Bristen på kramar

Kramens dag, vilket junk. Jag har alltså gått en hel sketen dag utan en endaste kram. Jag är definitivt krambar. Ja, jag vill tro det iallafall. Mjuk, varm, mänsklig o fullkomligt äääälskar kramar. Kanske just därför jag tycker det är en junkdag, just för att jag är lite bitter för att en hel dag gått och ingen ens gett mig en endaste liten en.
Tycker nog kramens dag har uppmärksammats lite för lite i media. Hade den varit lite större hade jag nog fått åtminstone en. Kanske. Eller så syns finnarna på hakan för mycket så folk blir avskräckta. Näää. Jag tror man e för feg, för rädd att nån ska tolka fel.
Nåväl, finns nog såna som e som jag, en kram kan i mina ögon aldrig misstolkas, den gör bara gott i själen o skapar en himlans massa goa glädjekänslor. Märkligt att man inte kramas mer egentligen. Nä till nästa år ska jag ha en stor skylt om halsen "var så god att krama". Nästan så att folk får skämmas om de bara passerar. Ja, nu kan det ju bli lite skrämmande om alla skulle börja krama alla men man kan väl börja lite småskaligt, i vänkretsen. Kanske att man skulle anordna en stor fest i kramens dag anda, en riktig sån Kramfest.
Mmm det är nog det, det handlar om. Eget ansvar, att sluta vilja ha och kanske istället börja ge (ja, då får jag ju indirekt tillbaka oxå när personen kramar tillbaka :)). Så får det bli, nästa år, om jag kommer ihåg alltså. Shit vad jag ska kramas med er! Ni kommer må super, jag loooovar ;) Till dess får ni nöja er med en icke fysisk en på distans :D
Så KRAM!!!

Den trasiga vågen eller bristen på självinsikt...

Åkte till Bauhaus häromdan. Skulle köpa lampor till killarnas rum eftersom de i nuläge knappt har ledljus. Å andra sidan nyttjar de aldrig rummen så egentligen borde jag väl hyra ut till nån fin student på dryga trettio. Manlig, muskulös, intelligent, vacker....oooops, skenade iväg...Ska inte alls hyra ut. Skulle köpa lampor.

Nu är det ju nytt år oxå o jag hade som många andra tänkt att jag skulle bättra på min  träningsstatistik så en våg skulle även införskaffas. Gick igenom varuhuset ett antal varv, hittade hur många fina dyyyyra lamor som helst men inga som skulle passa i killarnas oanvända rum. Slutligen gick jag mot vågarna, fanns massor. Valde premiummodellen som drevs av solceller o mätte både vikt, fett o vätska. Såg rätt spaceig ut.

Kom hem o drog glad i hågen den ur kartongen o ställde in person 1, dvs jag. Ställde mig på vågen o insåg rätt snart att den gick fel. Förstod att det antagligen var underlaget. Flyttade på den. Ställde mig på den igen. Märkligt men den visade fel igen. Gjorde om denna procedur ett par gånger innan jag rätt deprimerad insåg att den visade facit...

Hur sjutton har man kunnat förstöra sig själv såhär. Lite extra kilon tycker jag hör till o är klädsamt, smal vill jag inte vara då försvinner liksom en del av kvinnligheten o jag tycker det är fint. Men det här var inte ens facit på kurvig, normal plus, lite lagom eller mullig. Facit och vikten till min längd påvisade tjock. T J O C K!!! Inget har jag o skylla på mer än att jag uppenbarligen unnar mig ett alldeles för gott liv, på både gott o ont:) Nåväl, vågen var inte bara av ondo med tanke på uppvaknandet. Ringde genast en väninna o tog en långpromenad. Hon frågade efter ett tag hur långt jag egentligen tänkt gå...kom hem efter långa rundan o klarade kvällen utan fika. Bra jobbat Anna!!!

Dag två hamnade jag på gymet. Nope, det handlade inte om uppvaknandet utan det var redan bokat. Väl där gick jag vant, ja man har ju varit där både en och två gånger och känner sig nästintill hemma ;) Gick och hämtade en filt, mmm det behövs till passet... och gav även en filt till damen bakom mig hon sa då följande. Vilket gör att jag återigen tvivlar på vågen och dess tillförlitlighet.

- Åh tack, det är första gången för mig. Är du det du som är instruktör?

 

ööö, hur gärna jag än ville kunde jag inte ta åt mig äran så jag fick svara nej. Men med tanke på att jag stod där i min tighta spandexoverall ;) så kändes det lite som min kropp och jag ägde. Ja, jag nämner kroppen först eftersom den uppenbarligen enligt vågen tar en del utrymme i anspråk...Känns iallafall som om det kan bli fika på kvällarna igen. Ser man ut som en instruktör så får man ju unna sig. Kanske värt att nämnas att jag inte gillar att bli svettig så det var liksom bara ett vanligt enkelt sånt Yoga basic pass. Kändes som om det passade mig rätt bra. Å sånna instruktörer e ju också i och för sig fit.

 

För att ta ned mig på jorden igen så stod jag typ dag tre och skulle trä en klänning över huvudet och ner över kroppen. Samtidigt ligger min fantastiska lilla son och granskar eländet. Den var lite trång...men jag kämpar och lyckas. När jag är klar frågar jag, eftersom han fortfarande tittar lite märkligt på mig.

- vad är det, ser det knasigt ut?

- näää men du e....sådär....bred. Där nere.

- va menar du, menar du höfterna?

- mmmm

 

Jorå men av barn och fullgubbar får man höra sanningen och tanten på gymet var allt annat än en fullgubbe... :)