka skidor men jag vidgar mina gränser, är liksom ute ur komfortzonen:)
Pojkarna och jag var sen rätt slut, så vi åkte hem och bytte pjäxorna mot skor. Himmelrike!
Sen var det dags för äventyr igen...vi gick på afterski, även detta för första gången i mitt liv. Lite vin, lite musik, fantastiska pojkar och lyxlivet är ett faktum. Vilken dag, vilken utveckling :) Spännande att se vad morgondagen skall bjuda på...
tjingelingeling
Så var det dags...Tog med mig lillkillen upp i liften och fick när vi kom upp i barnbacken frågan.
-hmmm, mamma hur gör man egentligen?
Fan, ska jag veta detta liksom, försökte hålla god min...
-öööö tryck ner skidan när du svänger bara så blir det bra ska du se...jag är helt fel att förklara, jag vet ju liksom inte heller hur man gör men ner kommer man ju alltid på någe vis.
Lillkillen vart också grym, om det var min otroligt målande beskrivning eller om han bara har det i kroppen vet jag inte, väljer dock att tro att det var min förtjänst...
Känner mig rätt trygg i barnbacken men var tvungen att avancera lite till en lite brantare barnbacke. Ja, inte var det jag som ville utan barnen, och då måste man ju. Efter en stund frågar de andra vuxna i sällskapet om jag inte ville åka stolslift upp till stora backen. Jag? Stolslift? Never ever ever, vill inte, vågar inte men det kan man ju inte säga utan det var bara att köra en sån.
-det blir nog bra, självklart. Visa mig hur man gör bara.
Hackande tänder, hjärtklappning o svettningar (o nej jag är fortfarande inte i klimakteriet) men jag genomled stolsliften iallefall.
Vart dock nobben när jag skulle genom spärren, någe galet med mitt liftkort men pojken i spärren sa att jag kunde gå igenom barnporten. Helt allvarligt hur liten tror de att jag är. Hur fasen ska jag komma igenom den där lilla portalen...jag hade ju liksom kläder på mig som gjorde att jag kunde röra mig som en typ, michelingubbe och så ett par pjäxor o skidor på de. Hur fasen ska jag kunna göra mig själv till en köttbulle för att ta mig igenom??? Nä jag körde en fuling o tog mig förbi brevid den lilla barnporten istället.
Väl upp i sitsen så skulle min kära far och bror vara rara och dra ner den där bra bygeln så man inte trillar ur. De kämpade jävligt bra för att få ner den men något tog emot. Mitt lår. Satan i gatan vad det gjorde ont men är man nervös så säger man inte så mycket utan man bara är och försöker genomlida utan att vara till besvär. Blåmärket är dock ett faktum. Det ömma också.
Så yes, fröken Anna har nu åkt sittlift för första gången i sitt liv och till råga på allt så tog hon sig ner i en röd backe utan större problem. Ja det var definitivt inge störtlopp och jag var definitivt inte nere på fem minuter men det gick helt okej. Får jag säga det själv så är jag def grym, ja inte på att åka skidor men jag vidgar mina gränser, är liksom ute ur komfortzonen:)
Pojkarna och jag var sen rätt slut, så vi åkte hem och bytte pjäxorna mot skor. Himmelrike!
Sen var det dags för äventyr igen...vi gick på afterski, även detta för första gången i mitt liv. Lite vin, lite musik, fantastiska pojkar och lyxlivet är ett faktum. Vilken dag, vilken utveckling :) Spännande att se vad morgondagen skall bjuda på...
tjingelingeling
söndag 4 mars 2012
Till fjälls
Jag måste liksom säga det igen...livet e fasen glatt. Jag mååååår så grymt bra, känns som lite flyt i tillvaron även om den känns rätt stressig och bråkig ibland så blir det ändå summa summarum rätt lovely :)
I morse hemma startade allt det bra med mina två fantastiska pojkar, behövde inte ens tjata för att få dem att stiga opp i morse. Lillkillen körde en
- ska vi åka till fjällen idag????
och storkillen var sådär duktig att han bara gick upp, satte på sig sina kläder, satte sig vid köksbordet och åt sin frukost under tystnad. Nöjd men ändå sådär trött som bara en tioåring kan vara.
Halv tio skulle vi vara framme hos min storebror med familj för att möta upp lillebror och mormor och morfar, sen skulle det samåkas...
Riktigt mysigt att få starta upp morgonen tillsammans, dricka en kopp kaffe och bara mysa en stund med fantastiska familjen innan vi hoppade in i bilarna.
Tanken var att vi skulle samåka 10 personer i två bilar, inklusive packning... Måste bara lyfta mig själv, jag är så satans grym, finns väl ingen som packat så lite som jag. Kände mig liksom sådär stolt över mig själv när mina småväskor skulle läggas in i bagageutrymmet. Att mina barn och jag kommer få gå i samma kläder varje dag och dessutom kommer behöva frysa blir liksom en annan fråga men lite lite packning vart det så 1 - 0 till mig :). Nog om fantastiska jag.
Väl inne i bilarna, pojkarna och jag fick sitta med i mormor och morfars bil vilket var mysigt om man bortser från att lillkillen ville sitta i andra bilen och beslutade ganska tidigt att han minsann inte skulle sitta brevid sin storebror vilket resulterade i att mamma Anna fick sitta i mitten, mellan de båda raringarna. Har ni någonsin försökt somna, sittandes i mitten...Äh vem försöker jag lura, klart som fasen jag lyckades, kilade fast storkillens huvud vid mitt så sov vi båda som stockar.
Resan fungerade faktiskt klockrent om man bortser från odören...två pojkar som tar av sig sina ingooooonade skor, fuktiga, som typ aldrig har torkat, luktade typ kattkiss i bilen men efter en stund kände man liksom inte stanken.
Väl framme kastade sig alla in i lägenheten, bänkade sig och paxade varsin säng. Lite diskussioner kring killtoa och tjejtoa, varför skulle de ha den minsta liksom men "tjejer rockar" vi vann:)
Kändes så himla skönt att äntligen vara framme, mysigt, blått, snöigt, nära backar, mysig lägenhet och så himla härligt sällskap av min familj. Lillkillen har verkligen längtat efter denna resa, äntligen skulle han få åka skidor. Trodde jag ja...strax kommer han inrusandes in i vardagsrummet.
-Mamma, mamma, det finns en dammsugare. Jag vill dammsuga, får jag dammsuga???
Vart blev det fel? Självklart fick han dammsuga men då kröp latmasken fram och då villes det inte riktigt längre. Jag sa till stora killen att det kanske vore bra om han ringde till sin pappa och berättade att han kommit fram ordentligt och råkade liksom överhöra samtalet.
-Hej pappa, vi e framme nu och jag har åkt bil i sex timmar utan och kräkas...
En bedrift om någon och tacksammast av alla är nog jag då jag minns resan då jag åkte själv med barnen och försökte hushålla stora pojken bak med påsar som han dessutom inte ville lämna ifrån sig eftersom jag ville slänga ut hans spypåsar genom fönstret (ja det gick liksom inte att stanna vid vägen) lillebror satt med öppet fönster och tyckte det stank och storebror knep hårt om sin påse och mamma satt och morrade om att hon ville ha den att kasta ut.
-jävla miljöförstörare...fick man till svar...
Hur som helst, åter till nuvarande resa som ännu så länge känns helt fantastisk. Middagen är avklarad och magen är mätt. Vinet är uppdrucket, barnen, mormor och morbror spelar spel, vi andra löser korsord och bara har det bra.
Mmm, jag säger ju det, livet är glatt.
I morse hemma startade allt det bra med mina två fantastiska pojkar, behövde inte ens tjata för att få dem att stiga opp i morse. Lillkillen körde en
- ska vi åka till fjällen idag????
och storkillen var sådär duktig att han bara gick upp, satte på sig sina kläder, satte sig vid köksbordet och åt sin frukost under tystnad. Nöjd men ändå sådär trött som bara en tioåring kan vara.
Halv tio skulle vi vara framme hos min storebror med familj för att möta upp lillebror och mormor och morfar, sen skulle det samåkas...
Riktigt mysigt att få starta upp morgonen tillsammans, dricka en kopp kaffe och bara mysa en stund med fantastiska familjen innan vi hoppade in i bilarna.
Tanken var att vi skulle samåka 10 personer i två bilar, inklusive packning... Måste bara lyfta mig själv, jag är så satans grym, finns väl ingen som packat så lite som jag. Kände mig liksom sådär stolt över mig själv när mina småväskor skulle läggas in i bagageutrymmet. Att mina barn och jag kommer få gå i samma kläder varje dag och dessutom kommer behöva frysa blir liksom en annan fråga men lite lite packning vart det så 1 - 0 till mig :). Nog om fantastiska jag.
Väl inne i bilarna, pojkarna och jag fick sitta med i mormor och morfars bil vilket var mysigt om man bortser från att lillkillen ville sitta i andra bilen och beslutade ganska tidigt att han minsann inte skulle sitta brevid sin storebror vilket resulterade i att mamma Anna fick sitta i mitten, mellan de båda raringarna. Har ni någonsin försökt somna, sittandes i mitten...Äh vem försöker jag lura, klart som fasen jag lyckades, kilade fast storkillens huvud vid mitt så sov vi båda som stockar.
Resan fungerade faktiskt klockrent om man bortser från odören...två pojkar som tar av sig sina ingooooonade skor, fuktiga, som typ aldrig har torkat, luktade typ kattkiss i bilen men efter en stund kände man liksom inte stanken.
Väl framme kastade sig alla in i lägenheten, bänkade sig och paxade varsin säng. Lite diskussioner kring killtoa och tjejtoa, varför skulle de ha den minsta liksom men "tjejer rockar" vi vann:)
Kändes så himla skönt att äntligen vara framme, mysigt, blått, snöigt, nära backar, mysig lägenhet och så himla härligt sällskap av min familj. Lillkillen har verkligen längtat efter denna resa, äntligen skulle han få åka skidor. Trodde jag ja...strax kommer han inrusandes in i vardagsrummet.
-Mamma, mamma, det finns en dammsugare. Jag vill dammsuga, får jag dammsuga???
Vart blev det fel? Självklart fick han dammsuga men då kröp latmasken fram och då villes det inte riktigt längre. Jag sa till stora killen att det kanske vore bra om han ringde till sin pappa och berättade att han kommit fram ordentligt och råkade liksom överhöra samtalet.
-Hej pappa, vi e framme nu och jag har åkt bil i sex timmar utan och kräkas...
En bedrift om någon och tacksammast av alla är nog jag då jag minns resan då jag åkte själv med barnen och försökte hushålla stora pojken bak med påsar som han dessutom inte ville lämna ifrån sig eftersom jag ville slänga ut hans spypåsar genom fönstret (ja det gick liksom inte att stanna vid vägen) lillebror satt med öppet fönster och tyckte det stank och storebror knep hårt om sin påse och mamma satt och morrade om att hon ville ha den att kasta ut.
-jävla miljöförstörare...fick man till svar...
Hur som helst, åter till nuvarande resa som ännu så länge känns helt fantastisk. Middagen är avklarad och magen är mätt. Vinet är uppdrucket, barnen, mormor och morbror spelar spel, vi andra löser korsord och bara har det bra.
Mmm, jag säger ju det, livet är glatt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)