Pappas dag

Pappas dag idag. Min pappas. Den finaste pappa man kan tänka sig, för mig.

Det finns nog ingen med ett större hjärta eller någon som stöttar mig som han. I vått och i torrt, finns han alltid nära. Orkar lyssna på mig när jag maler och maler och försöker leda mig rätt. Jag vet att jag är envis, ett drag jag ärvt från just denne fantastiska pappa, så jag gör väl dessvärre sällan som han säger när han försöker leda mig rätt men jag lyssnar på honom. Ofta kommer jag på lite sent att han hade rätt.
Att jag inte lyssnar på råden just där och då utan ändå väljer min egen väg vill jag se som något positvt, jag menar då har han ju hjälpt mig att stundtals vara väldigt trygg i min själv och att våga välja mina egna vägar.

Jag vet att jag oroar honom ibland, fast ganska sällan vill jag tro. Han försöker få mig att inse att jag är lika viktig som alla andra och det vet jag att jag är men samtidigt är det oftast lättare att finnas för någon annan än att ta tag i sina egna issues. Men jag jobbar på det, finaste pappa . På måndag så ska jag ordentligt påbörja Anna-resan :)
Jag har gjort övningen förut, egotid och sedan skriva upp känslan. Varje dag ska jag göra något bara för mig, det kan vara litet som att ge mig 20 minuter på spikmattan eller en promenad eller så kan det vara någonting större såsom att åka och få massage eller gå ut och äta. Tanken är att det ska vara någonting som ger mig energi. Så du ser, du når fram, även om det ibland tar lite tid :)

Det bästa med min pappa är kärleken, villkorslös kärlek. Där finns alltid famnen öppen med en värmande eller tröstande kram. En kram som skänker samma trygghet nu som för 39 år sedan. Behöver jag hjälp så får jag alltid tillbaka
-det försöker vi ordna till
Alltid, alltid positiv och glad. Den klokaste, finaste jag vet.

Kanske därför jag fortfarande är ensam, för att jag tror att jag ska hitta någon karl med hans egenskaper. Fast det vet jag ju, då kommer jag söka förgäves, det finns ju bara en som han. Jag vet att han gett mig råd där också och jag har lyssnat och endera dan kanske jag tror han har rätt också ;)

Det är det som är så härligt med pappa och mig är våra diskussioner. Vi kan tycka så olika eller diskutera trams högt eller lågt länge utan att bli arga på varann. Respekten för varandras åsikter finns där även om jag tror vi båda två tänker när vi diskuterat färdigt utan att egentligen komma någonstans att
-jaja, han/hon kommer snart förstå att jag hade rätt :)

Sist jag var hemma på middag satt vi och diskuterade, livligt och bestämt men glatt. Båda två med glittriga leende ögon. Diskussionen handlade om hur många av jordens befolkning som var läskunniga??? När vi slutat diskussionen var jag som övertygad om att han tänkt tokigt :)

Eller så sitter vi bara tysta, även om det är ytterst ytters sällan. Det sociala utåtriktade är något vi begåvats med alla tre, på både gott och ont.

Du är bäst pappa, kan bara minnas ett tillfälle när jag ville byta ut dig och det var när jag önskade att John Travolta var min pappa. Jag tror dock att jag växte ifrån det rätt fort :)

Tycker som om dig, finaste underbaraste pappa! Lyckliga jag som har en sån som du.
En stor farsdags kram från mig till dig idag.

Så mycket bättre…

Har haft en rätt lugn och skön dag, såsom så många andra dagar i mitt liv. Legat i soffan och degat, pratat i telefon, fikat, tittat på barnens hockey. En enkel dag i mitt enkla men väldigt trygga skyddade liv.

Så fastnade jag framför tv’n och programmet ”så mycket bättre”. Fastnade för en man som jag knappt känner till, med en musikstil som egentligen inte tilltalar mig nämnvärt, men så när han pratar så blir han till en så varm och genuin person. Samtidigt som hård o tuff. En person som tagit sig igenom så många svårigheter, gjort många, i min värld, knasiga val men står för dem och står där stolt för den han idag är. Och jag håller med, det ska han vara.

Hans ord berör. Jag börjar gråta redan innan någon av artisterna ens hunnit börja sjunga. Sen är det liksom igång. Tårar, tankar. Fantastiska starka texter. Det snurrar ordentligt. Jag har säkert inte ens upplevt hälften av hans fruktansvärda upplevelser vilket jag är otroligt tacksam för. Men visst, visst har vi alla upplevelser och sorger i bagaget som format och formar oss till de personer vi är idag.

För min del landande programmet nog mest i saknad. Det är väl mest där jag kan känna igen mig lite. Maktlöshet när man inte kan göra något. Ilskan att inte kunna backa bandet. Saknaden av någon man ännu inte var redo att ta farväl av. Tacksamheten för historien och alla de minnen man skapat och samtidigt en oändlig tacksamhet för idag, för att jag får uppleva och vara här och nu.

Lill Lindfors och Tityo gjorde de mest vackra tolkningar av denne mans raplåtar jag någonsin hört. Nu har jag i och för sig aldrig hört varken låtarna eller någon annan tolkning av dem tidigare men ändå. Fantastiskt, vilken inlevelse. Berörande. Jag sitter fortfarande full i tankar, tankar kring historien och det som varit. Tacksam.

Otroligt att man kan bli så tacksam för ett program som skapar så mycket tårar och saknad och framför allt lockar fram så många minnen.

Tack Ken Ring.

Kan själv

Gick över förväntan idag. Fasen, jag kan det här med bussar o tåg nu! Ja, nästan iallefalla. Var lite nervös när jag skulle av bussen och gick väl av två hållplatser innan. Inte så himla lätt och veta hur många eller hur nära hållplatserna är. Nåväl, en skön morgonpromenad fick jag iallefall :) Har väl aldrig varit på jobbet så tidigt som denna vecka. Inget ont som inte för någe gott med sig. Visst, det var väl länge sen jag var så trött som nu men ändå.

Fantastiska verkstan ringde och berättade att den fina lilla söta goa rara bilen var klar nu. Äntligen. Som jag har längtat. Dessvärre hann jag inte förbi idag men får försöka ta mig dit imorgon. Kanske är det jag som fått mersmak av resandet och vill avvakta med bilen så jag får fortsätta åka buss och tåg ett tag. Eller så var det bara tidsbrist och jag kommer ta första bästa tillfälle att hämta bilen imorgon. Känns mest troligt faktiskt...
Kom ifrån jobbet lite småsent idag, missade bussen rätt precist men vad gör väl det när jag liksom hamnade på rätt hållplats direkt och det gick ingen nöd på mig. Polarn i luren och bara ett par minuter bort så kom nästa buss. Hade önskat att det var sommar bara.

Hela jag frös och fingrarna vart sådär härligt vita. Snudd på oanvändbara. Tills, tills det var dags att åka tåg sista biten och jag gick in i tåget glad ihågen. Fick en sittplats vilket inte alltid är en självklarhet i rusningstid. Så stängs dörrarna o belysningen släcks.
Döm om min förvåning när hela vagnen åkte helt svart. Ja, det var ju dessutom mörkt ute också. Tog av mina svarta vantar och fick nyttja fingertopparna till och lysa upp vagnen.

Kände mig som en hjälte tills jag insåg att belysningen i vagnen var alla dessa mobiltelefoner som folk fipplade med, sen envisades kvinnan mitt emot med att sitta med halvöppen mun och väldigt vita tänder. Bländande :) Hur som så kom fröken hem utan problems.

Slutet gott allting gott :)

Så typiskt när man får fel info ;)

Hur svårt ska det vara?
Gick in på sl.se och reseplaneraren. Eftersom jag nu lever ett par dar bilfritt så får man ju prova det nya livet med det fantastiskt fina blå busskortet i fickan. Fick en grymt bra beskrivning på hur jag skulle ta mig hem från jobbet med kommunala medel. Promenad, tunnelbana, buss buss. Ganska många byten så jag skrev upp på en lapp, allt för att inte misslyckas.
Tog en härligt uppfriskande promenad till tunnelbanan, äsch, vem lurar jag. Det var svinkallt och jag var tvungen och öka på stegen för o hinna fram och hålla mig varm. Väl på tunnelbanan gick det rätt bra, hittade till och med rätt buss. Tills busschauffören säger
-Det är slutstation
Tittar upp, inser att bussen är tom. Han säger igen
-Det är slutstation..

Det händer fasen ingen annan en mig. Varje gång!!! Bussen hade stannat i Norsborg. Norsborg av alla ställen, inte direkt så man kan gå hem och inte direkt så jag hittar där. Gick runt till varenda ställe där det kunde tänkas finnas en passande busshållplats. Läskigt var det också, det är mörkt på kvällarna nu.När jag väl hittade en buss så var det typ på samma ställe där jag gått av. Hade kunnat stå still istället för att irra runt som en fåntratt. Visst, gick och köpte en chokladkaka. Tyckte jag var värd det som jag slitit. Är det det som kallas för att tröstäta???

Två timmar senare var jag hemma. Det blir inte alltid som fröken Anna tänkt sig men å andra sidan så fick jag lära mig hitta lite bättre och hann längta hem jäkligt mycket :) Ser fram emot morgondagens runda. Borde ju inte kunna bli längre.

Måste varit fel på resebeskrivningen....

dumma dumma dumma bil

Suck.
Kommunalt. Tåg. Buss...
Jag bävar inför morgondagen men jag har gjort det. Fröken har gått och köpt ett trettiodagarskort. Allt för att kunna ta mig till jobbet då min lilla dumma bil valt att bråka med mig. Det började i onsdags när jag glad ihågen gick från jobbet. Gick fram till min lilla sötnos till bil i garaget och vred om nyckel och tryckte ner kopplingen. Herregud så den skrek!!! Tog bort foten från kopplingen och bilen slutade gnälla. Puls. Hög puls, hatar när det inte fungerar som det ska, särskilt som jag inte kan någe om de där fyrhjuliga sakerna. Där och då gick bilen från och vara den där lilla sötnos bilen till dumma bilen.

Ringde en verkstadskille som kan allt om de där sakerna. Perfekt att de finns.Tryckte ner kopplingen och han skrattade och sa att det var ett sånt dära "urtrampningslager.

- det blir ju så med gamla bilar Anna
- vaddå gammal, den e ju typ ny
- nääää den e ju gammal
- de e ju en noll åtta, skärp dig
- mmm jag säger ju de, gammal...

Visst, jag vill ju tro att det var med glimt i ögat, eller det vet jag att det var. För så ny är den ju inte men den är ju inte gammal heller. Allt e relativt. Så är det ju. Jag vill se mig själv som ung också men inser ganska snart, att mitt bäst före var för ett tag sen och nu går det sakta utför. Stackars bil, vi går samma öde till mötes. Mycket omvårdnad och reparation krävs nu o framöver :)

Idag åkte jag iväg med bilen till verkstan. Herregud vilken puls, nästintill tårfyllda ögon. Var såååå nervös att bilen skulle rasa på vägen, att det skulle hända något så jag skulle bli stående. Rätt fånigt egentligen, vad skulle hända??? I värsta fall kunde man väl bara ringt en bärgare. Istället stod mina hjältar längs vägen och såg till att det gick bra. Storebror med familj var med nästan hela vägen, strax bakom i sin bil. Lyckligt lyckligt lottade jag som har dem :)

Resan till verkstan gick finfint, bilen är på plats, nyckeln inlämnad. Såå skönt. Har ändå en förhoppning om att de bara lyfter upp bilen och ser en liten skruv som är lite så smålös, skruvar dit den och sen kanske blåser bort lite grus från urtrampningslagret så vart det så fixat o klart. Antagligen inte men man kan ju få hoppas. Känns bäst så.
Tills den är hemma igen så får det bli bussen, tåget och ståplats tillsammans med halva stockholm. Men visst, det kunde vart värre. Det kunde ju varit nån typ av strejk o jag hade varit tvungen att cykla ett gäng mil i kyla o blåst :)

Nej, jag tänker inte vänja mig vid detta.

Sååå snuskigt. Har ännu en gått fått vatten på min kvarn. Motion med hög puls är inge bra. En promenad i  lugn takt är väl en sak. Rätt mysigt faktiskt. Man kan fundera, lyssna på musik, se på allt det vackra och bara ha det mys eller om man har sällskap prata i massor utan att bli andfådd.

Det är finmotion, sån som fröken Anna tycker om och uppskattar. 

 



Varning för känsliga tittare, bilden kan anses som kväljande.

Häromdagen var det inte direkt den promenaden jag lurade ut min väninna på. Jag ville ut och ville ha sällskap och passade då på att messa till henne.
-Jag går om femton, vill du med?

Hon hann inte riktigt se mitt mess om promenad förrän jag redan var iväg på rundan och när hon väl svarade var jag näsintill klar men med tanke på min översociala personlighet så var jag ju tvungen att ta en runda med henne också. Eller tvungen, jag ville. Satan i gatan vilket tempo. Satan i gatan vilken runda. Men det var så skönt och så många kloka samtalsämnen som avhandlades. Nästan terapi att gå på promenad.

Tills jag kom hem och skulle duscha. Kändes sådär snuskigt kallt på kroppen, fuktigt på någe vis. Tog av mig linnet och möttes av mörka fläckar. Förstod inte vad som hänt, inte hade jag väl spillt någe ;) Funderade lite, såg ut som om mina magrutor blött ner linnet. Kan man få magrutor efter en lång runda??? Vart nästan lite glad när jag insåg att jag hade transpirerat så rutorna gjort avtryck. Fan jag har ju ansträngt mig varm, får rista in ännu ett sträck i bordskivan :) Tills jag synade lite extra...
Det var ju ryggen. Framsidan var torr och det där jag trodde var rutor det var ju mina ryggvalkar...

 

Nu chips o godis. De e jag värd. Skinnet spänt, det är så jag jobbar.

Panik!!!

Paniken när man inser att värktabletterna är slut och en tand bråkar mer än någonsin. Pulserar. Vem bestämde att dessa sketa visdomständer skulle finnas. Vissa får alla fyra, vissa får några, vissa får besvär, andra inte o så har vi de lyckligt lottade som inte får en enda. Så har vi mig, bara två ska jag få men nog har båda två lagt sig på tvären och jävlas lite nu då. Mitt på nån sketen nerv ligger de också...Hur som, trots detta pulserande dumma onda lyckades jag somna igårkväll utan några större svårigheter.

Klockan tre vaknade jag av något. Inte av tanden, visst den ömmade fortfarande men det var någe annat som väckt mig. Ett pipande ljud, började undra vad det var. Gick igenom lägenheten men fann ingenting som lät, kände att det började lukta rök, brandrök. Panik, det var inte hos mig. Shit, brinner det hos någon av grannarna och de sover eller är de inte hemma??? Ska jag väcka pojkarna mina???
 Jag var lite sådär cool, fast coolmed en väldigt puls och tog på mig morgonrocken och öppnade ytterdörren. Brandröken vart mer påtgaglig och så även pipet från brandvarnaren. Gick ut på entrebalkongen och såg att granntanten var ute på ballisen hon med. Det var ifrån dem pipet kom men näe, det brann inte. Det var deras son som hade ramlat...Vad som hänt fick jag aldrig någon klarhet i, mer än att deras son i 55-60 års åldern hade ramlat i köket och låg medvetslös och ambulans var på väg. Jag frågade om det fanns något jag kunde göra men då kom ambulansen och jag kunde gå in igen.

Kröp ner i sängen igen. Varmt mysigt men med en puls som efter ett maraton. (visst nää jag har inte sprungit nåt sketet maraton men jag antar att man har puls efteråt :)). Gick liksom inte att varva ner, puls, tand som värkte och dessutom sjutusen åttahundrafyrtiofem tankar. Vad hade hänt om? Funkar mina brandvarnare? Borde testa oftare. Borde sätta upp dem i taket. Har jag stängt av allt? Kan jag skydda mig på fler sätt? Törs jag låta killarna laga mat själv verkligen osv osv osv. Herregud, har det väl börjat snurra så har det. Somnade till slut, rätt tacksam för att jag ibland sover rätt lätt, tacksam att det inte var värre än det var. Nu vet jag inte hur det gått för mannen men jag håller tummarna för att det inte var någe allvarligt.

Så tips och trix, särskilt nu i dessa hösttider när vi är många som börjar tända ljus lite här o var. Kolla så brandvarnaren funkar. Om du inte har någon, köp!

Genomskinlig blus??? Ernst???

Var på utbildning idag. En kalasbra utbildning med hur mycket info att ta in som helst och jag var liksom koncentrerad nästan hela tiden. Vart inte ens trött. Fröken jag som brukar gäspa på studs. Så på någe vis var det grymt bra, lärorikt och engagerande. Men.
Japp, det måste som komma ett men. På något vis kunde jag liksom inte fokusera helt. Det störde mig lite att jag inte kom på vem ena kursledaren påminde om. Jag gillade honom men det var något jag inte greppade. Tills jag kom på det...hela han var ju som Ernst Kirshteeeiiger. Vet inte vad han heter men jag har lite så, svårt för honom. Jag försökte hålla mig neutral och försökte bortse från faktumet att han påminde om Ernst och jag tror det fungerade. Tills jag istället var tvungen att irritera mig över den andra kursledaren, kompetent som få inom ämnet men genomskinlig blus är inte okej. Jo, med ett linne under. Då är det okej, eller på krogen när man ska ut på bus men på en utbildning...Inte står man i genomskinlig blus med spetsbehå under. Jag försökte men den gick inte att blunda för.

Som krydda på moset så satt min kurskamrat och tuggade tuggumi. Högt. Jag som avskyr när man smaskar o tuggar. Imponerande nog så pausade hon aldrig. Måste ha himla starka käkar.

Så där satt jag (allt annat än perfekt själv) och försökte koncentrera mig på innehållet på kursen när Ernst talade och försökte att inte gasta
-Skyyyyl dig kvinna!!!
samtidigt som det tuggades maniskt brevid.

Stolt är jag, för jag höll mig lugn och försökte anteckna i massor, allt för att hålla mig sysselsatt på orden o infon. När kursen för dagen var slut kände jag mig nöjd. Massor av info hade jag fått. Jag sa tack för en bra utbildning till de båda ledarna och sen ser jag i ögonvrån...Jag ser hur min bordsgranne, ja, hon måste läst mina tankar under hela dagen. Jag ser hur hon symboliskt plockar ut sitt tuggummi ur munnen och ploppar ner det i sin tomma kaffemugg. Slut på kurs innebar visst, slut på tugget. Så jag såg hur tuggummit rullades mellan pekfingret och tummen och sedan hur det släpptes ned i muggen och hörde sedan"klicket" när det landade.

Jag lämnade lokalen och gick ut i regnet och världens härligaste höstdag! Jag är rätt bra på att förtränga sånt jag inte tycker om, så av idag tänker jag bara minnas infon och mitt anteckningsblock o min alldeles egna höstmysdag o kväll :)

Friidrottens nya byxa

Friidrott. Det var alldeles för länge det visades friidrott på tv. Eller egentligen har jag väl ingen aning om när det visades men det var länge sen fröken jag såg iallafall. Finns det någe mer underhållande egentligen. Dessa rara små karlar i dessa otroligt oftast rätt mindre fina avslöjande kläder. Vet inte ens vad kläderna kallas men det spelar mindre roll.

Känner mig nästan som Kåta-Gun från Kvarteret Skatan när jag tittar med tillägget att jag inte blir särskilt till mig i trasorna men däremot imponerad. Hela skrevet syns ju. Jätteväl. PTH, PTV, ingenting lämnas över till fantasin. Det måste vara jättejobbigt att vara karl och så utlämnad. Frågan är om de får välja sin outfit själv och om det blir konkurrens mellan friidrottarna. Man kanske liksom helst inte vill stå brevid mr Belgian Blue om man själv är utrustad som en kalv. Får de välja startplats själv tro? Och blir de inte distraherade när de springer brevid varann och det skumpar värre än ett par rattar. Eller så är det fokuserade på målet, så fokuserad har jag nog aldrig varit...säger väl mer om mig kanske :)

Friidrott i sig är ett rätt trist ord så jag tycker att vi här och nu döper om det till Snoppar som hoppar. Plötsligt vart det ett helt annat klang o sporten kändes lite mer spännande. Fast då blir det ju plötsligt nån typ av diskrimenering. Jag menar, det finns ju liksom kvinnor också. Tänkte inte på det.

Hur som helst, om det inte redan finns så tycker jag att alla friidrottare borde få ha möjligheten att välja pösbyxa, som håller paketet dolt. Eller, så borde det finnas nån typ av snopphållare som håller paketet på plats under aktivitet, eller så borde det finnas tighta byxor med inbyggt paket, typ small medium, large, extra large, extra extra large, extra extra extra large och så vidare som gör att alla får välja sin egen size. Men med det finurliga att man liksom bara lägger in det man har oavsett storlek, vissa fyller ut, andra inte. Men publiken ser det friidrottarn själv vill att publiken ska se.

Tror jag ska ta patent på den byxan och efter denna enorma tankeverksamhet så är det dags för natten. Tar mycket kraft att fundera på sånna här extremt spännande och viktiga saker.

Natti natt

Mål - en avslappnad käke

Jag är egentligen rätt mycket för det där med egentid. Tid jag får för mig själv, när barnen sover eller jag sitter och har en helt obokad kväll bara jag. Samtidigt är jag så sällskapssjuk och stressad att jag är rädd att missa något. Vilket gör att jag varje ledig stund helst vill passa på att umgås med någon eller göra något.
Så när jag väl kommer hem från mina aktiviteter (ja, allt annat än träning) och får min lilla stund för mig själv är klockan egentligen så mycket att jag borde hoppa i säng. Eller som en klok man sa, hoppar i säng gör man när man är två, annars går man och lägger sig, rätt sött faktiskt och han har ju en poäng...

Nu kom jag ifrån ämnet som så många gånger förr...Borde hoppa i säng ja, ja, eller bara lägga mig men då blir jag så nervös att jag ska missa någe att jag sätter mig i soffan och kollar ett avsnitt av fejan. Ja, det är ju typ som avsnitt eller som en följetong för det händer ju saker hela tiden. Visst, ofta rätt ointressanta saker men ibland så glimmar det till och man fnissar till eller hoppar till av förvåning. Allt kan hända och jag vill inte missa nåt ;)

Så då sitter jag där i soffan och klickar lite här och klickar lite där, kollar mail, googlar lite, pratar i telefon, messar. Allt för att slippa hoppa isäng och istället ta vara på kvällen till fullo. Vill så mycket, mest hela tiden :)

Sen en tid tillbaka tog jag bort dejtingsiterna vilket gjorde att jag fick lite mer tid. Kärlek är fantastiskt och jag hoppas få uppleva massor av kärlek tillsammans med någon men jag vill inte behöva leta. Endera dan så är jag övertygad om att han står där utan en jätteresearch. Fast å andra sidan, vad händer då med min egentid???
Ja, det kan det nog vara värt och endera dan är varken idag eller imorgon så jag är övertygad om att jag har tid att acklimatisera mig innan.
Hur som så fick jag lite mer tid över när jag skippade kärlekssiterna. Grymt bra. Nästa steg är att ta tillbaka egentiden ordentligt och göra någe bra av den.

Minns förut när jag var mer avstressad och gav mig mer Riktig tid. Hög volym på stereon, nån lugn skön låt, en solig fläck i vardagsrummet och precis där la jag mig på rygg. Slöt ögonen och bara fyllde kroppen med musiken, kände solen värma kroppen och jag var bara där och då. Det ska jag bli bättre på igen. Nyttja tiden rätt.
Balansen är på bana, nu är det nästa steg. Stressa av :)
Fröken Anna är på G!

Bubbligt värre men bra

Känns märkligt. När ska benen slås undan liksom. Får man må såhär oförskämt bra? Kommer på mig själv med att sitta och le och känna hur det bubblar i kroppen, ja inte gasbubblor, utan mer lyckokänlsa bubblor. Och jag förstår inte varför. Borde inte kännas så just nu tänker jag, eller? Eller är det så att jag nånstans blivit vuxen och förstått vad som är viktigt.

Kanske att sommaren gjorde sitt med det vackra vädret och avkoppling utan dess like. Kanske att jag är omgiven av fina människor och dessutom har en ny utmaning som sporrar och får mig att känna att jag äntligen är på väg åt rätt håll. Känner mig i balans helt enkelt.
Visst, jag går fortfarande i taket ibland när pojkarna och jag krockar, eller om jag ska vara helt ärlig, när de inte gör som mamma säger, då kan jag morra en del men det är ju sunt...typ. Fast det är inte det det handlar om, hela känslospektrat måste få vara med, alltid, det mår vi bara bra av. Det handlar mer om den där lyckokänslan i kroppen, tillfredskänslan, känslan som jag tror gör att motgångar blir så mycket enklare att hantera.

Hur som helst så trivs jag i känslan, vill stanna där, ständig lyckobubbla i kroppen utan egentlig orsak. Eller kanske hur många orsaker som helst. Så var vi där igen, tacksamheten...
Så tacksam för så mycket :)

Visst finns änglar

Det hände något

Vinden kändes plötsligt mer omfamnande

Solen mer värmande

Och himlen, himlen har aldrig varit så vacker som nu

Annika, finaste, fina Annika.

Den vackraste av änglar, strålar som aldrig förr

Finaste Ankisen. Ibland tar livet en vändning som man inte alls tänkt sig, eller önskat sig. Egentligen vill man bara backa bandet och få önska att allting var precis som innan. Men det går inte…

Jag minns precis innan. Vi hade träffats i Södertälje du och jag och skulle shoppa. Vi pratade, skrattade, munnarna gick i ett. Det blev liksom aldrig tyst med dig, vi hade alltid någonting att prata om. Vi skulle sen äta. Väl på restaurangen så tog det lång tid innan vi beställde, fanns ju fortfarande så mycket att prata om. Nu var vi mer allvarsamma, vi pratade bland annat relationer, du berättade att det kändes så bra, ni hade det så bra. Ni hade varit iväg på en resa och det hade gjort er båda gott. Det syntes på dig att du var lycklig. Där och då hade jag önskat att bandet stannat och livet hade tagit en annan vändning. Istället fick vi åka ambulans.

Trots att du visste hurpass dålig du var så slutade du aldrig att kämpa för att blir frisk, det fanns inget annat, du skulle finnas där för dina pojkar. Du kämpade länge. Envishet kan också vara en fin egenskap och när det gällde tumören då var du envis, den skulle bort. Många av oss andra skulle satt oss i en hörna och bara varit ledsna o bara fokuserat på sjukdom. Inte du, du visste att för att bli frisk behövde du vara stark och positiv, så du fortsatte vara den positiva, glada Annika nästan hela vägen.

Jag minns för en tid sedan. Vi, tjejgänget, hade bokat in en tjejmiddag, hemma hos dig i radhuset. Vi blev alla lite oroliga då vi ringt och messat och försökt nå dig men inte fått någon respons. Men så kom det ett mess, du fick cellbehandling just då och hade missat att det var just då vi skulle ha vår middag. Du var trött men du ville ju så gärna och vi ville så gärna. Sagt och gjort vi sa
- Vi fixar!
 Vi handlade med oss lite smått och gott och åkte hem till dig där vi fick laga mat, umgås och pyssla om. Så mysigt. Precis som vanligt, kanske lite mer allvarsamt med det pratades och skrattades oavbrutet. Vi stannade inte så länge men lagom så att det kändes gott i hjärtat hos oss allihop.

Sötaste Annika. Du har alltid varit en av de finaste, där livsglädjen och skrattet alltid finns nära till hands. Omtänksamheten och viljan att finnas där för de dina var en sån självklarhet. Och din sång, jag tror vi är många som är tacksamma över att du gjort våra bröllops och dopceremonier så mycket vackrare än de redan var med din sång. Som någon av dina vänner så målande skrev på facebook

“Thank you for the music, the songs you were singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it, I ask in all honesty
What would life be?
Without your song or your dance what are we?
So I say thank you for the music to bringing it to me”

Du fattas mig Ankisen, du fattas mig svårt.
Tänker på dig och de dina.

Pusselipuss finegumma

Jag, en gåva :)

Åkte till min fina storebror och hans familj igår. Kände inte riktigt för att vara ensam och visst det fanns väl annat jag kunde hittat på också men det skulle krävas en större ansträngning av mig, typ vara social och trevlig och med i samtalen.
Hemma hos storebror kan jag vara precis den jag är och jag kan få vara tyst (hmm, nu är jag sällan tyst men jag får, om jag vill :)). Jag kan sitta i soffan och bara vara, somna i soffan utan att behöva känna mig dum för att jag missat delar av diskussionen. Nu blir det ju sällan diskussioner eller långa samtal eftersom jag vet att bror min och svägerskan är precis lika bra som mig att råka somna i soffan efter middagen...

Ibland kan det vara skönt att vara ensam men ändå ha folket runtomkring som samtalar, skrattar, busar utan att själv vara deltaktig. Man är som med, fast på distans. Man hör och man ser, ibland räcker det. Så kände jag igår. Så jag var där och bara kopplade av och visst jag pratade nog en del under kvällen, kunde liksom inte låta bli :) Tills vi satte oss i soffan... Ja, vi var nog tre vuxna som sov...

Så vaknade jag i morse, ganska tidigt, eller skapligt lagom iallafall. Huset var tyst så jag gick upp och satte på kaffe. Doften av kaffe på morgonen är obetalbar. Storebror min var iväg och handlade frukost förstod jag när bilen var borta så jag tog min kopp, en dyna och mina hörlurar och gick ut på altanen. Barfota, svalt gräs under fötterna o hela jag piggnar till.
Satte mig i solstolen med kaffekoppen brevid mig, eftersom det fortfarande var morgon så var inte sommarhettan så påtaglig utan luften var sådär härligt frisk och vinden fläktade svalt men behagligt och skönt. Jag njöt. Lyssnade på fåglar och bara var. Svensk sommar när den är som bäst. Men så är ju jag som jag är och har ibland lite svårt för att bara sitta och göra absolut ingenting så lurana åkte på och så musik och för att nyttja tiden till fullo så åkte även nagelfilen fram. Där satt jag o lyssnade, filade och bara myste. Favvolåten kom, "idag" med Stiftelsen och jag vred upp musiken och slöt ögonen. Då plötsligt sänks musiken. Ja jag förstår ju ingenting, såklart. Så börjar telefon att ringa.

Storebror ringer...Märkligt...att han inte bara ropa...
-Ja, de är Anna
-Johan...
-Men e du hemma?
så liksom hör jag att han är där. När det typ ekar lite, man hör som i stereo. Han stod ju där i fönstret. Hade visst försökt få kontakt en stund
-Anna?
Knackat lite på väggen
-Anna?
Smällt lite med fönstret men ingen respons. Fröken fila och lyssna på musik var helt inne i sin egen sagolika värld.
-Tänkte bara höra om du ville ha sällskap, eller om du ville vara ensam en stund?

Bästa bästa Oa, så respektfull, avkännande och snäll. Självklart ville jag ha sällskap. Så där satt vi, halvtidig morgon i varsin solstol och varsinn kaffekopp och pratade om allt. Täck att jag har en Oa.

Den finaste gåvan vi kan ge våra barn måste vara ett syskon, i min värld i allafall.
Så tack bästa pappa o mamma som bor i himlen såklart. Men så inser jag plötsligt att med tanke på att jag är yngre så måste det ju innebära att jag är gåvan :) Plötsligt känns allt så mycket mycket bättre. Jag, en gåva. Jojo, man tackar :)

Orättvisa o tacksamhet

Livet är orättvist. Grymt orättvist. Det finns så mycket att vara tacksam över som man kanske ibland ska reflektera och fundera över.

Våra barn

Vänskap i alla dess former
Kärleken till barnen, en käresta eller husdjuret, eller för all del, kärleken till sig själv
Känslan att vara frisk, att ha en kropp som lyder
Att ha en arbetsplats att gå till

Det finns så många saker, både stort och smått. Jag är tacksam över mycket, även om jag har en strävan och en önskan om mer.

En fin väninna till mig är sjuk, svårt sjuk och då kan jag ibland skämmas över mina tankar och önskningar, känns ganska smått egentligen. Jag menar, jag har ju allt. Min familj är frisk och jag är frisk! Och där ligger hon, allt annat än frisk. Det fruktansvärda är att jag inte kan göra något, visst jag kan prata med farbrorn i himlen, hålla tummarna, klappa en kind, hälsa på, skicka ett mess. Det gör jag mer än gärna, men det botar inte.

Vi ska åka dit strax, en väninna och jag, hålla en hand och klappa lite. Hon sover nog men hon känner nog att vi är där.

Just nu är jag ledsen, så trots att jag egentligen har allt som är viktigt, så saknar jag just nu nån som håller om. Mig. Stryker mig över håret och torkar tårar.

Så plötsligt hörs ljud i trappan, nån som drar i ytterdörren. Barnen mina kommer hem. De känner mig, märker att jag är ledsen. Stora kramar och stora kloka ord från en stor pojk. Herregud vilka barn jag har. Jag har verkligen allt man kan önska.

29 vart 28 :)

Vilken lycka. Har gjort en jättetabbe fast ändå inte. En sån bra tabbe för min egen del faktiskt.
Har länge gått i tron om att min semester börjar vecka 29. Ingen fara egentligen för veckorna går ju rätt fort såhär på sommaren. Men så började jag kolla kalendern tillsammans med en vän och insåg att;
-dra på trissor men jag går ju redan vecka 28!!!

Det är ju hur snart som helst. Sen ledig i fyra hela veckor, känner mig så värd detta. En semester full av absolut ingenting eller allting beroende på hur man ser det. Jag ser det som fyra veckor fulla av kravlösa dagar. Bara bara jag och så bara bara mina pojkar och jag. Har verkligen ingenting spikat utan jag hoppas och tror på soliga varma dagar på massor av olika stränder. Glada barn och en glad mamma och massor av vänner runtomkring. Så vill jag ha det. Fika och middagar i massor, vin, picnicks och bara mys. Det ska bli min sommar.

Och sen, sen när jag är utvilad och less på ledighet då börjar mitt nya äventyr i min nya roll på jobbet, kan inte bli bättre! Med lite tur också så kommer jag även in på utbildningen jag sökt men det är kanske att gapa efter för mycket. En sak i taget har jag ju lärt mig nu i dagarna. Tålamod Anna, tålamod...

Jag vill ju gärna tro att jag är fröken strukturerad och ordningsam men inser att jag uppenbarligen blivit fröken har ingen koll eller det var och ta i hellre "fröken har ingen som helst koll på datum" fast å andra sidan, hade jag haft koll på att jag skulle gå vecka 28 så hade jag ju inte sett det som en grymt härlig bonus nu och inte suttit o studsat i soffan som bara jag kan. Kommer osökt och tänka på låten
-som en boll kommer jag tillbaks till dig, som en boll kommer jag tillbaks till dig

Varför kom jag å tänka på den??? Tror jag bör avsluta nu för jag tror svamlet kommer nå enorma höjder om jag fortsätter...

Natti natti

Pirret - Klicket

Jag vill nånstans gärna tro att jag hela tiden lär mig. Att vad som än händer kring mig, både fint och mindre fint ska lära mig något, ge mig nya insikter. Nu är det inte så att jag hela tiden går och funderar. Hoppla hey, nu fick jag en gratis kasse på ICA, vad ska jag nu lära av detta, eller hmm nageltrång, vad ska jag dra för lärdom???  Jomenvisst, generositet är fint och om vi alla ger lite grand så kanske vi får en lite bättre och finare tillvaro och visst det kanske är smartare att klippa naglarna lite oftare o inte bära trånga skor...Precis som mötet med nya människor, alltid lär vi oss något. Typ. Ja ni förstår.

Ibland kan det kännas lite så hopplöst man vill så mycket och så lite händer.Tröstlöst.
Så vips en dag så möter man en sån där fin person. En sån där person som väcker hela känslospektrat i kroppen. När man blir så medveten, man ser massor runt i kring, sånt som man tidigare missat. Man är. Det hände mig.
Mina promenader vart plötsligt promenader där jag såg träd och kände dofter, leendet på mina läppar vart mer intensivt och satt gärna kvar. Känslan i kroppen var fantastisk men så kom dagen när det sa stopp. Pirret skulle bort. Trist, sorgligt men ändå, det är ju så det fungerar, ibland pirrar det liksom inte lika mycket från alla håll. Hur ska man hantera sånt???

Till en början blir man kanske lite ledsen man börjar slicka sår och kanske känner sig lite bortvald sen så inser man att man faktiskt fått uppleva en del, så då kanske man egentligen väljer att se det som tacksamhet för en minnesvärd tid och en fantastisk känsla i kroppen. Man väljer själv hur man vill känna. Vi känner alla olika, fungerar olika. Jag är själv medveten om att jag är en känslomänniska ut i fingerspetsen, så jag känner massor, kring det mesta på både gott o ont men det gör mig till den jag är. Självklart har även jag sidor att förfina och utveckla men i det stora så tycker jag om mig. Jag tror att det är en förutsättning för att kunna tycka om någon annan.

Men så började funderingarna kring lärandet. Vad var tanken med mötet om det ändå skulle ta slut? Vad skulle jag lära mig? Så kom jag på det. Jag skulle ju lära mig att det finns där. Oavsett ålder. Oavsett tid. Pirret finns.
Det är långtifrån ofta vi möts men de där speciella personerna finns, där det säger klick på en gång och så mycket känns så rätt. Pirret kommer kanske inte alltid finnas kvar men jag tror nog att när man är rätt för varann så kan man då och då även över tid få fram grundkänslan med pirret. Så bekräftelse på att pirret faktiskt existerar och en himlans massa mer tålamod är nog min lärdom. Eller tålamod är nog fel ord, fröken Ivrig måste lugna ner sig lite, allt händer inte på en gång. Tålamodet är nog ett av mina stora aber...vill att allt ska hända nu, varför vänta på nåt som kan hända idag.

En väninna sa till mig, gissningsvis så är det väl en på 5000 som skapar klick och pirrkänslan, så man ska inte ge upp. Absolut inte nöja sig bara för att. Vi är alla värda pirret :)

Jag tror det iallafall.

Nu kommer han!!!

Som jag har väntat och längtat och sett fram emot denna dag. Nästan så jag känner mig lite nervös. Det har ju liksom gått så lång tid utan att jag vetat, men nu är det dags. Känner mig som ett barn dan innan julafton. Men nu, nu så :)

 

Inatt ska jag drömma om honom, inatt ska jag äntligen få reda på vem som är min blivande man. Lycklig som få. Pirrig som få.

Snart ska jag ut och springa över gärdsgårdar och plocka en bukett med sju sorters olika vilda vackra blommor att lägga under kudden. Har insett att det inte funkar med köpeblomster eller blommor som nån annan plockat, utan ansträngningen MÅSTE uppenbarligen ligga hos mig...
Vet ni hur mycket läskiga kryp som bostätter sig på ängar med högt gräs och vackra vilda blommor??? Vet ni hur många fästingar eller andra snuskiga kryp som kommer krypa längs mina ben för att hitta en plats att bita sig fast? Krypen, med käftar stora som dasslock och säkert 30 cm mellan ögonen.
Men vet ni, de gööör liksom inge, för det är det värt. För imorrn kommer min blivande man på sin vita springare med en ukulele över bröstet och en grön mantel med alla mina sju vackra vilda blommor inbroderade. Han kommer ställa sig under min balkong och kommer sjunga "vill du plocka körsbär i min trädgård" o jag kommer stå där och titta på honom med tindrande ögon, lycklig, för jag vet att han kommer plocka bort varenda fästing jag har och jag kommer aldrig behöva springa över de sju gärdsgårdarna igen...

Funderar lite på vad som gått fel förut. Kanske är så att tidigare år har jag gett upp redan vid sex...sorters blommor, kan vara därför jag inte drömt om han. Gör om, gör rätt. X-e gången gillt... ;)

Glad midsommar fantastiska vänner!

Ibland räcker orden inte riktigt till

Efter en mysig kväll med mina två sötnosar var jag trött. Ja, inte för att det varit någon jobbig bråkig kväll någonstans, utan harmonisk och mysig rakt igenom. Visst, jag tog ett glas vin till maten vilket kan ha bidragit till tröttheten...

Mätt och nöjd efter middagen la jag mig till rätta i soffan och slog på tvn, sen tog det inte många minuter. Jag somnade tidigt i soffan och måste somnat rätt hårt då timmarna förflöt rätt fort...

Jag drömde den härligaste av drömmar. Jag drömde nog att jag vilade. Det fina i drömmen var pojkarna hur de då och då strök mig på huvudet och gav mig en kram. Drömde att lillkillen kom och kramade om och stoppade om mig med filt och sa
-gonatt mamma

Vaknade för en stund sedan. Klockan var kvart i ett på natten och stora killen satt i soffan med sin Ipad och sneglade på mig. Han satt och väntade på att jag skulle vakna, så vi kunde gå och lägga oss nån gång.
Lillkillen hade somnat sedan länge men först måste han ha hämtat sin filt och stoppat om mig, för där låg jag i min hörna i soffan omstoppad med hans röda Blixten filt. Full i kärlek. Tårögd. Insåg jag att det var en sanndröm. Verklighet.
Så tacksam över mina goingar. Älskar de där två gränslöst men ibland känns till och med älskar som ett för klent ord. Ibland räcker orden liksom inte riktigt till...

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik...

Älskar.  Jag verkligen  Älskar musik. Det är sällan texten som fångar mig utan mer melodin, rytmen eller känslan som fyller kroppen.  Trots min ålder har jag nog fortfarande inte hittat min musikstil utan gillar lite av varje, typ Allätare.  Det kan vara rart, gulligt, ljuvligt, poppigt, hårt, tungt, lugnt, djupt, barnsligt. Typ det mesta, men i lagom dos. Kanske även gäller andra delar i mitt liv, har nog fortfarande inte förstått vilken typ av karl jag gillar, eller så gillar jag alla. Jaa, så måste det ju va såklart J

Fan, nu kom fröken ifrån ämnet…igen. Musik. Det skulle ju handla om musik. Som sagt, jag gillar musik men e lite taskig på texterna, kanske för att jag sällan lyssnar på dem. Utan sjunger med på mitt vis så som jag tycker låter bäst. Kan bli ganska jävligt tror jag. Kanske rätt spännande texter vid tillfällen eller kanske inte, kanske mer blir en väldigt konstig betydelse på dem. Strunt samma, det bjuder jag på. Det är oftast bara sönerna som klagar och då är det nog inte texterna utan mer rösten…Vet inte vad som är värst dock???

Eftersom jag är ganska effektiv, typ, så brukar jag när nån ber mig lyssna på nån text gå in och googla fram texten så jag kan läsa den istället, går oftast fortast så. Jag menar, annars kanske jag hör fel och måste lyssna om och om och om igen. Kanske att jag hör lite taskigt eller näe, jag tycker de mumlar ibland eller blir lite så, otydliga. Nä, tacka vet jag lyrics och låttitel. Kan inte bli fel J
Så satt jag där i bilen i morse och lyssnade på en av mina favvolåtar. Sjöng järnet gjorde jag också o mådde som en prinsessa
-aa aaaaa aa aaaa du dudu du du du Tills jag började fundera över vad det var jag sjöng...
Vaddå ”stoppa veken i din eld”??? Vad lyssnar jag på egentligen eller är det jag som har en sån liten twisted mind (ja det vet jag att jag har J) men när jag fortsätter och lyssna och sjunga så inser jag med glädje??? att näää den är ju sån….
-”Är du rädd att jag är stor, Den är ju liten men naggande god”.

Kände mig rätt nöjd att jag satt själv i bilen och faktiskt kunde sjunga ut, för låten är ju bra. Grymmmmt skönt gung...tror jag de ;) Men är den rumsren att sjunga med boysen i bilen???
Låten jag talar om Stiftelsen, Nu får du gå hem.  Bästa bästa, just nu!

http://youtu.be/dRrCNgMiZYY

Stiftelsen – Nu får du gå hem

Så lyssna och njut och få ........Ja, eller jag har en till, raka motsatsen men sååå fin så jag nästan gråter. Varenda gång..Elizabeth Mitchell – You Are My Sunshine (Version 1)

Återigen, lyssna o njut. Mys på hög nivå J

 

Har jag blivit gammal o oteknisk eller har jag bara blivit korkad???

Ytterligare en insikt rikare. Kanske att jag blivit gammal eller kanske att jag bara blivit ointresserad och praktisk. Det har ju alltid funkat såhär så varför ska man ändra? Typ.

Fick min nya telefon häromdan. Jättefin, blank, svart med ett fin äpple på. Satte den på laddning per omgående och var lyrisk när jag skulle pluppa in sim-kortet. Fel ett. Hur fan skulle man få in sim-kortet. Fanns ju liksom ingen öppning. Pojkarna på jobbet sa
-prova den där pinnen som var med i lådan.
Pinne? Rotade lite och hittade nån liten grej och tryckte in den i det lilla lilla hålet. Så började jag skruva. Å jag skruvade och skruvade tills jag började bli förbannad. Går ut till pojkarna igen.
-nä Anna, du ska inte skruva, du ska bara trycka till så öppnas den
Hur jävla svårt ska det va. Jag tryckte till o vips så var luckan öppen. Då kom fel två. Sim-kort, det finns ju sketna micro sim-kort också...de var ett sånt jag skulle ha.

Fick vänta en dag, åkte till vår fantastiska receptionist och fick ett micro sim-kort.
-gå upp till IT så hjälper de dig. De flesta går upp dit för det är visst lite krångligt att få igång det.
-Äsch, jag kan själv...
Fick i mitt nya fina kort i telefon, so far so good.

Fel nr tre.. Sen var man ju tvungen o koppla ihop med datorn o tramsa. Orka! Svor lite, sådär som bara jag kan. På mitt lilla vis.
Varför anstränga sig när de finns de som kan. Åkte på lunchen till närmsta centrum och teliabutik, la huvudet på sne och "låtsades" vara korkad. Killen i butiken fixade på en gång. Han vart dagens hjälte.
Känslan att ha en fungerande telefon är obetalbar, borttappade kontakter till trots.
Lyckan var total. Jag lekte hela kvällen.

Det tar ett tag att lära nytt, ja när man börjar bli gammal som jag...var på ansiktsbehandling idag. Kom in till Axelsson Spa och receptionen. Där stod den snygga flickan vid disken med perfekt hår och make och en kropp där allting fortfarande sitter som det ska. Jag betalade och så började jag mecka med telefonen. För att njuta fullt ut av behandlingen skulle jag sätta telefon på ljudlös. Jag tryckte på varenda jäkla knapp. Fel nr fyra. Vänder mig till hon den snygga bakom disken
-ursäkta, vet du hur man sätter den här på ljudlös?
Kvittrande svarar hon
-Jaaadå, du bara klickar till den här, så nu är den tyst
Kände mig lite skamsen och gammal...

Men snart, snart är vi bästisar min fån och jag :)

Kanske borde glasa in?

Min balkong är ett stort kaos. Allt har liksom bara landat där under hela vintern. Golv från renoveringen, den isärmonterade garderoben, gamla datorn, en liten cykel och det stannar liksom inte där, det är mer bråte.

Vissa saker är som svåra att knöla ner i påsar, försök pressa ner en cykel och sen gå oberörd till de brännbara soporna med den lätt deformerade påsen. Näe, de går liksom inte och jag med min Yaris har ju lite smått problem att få in en isärmonterad garderob.
Ja, jag gnäller inte för jag har fått erbjudande om hjälp att forsla bort junket. Det är där problemet ligger. Det ska ju vara lätt att kasta sopor men näää, då måste man ha ett litet sopkort med sig. Det är väl det där kortet som gjort att jag aldrig kommit iväg, eller avsaknad av kortet. Men men, fantastiska jag har nu löst problemet och beställt ett och snart, riktigt, riktigt snart kommer den där ballisen vara en syn för gudarna. Om jag törs gå ut vill säga...
Jag hinner knappt ut förrän den rara farbrorn har hört att det rör sig på min ballis och hänger sig över och sjunger. När jag flyttade in var det med dooooov röst
- Annaaaa, du kan väl stannnnaaaaaaaa
Varje gång...till slut brann jag och sa lite bestämt
-Jag ska ingenstans.

Jag blev liksom grinig, min balkong är min lilla oas där jag vill vara jag. Han är fantastiskt rar den gamla farbrorn och han vill bara vara snäll och jag förstår det men för en annan som gått där och suktat efter kaffet i solen, tidningen och fågelkvittret. Precis hunnit slå ner rumpan, andas och så kommer det
-BÖH!
och jag hoppar till, då blir det inte riktigt som jag tänkt mig och man får inte skrämmas. Då blir jag tjurig och har egentligen lust att gorma
-Låt mig dricka mitt kaffe i fred för helvete! eller säga BÖH! tillbaka men det törs jag ju inte. Han är ju gammal, jättegammal.

Idag hade jag tagit ledigt från jobbet men gick upp tidigt iallefall. Tog en långpromenad och har nu skavsåret from hell på hälen. Uschligt men det är en annan story. Jag var iallafall full av iver och tänkte mig en stund på ballisen när jag kom hem. Insåg att det inte bara vara att sätta sig...
Började sanera lite för att överhuvudtaget komma fram till bordet. Stod där på huk och samlade ihop gamla laminatskivor, överblivna från det nya golvet när jag känner att nån tittar på mig och så självklart brister han ut i sång... Idag välkomnades visst våren, vet inte vad det var för låt men den handlade om våren....Jag brast ut i ett stort leende och sa hej och sen stirrade jag ner på bråten igen och fortsatte plocka. Mitt kroppspråk var nog rätt tydligt. Han vände sig och satte sig med frugan igen, jag kände mig dum och gick slutligen in. Han vill ju bara prata och säga hej egentligen och jag har egentligen all tid i världen att ge honom det men uppenbarligen så hade jag ingen lust att socialisera.

För den som känner mig så vet man att jag är rätt social, eller till och med lite så, översocial om det finns ett sånt ord? Jag älskar att stanna och prata med en den ena och än den andra, träffa nytt folk och bara umgås men ibland så är det rätt skönt att få vara också. Så just mot denna stackars rara farbror som bara vill väl så är jag inte mitt bästa jag. För på min ballis vill jag vara ifred.

Jag tror jag har bestämt mig för att bli en lite bättre människa. Jag ska bli än trevligare :)

Tjockis-Anna blir ett faktum

Träningsfreak som man är så kunde man ju liksom inte hålla sig fullt ut. Gymet var stängt när fröken ville träna häromdan så en skön rask promenad fick det bli. So far so good. Frustrerande dock utan musik men då öppnades liksom en helt ny värld. En värld som jag nästan glömt bort. Så mysigt, fågelkvitter, fågelkvitter och ännu mera fågelkvitter. Herregud så mysigt och herregud vad glad jag är att jag inte är döv...då hade jag ju missat myset, ja, jag hade ju säkert haft annat mys i stället men ja, jag fick iallafall en liten sån tacksamhetskänsla :)

Väl hemma var jag fortfarande i motionsform, ville ha mera, ville göra mera, ville ha nån typ av resultat. Tog fram en Paolo Roberto dvd som jag fått med någon sån hälsotidning tidning tidigare, men kunde liksom inte riktigt fokusera. Människan hade ju på sig värsta skrynkliga tröjan. Blå, skrynklig, eller fan den var värre än skrynklig. Hur tänkte man då.
-Hej o hå, idag ska jag spela in en dvd, undrar om jag har någe plagg som legat o gotta till sig i tumlarn ett par dar som jag kan dra på mig, undrar om jag inte ska knögla ihop den först i den där påsen med de fuktiga handukarna från träningen igår...
Typ, så skrynklig. Sen skulle han köra nån typ av cirkelträning med fem övningar. Skulle tippa att det tog ett par minuter innan jag förstod att han börjat. Han har säkert gjort jättebra träningsdvds tidigare men just den här var ingen höjdare. Skulle tippa sämsta genom tiderna. Tacka vet jag en träningsvideo med Ola-Conny och Morgan, det skulle sälja och motivationen skulle vara på topp hela passet igenom. Definitivt!  :)

Insåg att om det skulle bli någon typ av motion/träning så fick jag bli mamma till den själv. Spotify åkte på. På hög volym. Favvolåtarna gjorde humöret på topp och jag körde ryska skithuset som min stora pojk lärt mig, rumpövningar och stod o viftade med armarna o höfterna. Nog tur att inte jag spelat in en dvd... Hur som så var jag nog rätt duktig tills jag skulle mig på att göra armhävningar, kändes lite i revbenen som pajade för några veckor sen så jag gjorde bara lite. Slutade precis precis när det gjorde ont och så körde jag så några gånger. Trägen vinner...tänkte jag. Nån gång måste det ju sluta göra ont. Sen lite sit ups, hade jag tänkt iallafall men det gick bara inte. Pröva plankan kanske, plankan funkade en stund. Kände mig rätt rosig och nöjd efter en stund. Skönt liksom, kände mig lite duktig men ändå lite sur. Bättre borde jag ju kunna...ja ja man får väl börja lite smått. Tänkte jag...
Tills jag vaknade imorse och kände att det nästintill var som o börja om. Skit. Djupa andetag o jag rycker till, fel vinkel o jag rycker till. Ömmar lite, mmm en del faktiskt...men det går över man får ge det lite tid bara :)

Tokigt tokigt men då kan jag skylla på ribsen ett tag till. Det lär väl bli vassen i sommar i allefall...

Diskriminering mot oss som vaknar tidigt ;)

Vaknade supertidigt imorse igen. I morse eftersom solen sken in i gliporna från rullgardinen. Ja, jag vet, det borde inte bli sånna glipor av rullgardin. Om man köper en rullgardin i rätt storlek vill säga. Eftersom jag var lite yngre och just då hade lite otur när jag tänkte så lyckades jag köpa en alldeles alldeles för liten, så det är liksom en glipa om fem centimeter på vardera sidan.
Fem centimeter sol mitt i fejset klockan åtta gör att man vaknar pigg som en solstråle, vilket i och för sig är dunderbra. Studsade liksom upp, åt nyttig och bra frukost.
Märkligt, vet inte vad som hänt men bra frukost och sen en sån superkänsla för att åka till gymet och träna. Japp, träna! Jag??? Får jag en sån känsla så är det bra att agera på det på en gång för den infinner sig inte särskilt ofta och inte särskilt länge heller. Det var det sistnämnda som skapade det stora problemet idag. Googlade på mitt gym. Nog måste det vara okej att kalla det mitt gym eftersom jag har kort där men kanske lite oroväckande att jag måste googla om öppettiderna, kanske säger mer om hur ofta jag är där...
10:00. Fan de öppnar tio, innan dess har ju jag hunnit med halva dan och jag kan garantera att träna kommer jag inte ha lust med då. Jag är rätt impulsiv och det var precis precis nu jag hade lust eller så fick jag precis en anledning till att slippa. Så, tyyyyypiskt, men idag var det faktiskt gymets fel att jag fick vara tjockis idag med... ;)

Tokigt tokigt, får jag ut och lapa sol istället

Ja, varför inte vakna mitt i natten...

Efter gårdagens snoozeäventyr, då jag lyckades snooza så länge att till och med mobilen slutade erbjuda snooze som ett alternatvi, så hade jag beslutat mig för att lördagen, då, då ska jag sova länge. Jättelänge. Och vad händer???
Jo, klockan fyra på natten vaknar fröken och kan liksom inte somna om. Är det pensionärsfasonerna som har börjat redan eller är det allt sketet grubbel som förstör lite just nu? Ja vad gör man. Somnar om och slutar grubbla. Ja,varför inte? Men hur lätt är det, när man väl har vaknat eller börjat fundera.

Efter en halvtimme valde jag att pausa. Jag menar, man kan ju inte ligga och sluta ögonen och tjyvkika ibland hur länge som helst, så jag provade tv-n men hur mycket bra tv är det mitt i natten? Skulle kunna läsa faktiskt men jag är lite så grusig i ögonen, så helst inte.

Någonstans har jag hört att har man inte somnat inom tjugo minuter så ska man gå upp och göra något annat en stund och det finns ju tonvis med saker att göra...Klockan fyra på morgonen...

Njae, det fick bli vandringen, den där, gå upp, toalettbesöket, spegla sig, rygga tillbaka, spegla lite till, imponeras över hurpass jävligt håret blir efter ett par timmars sömn, konstaterande av att jag borde tagit bort sminket, tvätta bort sminket, fortsätta vandringen ut i köket, ett glas vatten, en huvudvärkstablett, ett glas till för att sedan fortsätta vandringen in till vardagsrummet, soffan och tvn. Inget som passade fröken vilket innebar att sängen och datorn fick bli det bästa alternativet. (med andra ord hade jag ju kunnat ligga kvar redan från början...)
Skriva svammeljunk, jajemen, de funkar. Eventuella läsare blir nog rätt trött av att läsa absolut ingenting och mängden ord gör mig rätt trött också så snart, snart sluts nog ögonen igen och då jäklars ska jag sova länge. Sovmorgon idag minsann :) Svammel, när det är som bäst...

Deppdeppdepp stackars söta rara Anna, imorrn känns det bättre :)

Låg
Enkel
Liten
Ingenting
Utnyttjad
Betydelselös
Ointressant
Känns som jag
Ibland, fast ändå inte
Träffar alltid fel, eller bjuder alltid in fel
Tror mer, blir mindre
Sårad
Igen
Känner mig som en idiot
Igen
Ingen annans fel

Könsordshelvete

När ska det gå min väg?
Utan ansträngning
Utan grubbleri
Utan krångel
När ska jag bli uppmärksammad?
För att jag är jag
Märkligt

Tittar i fickspegeln
Felar jag?
Jag vill inte tro det, jag har felat
Förr
Inte nu,
försöker vara bra
Inte tillräckligt

För enkelt att säga att felen sitter hos nån annan.
Måste vara jag
Tungt
Idioti

Försöker vara stolt över den jag är
Kan inte vara annat
Jag gör så gott jag kan
O då måste jag vara stolt

Ja, jag har då aldrig hävdat att jag är som alla andra...

Jag har en sån liten förkärlek för att bada. Ja, inte i havet eller sjön, eller det gillar jag väl också men vad jag syftar till är bada badkar. Herregud en sån lyx att få krypa ner och känna sig omsluten av varmt mjukt vatten. Skum går fetbort, blir liksom för mycket ljud av dessa små små skumbollar som sakta smäller, en efter en. Smäller kanske var att ta i men det är ett grymt störande ljud när man bara vill vara och leva tyngdlöst o ljudlöst en stund.


Hur som så låg jag och badade för en stund sen och mådde sådär gott ända in i själen. Gick upp för att sätta på tevatten för en myskväll med mig själv i soffan. Nåt bra måste det ju vara på tv.

Jag funderar ju en del, kanske lite för mycket ibland då det inte alltid är de smartaste saker som avhandlas där oppe… känner att jag måste förklara eller försvara mig lite ;)

Just idag började jag fundera på det där med fejjan eller instagram o allt vad det heter. Vi är ju rätt bra numer på att lägga ut än det ena och än det andra. Jag är själv grym på att lägga ut oväsentligheter eller bilder som jag egentligen ställer mig undrade till varför jag lägger ut. Är det lajksen jag vill åt, eller kommentarerna eller vill jag bara visa eller berätta??? Handen på hjärtat så är det nog en kombo. Klart jag vill ha någon typ av respons eller uppmärksamhet.
Ja, jag kan ju bara tala för mig själv .men jag är en grymt nyfiken själ så jag är bara glad för alla inlägg o bilder så jag liksom håller mig a jour :)

Det var då när jag stod där med handuken som jag började fundera över om jag skulle lägga ut en bild. Hade nån av mina söner (ja, om de varit små fortfarande) badat och var sådär gosmysig och nakenfis efter badet hade jag definitivt kunnat lägga upp en sån gullig bild när de låg i soffan och skrivit nåt i stil med ”gosig nybadad nakenfis myser i soffan med mamma”. Säkerligen hade jag fått grymt många likes och rara kommentarer men den stora frågan är, när slutar det vara gulligt, hur gulligt skulle det vara om jag la ut en bild på MIG ”nybadad nakenfis i soffan”??? Det kanske skulle vara stötande, har svårt att tro att det skulle vara gulligt...Egentligen borde jag lägga ut en bild bara för att se responsen men samtidigt så vill jag inte utsätta någon annan för eländet. Skrattade lite för mig själv när jag såg det framför mig och började fundera över mina vänners reaktioner…

Mmm, sådär ja... De e sånt jag sitter o funderar över en helt vanlig onsdagkväll.
Tror jag behöver Tokig Torsdag imorgon, behöver komma ut lite :)

När är det okej att ta fram riset ;)

Påskledigt. Så grymt mysigt. Kändes till och med i kroppen att det var dags, att jag liksom behövde denna ledighet. Ladda.
Så kommer då påskafton, den där Dan med stort D. Som jag har väntat och längtat. Herr Påskhare torde ju vara antågande :) kände att jag gick med ett leende på läpparna hela förmiddagen. Förväntansfull. Vad skulle han lagt i ägget i år?? Tills jag till sist uppgivet insåg att hand en dära satans sketna kaninjävelen måste glömt mig. Med flit.
Insåg ganska snart att han kanske egentligen ville göra mig en tjänst. Jag menar, hur mycket godis behöver man tillföra denna redan något trinda kropp...om man tänker till alltså, men det hade ju varit gott...
Eftertänksam och klok som jag är så tänkte jag att det kanske vore mer lämpligt att gå ut och springa.
Japp, du läste rätt. Tjockis-Anna skulle ut och starta upp slappdallret. Frågan är bara sådär med facit i hand. När ska det sluta dallra eller var finns off knappen, för just nu blir det liksom enorma svallvågor i badkaret så jag titt som tätt håller på att dränkas också...
Jaja, åter till den stundande springturen.
Eftersom jag, ensamma mamman nr ett med betoning på Ensam, är rätt sällskapssjuk så behövde jag ju såklart sällskap. Klok som få lyckades jag lura med den stora pojken. Hur tänkte jag då liksom??? Väldigt, väldigt otränad mamma mot hockypojken med flås...Fan. Men jag försökte vara tapper. Jag sprang, trots att det bultade i bröstet och jag var sådär torr i halsen. Eller sprang, ja ganska sakta kanske, kunde kanske egentligen lika gärna gått. Efter en bit som jag inte tänker yppa för nån hur lång den var så ville jag bara pausa lite och gå en liten bit. Då vänder han sig om, den dära fina som jag liksom burit i min mage och fostrat till en fin pojk, tittar på mig och säger ;
- Mamma, skärp dig, det är ju inte ens jobbigt...

När jag blir sur så blir jag väldigt barnslig, jag blir väldigt mycket tvärtemot, mycket "våga vägra", jag blir iallafall allt annat än tävlingsinriktad. Hade egentligen lust att bara kasta mig över honom och brotta ner han i snödrivan. Insåg ganska snart att han då förmodligen skulle bli sur och grinig  och eftersom han mognat i min mage och fostrats av bla mig så är han rätt lik mig...dvs han skulle också blivit sur och stannat i snödrivan eller gått hem. Jag fick alltså svälja min stolthet, flina åt han och springa lite till innan jag lite snällt frågade om vi inte kanske kunde gå lite och prata istället.
Så skönt, vi är rätt lika där också, han gillar också att prata :)

Nästa gång ska vi springa lite mer sa vi men vi sa även att vi varit duktiga idag också. Förstår inte att det ska vara så tungt att springa. 43 kg Anna liksom men men, man ska väl inte förstå allt ;)

Sen var det det där med ägget, jag struntar väl i påskharen. Jag har ju varit ute och sprungit så jag är värd lite påskgodis införskaffat på ICA. Love life :)

Joråsåattteeeee Kvinna = Jag :)

På vägen till jobbet idag tog jag ett beslut. Det här skulle bli den bästa dagen i mannaminne. Om det sen innebär att jag har minne som en guldfisk eller om dagen verkligen blir sådär fantastisk grym som jag bestämt spelar egentligen ingen roll. Jag har bestämt mig och jag är envis som få. Den skulle bli bra :)

Så stod jag där på jobbet. Glad i hågen. Mmm för jag hade en sån där grundlycka i kroppen. Det var en sån där dag med kort om folk som skulle kunna bli kaos men jag hade ju bestämt mig så vi som var kvar hade fullt upp men fortfarande med en så, bra inställning. Allt handlar om inställning.

Så ringde telefon och jag svarade sådär som jag brukar. Leendes. Har ni tänkt på att man faktiskt hör om en person ler på andra sidan luren. Jag är nog en sån, en sån som allt som oftast ler på andra sidan.

Hur som, personen, eller kunden som ringde var nog på lika strålande humör som jag för vi log nog båda två, på varsin sida av luren. Vi pratade ihop oss lite kring vad han behövde och mamma Anna sa;
-Självklart, jag ordnar det.
Så säger han
-Visst är du den vackra kvinnan som var i butiken igår också?
Ödmjukt som få svarar jag glatt
-Jajemen, theeee one and only… och så bryter min alltför icke charmiga hästgarv ut men jag tror han skrattade han också och så sa han
-vet du, då kommer jag mer än gärna in i butiken igen

Hoppla hey, vilken dag. Vilken lycka. Jag har blivit kallad för kvinna. Jag som ständigt går och tjatar om att jag tappat bort lite av kvinnligheten. Härligt :)

Bästa dan i mannaminne minsann :)

Och som bonus var man visst fin också. Jag??? Han hade nog skräp i ögat eller nåt eller så var han bara grymt artig men det funkade ju, fröken vart glad!

Stormen

Vilken storm! Men har man bestämt sig så har man och vi hade verkligen tagit beslutet fullt ut. Det är semester och då lever man semester. Oavsett väder. Vi var ute på den dagliga långpromenaden och det började blåsa en del, ganska mycket faktiskt. Den där fina blå himlem vart mindre och mindre blå och det gråa mörka tog överhanden. Rätt maffigt och rätt vackert om man är på humör och har rätt kläder. Vi var både på rätt humör och hade rätt kläder :)
Lagom när regndropparna föll började vi närma oss hotellet. Nu föll inga större regndroppar och även om det blåste var det rätt varma vindar. Friskt. Under promenaden hade vi utforskat nya delar av orten, de finare delarna där de mysiga husen fanns, de finare hotellen och golfbanan. Vi crashade det finaste hotellet och smög runt. Åker vi någon gång tillbaka till denna ort som stannade på 80-talet så är det på finhotellet vi ska bo, med utsikt över havet och maspalomas. Vi tog strandpromenaden tillbaka när himlen skiftade färg och blev sådär mörk. Våra bara ben var insmorda och sand från maspalomas yrde runt och fastnade. Tittade på min väninna och tänkte lite avundsjukt
-Satan i gatan vilka bruna ben hon har fått...
tills jag insåg att det var sand som satt över vaderna. Kändes genast lite bättre eftersom även mina ben hade samma färg ;)

Väl på hotellet bestämde vi oss för att vägra. Vad gör väl lite regn och kulingvindar. Vi gör oss iordning för att gå ner till byn iallafall. En drink eller två kan vi ju ta, bara för att få se lite folk. Det blåste en del, yr.no skrev 17 meter per sekund men jag vet inte om det räcker. Balkongglaset slog och slog. Ja, vi bor kanske inte på det finaste hotellet just denna gång så det finns väl lite att önska, bland annat lite bättre måttanpassade skjutdörrar till balkongen. Påhittiga som få så stod vi och försökte trycka in gardintyg mellan rutorna. Allt för att dunkandet skulle avta men icke. Så kom min väninna, fröken Sparris på den mest geniala idén. Hon tog fram skärbrädan och tryckte sedan opp den i balkongglipan. Det slog fortfarande men ljudet hade minskat och vi kunde i godan ro göra oss i ordning. Vi bylsade på oss rätt rejält. Vi har ju båda fått lära oss att "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Håret fick flätas för att inte bli alltför burrigt och rufsigt. Väl nere i receptionen var ytterdörren låst och receptionisten kom och öppnade för att släppa ut oss. Det hade visst blåst sönder något men vi räds inget. När vi gick sa hon efter oss
-be careful...
Jajemen, tänkte vi och gick. Tittade lite runt oss och tänkte att det var väldigt lite folk ute. Ja det var väl avresedag kanske. Vi insåg ganska snart att de flesta lyssnat till resebolagens rekommendation och stannat inne på sina hotellrum. Inte vi, vi ville ju utforska!

I och med blåsten så gällde det att hoppa in på första bästa uteservering. Jajemen, vi valde uteservering men kloka som vi båda är så valde vi ett bord långt in mot en vägg. Glas ramlade i golvet, glastabletter blåste från de stackars servitörernas brickor. Stackarna, de fick slita som djur, till de få turister som vågat sig ut. Markiser fälldes upp då de höll på att vika sig av stormen och plastväggar sattes upp. De fantastiska servitörerna hade varit med förr. Vi satt och tittade på med varsin varm kaffedrink i handen. Livet var och är ljuvligt. Snart hördes ett himlans porlande. Himlen hade öppnat sig och stora droppar föll tätt på gatorna, längs trapporna rann det litervis med vatten och rör som ska forsla bort överflödigt vatten sprutade som vattenslangar. Det var i denna stund kylan började komma, varma kläder till trots och vi beslutade att vi skulle ta oss därifrån. Hotellet var bara ett par hundra meter bort så det var inte alltför långt för oss. Vi tog sats och sprang ut på bargatan som var fylld av vatten, våra skor vart dyngsura efter bara ett par steg. Trapporna var hala av vattnet och alla gatustenar var som is. Vi sprang försiktigt men samtidigt hann vi njuta av regnet. Stora varma droppar som liksom sköljde över oss, mjuka ljumma vindar, fast ändå hårda. Vi frös inte men var dyngsura och skrattade som barn när vi väl var framme vid hotellet.

Skönt att äntligen vara inne även om kvällen varit fantastisk, kanske delvis på grund av vädret.
Missförstå mig rätt, självklart föredrar vi båda två sol framför regn och blåst.

Miss Cleaninglady

Döm om förvåningen när det liksom ringer på dörren. Visste inte ens att vi hade en ringklocka…Fantastiska Åsa går och öppnar och där står Miss Cleaninglady.
-Clenaing? Säger hon
-Yes, svarar Åsa och släpper dörren. Hon tänker inte på blåsten och vindarna eller på den öppna balkongdörren. Korsdraget är ett faktum. Dörren slår igen med ett swisch och ett jättePANG. Eftersom jag är hjärtlös och rå så börjar jag såklart apgarva och Åsa öppnar återigen dörren och där står en något snopen miss Cleaninglady.

Åsa säger med sin lenaste röst
-Sorry

ordningen är återställd...

Tack fröken Sparris

Just i detta nu lever jag ett liv i lyx. Visst solen har bråkat en del men ändå har jag en argt röd brännande hud, det blåser en del och finklänningarna har fått ligga kvar i väskan till förmån för mysbrallorna, t-shirten och tjocktröjan och eftersom golvet är så kallt så blir det mina finmålade foppisar på. Men ändå, det blir inte alltid som man tänkt eller planerat men semester är ändå semester. När solen är framme så mår vi som sessor och när den inte är framme, ja då bylsar vi på oss och ser till att må som sessor då också. Har åkt hit med bästaste fröken Sparris och är så grymt tacksam att det är just fröken Sparris jag får dela denna semester med. Enkelt, inga krussiduller, tyst ibland, glatt ibland, jättepratigt ibland, och så får jag avbryta henne hur många gånger jag vill utan att hon blir arg :)

Visst kan man känna en liten känsla i kroppen som säger att jag är orättvis mot barnen som åkte själv men det är ju så, det blir en helt annan peng om vi åker allihop och ibland ibland behöver man komma iväg och bara vara Anna. Varva ner, tanka och bara samla sina funderingar och reda ut nuet och framtiden. Jag må känna mig lite orättvis just nu men när jag kommer hem kommer jag vara världens gladaste och bästaste mamma till mina fantastiska pojkar och nästa gång då är det med dem jag åker. Varannan gång mamma, varannan gång Anna.

Det blir bra men för nu ska jag njuta av lyxet och solen för just idag har den varit framme lite grann även på morgonen, ja nu blåste det rätt mycket ändå, så nog åkte alla plaggen på :)

Clownen manne

På kvällen körde vi en finstass på. Eller finstass och finstass? Finns inge skönare än gympadojor och vi skulle ju ändå bara ut och ta ett glas vin och utforska Playa del Ingles by night... Ganska skoj att möta alla dessa människor. Glittrigt leopard tycks vara inne såsom män i kvinnokläder. Många många män, där nästintill alla gick och höll i hand. Såg rätt gulligt ut och jag märkte att jag vid fler än ett tillfälle gillande la huvudet på sne när de passerade oss där vi satt med en drink i handen.

Vi hade reflekterat tidigare över att typ alla ställen hade satt stolarna ut mot gatan och inte mot sällskapet som förhoppningsvis ville umgås. Lite svårt med ögonkontakten när man pratar om man bara ska se ut över gatan och de människor som rör sig där men vi är som man bör. Vi tar seden dit vi kommer, så nog satt vi också och tittade på gatan. Förstod då vad det handlade om. Kanske var det för att underlätta för den korta, brunbrända mannen med vitmålad Clownen Mannemun som showade genom att häckla alla som passerad gonom att smyga upp bakom dem och blåsa i en visselpipa eller skrika till eller ta de stackars passerande gossarna på snorren eller bara spänna ut magen om det var en lite rultig man som passerade...folket i barerna skrattade så de grät. Själv tyckte jag inte om.
Eller så var sittningen anpassad till alla försäljarna, nästan enbart jättemörka män som sålde blinkande accessoarer typ ringar, diadem eller andra huvudbonader. Vart nästan illa berörd när en man kom fram till mig och ville sälja en blinkande ring, där sjävla blinket var en boll, stor som en golfboll...
var tvungen att fråga väninnan
- finns det någonting jag utstrålar som gör att det ser ut som om jag skulle behöva en sån ring?
-Ser det ut som om jag vill ha en sån ring, skulle den liksom passa in på  mig?
- Skulle jag någonstans bli lyckligare eller snyggare med en sån ring eller är det så att jag sållar mig till skaran som vill ha sånna ringar, dvs barn?
Min väninnan skrattade så hon grät. Hoppas de frågar henne imorrn ;)

Hur som var det märkligt att de alla var mörka, ja försäljarna. Kanske säljer bättre, jag vet inte? Tål att funderas på. Men det får bli vid ett senare tillfälle då jag nu kom att tänka på strandpromenaden. Innan vi hittade just denna bar så gick vi till strandpromenaden som är rätt full av barer och shopping. När vi kom till utkanten av området, där man märker att det blir glesare och glesare mellan restaurangerna och shoppingen nästan är borta, där. Där i ett mörkt tält stod på en skylt massage men det var liksom tomt...vid första anblicken...vid nästa såg jag att där stod en jättesvart man intryckt i ett hörn. Faktiskt rätt obehagligt och den stora frågan. Finns det folk som faktiskt går in där för massage???  Ska ställa mig där imorgon och smygkolla vilka som går in i tältet :)

Värt att nämnas är att även jag vart påhoppad. Gapade högt där mitt på bargatan och alla som satt  och drack sina drinkar fick sig ett glatt skratt åt den stackars rödhåriga, rödnästa nippetippan som hoppade högt och gapade samtidigt. Nu var det inte clownen mannemunnen utan tre barbröstade vältränade brunbrända pojkar som hoppade omkring och sparrades och uppenbarligen lekte samma lek som Manne. En av dem dök opp mitt framför mig och sa
-Böh!

Jag bjuder på den, hellre fina gossar än en clown :)

Har nu insett att baren nedanför hotellet stänger vid fyra...ja inte för att vi var där men mer för att det låter som om vårt rum är placerat på bardisken. Ja, nu märkte ju inte jag någonting eftersom jag var trött och sov som en sessa men stackars väninnan har sovit lite smådåligt. Stackarn:)

Nu ska vi göra ett mulen gran canaria :)

Jakten på den försvunna solen

Vad gör man när himlen är grå och det är kallt??? Man trotsar :)

Jorå, vi gick och vi gick och vi gick. Maspalomas är stor. Jättestor. Men skulle vi nu trotsa vädret så skulle det trotsas ordentligt. På med bikinitopp, klänning o så gympadojor. Japp, gympadojor. Ja, jag vet, outfitten var inte alltför läcker men bland det bästa med denna ort att det liksom inte spelar nån roll. Jag får vara jag helt o hållet :)

Vi sökte oss ner mot vattnet och efter mycket om och men var det just där vi hamnade och eftersom vi är rätt kloka båda två tittade vi upp mot himlen och kollade var den var som blåast. Dit gick vi. Vi gick rätt länge och går man barfota i sand så blir det rätt påfrestande men vi gav aldrig upp. Ville inte solen till oss fick vi gå till den. Sakta men säkert började vi hitta varann, solen och vi.

Ja, vi passerade en och annan nudist på vägen men vi har ju varit med ett tag nu och vant oss även vid detta. När vi kände att solen värmde och en sanddyn var alldeles ensam och väntade på oss passade vi på att vila. Kan alla andra springa nakna kan väl en annan sola i bikinitopp och vanliga trosor...Mina var dock utochin också men det var förhoppningsvis ingen som var nära nog att se. Solen, värmen, ljudet från havet och tröttheten från att ha sovit dåligt då alla pensionärer partajat järnet inatt började sätta sina spår. Plötsligt sov jag. Rätt skönt att sova i solen och bara vara. När jag vaknade hade jag sand över hela mig men det gjorde absolut ingenting. Jag var ju varm. Däremot så när jag tittade till vänster så satt där en naken man. Både väninnan och jag gjorde samma reflektion, var det "utstirrad av ett ollon" som satt brevid även när vi var på fuerte??? Nja, jag vet inte och jag ville inte gärna titta så jag tittade till höger. En bit bort låg ett naket par och mellan dem och oss höll en kvinna på att bereda sig på filt och tog av varje plagg. Jag försökte mig på att titta framåt på vattnet, havet. Där stod en naken man på alla fyra och grävde upp sand åt sina två nakna damer då de låg i sanden och behövde bättre stöd under ryggen. Jag intog återigen magläge och tittade ner i sanden. Kändes bäst så.

Nu har jag absolut inga problem med alla dessa nakna kroppar, det är ju spännande också och det är väl mest det att man är orolig att man ska fastna med blicken. Man vill ju inte vara oförskämd men ibland är det svårt att titta åt ett annat håll. Det är en del rediga belgian blue som är ute och flanerar på stranden... Kommer väl inte vilja titta på en penis på flera veckor sen när jag kommer hem... Hahahaha aint gonna happen :)

Promenaden fram och tillbaka landade nog på en tre och en halv timma. Lite småtrötta vader och törstiga som få landade vi på vår mysiga ballis med frallor, tomater, ostar och salami. Å så litte litte Caipirinha och öl :) Solen är återigen borta och det är mulet men vi hittade solen en stund i allafall och kroppen är full i solglädje :) Mår som bra här.

Inte ens vädret ska kunna stoppa myset!

Vi trotsar och vi trotsar. Inte sjutton ska en frånvarande sol få vårt humör att dippa. Långt däruppe ovan molnen så finns den ju faktiskt och man får ju försöka vara sådär överpositiv och tänka att det är ju inte solen som gör semestern. Det är ju liksom sällskapet och ledigheten. Så ännu en gång. Härliga härliga semester.


Mysig frukost på balkongen. Ja, iklädd mysbrallor, t-shirt och tröja men ändå. Ledigt och inga tider att passa. Lyx! Väninnan min var så söt och passade opp på mig och fixade frukost med omelett, skivad salami, rödlök, tomat o så kaffe. Sen avrundade vi det hela med yoghurt…dessertyoghurt, finns det. För det var sött och med tanke på att jag just nu inte känner mig alltför söt så behöver jag mycket tillskott av sånt :)

För att trotsa extra så ska vi nu ta oss ut på en långpromenad och utforska byn och alla dess överaskande spännande gränder…

Departure

Herregud, vem kunde ana att vi idag skulle vara på väg??? Att boka mindre än ett dygn innan avfärd skapar också en viss förväntan och spänning...Gran Kanaria here we come...Älskar spontanitet :)

Vaknade trött satan i morse men det var det värt. Väninnan skulle hämtas upp kl 0530 och prick 0530 satt jag utanför hennes dörr och väntade. Insåg ganska snart att en toyota yaris är en väldigt liten bil om man behöver få in två resväskor men tack o lov för baksäte. Väskorna gick in och vi var på väg. Äntligen!

Helt otroligt, allt timade perfekt. Inga köer och väl på parkeringen så kom bussen o hämtade upp på en gång, så dörr till incheckning tog en timme. Sen var det det där med två virrpannor…Checka in, vars då??? Jo men nog efter ett tag hittade vi vår kö. Den stackars flickan vid incheckningsdisken. Ja, jag vill tro att det var en flicka eller var det en karl? Ingen aning, personen ifråga informerade om vilken gate vi skulle till men vi var båda för disträ för att lyssna… jaja vi fick kolla de stora tavlorna. F39, vi hade väl typ sju stycken före oss i kön men skulle självklart först ta oss igenom labyrinten av avspärrningsband för att slutligen få kolla igenom handbagage och gå igenom metalldetektorn. Vi klarade det båda två!

Väl inne tog vi dyrfika, det hör liksom till. I min värld så är det någe speciellt med flygplan, verkligen älskar flygplan. Kan ha att göra med den förväntan som man står inför eller så är det min Stig Helmer grej att jag bara bytt tågen mot flyg. Visst nu har inte jag några modellplan eller annat men jag gillar dem, de riktiga alltså. Hur som så sitter vi där och har det bra på fiket, jag har den äran att sitta vid fönstret när min väninna plötsligt hör mig sucka högt o välmående

- Ååååååhhh
- titta, den reser sig…

Min väninna tittar på mig och först då inser jag att jag talat ganska högt och att mitt uttalande lätt kunde misstolkas (ja om man nu är lite felfuntad som en annan vill säga). Vi skrattade ljudligt tills tårarna sprutade. Insåg sedan när vi stod vid gaten att jag missat köpa mina pocketböcker, jag menar, vi hade ju liksom haft fullt upp med fikat… Skit också, får hålla tillgodo med korsordstidningen som jag lyckats raffsa med…

Planet och våra platser vart kanon, rad 16 vid fönstret. Härligt. Vi tittade på ”safety omboard” filmen som vi båda sett ett par gånger förut där pappan fortfarande hade ett extremt käkparti och syrgasmaskerna såg supersuspekta ut. Vi kunde redan innan demon berätta om hur flytvästen skulle nyttjas och hur man skulle hoppa ut på rutchkanan. Även här skrattades det ljudligt från rad 16. Faktum är att vi kände oss lite som Majsan och Sivan från sällskapsresan fast utan alkoholintag.

-Pass Pesetas, Prit…
-Pommm in…
Typ den nivån…Vi fnissade som få. Ganska snart hade vi ett nytt uppslag på film för safety omboard och även en del förbättringsförslag på stolarna, vad sägs om tempurstolar som följer kroppen. Förstå vi kommer sitta som prinsar och prinsessor allihop. Ja detta ska vi fortsätta spåna på nu under resan och sedan ha någe konkret att komma med till Thomas Cooook när vi åker hem. Kan inte annat än bli succe.

Rad 16 kändes som en fantastisk rad när vi klev på planet. Väl framme så hade vi insett att de platserna var platserna som gud glömde. Vet inte om personalen på planet trott att vi skrattat åt dem tidigare men vid flertalet tillfällen missade de rad 16. Inte ens när jag satt med betalkortet framme och väninnan ropade
-Hallååå
-Hallååååå, så hörde de oss. Men icke. Kände oss rätt osynliga, ja ungefär som en vanlig kväll på krogen, ja eller på jobbet eller ja hemma också. Det var alltså inget som störde anmärkningsvärt mer än bristen på hudkrämen jag tänkt köpa men vi får väl andra platser på vägen tillbaka. Stackars satar som sitter på rad 16 säger jag bara.

Visst, när de väl stannade till så var de ju trevliga och rara, precis som vi :)

På väg ner passerade vi molnet utan slut…mmm en viss oro spred sig i kroppen. Lite dugg och avsaknad av sol kändes sådär men positiva som vi är så var vi vid gott mod. Det skulle bli bra det här.

Vi gick fram till vår ving-värd och hon sa att vår buss ännu inte kommit utan att vi fick ställa oss under klockan vid entren… Japp, sagt och gjort. Där stod vi. Under klockan. Inte fan ropade de upp vår buss…sen kan det ha varit så att vi var lite disträ även här och kanske missade men jag vill inte riktigt tro det… Hur som helst så gjorde ju väntan att vädret fick en chans att justera sig. Vi hoppades på det.

Efter ett tag var vi inte många kvar som väntade…Då kom en spansk kvinna och frågade vart vi skull. Hon följde med oss ut till en liten liten buss med endast två platser kvar. Frågade chauffören om han kunde åka förbi även vårt hotell o fick en nick till svar. Kändes lite sådär. Väl inne i bussen var det fullt sånär på de två platserna. En längst fram och en längst bak i soffan…Ja, vi skulle ju ha tid att prata med varann sen… Väninnan fick platsen längst fram brevid chauffören och jag platsen längst bak tillsammans med en familj. Jag tror herr Busschaufför gjorde allt för att nå personbästa. Han skulle fram fortast möjligt, vet inte vad som väntade honom efter arbetspasset men nog fasen var det någe bra. Vi passagerare satte rätt snabbt på oss våra bälten och höll oss krampaktigt i sätet framför. Väl framme drog nog alla en lättnads suck. Vi överlevde bussresan! Ja oss körde han till fel hotell först men fantastiska väninnan var så uppmärksam o informerade om misstaget. Så vi slutligen kom rätt… Eller rätt o rätt…

I receptionen möttes vi av en rar värdinna som gav oss nyckel o beskrivning till rummet. Vi gick bort till hissen och möttes av den minsta hissen jag någonsin sett. Med nöd och näppe fick vi in två väskor och oss två, Yarisen kändes plötsligt som en buss, med släp.

Plan fyra, kan inte annat än bli bra men när vi möts av utsikten så inser vi att. Oj. Till vänster på en balkong satt en kvinna med väldigt långa bara bröst och solade, på en annan stod en man med rumpa o snorre bar o hade det bra i solen. Tittade vi rakt fram så fanns stoooora reklambilder på en lättklädd karl och så lätt till höger så fanns en blinkande skylt med pil. Sexshop open…

-Oj.

Efter att ha gått en vända på stan och mötts av krogar vid namn Glory Hole o annat liknande, allt med en undertext ”mens bar” så har vi insett att vi har kommit till bögarnas mekka. Ja, inte för att jag har någe problem med det men det var väldigt väldigt påtagligt och då väldigt förståeligt varför vi passerade alla dessa karlar som höll i hand eller kom ut ifrån hotellet Gay resort. De och de rara pensionärerna. Herregud, de finns i överflöd överallt. Och skenet bedrar, den där lilla gulliga tanten och farbrorn blir så snart klockan blir midnatt blir de partykungar o drottningar hela bunten.

Väninnan och jag som eftersökte en lugn resa, gick på kvällen rätt skapligt i tid upp till hotellet. Ja, nog hade vi hunnit äta gott och ta en kaffedrink på en mens bar, tydligen var tjejer också välkomna. Det var ju rätt tur för annars hade nog balkongen varit vår vän hela semestern. Hur som helst gick vi upp till hotellet och drack en kopp te innan det var dags att sova men satan i gatan vilket liv. Från alla håll så dunkades det partymusik och glada tillrop. Pensionärer och gay kan festa ordentligt. Och länge. Vet inte när krogarna stängde och folket gått hem men det gör inget. Jag har semester och kan sova länge imorrn så de får parta bäst de vill.

Paddan

Jobbigt det där med kvinnligheten. Du vet när man egentligen är rätt tjejig på ytan och trivs rätt bra när man får bejaka det kvinnliga. Att få göra sig lite extra fin genom att tex måla sig, bära kläder som framhäver formerna, fixa iordning håret, välja de kläder som passar dagsformen och klackarna. Få bära ett par fina skor med klack. Jag vet att det är ytligt men jag trivs rätt bra när jag får göra mig fin och känna mig fin.

Känner att jag sunkat ihop lite vilket är rätt trist men å andra sidan så är jag väl medveten om det och det positiva i kråksången är ju att det är en rätt easyfix. Kunde ju varit värre liksom, kunde ju varit så att man gått upp i vikt och var otränad och det är ju jobbigare att fixa till. Men dra på trissor, där var vi ju också. Nog sjutton har fröken gått upp i vikt och är rätt otränad också. Jojo minsann :)
Shit pommes vilken pudding man kollar på i spegeln... Men jag trotsar, jag står ändå där framför spegeln och ser eländet men försöker ändå göra det bästa av situationen genoma att säga


-JAG ÄR FANTASTISK :)


Som idag. Rätt less när jag såg mig själv, mina nariga händer och trista naglar. Så enkelt ändå. Tog fram det där fina ljuslila nagellacket, metallic. Målade. Vips så kändes det så mycket bättre men ändå en liten liten detalj...handkrämen. Herregud en sån skillnad,vilken lyster, vilken lycka, vilken känsla. Visst jag mådde ju bra innan också och det var absolut inge synd om fröken röd men ändå. Sån liten effort och så mycket bättre. Fina färgranna naglar, tre minuters fix för lite extra glädje. Det var det defintitvt värt.
Bra dag idag med andra ord :)

nu natten, man ska bli fin av att sova har jag hört...är det för att man blundar kanske???