Pappas dag

Pappas dag idag. Min pappas. Den finaste pappa man kan tänka sig, för mig.

Det finns nog ingen med ett större hjärta eller någon som stöttar mig som han. I vått och i torrt, finns han alltid nära. Orkar lyssna på mig när jag maler och maler och försöker leda mig rätt. Jag vet att jag är envis, ett drag jag ärvt från just denne fantastiska pappa, så jag gör väl dessvärre sällan som han säger när han försöker leda mig rätt men jag lyssnar på honom. Ofta kommer jag på lite sent att han hade rätt.
Att jag inte lyssnar på råden just där och då utan ändå väljer min egen väg vill jag se som något positvt, jag menar då har han ju hjälpt mig att stundtals vara väldigt trygg i min själv och att våga välja mina egna vägar.

Jag vet att jag oroar honom ibland, fast ganska sällan vill jag tro. Han försöker få mig att inse att jag är lika viktig som alla andra och det vet jag att jag är men samtidigt är det oftast lättare att finnas för någon annan än att ta tag i sina egna issues. Men jag jobbar på det, finaste pappa . På måndag så ska jag ordentligt påbörja Anna-resan :)
Jag har gjort övningen förut, egotid och sedan skriva upp känslan. Varje dag ska jag göra något bara för mig, det kan vara litet som att ge mig 20 minuter på spikmattan eller en promenad eller så kan det vara någonting större såsom att åka och få massage eller gå ut och äta. Tanken är att det ska vara någonting som ger mig energi. Så du ser, du når fram, även om det ibland tar lite tid :)

Det bästa med min pappa är kärleken, villkorslös kärlek. Där finns alltid famnen öppen med en värmande eller tröstande kram. En kram som skänker samma trygghet nu som för 39 år sedan. Behöver jag hjälp så får jag alltid tillbaka
-det försöker vi ordna till
Alltid, alltid positiv och glad. Den klokaste, finaste jag vet.

Kanske därför jag fortfarande är ensam, för att jag tror att jag ska hitta någon karl med hans egenskaper. Fast det vet jag ju, då kommer jag söka förgäves, det finns ju bara en som han. Jag vet att han gett mig råd där också och jag har lyssnat och endera dan kanske jag tror han har rätt också ;)

Det är det som är så härligt med pappa och mig är våra diskussioner. Vi kan tycka så olika eller diskutera trams högt eller lågt länge utan att bli arga på varann. Respekten för varandras åsikter finns där även om jag tror vi båda två tänker när vi diskuterat färdigt utan att egentligen komma någonstans att
-jaja, han/hon kommer snart förstå att jag hade rätt :)

Sist jag var hemma på middag satt vi och diskuterade, livligt och bestämt men glatt. Båda två med glittriga leende ögon. Diskussionen handlade om hur många av jordens befolkning som var läskunniga??? När vi slutat diskussionen var jag som övertygad om att han tänkt tokigt :)

Eller så sitter vi bara tysta, även om det är ytterst ytters sällan. Det sociala utåtriktade är något vi begåvats med alla tre, på både gott och ont.

Du är bäst pappa, kan bara minnas ett tillfälle när jag ville byta ut dig och det var när jag önskade att John Travolta var min pappa. Jag tror dock att jag växte ifrån det rätt fort :)

Tycker som om dig, finaste underbaraste pappa! Lyckliga jag som har en sån som du.
En stor farsdags kram från mig till dig idag.

Så mycket bättre…

Har haft en rätt lugn och skön dag, såsom så många andra dagar i mitt liv. Legat i soffan och degat, pratat i telefon, fikat, tittat på barnens hockey. En enkel dag i mitt enkla men väldigt trygga skyddade liv.

Så fastnade jag framför tv’n och programmet ”så mycket bättre”. Fastnade för en man som jag knappt känner till, med en musikstil som egentligen inte tilltalar mig nämnvärt, men så när han pratar så blir han till en så varm och genuin person. Samtidigt som hård o tuff. En person som tagit sig igenom så många svårigheter, gjort många, i min värld, knasiga val men står för dem och står där stolt för den han idag är. Och jag håller med, det ska han vara.

Hans ord berör. Jag börjar gråta redan innan någon av artisterna ens hunnit börja sjunga. Sen är det liksom igång. Tårar, tankar. Fantastiska starka texter. Det snurrar ordentligt. Jag har säkert inte ens upplevt hälften av hans fruktansvärda upplevelser vilket jag är otroligt tacksam för. Men visst, visst har vi alla upplevelser och sorger i bagaget som format och formar oss till de personer vi är idag.

För min del landande programmet nog mest i saknad. Det är väl mest där jag kan känna igen mig lite. Maktlöshet när man inte kan göra något. Ilskan att inte kunna backa bandet. Saknaden av någon man ännu inte var redo att ta farväl av. Tacksamheten för historien och alla de minnen man skapat och samtidigt en oändlig tacksamhet för idag, för att jag får uppleva och vara här och nu.

Lill Lindfors och Tityo gjorde de mest vackra tolkningar av denne mans raplåtar jag någonsin hört. Nu har jag i och för sig aldrig hört varken låtarna eller någon annan tolkning av dem tidigare men ändå. Fantastiskt, vilken inlevelse. Berörande. Jag sitter fortfarande full i tankar, tankar kring historien och det som varit. Tacksam.

Otroligt att man kan bli så tacksam för ett program som skapar så mycket tårar och saknad och framför allt lockar fram så många minnen.

Tack Ken Ring.

Kan själv

Gick över förväntan idag. Fasen, jag kan det här med bussar o tåg nu! Ja, nästan iallefalla. Var lite nervös när jag skulle av bussen och gick väl av två hållplatser innan. Inte så himla lätt och veta hur många eller hur nära hållplatserna är. Nåväl, en skön morgonpromenad fick jag iallefall :) Har väl aldrig varit på jobbet så tidigt som denna vecka. Inget ont som inte för någe gott med sig. Visst, det var väl länge sen jag var så trött som nu men ändå.

Fantastiska verkstan ringde och berättade att den fina lilla söta goa rara bilen var klar nu. Äntligen. Som jag har längtat. Dessvärre hann jag inte förbi idag men får försöka ta mig dit imorgon. Kanske är det jag som fått mersmak av resandet och vill avvakta med bilen så jag får fortsätta åka buss och tåg ett tag. Eller så var det bara tidsbrist och jag kommer ta första bästa tillfälle att hämta bilen imorgon. Känns mest troligt faktiskt...
Kom ifrån jobbet lite småsent idag, missade bussen rätt precist men vad gör väl det när jag liksom hamnade på rätt hållplats direkt och det gick ingen nöd på mig. Polarn i luren och bara ett par minuter bort så kom nästa buss. Hade önskat att det var sommar bara.

Hela jag frös och fingrarna vart sådär härligt vita. Snudd på oanvändbara. Tills, tills det var dags att åka tåg sista biten och jag gick in i tåget glad ihågen. Fick en sittplats vilket inte alltid är en självklarhet i rusningstid. Så stängs dörrarna o belysningen släcks.
Döm om min förvåning när hela vagnen åkte helt svart. Ja, det var ju dessutom mörkt ute också. Tog av mina svarta vantar och fick nyttja fingertopparna till och lysa upp vagnen.

Kände mig som en hjälte tills jag insåg att belysningen i vagnen var alla dessa mobiltelefoner som folk fipplade med, sen envisades kvinnan mitt emot med att sitta med halvöppen mun och väldigt vita tänder. Bländande :) Hur som så kom fröken hem utan problems.

Slutet gott allting gott :)

Så typiskt när man får fel info ;)

Hur svårt ska det vara?
Gick in på sl.se och reseplaneraren. Eftersom jag nu lever ett par dar bilfritt så får man ju prova det nya livet med det fantastiskt fina blå busskortet i fickan. Fick en grymt bra beskrivning på hur jag skulle ta mig hem från jobbet med kommunala medel. Promenad, tunnelbana, buss buss. Ganska många byten så jag skrev upp på en lapp, allt för att inte misslyckas.
Tog en härligt uppfriskande promenad till tunnelbanan, äsch, vem lurar jag. Det var svinkallt och jag var tvungen och öka på stegen för o hinna fram och hålla mig varm. Väl på tunnelbanan gick det rätt bra, hittade till och med rätt buss. Tills busschauffören säger
-Det är slutstation
Tittar upp, inser att bussen är tom. Han säger igen
-Det är slutstation..

Det händer fasen ingen annan en mig. Varje gång!!! Bussen hade stannat i Norsborg. Norsborg av alla ställen, inte direkt så man kan gå hem och inte direkt så jag hittar där. Gick runt till varenda ställe där det kunde tänkas finnas en passande busshållplats. Läskigt var det också, det är mörkt på kvällarna nu.När jag väl hittade en buss så var det typ på samma ställe där jag gått av. Hade kunnat stå still istället för att irra runt som en fåntratt. Visst, gick och köpte en chokladkaka. Tyckte jag var värd det som jag slitit. Är det det som kallas för att tröstäta???

Två timmar senare var jag hemma. Det blir inte alltid som fröken Anna tänkt sig men å andra sidan så fick jag lära mig hitta lite bättre och hann längta hem jäkligt mycket :) Ser fram emot morgondagens runda. Borde ju inte kunna bli längre.

Måste varit fel på resebeskrivningen....

dumma dumma dumma bil

Suck.
Kommunalt. Tåg. Buss...
Jag bävar inför morgondagen men jag har gjort det. Fröken har gått och köpt ett trettiodagarskort. Allt för att kunna ta mig till jobbet då min lilla dumma bil valt att bråka med mig. Det började i onsdags när jag glad ihågen gick från jobbet. Gick fram till min lilla sötnos till bil i garaget och vred om nyckel och tryckte ner kopplingen. Herregud så den skrek!!! Tog bort foten från kopplingen och bilen slutade gnälla. Puls. Hög puls, hatar när det inte fungerar som det ska, särskilt som jag inte kan någe om de där fyrhjuliga sakerna. Där och då gick bilen från och vara den där lilla sötnos bilen till dumma bilen.

Ringde en verkstadskille som kan allt om de där sakerna. Perfekt att de finns.Tryckte ner kopplingen och han skrattade och sa att det var ett sånt dära "urtrampningslager.

- det blir ju så med gamla bilar Anna
- vaddå gammal, den e ju typ ny
- nääää den e ju gammal
- de e ju en noll åtta, skärp dig
- mmm jag säger ju de, gammal...

Visst, jag vill ju tro att det var med glimt i ögat, eller det vet jag att det var. För så ny är den ju inte men den är ju inte gammal heller. Allt e relativt. Så är det ju. Jag vill se mig själv som ung också men inser ganska snart, att mitt bäst före var för ett tag sen och nu går det sakta utför. Stackars bil, vi går samma öde till mötes. Mycket omvårdnad och reparation krävs nu o framöver :)

Idag åkte jag iväg med bilen till verkstan. Herregud vilken puls, nästintill tårfyllda ögon. Var såååå nervös att bilen skulle rasa på vägen, att det skulle hända något så jag skulle bli stående. Rätt fånigt egentligen, vad skulle hända??? I värsta fall kunde man väl bara ringt en bärgare. Istället stod mina hjältar längs vägen och såg till att det gick bra. Storebror med familj var med nästan hela vägen, strax bakom i sin bil. Lyckligt lyckligt lottade jag som har dem :)

Resan till verkstan gick finfint, bilen är på plats, nyckeln inlämnad. Såå skönt. Har ändå en förhoppning om att de bara lyfter upp bilen och ser en liten skruv som är lite så smålös, skruvar dit den och sen kanske blåser bort lite grus från urtrampningslagret så vart det så fixat o klart. Antagligen inte men man kan ju få hoppas. Känns bäst så.
Tills den är hemma igen så får det bli bussen, tåget och ståplats tillsammans med halva stockholm. Men visst, det kunde vart värre. Det kunde ju varit nån typ av strejk o jag hade varit tvungen att cykla ett gäng mil i kyla o blåst :)