tisdag 4 december 2012

Om alla hjälper lite

Juuuulen är häääär….med nån dansbandsnisse ljuder i högtalarna. Det är bäckmörkt ute, snön faller och kylan blir så påtaglig när man står och tittar ut och närmar sig elementen som nästan kokar. Ljusstakar lyser upp fönstren och första adventsljuset är tänt. Första julrosorna är inköpta och gör köket extra julfint. Planer finns på att baka både lussekatter och pepparkakor rätt snart. Måste göra en plan för vad jag vill fixa för gott inför jul och planera alla julklappsinköp.

Jag brukar inte vara den där uppstressade inför julen, ja inte nu längre i alla fall när jag inte längre är värdinna för julfirandet. Nu får jag vara gäst och bara vara hon som hjälper till, vilket känns ganska lagom just nu. Julen är bland det bästa jag vet, hela jag fylls av glädje och förväntan. Ja inte för att tomten ska komma eller att jag ska få julklappar utan mer allt det andra, det runt omkring. Familjen, maten, dofterna, ljusen, Kalle Anka. Hela hela kittet och så självklart glittret i mina barns ögon.

Men så när jag tar det ett steg till och tänker på att det finns en värld utanför min lilla bubbla. En värld som inte alls är lika varm, mysig och förstående som min. När jag tänker på de som inte har någon att fira med, de som hamnat tokigt i livet på ett eller annat vis, de som inte har någonstans att sova. Då känns det som att jag gör för lite, jag skulle så gärna vilja hjälpa men hur?

I helgen skulle vi fira advent med släkten. Mysigt, gott och härligt sällskap. Innan vi for skulle vi handla med oss någonting. En blomma, choklad eller något sånt som man brukar ha med sig när man åker bort men så såg jag mannen utanför Lindex. En rakryggad man som sökte ögonkontakt med förbipasserande. Inte var där många som stannade men han fortsatte. Min tanke vart. Självklart, så ska jag göra :)

När hans blick så mötte min frågade han
- Situation Stockholm?
Jag såg på honom och sa
-Ja tack, men jag har några ärenden först så jag kommer tillbaka.

Han nickade till svar. När jag efter en timme kom tillbaka tittade han på mig
-Jag sa ju att jag skulle komma tillbaka, sa jag med ett leende

Han log tillbaka och förklarade att det var många som använde just den frasen och sedan inte kom tillbaka. Inte i spydig ton och inte argt eller besviket utan mer ett konstaterande. Vi pratade en kort stund och jag såg glädjen i hans ansikte. Någon som stannade, någon som handlade och någon som dessutom pratade en stund.

När jag gick sa han återigen med ett leende och ärliga ögon
-Tack. Ha en riktigt fin jul.
-Tack, jag får önska dig detsamma.

Och jag är rätt säker på att min jul kommer bli fin och jag hoppas verkligen att även hans jul blir en fin och mysig jul, att även han har någon att få fira med, att även han får äta sig proppmätt och somna varmt och lycklig med ett leende på läpparna.

Det tråkiga är att han bara är en bland många som har det lite svårt och då är han ändå en bit på väg åt rätt håll.

Jag tror som så, att om vi alla försöker hjälpa lite grann så mår vi rätt gott i själen och förhoppningsvis har vi även underlättat livet eller dagen lite lite grann för någon annan.

Tidningen jag köpte gav jag till pappsen och Inger i adventspresent och jag hoppas och tror att även deras hjärtan värmdes. Blommor och choklad, ja det fick de ändå.

En liten liten kram

Rätt nöjd med mitt liv som singel egentligen. Rätt skönt att veta att jag kan göra precis vad jag vill, hur jag vill med vem jag vill och när jag vill. Fantastiskt.
För att dra ett exempel. Min helg, den vart en sån enkel en, jag kunde liksom välja att starta lördagen med den nya spännande boken jag fått låna och sen sträckläsa för att sedan läsa ut den på söndagen. Och nej, det var inte en bok med stora bokstäver och bilder, utan en sån riktig, en sån låååång tjock bok med små och många bokstäver.

Det är en lyx att kunna välja själv vad jag vill lägga tid på utan att någon slänger blickar på hon den dära, läs mig..., som man ändå inte får kontakt med eftersom hon är helt uppslukad av han den där Mr Grey, mmm han i boken. Fast mr Grey måste jag skriva om en annan kväll, han är liksom ett kapitel för sig.
Men ändå, min helg var rätt skön ändå, även om jag valde att inte umgås. Ja, så mycket iallefall. Nog hann jag åka förbi både storebror, träffa vänner och sen fira advent hos pappsen också men ändå. Lite lagom, med mina ögon mätt i alla fall och nu är jag rätt medveten om att min stackars personlighet älskar att ha folk ikring mig så det är väl det som spökar just nu kanske.

Jag stormtrivs som sagt i mitt liv som singel och ensam men ändå så kan kroppen och jag ibland skrika efter sällskap eller nån som ska tycka sådär extra mycket om just mig och bli sådär lycklig av lilla jag och sen känslan att få känna, att få tycka om såååå mycket tillbaka. Lycka. Fast nä, det är kanske inte just det jag vill ha idag. Just idag var jag bara i ett skrikande behov av en kram. Vad göra åt saken liksom??? Lycklig? Jajemen. För jag är nöjd. Egentligen. Men bara en liten liten kram hade kunnat kännas rätt bra precis i detta nu. En varm famn som håller om utan att släppa, en hals och ett bröst att borra sig in i och bara få vara och somna tätt och tryggt. Japp, det behövde jag idag men det funkar att krama kudden också. Funderar på att skaffa en sån tempurkudde, kanske funkar rätt bra med tanke på att de liksom formar sig lite…

måndag 12 november 2012

Frustration...

Aaaaarghhhh, äh försökte få till ett sånt där frustrationsljud, hur nu ett sånt låter. Vi har väl alla egna och de låter nog rätt olika beroende på vilket humör man är på eller vilken typ av frustration.

Så märkligt. Hela jag är liksom fylld av lycka. Eller hela och hela men en stor del av mig men så finns där en sån där grym frustration, som jag liksom inte råder bot på, som jag liksom inte fullt ut själv kan styra. What to do???
Jag har fått höra förut att jag är så himla ivrig och att jag ibland kan ha lite svårt att vänta på saker och ting men det är väl egentligen bra. Å andra sidan så kan man ju missa bra saker som är på väg, i sin egen iver att få vara där man vill.

Landa, stanna upp, ladda, reflektera. Såna där grymt bra ord och jag är jättebra på att lära ut och förmå vänner eller medarbetare att kanske ibland stanna upp och tänka till. Men inga regler utan undantag och jag tycks vara undantaget för inget av det där är ju jag även om jag vill…
Jag menar, jag är ju liksom hon som blir nervös och funderar kring om jag verkligen har några vänner eller om jag kanske är typ en eremit eller ensammast i världen om jag faktiskt inser att jag inte har något att göra, att soffan kanske blir mitt enda sällskap en kväll. En kväll. Man hör ju. Vad är problemet. Jopp, jag tror att jag vet vad det handlar om och det handlar nog mest om att fröken måste stanna upp lite. Landa och kanske ladda om batterierna och sedan reflektera över det som varit, vad jag åstadkommit och vad jag vill.
Låter jättesunt men jag vill ju liksom bara gasa, köra gärnet. Jag vill, jag kan, jag ska… men inte nu, för nu är det dags för sussaluss som bästa Åsa brukar säga :)

torsdag 8 november 2012

som ett barn kvällen innan julafton

Skulle precis till och hoppa ner i säng när jag kände en viss nervositet. En sån bra nervositet när det mest bubblar och hela kroppen liksom ler. Jag har bott i min lägenhet i snart fyra år men först idag ska jag sova min första natt i mitt nya rum :)

Ja, det är långt ifrån klart men ändå. Fina vita väggar som väninnan min och jag målat, nytt fint golv som min goa pappa lagt. Visst, stackarn hade visst svurit en del och tyckte nog att han lagt av sig lite grann... Inte då, golvet är hur fint som helst. Jag har fått en del feedback från olika håll att jag är rätt så "otålig" i min värld så är ju otålig någe bra. Inte sjutton kan man sitta och vänta på att saker och ting ska serveras när man kan ta saken i egna händer och styra sin egen tillvaro eller sitt eget sovrum... Sagt och gjort. Bland det sista pappa sa innan han åkte hem var att
-Anna, stå nu inte själv och flytta sängen och möblerna, vänta lite tills du får hjälp
-Mmm, vi får se...
Jojo, jag stod redan då och funderade kring hur jag skulle flytta sänghelvetet utan att behöva ta isär hela stommen.
Jag är grym! Efter ett himla meckande så hade jag fått ur madrasserna och sedan upp med stommen på högkant sen var det liksom bara och gasa...trodde jag ja. Nu är det ju så att hela lägenheten är uppochner eftersom jag har flyttat ut alla möbler från sonens rum, så det vart till att flytta en grej för att sedan kunna röra sängen en meter för att sedan flytta tillbaka den första grejen för att sen behöva flytta en tredje grej...
Det var bara det att sen kom hallen och där fastnade jag. Ja, jag och sängen. Funderade en stund kring om jag skulle böla men insåg ganska snart att det skulle vara till föga hjälp. Jag kallade istället in det tunga artilleriet, mina söner. Tillsammans kom vi på att om vi öppnar ytterdörren och drar ut sängen på balkongen för att sedan därifrån kunna vika in den åt rätt håll i sovrummet, då, då kanske det skulle funka. Jajemen, ett par minuter senare var den på plats i mitt nya rum. Fint fint fint :)
Att grannarna som såg eländet antaglien börjat tvivla på om jag är riktigt sund, det får jag bjuda på.

Så nu ligger jag här, glad men inser samtidigt att ojsan ett sånt litet rum jag fått men jaja, jag får plats iallefall och min stora fina säng likaså. Stora killen däremot kommer ju kunna ha ett helt hockylag på rummet utan att det blir fullt...
I morrn kommer antagligen nya soffan till vardagsrummet och sen blir det väl till att köpa golvsocklar, taklampa och en gardin till sovrummet för att sen börja fixa till stora killens rum, sen blir det nog hallen och sen lillkillens. Jag tror vi är lika taggade alla tre :)
Älskar när hela kroppen är full av energi.
Sov gott kära vänner! Det ska jag´, i mitt fina nya rum...:)

fredag 2 november 2012

Känner mig plötsligt rätt färglös...:)

Så himla typiskt. Så himla jag…

Skulle vara sådär grymt spontan idag. Fick liksom en frikväll då planerade aktiviteter vart inställda. På vägen hem från jobbet efter en sån lååååååång dag så var jag fortfarande full av energi. Vad göra??? Och med vem??? Ska jag vara själv??? Ensamhet är läskigt ibland??? Sitta ensam i soffan och inte göra någonting??? Nä, det funkade liksom inte, någonting måste göras och så kom den där smarta idén.
Jag skulle måla om stora killens rum så vi nu kunde byta. Jajemen, full av glädje styrde jag my fantastic Toyota mot Bauhaus.
Strosade runt och köpte roller och allt annat sånt där braigt som man behöver för att måla. Väl hemma satte jag mig en stund för att äta lite snabbt för att sedan börja dra ut möbler för att tömma rummet. Med tanke på att jag kom hem rätt sent och dessutom pausade en stund i soffan så påbörjades mitt fantastiska arbete lite sent vilket inte bekom mig särskilt mycket. Kom på sen, lite senare att det var fredagkväll och mina grannar som bor under kanske inte riktigt uppskattade min idé som även till viss del påverkade dem…Jag menar, hur jävla lätt är det att lyfta en säng, eller en soffa eller för all del ett bord och tillhörande byrå. Klart som sjutton man drar o puttar möblerna.
Det lät nog en del men eftersom jag är en påhittig filur så kom jag slutligen på att man kunde lägga en handduk under möblerna så dämpade man dragljuden lite iallefall. Strunt samma, jag var full av iver.
Tvättade min roller enligt instruktion, dunkade på den på pinnen, ställde mig och slipade på väggen för att få bort några kanter från de snygga djurgårdsränderna jag målat för länge sen. Så himla grym, jag gjorde ju till och med lite underarbete. Gick ner i förrådet för att hämta färgen. På vägen upp funderade jag lite kring hur länge burken stått och insåg att det måste vara minst ett och ett halvt år. Äsch, färg blir väl inte dåligt. Vi kör! Fixade tråget och hämtade ”röra runt” pinnen.
Så var det liksom dags att öppna burken…hmmm, börja ana oråd…den var liksom inte längre sådär matt vit som den skulle vara utan det var som ett par centimeter med någe gul typ olja o sen där under någe tjockt guck. Skit också. Men skam den som ger sig liksom. Det ska gå. Hämtade ”röra runt”pinnen och skulle se om det inte gick o få fason på burken. Jo hej du, den var fasen hård och mjölig som fetaost. Klantiga klantiga jag. Vad göra nu liksom? Så vart det en sketen kväll i hörnan i soffan i allefall för inte fasen finns det någon affär öppen nu… Men men, positiv och fantastisk som jag är så ser jag det som läropengar… (försöker intala mig själv det iallefall, ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning om när denna känsla kommer infinna sig igen. Lite jag att påbörja men inte slutföra…) Läropengar…
  • Färg har ett bäst före datum
  • Färg bör inte förvaras i ett utrymme som inte är isolerat mot kyla
  • Färg som är som fetaost går inte att få sådär härligt krämig och len igen. Hur mycket man än försöker
  • Säkerställ att du har alla attiraljer för renoveringen innan du börjar
  • Sen är det rätt bra att ha ett gäng möbeltassar hemma, mycket lättare att förflytta möbler mindre högljutt då.
Imorrn är jag första kunden in på Bauhaus!
Å andra sidan, i och med ommöbleringen har jag nu en säng i vardagsummet vilket innebär att jag kan ligga under täcket och kolla film o vara sådär härligt varm. Kan nog bli en sån rätt mysig fredag iallefall :)

måndag 15 oktober 2012

Burken som försvann...

Att ett egentligen så litet problem kan bli ett så stort problem. Jag bannar mig själv. Ordentligt. Hur i hela i friden kunde jag vara så urbota dum i pallet att jag glömmer min Nivea-burk hos storebror.

Har precis insett hur stor plats Nivea-burken faktiskt har i mitt liv. Var lite inne på att snabbt avhjälpa problemet med att införskaffa en ny burk men det är ju liksom som med en relation, man ska inte starta upp en ny förrän den gamla är slut och det är liksom inpräntat ordentligt. Så nu sitter jag här med läppar som svider. Röda och fnasiga och utan något att dutta på.

Sist jag såg min härligt fina Nivea-burk var i fredagskväll, idag är det liksom måndag...Hur länge ska man låta de stackars läpparna hållas innan jag måste göra något och hur länge ska den stackars burken få klara sig utan oss??? Eller ska jag liksom köra fulingen och köpa en ny?

Frågan är om den nya skulle kännas lika krämig, len och smaka så gott?

Jorå, öööö, de e mycket att fundera på nu...eller så har jag liksom bara kommit underfund med att vi struntar i de stora grejorna och fokuserar på de små detaljerna som min Nivea-burk.

Kom hem till mamma vetja.

onsdag 10 oktober 2012

Pungor?

Det bästa jag har gjort i mitt liv måste vara mina fantastiska barn. Visst så säger nog alla föräldrar, iallefall ibland.
Just nu är ett sånt tillfälle när hela jag är fylld av sån tycker-så-mycket-om-er-känsla.
Spontana, härliga, enkla men ändå så komplexa och fyllda av sånna märkliga funderingar...

Efter en grym fotbollsmatch nu på kvällen där lillkillen spelade och deras lag dessutom gick och vann så kunde det inte annat än bli ännu en fantastisk kväll i fantastiska Annas liv.
Självklart så har vi samma rutin som de flesta andra att man måste duscha eller bada efter ett träningspass, så lillkillen hoppade ner i badet. Han var väldigt tydlig med att han ville ha draperiet fördraget...först efter en stund förstod jag varför :)

-Storebror?
-mmm
-är dina pungar runda?
-VA???
-de e inte mina. Mina är som rugbybollar...

Rugbybollar liksom???? Vart får de allt ifrån  :)

måndag 8 oktober 2012

My name is maja, miss svammelmaja...

Vaknade pigg idag. Sådär riktigt pigg, som när man sovit 10 timmar i sträck ostört. Så pigg. Insåg ganska snart att det där ständiga vakumet när man hela tiden är på väg och dygnet verkligen har för få timmar skapar lite för lite utrymme till de större tankarna.

Jag gick liksom upp glad som få och plockade undan från igår, fortfarande glad som få och sen liksom vände det. Ja, fortfarande kalaspigg. Då var det som om allt de där som upptagit tankarna liksom släppts lite och gav plats till andra nya tankar. Ja, nu kanske min nya roll på jobbet gör att jag har lite mer tid över också och kanske tillåter mig att släppa många av de andra tankarna.

Plötsligt la jag mig på sängen och funderade kring alltet. Tidigare relationer, nuvarande relationer både vänskapsmässiga och mer hmm ibland saknas orden men typ mer kroppsvårdande. Vad vill jag ha egentligen, vad är det jag saknar för att känna mig komplett, varför kan jag aldrig vara helt nöjd, släppa eller släppa in?
Jag funderade kring min roll som mamma, hur är jag egentligen, är jag närvarande och ger jag så mycket som jag ska eller förväntas mer, hur kommer barnen tänka tillbaka och se på mig när de är äldre. Rätt stora frågor och jag funderade lite kring, hur blev det såhär?

Det är klart att det är många faktorer som spelar in och för min egen del så har jag nog lite koll.
Istället för att lyfta en fråga så funderar jag och om jag väl lyfter den så kanske mottagaren svarar lite för luddigt och tycker sig vara klar med frågan men hos mig fortsätter frågorna snurra.
Min personlighet gör mig alldeles för förlåtande eller mottagaren ser mig nog som förlåtande och jag försöker nog men samtidigt. Har man förlåtit borde man ha släppt. Ändå så kan saker som från den andres sida tycks vara utagerat vara sådant som tar upp mina tankar rätt duktigt. Jag kan nog försöka förlåta eller förstå men samtidigt är det som att det blir lite så…naggat i kanten och en sån där grej som bråkar inombords. Är man då fortfarande en förlåtande person?

Herregud, kunde inte valt ett mer passande namn för denna blogg…svammel-svammel och åter svammel.

Egentligen är nog de stora frågorna, frågor eller tankar som finns hos många av oss. Eller jag vill tro det i alla fall, för att inte känna mig helt ensam i mina funderingar.

Jobbet – gör jag det jag vill, det jag är bäst på, någonting som ger mig energi? Eller vill jag något annat. Känner jag att varje dag är lite av en kamp eller känner jag att jag lyfts lite varje dag?

Relationer – vad vill jag ha egentligen? Vad mår jag bra av och vem mår jag bra av? Vem fyller mig med kraft och energi , intressanta samtal och har liknande intressen som jag?

Jag har fått lära mig att man ska omge sig av människor som ger energi och det är kanske något som jag ska ta lärdom av lite mer. Nu får jag i och för sig mycket energi av de flesta i min närhet men det finns så många fler i min närhet som jag definitivt borde bjuda in mer.

Barnen – mina fantastiska prinsar. Världens raraste ibland och världens terrorister ibland men de är mina. Vad de än gör på både gott och ont och hur besviken jag än må vara på dem så kommer de alltid vara min allra största kärlek.

Måste bli en bättre mamma, min stress ska inte behöva gå ut över dem som den ibland gör och är jag mer utvilad så klarar jag av lite syskongnabb bättre än om jag är en trött mamma. Jag tror jag skulle känna mig som en bättre mamma om vi började göra mer saker tillsammans vare sig det är att spela ett spel, ha myskväll i soffan, resa eller göra något annat äventyr. Men det är svårt när sporter och aktiviteter tar så mycket tid. Vi får helt enkelt börja planera och prioritera bättre tillsammans, pojkarna och jag.

Faktum är att jag mår som en sessa idag, precis som många andra dagar men idag sattes många tankar igång. Förstå hur många tankar som kommer gå igång till imorgon eftersom planen är att jag ska fortsätta denna gå o lägga mig tidigt rutin. Eller rutin och rutin, det kommer kanske eventuellt om jag har lust, bli en rutin…

söndag 7 oktober 2012

Fulbacillen Kåt-Arne, del två

Jag är jätteledsen men jag har ju missat slutet. Nu har ju jag varit frisk under ett bra tag men man kan ju intepåbörja en berättelse utan att slutföra...
Så håll tillgodo.
Del 2

Berättelsen och bacillen Kåt-Arne, del 2
Under tiden som Avhållsamma-Berit väntade passade hon på att spana in Kåt-Arne som hon egentligen tyckte var rätt snygg. Hon ville kolla upp så hon hade all info hon behövde lagom till det tunga artilleriet bestående av, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian, äntligen var på plats. Självklart hade de liksom fulbacillerna samma möjlighet till att gosa opp sig i sig själva och bli fler. Det var många som var på väg. Avhållsamma-Berit var dock lite orolig, Kåt-Arne, Kåt-Berra och Sugna-Conny hade också sett till att bli rätt många. Skullle de fixa det, skulle de kunna lura ut fulbacillerna ur Fantastiska Annas kropp?

Men lyckligtvis hade en inbjudan till årets fest råkat komma i fel händer, nämligen Avhållsamma-Berits.
Välkommen på årets fest!Nu jäklar ska vi parta och se till o få den här kroppen och rusa.
Febertopparna ska flöda och näsan ska va röd!
Var? Brösthålan, nära pumpen. Ju fler vi blir desto snabbare pump.
Vi kommer kunna köra det blir ett riktigt rejv!
När? Torsdag kl 1900 , du behöver inte ta med nåt,
vi har allt du behöver i hålan, så ta på re dansskorna så kör vi.

Hälsningar
Fulbacillen Kåt-Arne

Avhållsamma-Berit log, hon hade en plan...

Det blev torsdag.

Fulbacillerna samlades under dan i bröshållan och levde rövare. Lagom till klockan nitton skulle alla vara samlade men som alltid så har man ju lite olika långt och åka och det kan vara rätt svårt att veta hur lång tid det tar att åka från nagelsvampen på lilltån till brösthålan och så vidare. Alla fulbacillerna var på något vis släkt med varann och blev såklart överlyckliga när de träffades.

Allt eftersom klockan närmade sig nitton kände sig Fantastiska Anna sämre och sämre, hjärtat rusade och febern steg, näsan rann och hon kände sig tvungen att lyssna på sin kropp och lägga ifrån sig sina göromål för att lägga sig till rätta och vila.

I samma andetag som Fantastiska Anna la sig ner så dunkade festen igång hårt. De söps och skrålades och fulbaciller till höger och vänster gosade opp sig och blev fler. Snart var brösthålan full i fulbaciller men några till fanns det såklart plats till...

Vid fyra på eftermiddagen hade Avhållsamma-Berit fått hem det tunga artilleriet. Eftersom Avhållsamma-Berit var ursprungsfinbacillen till Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian så var glädjen total när deras vägar korsades igen. De kramades och tjattrades, det var länge sedan Fantastiska Anna varit sjuk så det var länge sedan finbacillerna fick chansen att träffas och prata ihop sig om vad som hänt sen sist. Å andra sidan, de hade ett mission och de var taggade till tusen särskilt som Avhållsamma-Berit berättat om sin plan. Den var bombsäker, de kunde inget annat än lyckas.

De fixade till sina finbacillkroppar så de vart fulländade, tog fram sina bästaste knep för att göra sig så oemotståndliga som de kunde. Man kan fundera kring hur det gick till men i den här berättelsen så funkade det...De satte på sig sina glittrigaste toppar och kortaste kjolar, ögonfransarna blev längre än någonsin och läpparna glansiga som få. Nu var de redo. De tog den snabba vägen genom blodomloppet, hoppade av lagom vid brösthålan. Avhållsamma-Berit, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian och deras finbacillsvänner stod utanför en stund och observerade. Nervositeten var hög men ändå infann sig ett lugn när de tittade på de stackars fulbacillerna som betedde sig som...fulbaciller bör.

Avhållsamma-Berit tog täten, hon var snabbt framme hos Kåt-Arne som bröstade upp sig och vart väldigt till sig då han såg Avhållsamma-Berit. Hon kände sig smickrad och tänkte, nedrans va snygg han e. Så började han prata och var sådär korkad och ointelligent som bara en fulbacill kan vara så hon var snabbt på rätt spår igen och kom ihåg sitt uppdrag. Hon sa med sin allra lenaste röst
-Hey goood loooooking
Kåt-Arne var såld, han var kär, vad hände, vad hände i hans fulbacillkropp, märkligt, han kände inte igen sig själv...

Alltannatänsugen-Britta gick fram till Kåt-Berra och sa med sin allra mest dominanta röst
-Du är min
Herregud, Kåt-Berras största dröm gick i uppfyllelse och han föll som en fura.
-Jajemen bejbi, How you doooooin????
De gick iväg, hand i hand och en märklig känsla infann sig i Kåt-Berra


Vågavägra-Vivan och Asexuella-Lillian hade sett ut sitt offer precis som de andra finbacillerna gjort och alla var de ute på uppdrag att ragga upp en fulbacill. Sugna-Conny var lite muterad och kunde sig liksom aldrig nöja sig med en utan ville gärna ha flera baciller vilket Avhållsamma-Berit förstått under sina tidigare spaningar så därför var de två finbaciller på honom.
Vågavägra-Vivan och Asexuella-Lillian gick sakta fram mot Sugna-Conny väldigt utstuderat vickande på höfterna. Sugna-Conny tittade bakom sig, inte kunde de liksom vara på väg mot honom. Fan, de här kommer bli den bästa festen i mitt liv tänkte han.
-Hej, sa de båda i kör, blinkandes med sina långa ögonfransar
Sugna-Conny saknade ord och försökte stamma fram ett hej men det kom bara ett
-öh
Han hade fallit, han också.


I takt med att festen fortlöpte blev Kåt-Arne, Kåt-Berra och Sugna-Conny mer och mer förälskade i de fantastiska finbacillerna. När kvällen led mot sitt slut låg alla fulbacillerna i sina slemsängar med ett leende på läpparna och hoppades på evig kärlek, de kände sig snyggast, läckrast och som mest till sig i trasorna men samtidigt var det som nån konstig känsla i de stackasr bacillkropparna som om hjärtat deras vart taget i besittning
Klockan tolv på natten hade Avhållsamma-Berit, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian beslutat att slutföra sitt uppdrag och sa tydligt men bestämt
-jag är ledsen men jag tycker fulbaciller luktar illa. Jag är inte kär i dig så du kan ju fetglömma någe hallaballo i den här slemhålan!

Fulbacillerna vred sig i smärta, hur kunde de? Hur kunde de säga så? Vi skulle ju liksom ligga med varann tänkte de. Samtidigt som deras små fulbacills hjärtan gjorde ont. Aldrig hade väl en sån egobacill som bara gosat med sig själv blivit så sårad eller fått sitt hjärta krossat så hårt. De kände sig dumma, förlöjligade. Fulbaciller tar inte strid, de rymmer.

När morgonen kom vaknade Fantastiska Anna utvilad, pigg, kroppen kändes påtagligt påverkad men ändå på väg åt rätt håll.

Väl inne i Fantastiska Annas kropp pågick en storstädning av bröshålan. Avhållsamma-Berit, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian rensade i varenda skrymsle för att hitta eventuella kvarvarande fulbaciller. Snart var det rensat och rent hus. Det var bara en endaste fulbacill kvar.

Avhållsamma-Berit var kär, hon kunde för sin värld släppa iväg Kåt-Arne när hon hittat en sån Champion som han. I hennes värld var han fulländad, trots att han luktade illa, var ointelligen som få och rätt slemmig. Hon sa till honom att flytta ner till nagelsvampen i lilltån men då fick han lova att stanna där och sköta sig. Annars skulle hon krossa honom som få.

Kåt-Arne var lycklig, han älskade nagelsvamp och kunde inte tänka sig ett liv utan avhållsamma-Berit och denna fantastiska Annas boning.

Avhållsamma-Berit, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian tackade för denna gång och kramades och sa med tårfyllda ögon som så många gånger förr
-Hoppas vi aldrig behöver ses igen, hoppas fantastiska Anna är frisk länge denna gång också.

Slutet gott allting gott.
Fantastiska Anna är frisk.



torsdag 13 september 2012

Sagan om Bacillen Arne

Att det kan förändras så, bara på ett par timmar. Från att må som en prinsessa till att må som en räka. Liten, ensam och ynklig. Typ varm i kall och så där lite känslig. Förstå att få va som en bacill…


Sagan om bacillen Arne, ja vi kan kalla honom kåt-Arne…

Kåt-Arne var ute och vandrade en dag, alldeles ensam och hade liksom ingenstans att ta vägen, trist, tråkigt o torrt liksom, tills han plötsligt hamnade i en vindpust. Vindpusten bar honom med längs gröngulaskogar, vackra höstlika ängar o vips hade han fastnat på fantastiska Anna och där ville han stanna (fick liksom in ett rim också…). Fantastiska Anna kände ganska snart att något var i görningen, näsan började killa och halsen likaså. Märkligt tänkte fantastiska Anna men fortsatte med sina dagliga göromål fantastisk som hon var.

Kåt-Arne hade fullt upp, han hade lyckats hitta vägen till näshålan, varmt o mysigt och där börja han liksom gosa opp sig. Kåt-Arne fixade biffen och snart var de två, Kåt-Arne och Kåt-Berra. Kåt-Berra var rätt lik Kåt-Arne och ville liksom också dela opp sig av sin fantastiska bacillkultur, så Kåt-Berra körde en Kåt-Arne och gosa opp sig och vart plötsligt också två. Plötsligt var även mr Sugna-Conny med på banan. Det blev en hysteri bland bacillerna i näsan som började bete sig som alfahannar och liksom skulle ta täten och vara värst. Vem kunde lyckas bli flest. Med tanke på att årets fest nalkades och de hade funnit denna rymliga boning så ville de ha in åtminstone en tiotusen baciller så det jobbades ordentligt i fantastiska Annas kropp.

Fantastiska Anna mådde sämre och sämre, näsan rann, halsen gjorde ont och kroppen ömmade och var trött som aldrig förr. Men skam den som ger sig, fantastiska Anna försökte ignorera alla aj-syndrom.

-om jag inte låtsas om det så går det nog över, tänkte hon för sig själv medan hon fortsatte med sina sysslor.

Avhållsamma-Berit som bott länge i fantastiska Annas kropp hade sussat o haft det ganska lugnt under en längre period. Nu hörde hon ständigt höga läten från Kåt-Arne och hans vänner som bara blev fler och fler och festerna skränigare och skränigare. Klok som hon var, ja Avhållsamma-Berit alltså, så förstod hon rätt snart att fantastiska Anna knappast kunde må bra som de där fulbacilluskerna bråkade där inuti. Hon tillkallade rätt snart det tunga artilleriet…

Ja ännu så länge har de fasen inte kommit för nog fasen mår fantastiska Anna skit fortfarande men hon väntar, de är ju på väg så fortsättning följer...:)

Får se om de kommit till undsättning i morgon då fortsätter jag gärna med slutet på sagan men till dess får vi säga slut för nu och natti natti. Detta för att Avhållsamma-Berit och det tunga artilleriet jobbar som bäst nattetid…De e väl ob-n de vill åt, de snåla j-vlarna ;)

torsdag 30 augusti 2012

Shape-up trosor och föräldrarmöte???

Så har det lilla fantastiska livet börjat i tvåan. Vart tog liksom åren vägen, jag vill ju helst fortfarande tro att jag ser ut som om jag är 25. Typ...Å jag vill ju gärna tro att jag agerar typ som 25 också men kanske med en liten touch av en grinkärring och lite gällare röst och kanske lite mer på bristningsgränsen än då och kanske om man ser det lite mer krasst så inser jag kanske att jag inte riktigt är på 25 åringens utseendes nivå heller. Fan! Fan, fan, fan!!!
Inser att hyn kanske inte är sådär slät, len o pigg som tidigare utan mer lite sådär lite fluffig, skrynklig o grå och den där kroppen, å herregud kroppen, ja den är långt ifrån 25 men å andra sidan, står jag på händer så landar ju både rattar o rumpa på rätt plats igen men nu har ju mina armar också åldrats och de orkar ju inte riktigt bära upp denna fantastiska omfångsrika kropp så jag får väl köra sånna formpressade strut-tutthållare och shape-up trosor så finns det nog hopp om att man ska lyckas lura nån bra karl att man e fast o fin :)

och så började jag svamla igen, o jag som bara skulle berätta om föräldrarmötet... hur fasen hamnade jag på shape-up trosor o lura nån karl från det fantastiska lilla livet???

Jorå, lillskrutten har iallafall börjat i tvåan och då ska ju det sedvanliga föräldrarmötet hållas. Det där mötet som man går på mest för att man måste och för att man ska inför de andra föräldrarna vara den där engagerade mamman. Handen på hjärtat, men idag ville jag faktiskt inte gå men det är klart, man vill ju inte missa något heller.
Vi skulle ses i matsalen, och det är ju trevligt men för det första så infinner sig de där våga vägra fasonerna så fort man kommer fram till skolan, inte sjutton ville jag ha såna där blå plastpåsar på fötterna. Nä, jag körde vågat och gick in med skorna. Något nervös, gillar inte riktigt att göra bus. Min nervositet gick dock ganska snart över när jag insåg att blåtofflorna och de som valt att ta av sig skorna var en minoritet. Just idag hörde jag till majoriteten. Eftersom jag faktiskt för en gångs skull kom i tid, med fem minuter tillgodo kände jag mig rätt tillfreds tills jag såg allt folk och började se mig omkring efter ett känt ansikte...Ja, pedagogerna har jag ju sett förut men mammorna o papporna då??? Inte sjutton kan de ha vuxit så dant på sommarlovet att jag inte längre känner igen dem??? Såg de på mig på samma sätt som jag såg på dem? Som ett frågetecken, för jag kände fasen inte igen dem...hade jag hamnat fel? Nervositeten ökade och fråga, ja det gör man ju liksom inte när man är en mogen 38 åring utan man (aa f´låt 25 åring harkel harkel...) utan man sätter sig världsvant och väntar in mötets början. Faktum är att då började en o annan trilla in som jag faktiskt kände igen och kunde le och vinka lite åt, köra en liten sån där diskret viskning
- e re bra?
När fröknarna sedan sa
- å sen delar vi upp oss så föräldrarna till treorna stannar kvar och föräldrarna till tvåorna går in i klassrummet...
No shit, klart som sjutton jag inte kände igen alla, kändes något bättre i klassrummet även om det var en del där som jag inte riktigt lagt märke till förut men å andra sidan... shit pommes vilken engagerad mamma jag ska bli nul i trean kommer jag ha koll på alla!!!

O yes jag vet, nu kommer jag få kommentarer från pappa...alldeles för många svordommar i texten :)

söndag 19 augusti 2012

Överaskningen

Åkej jag måste vara så grymt fantastisk, det måste ju finnas någon anledning till att mina vänner och barn behandlar mig som de gör.
Kom hem från jobbet. Fredag. Slut satan och ville bara sova. Men ändå, det är liksom fredag och man vill ju njuta av helgen och därmed vara vaken och uppleva o göra allt. Har för tillfället en väninna och hennes dotter på besök, rätt mysigt att ha någon hemma, någon som blir glad när man kommer hem och någon som sitter med en i vardagsrummet på kvällen. Ja, nu kanske vi inte umgås o pratar hela tiden, hon spelar ruzzle och jag blänger på tvn och leker med datorn men vill jag prata så vet jag att hon är där, ja man får ju upprepa sig en gång eller två med tanke på hur inne hon är i spelet :)

Fredag och jag kom hem. Möttes av exet som satt och småpratade med min väninna. Satte mig jag med och satte på kaffet, kändes som om det var något som inte stämde men jag kunde liksom inte sätta fingret på det. Vi satt en stund och pratade och hade det rätt kul. Plötsligt skulle min väninna hennes dotter och min stora kille gå och handla. Märkligt men tänkte inte mer på det tills jag såg min stora pojkes ögon och leende. Något var på gång. Skrutten ska aldrig börja spela poker...När de gått tittade jag mig omkring, vet inte om jag kanske tittade efter något att göra men insåg rätt snart att det som fanns kvar för mig var att sätta mig ner och bara vara. De hade städat, väninnan och min stora pojk. De hade bäddat min säng, plockat undan, fixat i köket och gjort fint i badrummet. Fantastiska fantastiska vad jag blev glad. Vart nästan tårig när jag såg sängen, den har väl aldrig varit så fint bäddad.

Exet gick hem innan de hann tillbaka, han visste vad som var i görningen men ville för deras skull vara tyst. Han känner mig rätt väl och förstod nog att det som skulle komma var en gest som skulle värma i hjärtat på mig och ville nog inte förstöra överaskningen.
När de kom tillbaka från affären förpassades jag snart till vardagsrummet, inte fick jag vara i köket och se vad som pågick. Förstod att det var något riktigt speciellt då jag gick in i sovrummet och såg en ros på kudden.
En ros på kudden kanske inte är särskilt speciellt för en del men för mig var det första gången i mitt liv och med blanka ögon gick jag ut och satte mig i vardagsrummet igen, det var nog inte meningen att jag skulle sett rosen riktigt ännu. Jag satte mig och väntade och väntade hörde hur de stökade därinne men jag satt vackert kvar och väntade och för nån som känner mig så vet man att jag väntar inte, jag är nyfiken och jag vill liksom veta nu eller för fem minuter sen...

Strax kom de ut och tog med mig in i sovrummet för att visa bäddningen och rosen, plötsligt hade där tillkommit två toblerone brevid rosen också. Otroligt vilka goingar. Sedan gick vi bort till köket, där en bukett blommor väntade, en stor bukett och två mindre vaser, ljus var tända och på bordet fanns ost och kex, chips och godis, melon och så badsalt så jag efteråt kunde lägga mig i badet och bara vara. Jag vet inte varför jag förtjänade en sån kväll men den var fantastisk, och jag kände mig sådär ompysslad och bortskämd men jag frågade inte utan valde att bara njuta av ögonblicket.



fredag 17 augusti 2012

En rofylld plats

Ibland kan dagarna kännas lite så, ensamna, orättvisa eller bara lite så oroliga. Jag hade en sån dag igår, inte så att jag någonstans mådde dåligt men jag hade en del att fundera på. Hjärnan gick på högvarv och tankarna gick från än det ena till än det andra, jobb, familj o framtid. Ja, har det väl börjat så är snurret igång. Någonstans har jag hört att man har tio sekunder på att stoppa en tanke. Jag hann inte stoppa. För att skingra lite och få lite ro åkte jag till en fin plats. En rofylld plats.Kyrkan och mammas grav.

Någonstans så gnager väl alltid samvetet att man åker till graven för sällan. Ganska tokigt egentligen, då jag vet att jag mår så gott när jag varit där. Just igår sken solen och det var sådär härligt varmt. Jag vet att pappa valde den platsen åt mamma just för att solen nådde dit och mamma älskade solen och så var platsen även en bit ifrån motorvägen så hon alltid skulle få lugn. Väl där satte jag mig på huk och rensade bort några vissna blommor, lite spindelväv hade fått fäste mellan sten och blommorna. Rätt vackert men jag valde att ta bort den, kändes som så påtagligt att det var länge sedan jag varit där.

När jag väl var där passade jag på att ta rundan runt kyrkan. Så himla vackert med vattnet som glittrade i solen och träden som speglar sig. Var tvungen att stanna flera gånger bara för att andas och titta på allt det vackra. Satte mig sedan en stund i minneslunden. Vart nästan tårögd när jag såg alla blommor, brev och fina stenar som låg. Gåvor som vi som saknar lagt för att på något sätt försöka hålla kvar, på något sätt försöka visa att de fortfarande finns kvar hos oss. Att vi saknar.

Sitter jag sådär, så inser jag rätt snart att jag är lyckligt lottad. Det finns så många som inte får vara med längre, inte längre uppleva. Själv får jag vara med varje dag, jag väljer själv hur mycket jag vill uppleva men jag lever. Jag får se mina barn växa upp, umgås med min fantastiska familj, träffa vänner. jag får se de första knopparna på våren, känna hur hela kroppen får gåshud av det första doppet i det kalla vattnet på försommaren, känna hur solen värmer min kropp under sommaren och sedan se de första bladen falla, känna fukten i luften och känna doften av hösten och sedan de första snöflingorna som smälter mot kinderna. Plötsligt kändes mina funderingar rätt små och jag såg mig om en sista gång och memorerade. Vackert. Sedan åkte jag därifrån, passade på att åka förbi fina vänner på vägen hem, bara för att säga hej. Det var ju liksom så länge sen o det är ju egentligen så enkelt. Ett samtal bort så är vännen där.

söndag 12 augusti 2012

förändring?

Så var det dags igen...Nonchalerad, Ignorerad. Märkligt men jag kanske är den personen. Den där som man tänker att man kan behandla lite hur som helst för hon blir ändå inte ledsen eller påverkad. Hon är ju alltid lika glad ändå. Utåt ja. Kanske har kört lite för mycket med
-men de gör inget
så folk verkligen tror det. Själv tror jag mer den där frasen blivit någon typ av försvarsmekanism, eller att jag inte orkar ta strid, eller inte vill orsaka att någon annan ska känna dåligt samvete gentemot mig. Klart att även jag kan känna mig sårad eller ledsen ibland eller bara bli påverkad av hur något utvecklar sig eller någon behandlar mig eller mina nära eller för all del, hur jag behandlar och agerar gentemot andra. Självklart kan jag också agera rätt omoget och icke genomtänkt ibland.

Måste börja fundera över när jag använder dem, orden, så de får rätt innebörd igen. Jag menar, gör det inget, så gör det inget men gör det något så gör det ju det och då måste jag för att få till en förändring kanske agera istället för att ducka.

Från och med nu...typ...kanske

lördag 11 augusti 2012

Men de gör inget

Det finns ju det som är inne som är inne och det som är inne fast ändå ute och sen finns det de där som man tror är inne men oooops tydligen var rätt ute. Jag är en sån...en sån som liksom aldrig riktigt är särskilt inne eller jag kanske inte riktigt bryr mig så väldigt egentligen. Eller så behöver jag bara ganska långt tid på mig för att lyckas få saker att växa på mig eller lära mig gilla någe nytt. Men det är liksom lite jag, är väl typ alltid tre år efter modet, vare sig det gäller kläder, make up, inredning eller annat. Men de gör inget, de e liksom jag.

Det finns ju de där stenarna som i dagsläget finns i varenda inredningsbutik eller mysbutta. Stenar med text, typ:
  • Harmoni 
  • Lycka
  • Kärlek
  • Hjärta.
  • Idag är början på resten av ditt liv

Rätt fina faktistkt men vad ska man ha dem till. Avstressande sten att krama om, eller sådär i silen i handfatet och låta vatten strila över, eller på fönsterbrädan eller vaddå. Dont get it. Men å andra sidan har det säkert inte gått tre år ännu, så snart sitter jag där i ett hem fyllt av stenar med fin text.
Å andra sidan är de rätt dyra de där stenarna och då kan man ju spara rätt bra  med pengar och göra en riktig sån familjegrej av det. Ha en sån "Plocka din egen sten" dag och så ger man sig ut på stenjakt och när man kommer hem tvättar man sten tillsammans och sätter sig i köket med te och saft och fika och sen författar man liksom sin egen text. Jag menar, det behöver inte bli så pretto då. Man kan ju få till precis vad man vill. Typ;
  • Det blir inte bättre än såhär 
  • Det som hände igår har hänt imorgon också 
  • Tjafs kan leda till försoningssex
  • "En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem".
Herregud, finns ju hur många som helst. Tror man kan ha rätt skoj faktiskt. Kanske nåt man ska göra med väninnorna vid nästa vinkväll :)
Faktum är att en väninna till mig hade funderat lite över det där med stenarna för en tid sen och funderat lite över vad det skulle stå på min sten. Ganska snart hade hon kommit underfund med en klockren. "Men det gör inget". Det är så jag, vad det än är, så nog fasen avslutar jag med ett
-Men de gör inget

tisdag 31 juli 2012

Min fantastiska far

Pappa


Jag må vara barnslig men jag har verkligen världens bästa pappa. Han är fantastisk. Hans lugnande röst, hans kloka ord, hans snälla ögon, hans positiva sätt. Han har hjälpt mig att bli den jag är, även om jag fortfarande har massor av områden att utveckla, förbättra, så trivs jag rätt bra med den jag är och jag vet att han är stolt.

Är jag ledsen så finns han där och lyssnar, kanske ibland lite orolig för mig men han finns där och han lyssnar. Alltid. Han försöker komma med lösningar även om jag rätt ofta inte är mottaglig utan är fortfarande rätt mycket ”kan själv”.

Finns nog ingen som är så positiv som min pappa, det är sällan jag hört honom tala om ett problem utan en lösning…

Mina ”kan inte sitta still” sidor och ”social-vill helst inte vara ensam” sidor, ja de kommer nog direkt ifrån pappa. På både gott och ont, visst, vi kan båda sitta och läsa böcker och bara vara men helst bara en stund, sen vill man ju göra något också. Kanske ta en promenad, eller varför inte två och råkar det bli så att man blir ensam så ringer man gärna, kanske att man kan ta en fika eller nåt.

Är jag arg och uppe i varv så försöker pappa gärna hjälpa mig på rätt köl igen. Kanske inte det lättaste alla gånger då jag är envis som få, i och för sig är ju detta en sida ärvd av honom och han är stråt värre än mig (o då har jag ännu inte nämnt min storebrors envishet :))

Jag minns när min bror och jag var små, nu är det ju gamla minnen och gamla minnen kan förskönas, förbättras, förändras och när man är yngre så är ju upplevelsen en annan än vad man skulle upplevt idag. Vad jag försöker säga är att pappas upplevelse kanske inte är densamma som min… svammel…igen… Hur som helst så vill jag minnas att vi ofta hjälptes åt, alla tre, skulle det städas fick vi alla olika uppgifter, dammsuga, torka listerna(japp, på den tiden torkades lister…jag kan väl inte minnas att jag någonsin gjort så här hemma…ja kanske eventuellt att jag dragit dammsugarn en sväng över listen om det ser lite för jävligt ut…), sopa trappan, lilla toaletten, stora toaletten. Men det gick fort när man hjälptes åt, vi var och är fortfarande rätt sammansvetsade, även om pappa var den som fick göra det mesta.

När det gällde matlagning så var det nog mammas grej men när hon inte längre fanns med oss så vart det ju liksom tvunget för fantastiska pappa att ta tag i eller lära sig. Till en början var det nog rätt mycket samma maträtter som bjöds på men pappa är inte den som ger sig. Finns idag ingen som lagar så fantastisk mat som min pappa, ja det ska vara min svägerska som kvalar in och delar första platsen. När pappa väl gjort maten hade vi en sån regel att den som lagat maten slapp diska och plocka undan så den fick storebror och jag ofta ta. Finns väl ingen som kunde klocka sina toalettbesök som storebror min. Hopplahey, var det färdigätet…oooops got to goooo….oj, sorry har du hunnit plocka klart… Mr Blindskitare liksom…men det gör inget, hade det inte varit för storebror hade jag inte varit så bra på att diska som jag är idag :)

Vad jag egentligen slutligen vill säga eller få fram är att pappa har en förmåga att alltid få mig att känna mig varm i hjärtat, tacksamhet. Våra diskussioner kan ibland vara djupa och det är ofta vi inte riktigt håller med varandra men vi accepterar och respekterar det (ja när han erkänner att jag har rätt vill säga :) ). Det är svårt att med ord förklara hur fantastisk han är men har skapar ett lugn hos mig och jag vet att vad det än gäller så kan jag alltid komma till honom och när jag än vill så är jag alltid välkommen.

Och bäst av allt, han har alltid en kram till övers till mig, en varm famn som har funnits där sen jag var liten och den skapar fortfarande samma trygghet som då.

I en fin värld så har alla en lika fantastisk pappa som jag.

Underbara, fantastiska, bästaste pappa, så tacksam som har en sån som du :)

tisdag 24 juli 2012

Jag, en miljonär...

Var i ett centrum idag. Ja inte för att shoppa utan för att köpa lunch. Såklart jag råkade hamna på sidospår och kollade efter den där klockan jag ville ha och sen var jag ju bara tvungen o gå in i BH affärn, ja menar, det var ju REA!!!. Hur som haver, så går jag där i godan ro när jag kommer fram och ser några lite så skärrade människor. Jag överhör ett samtal
- har du ringt?
- men vart ska vi ringa då?
- det är väl bara att köra ett ett två?

Då blir jag sådär nervös, eller får puls, ser mig omkring och undrar vad som hänt. Då ser jag honom, en farbror ligger medvetslös på golvet och blod pulserar från hans huvud. Kvinnan som sitter på huk brevid honom tittar ömsom på honom och ömsom på alla oss passerande med stora blanka, skärrade ögon frågar hon bedjande.
-finns det någon som kan sjukvård???
Ingen tycks kunna. Jag kan inte heller. Känner mig rätt underlig inuti. Känner mig dum som bara passerar men vad ska jag göra. Det står en hord av människor runtom där alla tittar och försöker hjälpa på sitt sätt. Jag vänder, inser att det finns en informationsdisk i centrum. Där måste de ju ha koll på vart första hjälpen kunniga finns. Jag ilar, kommer fram till disken o frågar centrumvärdinnan
- hej, har ni någon sjukvårdskunnig i centrum. Det ligger en medvetslös man borta vid cafét.
Hon såg frågande ut men fann sig fort
- okej, jag ringer på ordningsvakten

Han var där i ett nafs o sa att en kollega redan var på plats men att han var på väg han också.. Kändes rätt gott i hjärtat, när han gick iväg med sjukväskan, jag hade gjort något iallefall, även om det kanske inte skulle hjälpa den skadade mannen. Gick bort till restaurangen och beställde min mat. Det tog en stund. Väl klart var jag tvungen att passera igen. Mannen låg kvar, fortfarande med slutna ögon, de hade fortfarande inte fått slut på blödningen i hjässan. Kvinnan som satt brevid hade tårar rinnande längs kinderna. Jag fick lite sån ångest. Det kan hända på en sekund, så slås liksom så mycket i spillror. Det där självklara är plötsligt inte helt självklart längre.

Jag tror att det är viktigt att vi då och då påminner oss om allt det bra vi har i kring oss, kanske visar en ödmjukhet och tacksamhet inför det liv vi lever, de vänner vi har, barnen, hälsan. Visst, vi har alla saker vi går och ältar eller är besvikna över, stort som smått men sätter man det i relation till att kanske inte få vara med alls eller att vi mister den där som betyder mest, ja då kanske de där sakerna plötsligt blir rätt små.

Fundera lite själv, vad är du tacksam för? Själv har jag en fantastisk familj, underbara barn, vänner som stärker mig, ett jobb som utvecklar mig och jag är vad jag vet idag kärnfrisk. Som en klok vän till mig brukar säga "har man hälsan och är frisk så är man miljonär" och tänker jag så, så är jag definitivt en miljonär!

torsdag 19 juli 2012

Karriärister liksom

Snillen spekulerar, ännu en fantastisk ide på affär…


Vi diskuterade vuxenmaterial idag och insåg att det mesta finns representerat på nätet bild eller filmvis och det är kanske inte det som är grejen. Vill man verkligen åt hela filmen liksom eller vill man inte få fundera och göra sig sin egen bild. Tjejerna och jag hade sedan en lång utläggning om erotiska noveller och de ansåg att jag var mest lämpad att skriva dem… hur tänkte de nu?
Med tanke på bokens natur insåg vi att boken borde vara skriven under pseudonym och då var vi ju tvungna att komma på olika alternativ till namn på författaren. Förslag vi hade uppe var Fladdermusen, Bella Blygd eller för att förfina det hela Bella von Blygd. Vi får spåna vidare på denna. Jag behövde visst inte ha något material klart innan årsskiftet så jag har ju god tid på mig.
När vi ändå var på ämnet fortsatte funderingarna. Jag menar, tre affärskvinnor kan ju inte med att sitta och diskutera ting som inte genererar något. Äpplet kom då med den geniala idén om en kalender. En kalender för alla. Varje månad unik, självklart är Äpplet med tillsammans med olika förmågor av manlig karaktär, poserande i olika förslag på ställningar. Självklart finns till varje månad en instruktion med för själva utövandet, lite tips och trix. Dryckesförslag samt även middagsförslag för att underlätta med lite lättsmält mat utan risk för eventuell gasbildning, pratiga magar, svullna magar eller bara en alltför stor mättnadskänsla. Kalendern skall även varje månad innehålla erbjudanden från olika samarbetspartners, sexiga underkläder, tips på lite skojsiga toys osv. Självklart kommer karlarna vara från alla samhällsklasser, olika typer av nationellt ursprung samt blonda, skäggiga osv osv. Alla typer ska finnas representerade för att alla kvinnor ska känna att det finns något som tilltalar även dem . Kalas, helt enkelt en genial idé.

Intresse för kalender samt novellbok anmäles med fördel här, direkt på bloggen. Sjävklart distribueras både bok och kalender i diskret förpackning signerad. Återkommer såklart om pris, kan bli rätt högt. Inga anmälningar är bindande och det finns absolut inga garantier för distribution av varken bok eller kalender.

måndag 16 juli 2012

kisse kisse kisse

Vaknade av att någon brottade ner min vänsterfot, en liten kissebebis, den andra stod o blängde mig i ansiktet och nosade. Ett lite annorlunda uppvaknande men mysigt. Lillkillen vaknade med ett leende. Överlycklig över de små kissarna som ville vara i vårt rum. Plötsligt hoppade båda kissarna upp i stora killens säng


-men va fasen gör du????
-Heeeeeej :)
och så jätteleendet. Vilken morgon vilken lycka, hos oss alla tre.

Medan pojkarna myste gick jag upp och satte på kaffe, gick sedan ut och satte mig ute på altan och myste i solen. Varmt, härligt, ensamt. Ja, sånär som på den tandlösa gammelkatten som ville gosa. Härligt!

Efter storfrukosten för tio personer åkte vi till klipphällarna och badet. Fantastiska vy. Vilken idyll. Barnen lekte på klipporna och spelade fotboll tills de fastnade för krabbfisket. Herregud, de stod i timmar och bara fiskade och fiskade. Hinken kryllade av stora äckliga grå varelser med klor. Kändes plötsligt grymt tacksamt att jag ännu inte badat. Finns inte på världkartan att jag tänker dela vatten med sånna bestar!

Semester!!!

Jajemen, idag startade semestern på riktigt. Regn. Japp, vad är en semester utan lite regn . Dessa regniga dagar skapar ju ofta den där kravlösa sommardan när man får vara inne, mysa i soffan o bara vara utan att få dåligt samvete för att man försummar en fantastisk solig dag ute. Just idag var det inte mycket att försumma. Vi, pojkarna och jag skulle åka till västkusten. Mys på hög nivå. Tre ensamma mammor med deras totalt sex barn i ett havsnära hus. Kan det bli bättre??? Jag såg idyllen framför mig men insåg att först hade pojkarna och jag ett gäng mil att avverka i min fantastiska lilla dvärgbil… Väl förberedd med spypåsar, kuddar, skivor, böcker, äpplen, bananer, choklad och dricka kände jag mig redo för resan.


Bilen som skulle ta oss de 55 milen, en toyota yaris…tre cylindrig var fulltankad och nytvättad. Det här skulle gå som smort. Rätt nöjd med bilen faktiskt, den drar liksom inte mer än 0,46. Billigt o bra, passar fröken Anna förträffligt. Vi började rätt lugnt men efter ett tag så blir man liksom lite less och vill komma fram, den stackars bilen fick jobba järnet. En liten Yaris är ju inget annat än en liten Yaris och det är som att den bestämmer själv när det är dags att köra om…vet inte hur många gånger som jag la mig i ytterfil för att köra om för att snart inse att wtf…jag kommer liksom inte om och får lägga mig bakom igen… Rätt surt och nästan lite genant men har man en yaris så har man… Ja, det funkade finfint när det var nerför  å andra sidan efter ett par mil var det som om bilstackarn kände sig tvungen att låta mamsen få som hon ville och då funkade det finfint. Det gick foooort  men tryggheten som man kan känna i en större bil finns inte. Varje liten vindpust sög tag i bilen så nu har hon lärt sig…Alltid 10 i 2, båda händerna på ratten.

Den där bilen som förut inte dragit mer än 0.46 drog plötsligt 0,57…Inte riktigt sams bilen och jag. Inte pojkarna i baksätet heller men mamma Anna höll god min. Bara ett par småvrål som inte hjälpte det minsta. Å andra sidan efter sex timmar sittandes i en bil fastspänd, så kanske det lätt blir så att man liksom får lite tvångstankar och måste reta sin bror på än det ena och än det andra sättet och självklart måste man ju nästintill klättra ut genom fönstret när bilen står still i väntan på färjan. Det var då det brast för mamma Anna. Ordentligt…Tack o lov var det bara färjan tre minuter och tre minuter bil så var vi framme. Där väntade minsann tjejerna, vinet och osten. Och plötsligt kändes resan rätt okej igen. Det här blir bra. Kan inte bli annat än mys!

söndag 8 juli 2012

Problem eller icke problem, det är frågan

Taskbar...min sketna taskbar på datorn har låst sig så den är liksom fast där nere hela tiden... Mycket irriterande för när jag chattar på fejsan så ser jag liksom inte när jag skriver och jag avskyr att upptäcka stavfel för sent.

Jag tror jag har ett litet sånt kontrollbehov typ men jag jobbar på det :) Inser också att mina problem tycks ganska små och egoaktiga med tanke på att vi har rätt många andra i vår värld som har det rätt mycke sämre, jag menar de kanske inte ens har en dator liksom...Nästan att jag lät som en liten artonåring som tuggar tuggummi och pratar med vänninnorna på tunnelbanan... Vad jag syftade till egentligen är ju att det finns många som har det betydligt sämre och att mitt lilla problem är ett riktigt sånt litet I-landsproblem om ens det. Skulle väl egentligen kanske inte ens benämna det som ett problem men nu vart det ju liksom just nu som ett problem för mig.
- Bert Åke kanske upplever sin första date med drömtjejen som ett problem just i detta nu för att han vet att skon strax ska av och han har ett hål på strumpan som han helst vill undvika att visa. I min värld så kan alla råka ha en trasig strumpa och det är inte hela världen.
-För handmodellen Beata Lotta kan det ju kännes riktigt ruttet och problemigt när hon på morgonen innan det välbetalda handmodellsjobbet öppnar sin makrillsburk och bryter nageln. Shit, vad göra???
-Ego-Arne som väger 207 kg med kläder,att det är med kläder är viktigt att nämna för Ego-Arne, har precis ätit opp sista chokladbiten med torkade jordgubbsbitar i och upptäcker till sin fasa att det i skafferit nu var tomt och affären stängd. Mmm, ett litet problem för mig men är man sugen så blir det ju såklart ett rätt stort problem...
-Sen har vi ju självklart Henrietta som gick till badet och hoppade i och till sin fasa insåg att det var den ätbara utstyrseln hon satt på sig...där skulle jag nog också känt att jag skulle haft ett problem...
Sen har vi såklart, hemlösa, de som far illa, svält, sjukdomar och andra riktigt stora problem. Jag väljer att inte gå in på dem för då behöver jag bli sådär djup o klockan är mycket, jag är trött och det jag skriver hjälper dessvärre inte. Men jag la en slant idag till Ronald Mcdonalds barnsjukhus och det känns ju bra :)

Taskbar till problem till , shit vad jag kommer från ämnet...Taskbar ja, vem fasen beslutade att det skulle heta taskbar? Eller jag som svensk skulle kunna uttrycka det som Task-Bar. Jaa, för all del en task-bar, är väl egentligen som en O larrys -bar eller vilken sportbar som helst. Massor av karlar som.... Näää det blir fel. Är det en task bar så är det ju liksom en bar full av taskar. Nu gillar ju inte jag ordet task eftersom jag tycker det låter lite lågt och taskigt hahahaha.
Ungefär som Cock-Pitt, vem bestämde det??? Inte heller ord som jag gärna uttalar högt men det mesta är ju rätt mycke enklare att skriva.

Task-Bar för Singlar, när du själv får välja. Jajemen, kan vara en affärside om något. Den bjuder jag på :)
Nu natten

måndag 2 juli 2012

Ledarskap

Märkligt...Jag har inte kommit i säng före halv ett på en vecka. Känner mig helt slut som artist och ögonen är tunga som dasslock. Ändå sätter jag mig framför datorn och skriver...har absolut nada att skriva om men nog fasen sätter jag mig. Allt för att slippa gå och lägga mig, vilket i och för sig är skönt. Ja, gå och lägga sig alltså men det är ju liksom så att jag kanske kan missa något då. Eller var det ett krav eftersom jag kände att det var länge sen jag skrev och jag hade faktiskt en lugn stund. Japp, så istället för att gå och lägga mig klockan 2215 väljer jag att skriva blaj...
Var på en ledarskapsutbildning härom dagen. Jajemen, nu har hon ett diplom att sätta på väggen. Jag har nu gått en ledarskapsutbildning och därmed får jag nu leda...hehehe...och jag som har storhetsvansinne:) Jag kommer ta på mig min vita skrud och inta liggläge, samtidigt som jag matas med vindruvor och fläktas för att inte bli för varm. Jag har ju fått lära mig att man måste delegera :) Dessutom ska jag coacha mina medarbetare till att själva få fram en lösning. Har jag plötsligt blivit övertalig??? Näää, jag kan ju liksom delegera fläktandet!
Väl där fick jag lära mig massor, hur det än är och hur lite tid man egentligen har över så är det bra att faktiskt avsätta lite för alltid lär man sig något. Alltid tar man med sig något. När det gäller ledarskapet handlar det mycket om att få förståelsen för hur man själv fungerar och att alla är olika och tar till sig saker på olika sätt. Själv fick jag lära en himlans massa om mig själv. Jag kan tydligen bli väldigt dominant och bestämd...märkligt för den sidan har jag själv aldrig upptäckt...typ. Uppenbarligen ska jag vara rätt trivsam att vara kring. Jajemen, den skriver jag under på. Älskar att umgås med just mig :)

Sen gjorde vi ett sånt kommunikationstest....Där jag insåg att jag hade två punkter jag verkligen borde ta till mig och öva på
-Lyssna intresserat och ta till mig info trots att jag tycker det är sååååå grymt ointressant och inte tycker det rör mig. Har mest koll på hur talaren ser ut och om den kanske är nervös, kanske borde noppa ögonbryn eller...Eller så börjar jag dagdrömma och fundera kring vad jag ska göra sen eller hur jag skulle gjort samma presentation eller hur jag kommer se ut när jag börjat träna igen eller hur den där snygga karln som jag såg på tåget för sju år sen söker upp mig och bara är sådär tokkär i mig och ger mig allt jag vill hade och lite till och så....så var jag där igen...Jag ska alltså börja lyssna bättre. Det var dit jag skulle komma. Dessutom, japp för det var en punkt till ska jag tänka på att;
-veta vad jag vill med min kommunikation och alltid ha en tanke bakom. Så långt ifrån mig man kan komma. Svammelmaja i hög person kan liksom inte planera pratet eller det jag vill säga. Det liksom mest ploppar ut. Måste jobba på det.
Men diplom i ledarskap, ja de har jag allt :)
Mitt nya ledord är
-Gört! ;)

söndag 24 juni 2012

ja, för de ska ja

Ja a, e re inte de ena så e re re andra. Ja jag förstår ingenting, utan snurrar mest bara med och undrar hur än  de ena och än de andre gick till. Galet, jag vet inte. De e väl klart det är bra men ändå totalknas. Lite less, har ingen aning, förstår inte, funderar för mycket. Såg i morse på "en gång i Phuket" och funderar lite på det där med ekorrhjulet. Hur tänker man egentligen, hur mycket styr man egentligen och med hur mycket gillar man bara läget. Tänk att bara packa en väska med det nödvändigaste, ta med knoddsen och bara åka iväg. Till värmen och bara vara. Ta dagen som den kommer, låta kroppen få hinna med att få sitt, låta sinnet få vara här och nu och hinna känna efter. Vad vill jag liksom.
Träffade min "syster" häromdagen. Ja nu är hon inte min syster på riktigt men hon vart som en syster och hade jag haft en syster så skulle hon vara som hon. En fantastisk tjej, man ser liksom i ögonen, pigga, glittriga ögon att hon mår som en sessa.
Vi stod och pratade en stund och det kändes som om det var igår vi sågs sist även om det kanske var några år sedan. Några år, som i tio år sen...hon såg precis likadan ut om inte ännu finare. Hela hon utstrålar värme och energi. Visst, hon är säkert precis som oss andra att hon trillar in i ekorrhjulet ibland men det kändes som om hon försökte vara här och nu, vara precis där hon själv vill, både relationsmässigt och jobbmässigt o jag tror även själsmässigt. En fin tjej, som jag har massor att lära av.
Men jag ska börja nu. Ta hand om mig. Vara den jag vill vara. Göra det jag vill göra, när jag vill göra det. Självklart så styrs man ju av omgivningen stundtals men det man har möjlighet att styra över tror jag att man kan må bra av att kontrollera. Okej, jag avskyr ordet kontroll men det är inte så jag menar utan mer bara se till att jag är bossen över de tillfällena.
Söka den där solfläcken i vardagsrummet, lägga mig på rygg precis där och sätta på hög volym på stereon, då är jag här och nu. Det ska jag göra :)

onsdag 20 juni 2012

Tjock korv...

Kom hem sent ikväll och för att hinna med middag med boysen körde vi en korv med bröd middag. Ja inte sån där hotdog- euroshopper korv utan sån riktig. 92% kött liksom! Nu är ju korv, korv, så hur gott är det? Men ungarna gillart och mamma Anna fixart så någon gång ibland funkar det.
Lite disk blir det också så det är verkligen en win win. Att vi dessutom sitter och tittar på en fars på tv gör ju kvällen till något unikt, märkligt, lite otäck men mysigt på samma gång. Avskyr egentligen såna där revyer eller farser eller vad de kallas. Jag kan vara grymt fånig, larvig och töntig själv, men att se tramset på tv, det går liksom inte. Barnen tittar dock förtjust och skrattar titt som tätt. Själv tittar jag på dem som ett frågetecken, förstår inte riktigt det roliga, men att se solstrålarna le och skratta, ja då kan jag lätt offra mig :)

Ja se korven ja. Kom och tänka på ett tillfälle när en väninna och jag satt i centrum och fikade. Vi hade precis satt oss och var som vanligt på rätt gott humör. Plötsligt överhörde vi en diskussion vid bordet bakom, ett äldre par där mannen var väldigt upprörd. Själv tycker jag att det är rätt svårt att fokusera när folk är lite för annorlund i min närhet. Jag blir lite så, på min vakt, måste hålla koll, så jag tappade ju helt mitt och väninnans samtal (snygg-eva by the way) och lyssnade på de äldre paret där mannen höjde rösten mer och mer och tanten försökte blidka.
-Jag VILL HA EN TJOCK KORV!!!
-ja men jag har redan beställt, det kommer snart, vi får vänta lite
-MEN JAG VILL HA EN TJOCK KORV!
-JAG VILL HA EN TJOCK KORV NU!!!
Jag tror mina ögon var stora som tefat. Herregud, hur sugen kan man bli liksom....
-lugna dig nu, det kommer
-JAG VILL HA EN TJOCK KORV NU, ANNARS GÅR JAG HEM!!!
ganska snart lugnades diskussionen, skulle tippa att farbrorn fick sin korv... Förvånade tittade vi på varann. Vad hände liksom, försökte få till en förståelse och visst, det är klart jag förstår. Vem vill inte ha en tjock korv liksom???
Det var nog lite tokigt att Snygg-Eva och jag skulle ut på byn och kalasa just den kvällen eftersom detta minne var så färskt, så nära och fortfarande rätt fnissigt. Det undgick nog ingen att vi ville ha en tjock korv...stackars korvgubben utanför Golden...

måndag 18 juni 2012

Protokollet

Var på konferens med mitt arbetslag idag när chiiiiifen frågade vem som ville, eller kunde, eller liksom hade lust att offra sig att skriva dagens protokoll. Rummet blir snabbt kallt obehagligt och dött. Plötsligt är man tillbaka in i skolsalen och fröken frågar vem som vill läsa högt i boken och alla barn liksom samtidigt borrar blicken djupt in i boken, allt för att slippa. Allt för att slippa läsa för högt för de andra, staka sig eller hela tiden sitta på helspänn. Den stora skillnaden nu var att vi var ett gäng vuxna människor som alla satt och stirrade in i telefoner, datorer eller ut genom fönstret. Jag tror inte chiiifen lyckades möta någon av våra blickar- Allt för att slippa bli vald. Döm om min förvåning när jag hör min egen röst säga
-jag kan görat...
men va fan, hur tänkte jag nu??? Osmarta kvinna. Själva uppgiften är väl egentligen inte betungande i sig men nu är ju jag sådär lite märklig så jag kan prata till förbannelse och tycker att allt är lika intressant eller viktigt och jag är dessvärre precis likadan när jag skriver texter för mig själv, hoppar mellan ämnen. Mycket rätt ointressant men det är liksom jag, måste ju passa på att få ur mig alla ord liksom. Finns säkert sånna som orerat ihjäl sig... Min bror har sagt både en och två gånger att jag ska kasta in de där orden i en påse, skaka om o sen ta ut dem igen, så kanske man förstår...Ja, jag kanske inte är världens tydligaste jämt :)
Hur som helst protokollhelvetet...de e ju de, jag kan ju liksom inte hålla mig till ämnet...Insåg ganska snart när jag skulle renskriva protokollet från idag att jag är INTE gjord för att skriva affärsmässiga protokoll...man skulle lika gärna kunnat spela in hela mötet med tanke på att jag absolut INTE kan vara kortfattad...
Ligger på fyra sidor redan och vi har hela dan i morgon också... Kanske ska göra en bok av det "protokollet"

lördag 16 juni 2012

Ljuva 80-tal

Efter ett par dagar hemma efter semestern så inser man ganska snart att vardagen är ikapp. Semestern är ett fint minne men väl hemma är det dags för prioriteringar igen för att hinna med. Men eftersom jag är en liten übermenschen så fixar jag det galant! Ligger kanske lite efter både här och där, men jag gör så gott jag kan och känner mig bekväm i det. Ja, det ska vara tvätthögen och jag som kanske inte riktigt är sams just nu men jag ska nog se botten på den också, fast kanske inte idag eller imorgon men sen får vi se :)

Var hos min bror igår. Ja, nu var ju inte han hemma eftersom det tydligen går någonting som heter EM på tv, så han prioriterade att träffa ett gäng neandertalare för att dricka neandertalsdricka och se på pojkar som jagade en boll på en gräsplan. Jag gillar devisen "vi gillar olika". För storebror och jag gillar definitivt olika men betyder rätt mycket för varann iallafall. Jag tror det där med att gilla olika är rätt bra, finns ju alltid någonting och prata om då. Jag kan prata ansiktskrämer till förbannelse och tycka att det är ett måste att köpa de dyra för de är bättre, där tycker vi definitivt olika, när det gäller fiskar så finns det bara malar, guppis och guldfiskar för mig och de simmar i ett litet akvariehav. Vackert, stämningshöjande. För storebror är det en hobby och han kan ju allt från vilka växter som passar med vilka, hur man ska få bort mosshelvetet och guppi e inte guppi utan de e L42 eller L897 o alla fiskfamiljer har liksom massor med olika grupper inom familjen. Äh, ja jag vet inte. Jag är imponerad över kunskapen och att han tycker det är så kul men för mig är som sagt en fisk en fisk, en stor fisk eller en liten. Jag kan sträcka mig till att det finns söta små malar också men jäpp vi tycker definitivt olika :)

Gårdagkvällen blev mys. Skulle bara åkt över med ett bilbatteri till storebror och sedan åkt hem men dessvärre öppnade svägerskan min en flaska rose och hällde upp ett glas åt sig själv, smög liksom lite lätt förbi glaset vid mig och frågade
-du skulle åka hem eller? Du vet att du får stanna...
mer krävdes inte för att jag skulle sitta där med ett vinglas i hand. Mys. Vi åt god middag och några vänner kom över så var ju såklart mina rara brorsöner hemma. Inser att jag måste anpassa mig efter deras ålder, de har blivit så stora och jag har liksom inte hunnit med. Måste börja tänka på hur jag uttrycker mig, de ska ju inte behöva bli generade eller skämmas över sin fantastiska faster. Inte idag och inte i morrn, sen ska jag skärpa mig...kanske :)

När vännerna gått slog min svägerska och jag igång spottan och en massa åttitalsklassiker kom upp. Vi körde danstävling, vi var nog lite i gasen båda två och stod och åmade oss lite kring dörrposter o väggar, körde riktiga åttitalsmooooves. Skulle säga att vi nog var rätt grymma...ja nu var det ju ingen som såg oss som kan bevisa motsatsen så jäpp vi skulle nog vinna både de ena och de andra med movesen. Vi hade kul iallefall och dansade oss svettiga o andfådda. Vi körde hästen, gäddhänget, fjärilen, jucket, fotvift. You name it, we did it. Körde till o med åttitalshåret med mindre framgång...

Sen valde vi och se en film, change up, en riktig under bältet film men det jag såg gjorde att jag skrattade högt. Ja, allt blev liksom svart både för svägerskan och mig. Vaknade lagom till eftertexten o då var klockan dags o sova...


tisdag 12 juni 2012

Kontrasternas kvinna...de e jag

Jag har så många som jag bryr mig om, så många jag tycker om och vill så väl. När de mår dåligt så vill jag gärna vara den som finns där, krama om och stötta, försöka komma med goda råd eller bara lyssna. Likväl som jag vill finnas för dem så vet jag att de finns där för mig, till hundra procent vare sig jag vill det eller inte. Det är det som gör det svårt, jag ser det som att jag är världens tråkigaste, grinigaste, gnälligaste när jag behöver vara negativ och jag tycker inte om den sidan av mig själv.

Avskyr känslan när saker runt i kring mig blir övermäktigt eller icke hanterbart, när jag börjar tvivla på min förmåga och känner att jag inte riktigt räcker till. Blir sådär ledsen i kroppen när folk i min närhet vill ha min hjälp och jag inte har möjlighet att stötta mer än genom att lyssna. Känner mig svag. Hatar när jag känner mig svag och liten och då stöter jag hellre bort och försöker lappa ihop själv. Som om jag måste vara den där starka hela tiden.

Jag förstår inte varför jag har så skilda krav på mig själv och andra, varför jag inte ser på samma sätt när andra kanske inte riktigt är på topp som när jag själv inte är på topp. Ibland känns det som om jag försöker skjuta undan jobbiga saker som om, om jag inte släpper fram dem så finns de inte. Jag gör så gott jag kan o kämpar på mitt eget lilla vis. Skulle aldrig komma på tal att jag skulle säga att jag kan inte eller vill inte eller orkar inte. Jag kör, tills det säger stopp.

Känner mig rätt trygg i att jag känner min kropp så pass väl att jag vet när jag måste bromsa. Vet att när det trycker på bakom ögonlocken så måste jag fokusera, fundera, vad vill jag, vart vill jag, är jag på rätt väg och det är okej att gråta. Känner jag det trötta, när kroppen bara vill sova och är slut och minnet stundtals sviker, då vet jag att jag behöver vila. Länge. Jag kan det där, jag vet men ändå så kör jag på som om jag skulle vara någon jävla übermenschen som ska klara allt. Jag vet att jag får vara svag, jag får vara sämst, jag får vara lite mullig, behöver inte alltid försöka vara fin, jag får vara den spralliga, den ledsna, den arga, den frustrerade. Jag får till och med vara sjuk utan att för den delen vara en svag person. Jag vet att jag är bra som jag är trots mina egenheter och brister. Jag är inte mer än mänsklig.
Jag talar ofta med vänner och andra om den negativa spiralen. När man väl börja snurra neråt kan det vara svårt att ta sig opp och oftast är det som roligast när man får hålla sig däroppe och snurra men det är klart, vore livet alltid på topp skulle vi kanske inte uppskatta de härliga underbara extra goa dagarna på samma sätt som idag.

Längtar som till imorgon, ny start, ny dag, nya möjligheter. Det blir en bra dag!

lördag 9 juni 2012

Dinosaurie med bubblor på ryggen

Grekland
Sakta men säkert slöare och slöare. Nog har vi ställt klockan på nio alltid men det är ju inte det samma som att gå upp och äta frukost… samtidigt så har vi ju också blivit mer och mer aktiva. Hur går det ihop???

Även idag startade vi dagen med en milslång promenad, grymt skönt men vilken hetta. Kliade lite på ryggen men det har väl kliat på kroppen förut så det var väl inget jag la någon jättefokus på. Vi njöt av de vackra vyerna och insåg att vi hade både idag och imorgon kvar att njuta av detta mysiga, denna totala avkoppling och avstressade miljö. Även om man har en önskan om att stanna så vill man ju väldigt gärna hem också och fortsätta livet därhemma.

Efter promenaden valde vi stranden, vi köpte med oss tomat och frukt och så självklart ett rör pringles salt n vinager. Grymt gott.
Ett snabbt konstaterande från mig var dock att tomat funkar inte på stranden… tomatfrön överallt och det rann och jag grisade för allt jag var värd. Halva tomaten hamnade sedan i papperskorgen. Never again. Sedan la vi oss till rätta i solen, grävde undan de stenar som störde för gump och svank och sen var det dags för njutning i högsta klass.

Jag har ju i och med min dumdristighet sen första dagen valt att inte sola ryggen någe mer men den är fortfarande lite arg. Insåg när jag pratade med Eva häromdagen att upprinnelsen till icke insmord rygg i måndags var en sketen jävla finne. Jajemen, jag hade en finne på ryggen som jag precis bråkat med och med tanke på att den var nybråkad med ville jag ju inte att stackars Eva skulle behöva se eländet, än mindre ta på det. Därav ingen solskyddsfaktor, vilket sådär med facit i hand var lite tokigt. Alla beslut man tar kanske inte är de bästa och det där var väl mitt då…

Som av en händelse kliade jag tillbaka på klieriet på ryggen och kände att den kändes lite märklig…som lite bucklig och och ojämn, nästan lite svampig…
-Eva, har jag blåsor på ryggen???
-Oj…men det ser nog värre ut än det är… sa hon lite så, lugnande
Okej, jag hade en rygg liknande bubbelplast, sån där alla barn bråkar om att få smälla. De enda skillnaderna var att mina bubblor inte smällde och barnen inte bråkade om dem. Valde även idag att inte sola ryggen…ett klokt beslut!

Vi badade för första gången i havet idag, första dagen vinden mojnat och det inte var vågor. Så fantastiskt skönt, mysigt. Men i och med att det är Grekland får man ju räkna med stenar på stranden och i vattnet så det vart till och bada med foppatofflor. Hur sexigt är det på en skala.

Å andra sidan var detta ett jättelyft för Eva med tanke på att hon har svårt att flyta men med tofflorna på som gärna vill upp till ytan kunde hon ligga precis hur länge som helst.

För att få våra tofflor lite mer tilltalande använde vi oss idag av vår extremt kreativa ådra och tog fram ett nagellack och målade blommor på tofflorna. Unika, fantastiska, vackra. Vi satt länge och beundrade våra skapelser. Stolta.

Passade även på att bada i poolen sent, för att jäklas lite med the pooolboy som stört oss varje dag med sitt griniga
-the pöööööl is clöööööösed, pliiiiiiiiiis
Så vi valde att simma runt med kamera och leka sälar, försöka föreviga detta fina poolområde. Eftersom jag älskar att flyta, kanske för att det är en av de få grejer som jag faktiskt är himlans grym på så flöt jag. Eva tog kort. Herregud, jag är Dolly. Bilden lockar fram rattarnas storhet, till och med mitt stackars lilla huvud ser litet ut. Märkligt vad lite flyt i vattnet kan göra…
Surfarbrorn han säga till några andra innan han hann komma till oss, så vi packade ihop oss och gick till rummet där vår rosé väntade istället.

Nu är jag nyduschad och redo för sista kvällen här. Finklänningen är på och ryggen, ja den kliar…

Behöver jag säga att det inte vart Lindos idag heller…

fredag 8 juni 2012

Lindos, den svårflirtade staden...

Grekland
Lindos here we come…trodde vi ja. Vet inte vad det är med den där nedrans staden men den har liksom legat I baktankarna sen vi kom hit men vi har fortfarande inte lyckats komma dit… Tanken med idag var att ta lokalbussen dit. Duktiga tjejer som vi är packade vi ihop våra väskor lite så I lagom tid, åt vår frukost och gick Iväg till busshållplatsen. Det var hett. Antagligen den hetaste dagen vi upplevt här. Då jag kan drabbas av lite lätt åksjuka så var jag smart och tog en postafen (åksjuketablett) innan vi drog. Smart drag. Väl på busshållplatsen slog vi längtansfulla blickar mot taxiståndet och känner man oss så vet man att taxi is da shit. Vi slet oss ifrån busshållplatsen och sprang och pratade med farbror taxichaufför, vi kan kalla honom Konstantilopilus.
-How much to Lindos? Blink blink blink
-55 euros…
Evas och min blick möttes och sa samma sak. Aldrig i helvete, glöm det.
-thanks but no thanks…
-okay, you can take a bus, it takes two and a half hour….
Wtf…två å en halv timme I en varm buss. Finns Inte på världskartan. Vi tog ett snabbt beslut. Vi tar båten i morgon. Punkt.

Stranden lockade så där stannade vi. Hela stranden är full av vackra fina stenar perfekt rundslipade och lena, så där satt vi och mådde sådär prinsessigt. Eva läste och jag samlade stenar för att sedan skriva en del fina ord, namn och självklart en del suspekta ord och fnissade lite åt min egen uppfinningsrikedom…

Värmen var extremt påtaglig även nere vid havet som annars är väldigt vindigt så efter en stund somnade jag och vaknade en stund senare, snurrig till tusen. Vi valde att gå upp till hotellet för att tanka med lite mat. Väl på restaurangen åt vi pizza men jag fortsatte vara lite sådär småyr och trött. Då slog det oss, eller okej…det slog Eva.

-Postafen, det är ju åksjuketabletten du blir slut av, det och värmen.

Såklart. Så efter maten gick vi och badade och sen somnade jag i solen igen. Kanske inte det smartaste eftersom jag vaknade och mådde apa. Gick in på rummet. Mitt bästa beslut på länge. Somnade. Vaknade av att snygg-Eva kom in. Klockan var fem och vi skulle gå och prata med researrangören om vår resa till Lindos.
-Slut, det finns inga platser kvar

Japp, resan imorgon var slut…kanske är någe visst med Lindos. Något tycks ju hela tiden komma emellan. Antingen är det staden som ser till att det inte funkar eftersom det brukar kunna bli viss turbulens när vi närmar oss något eller så är det bara farbrorn i himlen som säger att vi inte är kulturella nog att uppskatta Lindos ännu. Ja, jag vet inte…känns som det kvittar. Vill vi, så ser vi till att ta oss till Lindos i allefall. Finns ingenting som kan stoppa två extremt envisa fantastiska kvinnor som vi!

A touch of paradise...

Grekland
Shit va snabbt man kommer in i nya vanor… igårkväll innan vi somnade pratade vi om att gå ut på en promenad innan frukost om vi vaknade tidigt, typ som vi brukar. Jo hej du…klockan nio ringde klockan och Eva började prata per omgående. Ja det var bäst så, hon hade liksom vaknat mitt i en dröm och tar man den inte på en gång så har man ju glömt bort den… Jag vet inte vad det är hon bearbetar men inatt var det inte kattdrömmar i alla fall utan mer grejer som försvann, ja hon jobbade visst på sjukhuset och byxorna var borta och plompan också…

Där på morgonkvisten förstod jag lite varför vi är singlar båda två… vem orkar liksom lyssna från morgon till kväll, det finns ju så mycket o prata om typ hela tiden. Om det sen handlar om träning, griniga gubbar vid poolen, huruvida det är hund eller kattbajs vi passerar eller om det är en blad eller en bagge på väggen så finns det alltid saker o prata om… i min värld är ju allt lika viktigt och intressant men för en karl så kanske man vill vakna i lugn o ro, klämma lite ratt, gasa lite och sen gå och äta frukost i lugn och ro, sen börja prata, lite grann iallefall. Och kolla texten på tv lite innan man börjar prata såklart…hur kunde jag glömma något så elementärt.
Hur som helst så vart det ingen prommis innan frukost men däremot en lååååång en efter. Vi gick säkert knappt en mil, härliga härliga Rhodos. Vilka vackra vyer, självklart blir man ju kissnödig efter en kvart och får sen gå och knipa resten av vägen men det har vi ju provat förr och det funkar. Jag kan ju säga som så, vi var grymt snabba tillbaka… Vi gick även idag och fotade och posade. Eva, även kallad Snygg-Eva posade glatt och blir fin på varenda bild och så var det min tur och jag är liksom inte sådär bekväm bakom kameran (nykter iallefall) och insåg ganska snabbt att de där poserna jag gjorde, mest bara gjorde onytta. Såg mest krampaktigt brumnödig ut. Liknade mest en köttbulle med hartänder och svintohår på bilderna. En jobbig insikt men är ändå rätt tacksam. Jag menar, då har jag ju något att jobba med när jag kommer hem också…

Vi valde poolen idag, vilken hetta, men vi badade och svalkade oss. Turistlivet eller semesterlivet passar oss alldeles utmärkt och hallonmojito, herregud så gott. Uppfriskande och stämningshöjande.

Min stora pojk ringde idag och ville höra hur jag hade det. Sötnosen.
- mamma längtar efter dig
-ja med, när kommer du hem egentligen. Jag längtar som fan efter dig…
Riktiga kraftutryck använde han minsann men längtar man, så längtar man. Snart är mamma hemma igen.

Grannarna sökte kontakt idag…en rar farbror som undrade om vi ville ha vin. Nu hade vi ju en egen box att försöka sörpla slut på så vi sa vänligt nej tack. Han gick men var strax tillbaka igen. Trevligt. Han pratade om Lindos, stan vi fortfarande inte besökt men planerar åka till i morgon. Tydligen extremt fin strand. Sen kom frugan hans. Kom plötsligt att tänka på Povel Rammel och ”tjo va de va livat i holken i lördags”… Väldigt rar hon också men hon höll en lång högljudd och gestikulerad monolog om ön och andra gäster och allt och ingenting. Tror vi kände lite mindervärdeskomplex, hade vi mött vår överkvinna… Det kändes som om hon stod på en scen och höll en show. Vi har mycket att lära, även om vi också showar, fast då oftast utan publik. Efter en bra stund gick de för att äta middag och vår kväll fortsatte med middag och tidig kväll.

Alexandros tror nog att vi är ihop, Eva och jag…

torsdag 7 juni 2012

Min dag

Grekland

Va e de för en dag
E de en vanlig dag
Nä de e ingen vanlig dag
För de e Annas fölseda
Hurra hurra hurra!!!!!

Är som ett barn när det är dags att fylla år, får liksom svårt att somna eller så var det kaffet, eller min brända rygg. Ja, jag vet inte…vet bara att jag hade svårt att somna igår och vaknade typ arton gånger på natten. Väninnan hade visst drömt mardrömmar och vaknat av sitt eget försök till skrik. Ett sånt där halvkvävt när man typ bara bräker. Inte var det något jag vaknade av iallefall, då får hon gapa högre. Hon hade visst drömt om en katt… behöver jag säga någe mer :)

Hur som helst hade hon lugnat ner sig när jag vaknade och låg o läste men var väldigt snabb att säga

-GRATTIS på födelsedan!
Jag sken såklart upp. Så säger hon
-jag har ett paket till dig…bara någe litet…

Hon erbjöd sig till och med att gå och hämta frukost till mig eller be Costas eller Kostas men jag tyckte nog vi kunde gå upp och äta frukosten i restaurangen, sen ville jag nog inte ha någon grek på rummet heller för den delen. Jag öppnade glad i hågen min present. Hur ofta får man presenter såhär i 38 års åldern…så jag var riktigt riktigt glad. Hon den lilla raringen hade tömt en plåtask med Läkerol och sedan fyllt den med bra och ha grejor, typ en tampong, ett trosskydd, en kondom, två ipren o öronproppar. Sånt som liksom måste finnas i varje handväska. Vet inte hur jag ska förklara när jag tar fel läkerol ask och erbjuder någon en tampong istället för en halstablett…men det får bli en senare fråga. Tanken var go och jag var uppriktigt glad för presenten.

Efter frukost letade vi oss fram till lokala buss stationen och skulle ta oss till Rhodos stad. Hur simpelt som helst. Vad kan gå fel liksom, vi kan det här. På bussen hade man satt upp en stor skylt om vad som inte var tillåtet, man fick inte kissa på bussen, man fick inte gasa, man fick inte låta djuren avfyra på bussen heller, man fick inte röka hasch, inte dricka sprit, man fick inte heller ha pistol. Högt o lågt men de hade täckt in allt. Jag ställde mig dock frågan. Vad händer om man råkar gasa då? Får man gå av då och är straffet lika illa som om jag skulle komma på med en pistol??? Många frågetecken men jag ska ta det med Stavros i morgon eller kanske Alexandros eller Giannis, de borde veta.

Väl framme i stan, kom den riktiga kvinnan fram i oss båda. Butiker, shopping, kläder, skor, handväskor. Vi gick runt, strosade, provade men insåg ganska snart att det var rätt dyrt och kanske inte riktigt vår stil så vi började leta efter stranden. Vi gick och vi gick och med tanke på att ingen av oss har något som andra kallar lokalsinne, ja jag vet i fan vad det är för någe, så fortsatte vi gå tills vi slutligen hittade en strand. En strand belamrad av människor. Vi vart stressade bara vi såg eländet och ville åka hem, till vår egen lugna strand.

På en busshållplats stod en gammal dam och bytte om, tröjan åkte av o rattarna hängde och slängde. Jag kände mig plötsligt rätt yppig och allt annat än hängig…Väninnan hade fullt sjå med att kolla busstidtabeller så hon missade damen med rattarna trots att hon stod intill henne… snacka om att vara extremt fokuserad på uppgiften.

Vi insåg att vi måste nog ta oss tillbaka till samma ställe där bussen stannat…helvete…vars var det??? Jo men vi gick och vi gick, stannade och åt lunch gjorde vi eftersom vi började känna av en viss snurrighet i huvudet och då är det ju tanka man bör göra. Efter maten gick allt ganska fort, vi började känna igen oss och var snart framme vid bussterminalen och insåg ganska snart att den typ låg granne med stranden… jag tror nog att långt där inne är vi nog rätt smarta båda två…när vi vill iallefall.

Väl hemma hoppade vi ner på vår egen strand där vi fick ligga ensamna. Vi hade med oss Cava och drack o skålade. Är det födelsedag så är det. Sen somnade vi nog båda två, ja jag hade visst snarkat…de va då fan…jag måste nog ta tag i den där läkaren iallalfall. Vaknade till ordentligt gjorde vi båda två då det plötsligt började mullra av tyska turister. Helt plötsligt kom en hel klan och ställde sig max tio meter ifrån oss. Sakta men säkert började de plocka fram sina notställ och bastubor, klarinetter, bastrummor, trumpeter, saxofoner. You name it, they were there… Sen startade orkestern upp med oss som (till en början) enda publik. Det fnissades rätt ordentligt från vårt håll, jag menar hur stora är oddsen från ett folktom strand till en hord av musikanter… o på min födelsedag av alla dagar…

-men Eva, inte skulle du… skrattade jag

Innan middagen tog vi en långpromenad (ja innan råkade vi ta varsin riktig mojito) som spårade. Det var glasögon som försvann, spekulationer kring det spöklika hotellet, hur vi skulle forsla hem drivveden, många extremt icke kultiverade eller intelligenta samtal och vi insåg ganska snart att det var märkligt att man ännu inte gjort en dokusåpa eller dokumentär om oss.

Vi körde lite Bingo stuket och fotograferade, ja nu fotograferade vi dessvärre inget naket utan mer oss själva o naturen, vi skrattade gott när vi tittade på bilderna, då det var många halva huvuden och lite märkliga poser... Appropå Bingo så har jag idag läst ut hans bok, herregud ett sånt liv han levt. Ja, han har säkert haft jätteskoj men jag känner mig återigen väldigt väldigt tacksam för mitt rätt enkla liv. Men visst, en enkel bok och rätt skoj att läsa, särskilt delen om Hanna Grafs bröllop , Anna humor på hög nivå.

Vid middagen hamnade vi på en av de mysiga restaurangerna på hotellet, till Evas fasa full av katter. Skoj tyckte jag medans Eva satt på helspänn. Mycket lätt att jävlas vid sånna tillfället, tokigt bara att jag inte är sån…

Efter middagen ville hotellet bjuda på ouzo och en liten shot ska man väl kunna trycka i sig men icke, nog kom det med ett dricksglas…vi satt båda två och försökte trycka så mycket som möjligt men det smakade fan. När vi druckit hälften var så kom den rara kyparen, vi kan kalla honom Taxos. Så kom Taxos och frågade

-You like it? (Taxos)
eftersom vi båda lärt oss att det är fult att ljuga så sa jag lite försiktigt
-hmmm it was a little special… (jag)
-its like licorice (jag)
-nooo, its not liqour (likör men jag vet inte hur det stavas) (Taxos)
-no, licorice, like black candy (jag)
-it is anis which gives it the white colour… (Taxos)
-okay… (jag)
vi log, han log. Vi tänkte, shit han fattar ju liksom inte engelska, han tänkte nog…dumme dumme schwede…

Nu sängen. Puss o gonatt bästa födelsedag.







tisdag 5 juni 2012

ännu en fantastisk dag i solen

Grekland
Vilken lyx, även inatt fick jag sova ifred detta trots att jag glömde lägga tidningar som safety zone markering… Jag hade visst snarkat inatt men slutade snabbt efter ett litet pet. Förstår inte vad som knasar sig, för snarka det kan jag och jag vill ju ibland tro att jag är lite kvinnlig och då passar liksom inte snarkeriet in. Kanske ska söka läkarhjälp när jag kommer hem, eller köpa såna där duttar som vidgar borrarna. Ja jag vet inte, så himla stort kanske inte problemet är och som singelmamma är det allt annat än ett problem. Vi löser det en annan gång. När nån klagar.


Frukostbuffen drog även imorse och gissa om jag var hungrig. Varje morgon samma sak, vaknar med ett kurr… Frukosten här är helt okej, det finns typ allt, tjock tjock yoghurt, eller yoghert som väninnan min vill säga, bröd, marmelader, feta, oliver, ostar, skinkor. Ja, allt det där man vill ha finns plus dessertbordet men där är vi inte överens grekerna o jag för finns det någonting på detta dessertbord som passar mig…icke. Skit också, jag gillar ju allt sött men när allt smakar kardemumma o kanel och hårda saker e mjuka så blir det fel, sörjig gucka är inte riktigt heller min melodi. Å andra sidan så välkomnas nog detta dessertbortfall av min kropp.

Efter en lång promenad läng strandkanten, ja där det gick för här får man liksom hoppa mellan gator och strand. Ja vi gick säkert i två timmar och bara njöt. Ganska bra för då fick min röda baksida vila… Hur som helst en mysig stad, Ixia, eller mysig och mysig, det fanns inte så mycket. Känns lite som en stad som för några år sedan blomstrade och som man sedan när man etablerade nya fina havsnära områden råkade glömma bort. Många igenbommade ställen och halvrisiga hus, visst det finns många fina också men det där grekland som jag trodde mig komma till med vita hus och blå fönsterluckor var inte Ixia. Å andra sidan kanske man bommade igen staden för att man visste att vi var i antågande…

Det blev ryggläge idag, grävde en grop i sanden åt rumpan och sen låg jag rätt mysigt. Kommer få tvättbjörnsbränna då ögonen vart jättekänsliga av solkräm, måste fått massa gucka i ögonen för de rann mest hela dan. Sova kunde jag inte, jag hade ju bok och var så grymt nyfiken på slutet. Vad skulle hända, vem skulle hon få. Läste ut boken, ”femtio sätt att träffa den rätte” av Lucy-Anne Holmes. Jag kan inte säga att jag kände igen mig men en bok som jag varmt kan rekommendera, jag skrattade högt vid flera tillfällen och skrattar jag högt mår jag gott. En feelgood bok.

Då vi hade med oss alkoholhaltiga drycker till stranden så klarade till slut inte min blåsa att vara kvar, så fyra timmar senare var vi tillbaka till hotellet. Vägen tillbaka var en enda lång knipövning men jag fixade det utan problem. Klockers!

Eftersom vi inte var helt solmätta så la vi oss i stolarna vid poolen. Vilken himla pool, stor satan med broar att simma under, poolbar och så ditmålade delfiner i botten. Mys på hög nivå. Väl där var vi ju tvungna att köpa var sin drink. Strawberry Margharita…svalkande gott minsann. Vattnet var ljumt, ja tyckte jag ja medan väninnan min tyckte det var fryskallt och gick av och an vid poolkanten en stund. Snart kom även hon i och vi simmade runt heeeela poolen. Inser att jag är extremt otränad då jag kände att armarna var rätt slut när vi gjort ett varv. Måste börja träna… har vi hört den förut tro???

Så har jag blivit lite kär också…dessa små små ödlor. En sån vill jag ha!

Middagen är klar, vi serverades av Giannis, som hmmm var väldigt annorlunda men extremt serviceminded då han var tvungen att säkerställa att vi båda fick rätt cola till maten…
-Collla?
-yes please, sa Eva
-Colla?
-Yes please, that’s for me…
Vi funderade lite kring om vi skulle byta med varandra, jag menar Eva fick ju det rosa sugröret och jag det gröna. Men hon skulle promt ha det rosa när det kom till kritan :)

I morgon blir det äventyr, då bär det iväg till Lindos, med lokalbussen… farbrorn i receptionen är orolig men vi har förstått, först en buss till bussterminalen och vi ska inte gå av förrän vi ser massor av bussar och sen ska vi ta en orange buss… Vad kan gå fel liksom…???