När är det okej att ta fram riset ;)

Påskledigt. Så grymt mysigt. Kändes till och med i kroppen att det var dags, att jag liksom behövde denna ledighet. Ladda.
Så kommer då påskafton, den där Dan med stort D. Som jag har väntat och längtat. Herr Påskhare torde ju vara antågande :) kände att jag gick med ett leende på läpparna hela förmiddagen. Förväntansfull. Vad skulle han lagt i ägget i år?? Tills jag till sist uppgivet insåg att hand en dära satans sketna kaninjävelen måste glömt mig. Med flit.
Insåg ganska snart att han kanske egentligen ville göra mig en tjänst. Jag menar, hur mycket godis behöver man tillföra denna redan något trinda kropp...om man tänker till alltså, men det hade ju varit gott...
Eftertänksam och klok som jag är så tänkte jag att det kanske vore mer lämpligt att gå ut och springa.
Japp, du läste rätt. Tjockis-Anna skulle ut och starta upp slappdallret. Frågan är bara sådär med facit i hand. När ska det sluta dallra eller var finns off knappen, för just nu blir det liksom enorma svallvågor i badkaret så jag titt som tätt håller på att dränkas också...
Jaja, åter till den stundande springturen.
Eftersom jag, ensamma mamman nr ett med betoning på Ensam, är rätt sällskapssjuk så behövde jag ju såklart sällskap. Klok som få lyckades jag lura med den stora pojken. Hur tänkte jag då liksom??? Väldigt, väldigt otränad mamma mot hockypojken med flås...Fan. Men jag försökte vara tapper. Jag sprang, trots att det bultade i bröstet och jag var sådär torr i halsen. Eller sprang, ja ganska sakta kanske, kunde kanske egentligen lika gärna gått. Efter en bit som jag inte tänker yppa för nån hur lång den var så ville jag bara pausa lite och gå en liten bit. Då vänder han sig om, den dära fina som jag liksom burit i min mage och fostrat till en fin pojk, tittar på mig och säger ;
- Mamma, skärp dig, det är ju inte ens jobbigt...

När jag blir sur så blir jag väldigt barnslig, jag blir väldigt mycket tvärtemot, mycket "våga vägra", jag blir iallafall allt annat än tävlingsinriktad. Hade egentligen lust att bara kasta mig över honom och brotta ner han i snödrivan. Insåg ganska snart att han då förmodligen skulle bli sur och grinig  och eftersom han mognat i min mage och fostrats av bla mig så är han rätt lik mig...dvs han skulle också blivit sur och stannat i snödrivan eller gått hem. Jag fick alltså svälja min stolthet, flina åt han och springa lite till innan jag lite snällt frågade om vi inte kanske kunde gå lite och prata istället.
Så skönt, vi är rätt lika där också, han gillar också att prata :)

Nästa gång ska vi springa lite mer sa vi men vi sa även att vi varit duktiga idag också. Förstår inte att det ska vara så tungt att springa. 43 kg Anna liksom men men, man ska väl inte förstå allt ;)

Sen var det det där med ägget, jag struntar väl i påskharen. Jag har ju varit ute och sprungit så jag är värd lite påskgodis införskaffat på ICA. Love life :)

Joråsåattteeeee Kvinna = Jag :)

På vägen till jobbet idag tog jag ett beslut. Det här skulle bli den bästa dagen i mannaminne. Om det sen innebär att jag har minne som en guldfisk eller om dagen verkligen blir sådär fantastisk grym som jag bestämt spelar egentligen ingen roll. Jag har bestämt mig och jag är envis som få. Den skulle bli bra :)

Så stod jag där på jobbet. Glad i hågen. Mmm för jag hade en sån där grundlycka i kroppen. Det var en sån där dag med kort om folk som skulle kunna bli kaos men jag hade ju bestämt mig så vi som var kvar hade fullt upp men fortfarande med en så, bra inställning. Allt handlar om inställning.

Så ringde telefon och jag svarade sådär som jag brukar. Leendes. Har ni tänkt på att man faktiskt hör om en person ler på andra sidan luren. Jag är nog en sån, en sån som allt som oftast ler på andra sidan.

Hur som, personen, eller kunden som ringde var nog på lika strålande humör som jag för vi log nog båda två, på varsin sida av luren. Vi pratade ihop oss lite kring vad han behövde och mamma Anna sa;
-Självklart, jag ordnar det.
Så säger han
-Visst är du den vackra kvinnan som var i butiken igår också?
Ödmjukt som få svarar jag glatt
-Jajemen, theeee one and only… och så bryter min alltför icke charmiga hästgarv ut men jag tror han skrattade han också och så sa han
-vet du, då kommer jag mer än gärna in i butiken igen

Hoppla hey, vilken dag. Vilken lycka. Jag har blivit kallad för kvinna. Jag som ständigt går och tjatar om att jag tappat bort lite av kvinnligheten. Härligt :)

Bästa dan i mannaminne minsann :)

Och som bonus var man visst fin också. Jag??? Han hade nog skräp i ögat eller nåt eller så var han bara grymt artig men det funkade ju, fröken vart glad!

Stormen

Vilken storm! Men har man bestämt sig så har man och vi hade verkligen tagit beslutet fullt ut. Det är semester och då lever man semester. Oavsett väder. Vi var ute på den dagliga långpromenaden och det började blåsa en del, ganska mycket faktiskt. Den där fina blå himlem vart mindre och mindre blå och det gråa mörka tog överhanden. Rätt maffigt och rätt vackert om man är på humör och har rätt kläder. Vi var både på rätt humör och hade rätt kläder :)
Lagom när regndropparna föll började vi närma oss hotellet. Nu föll inga större regndroppar och även om det blåste var det rätt varma vindar. Friskt. Under promenaden hade vi utforskat nya delar av orten, de finare delarna där de mysiga husen fanns, de finare hotellen och golfbanan. Vi crashade det finaste hotellet och smög runt. Åker vi någon gång tillbaka till denna ort som stannade på 80-talet så är det på finhotellet vi ska bo, med utsikt över havet och maspalomas. Vi tog strandpromenaden tillbaka när himlen skiftade färg och blev sådär mörk. Våra bara ben var insmorda och sand från maspalomas yrde runt och fastnade. Tittade på min väninna och tänkte lite avundsjukt
-Satan i gatan vilka bruna ben hon har fått...
tills jag insåg att det var sand som satt över vaderna. Kändes genast lite bättre eftersom även mina ben hade samma färg ;)

Väl på hotellet bestämde vi oss för att vägra. Vad gör väl lite regn och kulingvindar. Vi gör oss iordning för att gå ner till byn iallafall. En drink eller två kan vi ju ta, bara för att få se lite folk. Det blåste en del, yr.no skrev 17 meter per sekund men jag vet inte om det räcker. Balkongglaset slog och slog. Ja, vi bor kanske inte på det finaste hotellet just denna gång så det finns väl lite att önska, bland annat lite bättre måttanpassade skjutdörrar till balkongen. Påhittiga som få så stod vi och försökte trycka in gardintyg mellan rutorna. Allt för att dunkandet skulle avta men icke. Så kom min väninna, fröken Sparris på den mest geniala idén. Hon tog fram skärbrädan och tryckte sedan opp den i balkongglipan. Det slog fortfarande men ljudet hade minskat och vi kunde i godan ro göra oss i ordning. Vi bylsade på oss rätt rejält. Vi har ju båda fått lära oss att "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Håret fick flätas för att inte bli alltför burrigt och rufsigt. Väl nere i receptionen var ytterdörren låst och receptionisten kom och öppnade för att släppa ut oss. Det hade visst blåst sönder något men vi räds inget. När vi gick sa hon efter oss
-be careful...
Jajemen, tänkte vi och gick. Tittade lite runt oss och tänkte att det var väldigt lite folk ute. Ja det var väl avresedag kanske. Vi insåg ganska snart att de flesta lyssnat till resebolagens rekommendation och stannat inne på sina hotellrum. Inte vi, vi ville ju utforska!

I och med blåsten så gällde det att hoppa in på första bästa uteservering. Jajemen, vi valde uteservering men kloka som vi båda är så valde vi ett bord långt in mot en vägg. Glas ramlade i golvet, glastabletter blåste från de stackars servitörernas brickor. Stackarna, de fick slita som djur, till de få turister som vågat sig ut. Markiser fälldes upp då de höll på att vika sig av stormen och plastväggar sattes upp. De fantastiska servitörerna hade varit med förr. Vi satt och tittade på med varsin varm kaffedrink i handen. Livet var och är ljuvligt. Snart hördes ett himlans porlande. Himlen hade öppnat sig och stora droppar föll tätt på gatorna, längs trapporna rann det litervis med vatten och rör som ska forsla bort överflödigt vatten sprutade som vattenslangar. Det var i denna stund kylan började komma, varma kläder till trots och vi beslutade att vi skulle ta oss därifrån. Hotellet var bara ett par hundra meter bort så det var inte alltför långt för oss. Vi tog sats och sprang ut på bargatan som var fylld av vatten, våra skor vart dyngsura efter bara ett par steg. Trapporna var hala av vattnet och alla gatustenar var som is. Vi sprang försiktigt men samtidigt hann vi njuta av regnet. Stora varma droppar som liksom sköljde över oss, mjuka ljumma vindar, fast ändå hårda. Vi frös inte men var dyngsura och skrattade som barn när vi väl var framme vid hotellet.

Skönt att äntligen vara inne även om kvällen varit fantastisk, kanske delvis på grund av vädret.
Missförstå mig rätt, självklart föredrar vi båda två sol framför regn och blåst.

Miss Cleaninglady

Döm om förvåningen när det liksom ringer på dörren. Visste inte ens att vi hade en ringklocka…Fantastiska Åsa går och öppnar och där står Miss Cleaninglady.
-Clenaing? Säger hon
-Yes, svarar Åsa och släpper dörren. Hon tänker inte på blåsten och vindarna eller på den öppna balkongdörren. Korsdraget är ett faktum. Dörren slår igen med ett swisch och ett jättePANG. Eftersom jag är hjärtlös och rå så börjar jag såklart apgarva och Åsa öppnar återigen dörren och där står en något snopen miss Cleaninglady.

Åsa säger med sin lenaste röst
-Sorry

ordningen är återställd...

Tack fröken Sparris

Just i detta nu lever jag ett liv i lyx. Visst solen har bråkat en del men ändå har jag en argt röd brännande hud, det blåser en del och finklänningarna har fått ligga kvar i väskan till förmån för mysbrallorna, t-shirten och tjocktröjan och eftersom golvet är så kallt så blir det mina finmålade foppisar på. Men ändå, det blir inte alltid som man tänkt eller planerat men semester är ändå semester. När solen är framme så mår vi som sessor och när den inte är framme, ja då bylsar vi på oss och ser till att må som sessor då också. Har åkt hit med bästaste fröken Sparris och är så grymt tacksam att det är just fröken Sparris jag får dela denna semester med. Enkelt, inga krussiduller, tyst ibland, glatt ibland, jättepratigt ibland, och så får jag avbryta henne hur många gånger jag vill utan att hon blir arg :)

Visst kan man känna en liten känsla i kroppen som säger att jag är orättvis mot barnen som åkte själv men det är ju så, det blir en helt annan peng om vi åker allihop och ibland ibland behöver man komma iväg och bara vara Anna. Varva ner, tanka och bara samla sina funderingar och reda ut nuet och framtiden. Jag må känna mig lite orättvis just nu men när jag kommer hem kommer jag vara världens gladaste och bästaste mamma till mina fantastiska pojkar och nästa gång då är det med dem jag åker. Varannan gång mamma, varannan gång Anna.

Det blir bra men för nu ska jag njuta av lyxet och solen för just idag har den varit framme lite grann även på morgonen, ja nu blåste det rätt mycket ändå, så nog åkte alla plaggen på :)

Clownen manne

På kvällen körde vi en finstass på. Eller finstass och finstass? Finns inge skönare än gympadojor och vi skulle ju ändå bara ut och ta ett glas vin och utforska Playa del Ingles by night... Ganska skoj att möta alla dessa människor. Glittrigt leopard tycks vara inne såsom män i kvinnokläder. Många många män, där nästintill alla gick och höll i hand. Såg rätt gulligt ut och jag märkte att jag vid fler än ett tillfälle gillande la huvudet på sne när de passerade oss där vi satt med en drink i handen.

Vi hade reflekterat tidigare över att typ alla ställen hade satt stolarna ut mot gatan och inte mot sällskapet som förhoppningsvis ville umgås. Lite svårt med ögonkontakten när man pratar om man bara ska se ut över gatan och de människor som rör sig där men vi är som man bör. Vi tar seden dit vi kommer, så nog satt vi också och tittade på gatan. Förstod då vad det handlade om. Kanske var det för att underlätta för den korta, brunbrända mannen med vitmålad Clownen Mannemun som showade genom att häckla alla som passerad gonom att smyga upp bakom dem och blåsa i en visselpipa eller skrika till eller ta de stackars passerande gossarna på snorren eller bara spänna ut magen om det var en lite rultig man som passerade...folket i barerna skrattade så de grät. Själv tyckte jag inte om.
Eller så var sittningen anpassad till alla försäljarna, nästan enbart jättemörka män som sålde blinkande accessoarer typ ringar, diadem eller andra huvudbonader. Vart nästan illa berörd när en man kom fram till mig och ville sälja en blinkande ring, där sjävla blinket var en boll, stor som en golfboll...
var tvungen att fråga väninnan
- finns det någonting jag utstrålar som gör att det ser ut som om jag skulle behöva en sån ring?
-Ser det ut som om jag vill ha en sån ring, skulle den liksom passa in på  mig?
- Skulle jag någonstans bli lyckligare eller snyggare med en sån ring eller är det så att jag sållar mig till skaran som vill ha sånna ringar, dvs barn?
Min väninnan skrattade så hon grät. Hoppas de frågar henne imorrn ;)

Hur som var det märkligt att de alla var mörka, ja försäljarna. Kanske säljer bättre, jag vet inte? Tål att funderas på. Men det får bli vid ett senare tillfälle då jag nu kom att tänka på strandpromenaden. Innan vi hittade just denna bar så gick vi till strandpromenaden som är rätt full av barer och shopping. När vi kom till utkanten av området, där man märker att det blir glesare och glesare mellan restaurangerna och shoppingen nästan är borta, där. Där i ett mörkt tält stod på en skylt massage men det var liksom tomt...vid första anblicken...vid nästa såg jag att där stod en jättesvart man intryckt i ett hörn. Faktiskt rätt obehagligt och den stora frågan. Finns det folk som faktiskt går in där för massage???  Ska ställa mig där imorgon och smygkolla vilka som går in i tältet :)

Värt att nämnas är att även jag vart påhoppad. Gapade högt där mitt på bargatan och alla som satt  och drack sina drinkar fick sig ett glatt skratt åt den stackars rödhåriga, rödnästa nippetippan som hoppade högt och gapade samtidigt. Nu var det inte clownen mannemunnen utan tre barbröstade vältränade brunbrända pojkar som hoppade omkring och sparrades och uppenbarligen lekte samma lek som Manne. En av dem dök opp mitt framför mig och sa
-Böh!

Jag bjuder på den, hellre fina gossar än en clown :)

Har nu insett att baren nedanför hotellet stänger vid fyra...ja inte för att vi var där men mer för att det låter som om vårt rum är placerat på bardisken. Ja, nu märkte ju inte jag någonting eftersom jag var trött och sov som en sessa men stackars väninnan har sovit lite smådåligt. Stackarn:)

Nu ska vi göra ett mulen gran canaria :)