Hemresa, vemod, glädje och rik på insikter

Splittrad. En stor del av mig är klar här medan en annan del vill stanna o fly vardag ett tag till. Njuta av solens varma strålar mot huden, gå längs havet, möten med nya människor, skratta vid poolen med främlingar, läsa, lyssna. Bara bara vara. Vardagen är härlig den också. Bara tanken på pojkarna, mina pojkar gör mig varm. Familjen, vännerna, jobbet, mitt hem o min bil :) Finns mycket som är bra o att längta till hemma också men samtidigt tillkommer kraven o alla måsten. Ska försöka behålla min semesterkänsla så länge som möjligt. Försöka byta ut alla jag måste till jag vill. Alla krav till sånt jag faktiskt vill göra. För det är ju så, egentligen.
Bussen hämtar snart upp mig från hotellet. Väskan är strax helt packad. Å här sitter jag på balkongen i sarong o utslaget hår o bara myser. Fast tudelat. Glad fast ändå lite vemodig. Himlen är molnig, vilket den inte varit tidigare men det är skönt, behagligt. Solen värmer igenom ändå å ibland lyckas den ta sig igenom o värmer hela mig. Jag tankar så mycket D jag kan :) Vill ta in så många intryck som möjligt att bära med mig till nästa gång. Fast då ska pojkarna med :)

Såhär med facit i hand så har resan på egen hand gett mig rätt mycket. Jag vågade, jag gick utanför min lila trygghetszon o vågade. Lite så stolt faktiskt. Förstår egentligen inte vad jag oroade mig för. Jag menar, jag trivs rätt bra i mitt sällskap o med nya bekantskaper från resan så verkar det som även fler gör det. Trodde nog jag skulle sitta ensam men insåg rätt snart att det väljer jag helt själv. Så jag var ensam o njöt till en början eftersom det var precis det jag behövde. Just då. Sen har jag en rätt så utpräglad social ådra o behövde nog få umgås. Det krävdes ingen större ansträngning för att sedan ha några nya bekantskaper att prata med o gå ut o äta med. Bara det, våga gå ut o äta med främlingar i ett annat land. Nöjd. Vågade det med:) Å det är väl just det. Nu när jag vågat släppa o känner att det finns så mycket kvar att göra för att kliva med ena foten utanför min trygga box så ska jag hem. Nåväl, underbart är ibland kort o våga kan jag fortsätta med hemma o där väntar ju en varm vår, försommar o återigen semester. Finns med andra ord egentligen ingenting att behöva känna sig kluven till mer än att lämna. För även om jag mår gott här vet jag att jag inte kommer åka tillbaka, inte just hit iallafall. Men det är ett minne att bära med. Mitt minne, att plocka fram närhelst jag vill eller behöver.

Tack, tack fina ego-semester. Jag behövde nog just dig.

Rekord idag, 32 grader...

Att man semestrar så olika. Sprang imorse med. Rätt stolt över mig själv faktiskt. Trots missödet med tightsen ut o in. Vilket jag märkte lite försent. När jag redan hälsat på folk å gått igenom lobbyn. Nåväl, jag är inte den sin är den. Jag bjöd på den:) Det gick tungt att springa. Det var hett idag trots rätt tidig morgon. Klart sa att vi skulle landa på dryga trettio grader...Det märktes.

Väl tillbaka la jag mig vid poolen. Jag hade då redan lagt märke till några av de nya gästerna. De lät o hade sig. Försökte koncentrera mig på min ljudbok men det gick som inte. En av de nya resenärerna stod en bit i från o gapade på sin kompis som stod på balkongen ett par våningar upp. Som om det inte räckte att han gapade så gick han ner lite på knä. Ja så gott han kunde med tanke på hur full han var. Sen ställer han sig fortfarande med böjda knän o framåtlutad o drar ner shortsen. Hela rökan blottades för alla oss vid poolen, barnfamiljer, pensionärer, stig-Helmers o nippetippor. Självklart sållas jag till nippetipporna :) Den fulla resenären skulle moona, till sin kompis. Hur fasen moonar man uppåt. Han blev dagens följetång för rätt många. Inte en positiv sån utan mer tragisk. För min del obehaglig. Avskyr när jag inte har koll eller måste ha koll. Honom ville jag ha koll på så jag hade honom en bit ifrån. Han gapade o härjade. Ögonen var halvöppna o han parerade på tå när han försökte gå. Fick inte beställa av personalen men det lyckades polarna ordna. Blev aggressiv o höjde rösten än mer men var lugn när han sov. Kan undra lite varför man inte från hotellets sida avlägsnade honom från poolområdet. Han om nåt måste ju varit en risk. Nåväl, bortsett från honom njöt jag i fulla drag. Hettan var enorm, visste stundtals inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Drack vatten som aldrig förr. Gick upp på rummet för svalka o för att komma undan solen en stund. Blev som yrslig av värmen men ändå var det helt fantastiskt. Vilken lycka att få vara iväg. Styra min tid. Äta det jag vill. Ligga på soffan så länge jag vill. Ingen hänsyn till nån annan än mig. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt liv hemma också med alla krav o måsten o jag styr delvis min tid där också men det är lyxigt med en paus. Å den pausen njuter jag av denna vecka:)

På kvällen, efter att ha legat på soffan o bara varit en stund kändes det som om jag borde ut. Klädde mig i min vita klänning o gick ut o mötte kvällen. Solen var på väg ner o det var alldeles ljumt i luften. Så vackert. Mötte många finklädda par o familjer o en o annan som sprang. Gick ner mot havet o gick längs strandpromenaden. Kan inte se mig mätt på havet.
Såg staden på håll o alla dessa ljud o ljus o så havet till det. Så man blir religös på kuppen. En sån kväll:)

Ett leende föder ett nytt

Gick upp tidigt. Hade ont i kroppen så skulle inte springa idag. Satte mig i sockor o en lång t-shirt på balkongen som fortfarande låg i skugga då solen ännu inte nått fram. Det var svalt där jag satt o drack mitt morgonkaffe o åt min smörgås. Och tyst, bara fåglar som kvittrade o knastret från paprikan på smörgåsen.

Smörjde in mig. Förstår inte hur man kan bränna sig med sf 50 i ansiktet. Nåväl nåt ska man väl vara bäst på ;) Såg hur ögonen fortfarande var svullna efter gårdagskvällens sorgliga men fina film. Hade gråtit som aldrig förr, fulgråten på riktigt. Speglade mig efter fulgråten igår o förstod plötsligt varför jag är singel. Herregud. Tack o lov att det inte är så ofta man behöver visa sig så...

Satte sedan lurar i öronen o på med min ljudbok, sen gick jag. Hela vägen bort till den ljusa stranden. Solen fortfarande gömd bakom molnen. Kände mig rätt glad hela vägen, när man liksom ler med hela kroppen. Ganska härligt vad den känslan gör med de man möter. Jag möttes av leenden, flera stycken, både kvinnor o män o kände då hur jag fylldes än mer av lyckokänslor. Inser att jag nog behövde denna resa mer än jag förstod innan.

Väl framme på stranden som fortsatt var rätt öde, la jag mig på strandkanten närmast klipporna. Dit där solen når först. Gick genom den mjuka sanden o kände för första gången sanden mellan tårna. Så härligt. Gick vidare ner mot den hårda packade sanden, som packats av havet o fortfarande var kall. Där vid kanten mot klipporna la jag min sarong. Tunn sarong för att kunna känna underlaget mot kroppen. Hård kall packad sand mot ryggen, samtidigt som solen värmde mitt ansikte. Ljuden från havet, spanskan o nåt barn som grät o nåt som skrattade. Mysigt, å jag väljer själv hur länge jag vill stanna just här.

Att man får må såhär. Lycka, det önskar jag alla <3 p="">

När absolut ingenting till o med blir händelserikt...

En annorlunda kväll. Gick o la mig i godan ro o möttes av tystnaden o mörkret. Så skönt, kände hur hela kroppen slappnade av o var sådär riktigt trött. Ja, för en kort stund. Sen började dunket från ovan, rätt så rytmiskt. Helt övertygade att grannarna ovan somnade nöjda o nyvaggade. Själv fick jag hånfullt somna ovaggad :)

Vaknade tidigt. Blir som så när man inte slarvar halva kvällarna utan går o lägger sig tidigt o kollar Netflix. Mysigt värre :) Tog en löptur innan frukost även idag. Solen höll på att stiga opp, så det var fortfarande svalt i luften, eller lagom varmt. Sprang en del men lyckades pausa med o gå både en o annan gång. Rätt många gånger till o med. Skyller på en ömmande höft. Säkert en löpskada :D

Väl tillbaka la jag mig vid poolen för att läsa ut boken. Helt fantastiskt hur man kan bli så uppslukad av en bok. Så fin bok. Kärleksfull, sorgesam o vacker. Å jag har bölat o torkat tårar. Tack o lov lyckades jag hålla tillbaka fulgråten till försiktiga fintårar. Såna där som trillar sakta längs kinderna utan att man hinner bli sådär grissnorig o svullen om ögona. Fingråtit. Det gillar jag.

Hade precis läst ut boken och var lite så full i känslor i hela kroppen. Bra känslor. När en liten pojk ropar till din papps att han behöver bajsa.

Det i sig är väl ingen fara. Bra att han säger till, den lille pojken. Det som förvånar är hur pappan då plockar fram pottan o ber pojken sätta sig. 25 meter ifrån oss finns två toaletter. Att användas av just oss gäster när det pockar på.

Annorlunda o vi löser självklart våra problem på olika sätt o det får man väl typ ha respekt för. Tack o lov att det inte var mamsen eller pappsen som behövde göra nr två... Nåväl barn är som barn är o det är väl charmigt. Så efter en liten stund  gormar den lille pojken över hela poolområdet,
-ja e klaaaaaar!!! Å mamman kom till undsättning.
Blir ändå lite förvånad. Vem tar med sig en potta??? Till poolen? Å vem vill brumma med publik?

Samma mamma som sedan ville ge oss tjockisar lite dåligt samvete o la sig på en gräsplätt för att göra plankan. Inte nog med det, sen la hon sig på sidan så sidomusklerna fick jobba. Ja å sjävklart andra sidan så det inte blev ojämnt. Innan hon började om med plankan igen o fortsatte så. Tills dagens hjälte dök opp. Hennes man.
-helt allvarligt, måste du göra det där just nu???
Varpå hon slutade o vi tjockisar släppte ut våra magar o släppte vårt dåliga samvete igen. Fixar plankan sen. På rummet. Kanske. Om inte händerna är för oljiga :D

Kriget mot duvan

Världens vackraste morgon. Lagom svalt ute o solen höll på att stiga opp. Eftersom jag nu har gått med i en löpargrupp så anser jag mig själv vara en typ atlet eller titulerar mig numer som löperska.

Så som så många andra löperskor så var min första tanke, ut o springa. På med träningskläderna som jag som löperska självklart packat ner o sedan ut. Mötte många löperskor på vägen o märkligt nog lät det inte lika mycket om dem o deras ansikten såg inte lika ansträngda ut. De var väl inte lika vältränade eller så. Måste vara så...typ :)

Vilken runda. Ja, jag pausade massor o tog kort på vackra vyer. Eller hämtade andan. Sånt kuperat landskap, backe upp o backe ner vid havet samtidigt som solen gick opp. Obetalbart. Måste nästan ut imorrn igen. Å det ska jag ju, löperska som jag är. Mördartrappor...räknade på vägen tillbaka, när det var uppför. 181 steg. Kommer ha riktiga Belgian bluelår när jag kommer hem.

Väl på hotellet igen fixade jag frukost o har nu insett att jag har sol från halv nio till fem, som en arbetsdag typ :) Satt där o myste o lyssnade på musik. Kaffe smakar väl aldrig så gott som i solen. Till o med Nescafé... Å grönsakerna, finns inget som smakar som solvarma grönsaker utomlands. Kände mig rätt rik, där jag satt på min ballis o njöt. När hela kroppen ler inombords. När alla krav o måsten är som bortblåsta o musiken, ljuden från lekande barn, trafiken utanför, den vackra vyn o dofterna bara fyller en av glädje. Då. Då säger det SPLATSCH precis brevid. Känslan var som bortblåst o jag tittade upp o undrade vad grannarna lyckats med. Såg ingen förutom den där nöjda duvan som blängde på mig o sedan på sin splatsch som om den var sur för att den missade mig med 15 cm. Nåväl, han o hans kompisar har några dagar till på sig...

Okej, han vann det lilla duvarslet. Kom precis ut från badrummet o hör hur det flaxar i köket. Modig som få o till alla som såg in i rummets stora glädje jagade jag viftade på håll ut det lilla snusket. Motvilligt lämnade han. Jag trodde jag vann men nog fasen hade det lilla äckliga duvärslet lämnat en present efter sig... Så vart man brumsanerare på semestern oxå...

Min ego-resa

Märkligt nog inte särskilt nervös. Det var ju liksom första gången jag skulle ut o fara helt själv. Kanske var det just det. Känslan av att det bara var jag, att inte ta ansvar för någon annan, att någon ska komma bort, skada sig eller någon annans förväntan. Mitt stora aber var och är nog ensamheten. Att inte ha någon att prata med.
Nemas problemas. Väl på planet hamnade jag med ett pensionärspar där mannen var extremt trött o jag såg min chans :) Stackars tanten vet nu hela min livshistoria å andra sidan så fick jag även hennes, plus restips där Aruba med Ving tydligen var en favorit. Med tanke på att hon varit där tre gånger o nu ville en fjärde så måste det ju vara någe alldeles extra.
När jag nämnde för henne att jag var lite nervös för att resa själv just för den sociala biten o ensamheten så sa hon
- vet du, jag har svårt att se det som ett problem. Du verkar vara väldigt social...
Jag väljer o tolka det som någe snällt o bra. Nåväl sex timmar senare hade jag nog pratat sönder hennes små öron med en å annan sovpaus. Ja, från min sida å säkerligen just när hon pratade ;)
Vi tackade båda två för en trevlig flygresa o önskade varandra en trevlig semester.

Sen kom bussresan å det är väl så att man väntar med det bästa till sist :) Min lägenhet var fin o fräsch o ballisen såå grymt stor och med sol. Satt där o landade lite. Njöt. Tog in nya intryck o valde sen affären på hotellet för att få fira in lite.
Satt o drack en breezer i solen med bara musiken o duvorna som sällskap. Ja, å solen :) Tog inte lång stund innan jag blev rastlös o la mig vid poolen. Rätt mysigt. Varmt o jag verkligen älskar doften av solvarm hud. Läste en stund, "den röda adressboken". Insåg ganska snart att det var en Anna-bok. När alla andra började lämna poolområdet rättade jag in mig i ledet o lämnade jag med. Vågade mig nerför den branta backen o alla vägar ner mot havet o strandpromenaden. Med tanke på mitt lokalsinne så var detta en bedrift. Jag menar, jag skulle ju tillbaka oxå... Svettigt värre men härligt o tillbaka hittade jag. Shit va jag kan.
Lagom tillbaka lagade jag middag o åt på rummet. Inte särskilt gott men  skönt. Alla intryck hade gjort mig trött o jag somnade rätt tidigt. Allt för att kunna njuta lite extra imorrn :)

Varför dessa otyg?

Kom på mig själv att nynna nationalsången när jag handlade på vägen hem. En vacker sång men att den kom just nu. Märkligt. Eller?

Terror - attentat??? Så nära...Här?
Vad är det egentligen som händer i vårt annars så vackra o trygga Sverige. Får en sån känsla av oro i bröstet och då var jag inte ens inne i stan när det hände. Inte då men tidigare på dagen. Tänk om... Paniken när man inte får tag på de nära. Känslan när telefonen sprakar eller bara ger felton. Så sårbart. De är så nära men ändå så långt borta. Glädjen när man till sist når varandra igen o sen får omfamna sina nära.

Så sorgesamt för alla som var där och fick uppleva. Uppleva det som ingen av oss vill eller borde behöva uppleva. Tanken på de som saknar någon eller försöker trösta någon som är otröstlig.  De som för all framtid kommer bära med sig en rädsla o kanske samtidigt känna en enorm tacksamhet. För att det gick bra, för dem. De som i detta nu kämpar o de som blir omplåstrade. Dem tänker jag på och klumpen i bröstet växer sig större.

Försöker se något positivt i eländet. Det är svårt för man är arg, frustrerad o man står handfallen utan att kunna bidra eller hjälpa. Då slår det mig. I kris är vi enade. I kris så står vi upp för varann. För både nära, vänner o främlingar. Vi hjälper varandra att söka skydd, vi varnar för fara, vi vårdar de som farit illa, vi tar hand om o vi tröstar.
Känslan när man på sociala medier får se att familjer är samlade igen, på väg hem eller folk som erbjuder en ledig plats i bilen. Företag som öppnar upp för barnen att få komma in för frukt o dricka, eller de som åker ut o skjutsar, enbart för att få hjälpa till att ena familjer. Då är jag stolt. För när vi vill så har vi en grym gemenskap o grundkärlek till varandra.
Fortsätter vi så kanske vi lyckas mota bort det onda.
Barnsligt kanske men önskan o förhoppning.

Tänder ett ljus ikväll för en trygg framtid.

Kram