torsdag 28 oktober 2010

Trash-morsan på massage

Varför lyckas jag alltid...
Massage, jag verkligen älskar massage men går kanske inte så ofta som jag skulle vilja. Väljer hela tiden att lägga massagepengen på någe annat, typ kläder till barnen eller myskvällen eller den där fina klänningen.
Fast idag var jag grym, helt spontant bokade jag den sista lediga tiden idag.

Vi får gå till en kille via jobbet. Han e ganska fin också o trevlig o prata med. Ja, nu är jag inte intresserad av honom på någe vis men han är trevlig att ha att göra med, så den där halvtimmen brukar gå himlans fort, man får typ ångest när det redan är slut. Han är sådär bra, dels är han duktig men sen är han så grymt social också.

Nåja, jag bokade in tiden och tänkte inte mer på det...tills jag insåg att jag återigen hade klänning på mig när jag skulle till honom. Alltid, alltid samma visa. Man tar ju liksom bara av sig på överkroppen egentligen men inte fröken Anna, hon väljer att stå i nylonstrumpor med sån håll in magen del och stora trosor. Ja han har säkert sett värre men det känns lite sådär pinibelt.

Det var liksom inte så genomtänkt idag, det där med massagen, för jag insåg även att jag hade den där bh-n på mig som ingen ska behöva se. Du vet, den där man köpte för 15 år sedan som fortfarande funkar...Sportbh-n som plattar o jämnar ut. Breda axelband som fan, o hällorna där bak är helt sönderslitna, knappt så jag själv får på dem. Så där kom hon, den lilla saken i sin fina klänning och började kabba av och blev helt plötsligt bara trash-morsan med gördel o trasig bh. Stackars karl vad han ska behöva uppleva saker...

Till nästa gång ska jag vara förberedd. Jeans o en lite nyare bh.

Fast å andra sidan får jag vara tacksam att jag inte hade leopardtroserna på, det hade gett ett riktigt "pantertanter" intryck :-)

onsdag 27 oktober 2010

Rosa

Berättade förut om min vän som väntar barn. Vi pratade idag, han och jag.

Så himlans härligt. Det är ju liksom ett par steg man ska igenom innan det blir ett barn. Jag menar, det ska kelas i tid och otid, det ska kissas på sticka, mås illa, man ska svullna, få dålig hy, klåda på magen, hud som spricker och samtidigt ska man ju få så grymt fint hår också.

Nu låter jag nästan negativ fast det är jag inte utan jag menar att svullna på ett bra sätt o må illa på ett bra sätt och sprickande hud, ja det om något är väl ett bevis på att man haft något enormt vackert i magen (ja hade det inte varit enormt så hade ju maghelveteshuden inte spruckit...:-)

Sen får man ju inte glömma ultraljudet. Då man verkligen får beviset, det är en bebis där inne och de där grejerna som man känner från magen är liksom bebisen och inte bara gaser.

Det var just det som var grejen med samtalet idag. Jag visste att det var ultraljud på gång. Så när vi stod och pratade och han såg sådär härligt nöjd ut kopplade jag inte. Inte ens när han sa:
-Anna, jag ska måla ett rum rosa i lägenheten
-va?
- Jo, vi ska måla ett rum rosa.
Eftersom jag då är lite halvkorkad så kopplar ju inte jag utan säger
- Jaha, då kanske du vill ha min rosa soffa!
Då harklar han sig och förklarar ytterligare en gång, denna gång lite tydligare, så även en Anna ska förstå.
Då ringer klockan! Bebisen, såklart det var bebisen som skulle få rosa rum. En liten tös :)

Myspys, fast lite avis vart jag. Jag vill också ha en liten bebis, ibland, typ.

söndag 24 oktober 2010

Biffy Clyro

Var på min första rock-konsert ever i torsdags... En väninna ringde och frågade om jag ville följa med. Hon gillar rock och jag gillar som jag nämnt tidigare absolut inte hårdrock men wtf, jag kunde liksom inte motstå en helt spontan kul kväll med underbara goa väninnan. Så sagt o gjort, jag åkte hem från jobbet, tittade mig i spegeln och insåg att rockigare än såhär blir jag inte...Jeanskjol, stövlar o kofta med fina knappar... o handväska. Hmmm, men jag var nog rätt iallefall! Väl på debaser var båda två alldeles lyriska och förväntansfulla, precis som alla andra som stod där och väntade och beställde drinkar. Stämningen var på topp. Bara det att gå ut och göra något spontant kul en helt vanlig torsdag...

Hur som helst...konserten var grym. Jag kände inte igen många låtar alls, men det är något speciellt när man hör musik live, man känner stämningen i luften, musiken i bröstet, energin från bandet och äsch, jag vet inte vad jag ska säga. Biffy Clyro -  fantastiskt. Vissa låtar självklart bättre än andra men så är det ju alltid. Denna hade jag hört tidigare och fastnat för...lyssna och njut.

Anna the rocker - vad fasen är på g att hända... :-)

Fel bransch...:-)

Åkej, hantverkare...
Man måste ha valt fel bana. Eller?

Har nu suttit i ett möte och haft ynnesten att sitta på "titta ut-sidan", fått se området mittemot. Ett sånt område med bostadsrätter, jättefina ganska nya. Ganska nya till trots, så är det uppenbarligen en som renoveras eller görs något spännande i och då med behovet av hantverkare.
Dra åt helvete, vad dessa hantverkare pausar... Balkongen fylls ideligen av hantverkare som fikar och röker och inte är de många därinne utan det är samma som återkommer gång på gång på gång...

Slutsats: Behöver jag ta hem en hantverkare så ska jag nog vara hemma och observera. Kanske inte bara för att se huruvida de arbetar och checka antal timmar utan kanske även för att titta...de brukar ju liksom kunna vara lite utav ögongodis :-)

Och eftersom jag varit gift med en hantverkare så vet jag att många är grymt duktiga på att arbeta, så det var nog bara de där i den där brf-lägenheten som var enna lata j-vlar :-)

Tjing tjing!

funkar de?

Hon som bäddar hon får ligga...

Börja bädda!!!

En önskan

En önskan om att vara som alla andra.
Jag vill också bara kunna stänga av, sluta fundera och gå vidare...men samtidigt är det svårt att gå framåt då man hela tiden blir påmind. Ledsen.
Varför välja bort någe bra?
Visst jag förstår, för att man har någe bra. Tadaaaaaaaaaa Men varför välja bort mig, hur kan man bara stänga av mig. Hur gör man, för så vill jag också kunna göra.
Det är kanske det det handlar om, egoism från min sida.

Jag kan ibland önska att det inte fanns så mycket "tycka om" i mig, eller mitt ständiga förlåtande, man kan bete sig rätt illa mot mig vilket resulterar i att jag blir ledsen, smälter och sedan är jag ändå oftast snäll tillbaka. Samtidigt vill jag se det som några av mina styrkor, några av mina bra egenskaper...

So, how to do???

torsdag 21 oktober 2010

flirt med farbrorn i himlen

Det är någe visst med fina höstdagar...jag har suttit i möte hela dan idag men det har varit helt okej, ganska kul till och med :) Kanske lite extra bra bara för att jag såg hur solen letade sig in och värmde o lyste upp hela rummet, härliga människor ikring mig och när jag kom ut en liten stund så var det bara sådär grymt höstigt. Det doftade härligt, solen sken, himlen var blå, det var svalt  och jag mådde som en sessa.
Känns som om farbrorn i himlen och jag är lite kompisar just nu. Gårdagkvällen bjöd på en mysig kväll med pappa. Vi möttes på Il primo, en restaurang i huddinge och åt god mat och pratade och pratade. Eller som vanligt kanske det var jag som pratade o pratade men det är liksom jag och jag tror  eller jag vet att är det någon som kan mig så torde det ju vara pappa. När vi ätit klart åkte vi hem hit och åt ost o kex o drack kaffe. Visst han hjälpte mig att foga i badrummet också o slängde mina sopor.
Han e go min pappa, han är alltid med mig, han kanske inte alltid håller med mig men han finns alltid där, även när jag felar. Så vad jag ville säga var egentligen att igår hade jag en kanon dag, idag ska jag träffa en tjejkompis och gå på konsert och i morgon ska jag ut på byn o busa o på lördag ska jag träffa en väninna!
Livet leker, eller så försöker jag fokusera på det som är extra bra bara :-)

onsdag 20 oktober 2010

Skit också :-)

En kompis och jag har en sån där liten knäpp grej för oss. Ja, en sån där knäpp grej som alla polare har fast vi alla har olika sorters ämnen.
Just den här kompisen och jag kan messa olika synonymer på brum, gas, tillbehör... Nu känner jag mig nästan 100 % säker att det inte var jag som började utan han. För jag vill gärna tro att jag är ganska ordentlig, pryd och präktig...näe, kanske inte...det har nog vuxit bort kanske. Hur som helst så måste det varit han som började för även om jag är kreativ, så är inte det den här typen av ordlekar jag kommer på...
bajsklutt
diarrehög
lös ko blaja
Bajrumpa
Blötprutt
Blötfis
Mök
Rumpfistel
Kletbajs
Avföringsklutt
Pruttkorv
I know, så grymt omoget. Ändå tåras mina ögon barnsligt förtjust över ett sketet sms med någon suspekt benämning som ovan...Otroligt, självklart måste jag då kontra med något typ, barnsligare tillbaks. Sen är vi igång.
En av killarna på jobbet satte ribban idag, ja inte den ribban... utan nivån. Han började helt öppet informera om sin gårdagkväll som varit allt annat än bra, diarre... och utan att gå in i detalj så förstod jag det som en regelrätt tarmtömning av mindre angenämt slag. Och tänkare som jag är så måste det varit då jag började fundera lite på hur mycket brum man egentligen kan ha i tarmen. Det måste ju vara fler än jag som ibland blir förundrade över hur mycket som faktiskt ryms. Hur mycket kroppen egentligen kan producera av det där lilla lilla intaget man vill tro att man får i sig. Eller hamstrar tarmen, så att den liksom bara småtömmer lite då och då, för att sen dra en dag med x antal toalettbesök och man inser att fyra meter brum inte är helt osannolikt...

Tror ta mig fasen jag ska gå och väga mig...kan vara en bra ide idag :-)

söndag 17 oktober 2010

Välkommen till dårhuset...

Hade en så himlans härlig kväll. En väninna och hennes barn kom över på middag och vin. Ja, vinet var bara för oss vuxna men jag tror säkert att kidsen hade minst lika kul som vi... Det här med att ha ett normalt lugnt och sansat samtal med massor av kids runt bordet är ju bara att "fet"glömma, som barnen skulle sagt. Herrgud, vilket liv!
Men härligt, fasen va skönt det var när barnen hade ätit klart och vi stängde köksdörren, läs - stängde dörren till kaoset :-). Vi satt då och pratade strunt och drack vin och hade det hur grymt som helst. Sen var det dags för singstar, jäpps, det var liksom det som var meningen med kvällen.
Jag filmade eländet...Två stycken står och sjunger och tror att de är guds gåva till mänskligheten, de är snygga, de är grymma och o de rockar...Samtidigt så ser man två små ungar hoppa upp och ner i soffan bakom o gör den ena volten efter den andre plus att ännu ett barn samtidigt åker rollerblades o samtidigt springer den stora killen förbi kameran (mig, micken whatever) o gapar
- åååååååå Philip har möööööööökat.
Herregud, vi skulle liksom bara dricka vin, ha det mysigt och sjunga lite singstar. Men kaos e grymt. Sa jag att ungarna tog av sig strumporna också och klättrade upp på dörrkarmarna...Drog fram elgitarren och trumsetet också... Mitt lilla vardagsrum vart plötsligt en rockscen, en cirkus eller ett dårhus...

onsdag 13 oktober 2010

Jag e grym

Det funkar inte längre.
Tårarna bara trycker och trycker.
Jag vill inte.
Står emot.
Väntar bara på den lilla lilla kommentaren.
För den kommer.
Var så säker.
När allting bara brister.
Då önskar jag att jag är ensam.
Ingen ska behöva se.

Jag är stark.
Jag klarar så himla mycket.
Men just i detta nu så himla svag.
Mår illa.
Väntar bara på fel tillfälle att spy.
För det kommer.
Okontrollerbart.

Kroppen lyder inte.
Känn ingen oro.
Var inte ledsen.
Lägg det bakom dig.
Se inte bakåt
Blicka framåt.
Se allt fint o ljust omkring
Men kroppen lyder inte

Instängd sorg, ilska
Känslan av att bli sårad
bli nertryckt
att vara mindre värd
att vara luft
kväver

Det blir svårt att andas
Kroppen blir fylld av kryp
Tårar som blöter kinderna
Ett ständigt illamående

Instängd, hur kommer man ut?

Låtsas-skalden...

Hjärtklappning
Ångest
Tårar

Suck inte igen…
Vad fan gör man?
Är man arg eller är man sårad?
Vill man örfila eller vill man krama?
Älta eller gå vidare?
Hur går man vidare utan att komma till konklusion?
Ska man bara stänga in? Är det inte då ilskan kommer?
Backa?
Ångra?
Sudda ut?
Vill man det? Eller ska man gå rakryggad och stolt.
Man väljer rakryggad och stolt.
Då väljer man lyckan och modet.

måndag 11 oktober 2010

Uringat funkar inte här hemma...

En sån där mysstund tillsammans med lillkillen. Han sitter vid matbordet och äter en köttbullesmörgås och dricker varm choklad och jag sitter brevid. Vi småpratar lite och har det allmänt mysigt. Han är nog ganska nöjd för en stund ensam med mamsen för han har fullt sjå att berätta om allt han är sådär grymt bra på, han är ju typ bäst på hela skolan på att hoppa och klättra. Önskar att jag hade den tron på mig själv som han har, han är bara så himlans fantastisk. Hur som helst så böjer jag mig framåt mot honom när vi pratar och uringningen blev sådär väldigt påtaglig...Jag såg hur han sneglade, log sådär generat o pilimariskt o tittade bort, så jag frågade.
-Vad är det nu då?
- Oh mäh, inget.
Ett ännu större leende sprider sig i lillkillens ansikte
-Är det jobbigt eller?
-Nääääääääe.
-men jag kan väl inte rå för att tuttarna tittar fram heller.
Så säger ungen något så självklart...
-Sätt på rej en tröja rå...

Pappsen deras fick en liknande kommentar härom morgonen, fast från stora killen. Killarna hade suttit uppe en stund på morgonen och tittat på tv och mornat sig medans pappsen låg kvar i sängen o sov eller mornade sig han med kanske. Hur som helst så kom pappsen upp en stund senare. Ja, han kom väl gående in i vardagsrummet så som herren Gud skapat honom.
Stor killen tittade dit lite snabbt
- Oh men pappa...sätt på re kallingar!

Jag tror både han och jag säger samma sak båda två med norrländsk dialekt
-Varför då, en har ju inge o skämmas föör ;-)

söndag 10 oktober 2010

Muspus

Det krävs så lite för att hela hjärtat ska kännas varmt och man blir påmind av hur mycket kärlek som rymms i kroppen.

Jag var och hämtade killarna igår eftersom exet skulle på konsert. Kvällen började väl lite knasigt då båda killarna var trötta men väl hemma så kom de till sans och vart två glada härliga killar igen. Storkillen satt i vardagsrummet vid datorn och skrev i sin dagbok och berättade om sin NHL-kväll i globen igår och lillkillen satt och ritade i en pysselbok. Vardagsrummet var fyllt av tända ljus och så mina fantastiska söner till det. Det var idylliskt som en Carl Larsson målning.

Själv stod jag i köket och lagade middag, enkelt men gott. Fylld lövbiff med potatiskroketter, grönpepparsås o sallad. Jag dukade upp med min fina Sundbornservis och tände ljus och sedan ropade jag in killarna. Väl till bords, när vi ätit en stund så säger lillkillen:

- va mysigt vi har mamma.

Det är då all värme kommer till kroppen o jag känner en sån glädje och lycka över vad jag har.

lördag 9 oktober 2010

Mina fina fina vänner

Jag är lyckligt lottad med fler fina vänner som finns för mig som jag finns för dem, de skänker mig skratt, de får mig att känna mig mindre ensam och de tycker om mig för att jag är som jag är, inte trots att jag är som jag är.
De är fantastiska och utan dem så skulle jag nog leva ett ganska fattigt liv. Självklart skulle mitt liv vara rikt, så tillvida att jag har mina fantastiska pojkar och min familj och att vi alla har hälsan men vänner är ett viktigt inslag i iallafall mitt liv. De berikar och ökar på min livskvalité. Jag älskar dialogerna vi har, skratten tillsammans eller ibland gråten. Jag älskar att känna att jag har dem bakom mig, känslan när de lyfter mig eller jag lyckas lyfta dem. Känslan hur vi alltid finns där för varandra.

Tänkvärt: Vänskap dubblerar glädjen och halverar sorgen.

Tänkvärt: Vänner är som en BH. Nära hjärtat och bra som stöd.

Träna? Igen???

Har det vänt nu tro??? Eller har det brunnit totalt???

Klockan var 0830 när jag vaknade i morse. Halvtrött men ändå var det första jag tänkte på träning...Anna tänker träning, då har det gått långt... Är det så att lilla jag har förstått att jag behöver ta hand om mig själv lite mer för att må ännu mer kanon. Antagligen, för kl 0900 stod jag på crosstrainern på gymet. Så himla skönt att bara köra på och försöka skingra tankar o funderingar o bara vara jag, ta i, känna puls, bli andfådd, bli svettig och få åka hem alldeles slut.

Det var såå himla skönt och jag var så himlans stolt över mig själv. När jag väl var hemma igen var jag pigg o alert o tog tag i tvätten o diskmaskinen osv. En stund senare ringde en väninna som ville ha sällsis i spåret. Självklart! Så då fick jag mig trevligt sällskap och en otroligt hurtig runda också :-)

En kanondag för en kanontjej ;-)
Det ska nog ordna till sig för stumpan!

fredag 8 oktober 2010

Du skall älska din nästa som dig själv

Idag lärde jag mig någonting. Saker och ting kommer alltid ikapp en.
Jag brukar alltid tänka att den dagen då jag inte längre får finnas kvar i denna värld ska jag kunna stå för det jag gjort och vara stolt över mina val, kunna känna att jag inte sårat någon med vilje, att jag gjort de saker jag ville göra.

Det är så lätt att man går igenom livet och bara gnäller och säger jag ska göra si och jag ska göra så och så står man där en dag och allt är slut och man inser att vad gjorde jag av mitt liv egentligen? Där vill inte jag landa.

Jag känner att jag gör så gott jag kan och jag vet att jag sårat människor på vägen och kanske varit dum ibland men jag har gjort vad jag kunnat för att säga förlåt. Det jag försöker säga med att saker och ting alltid kommer ikapp en är att, sårar du en, så blir du sårad tillbaka, ger du av dig själv till en så får du fint tillbaka. Det är så med allt, lite så tillbakakaka på både gott och ont. Man kanske känner att man ger och ger av sig själv och det är inte alltid den personen du väljer att ge som förstår att ge tillbaka men däremot så finns där alltid någon som ger istället.

Det är väl bl a det som livet handlar om, att man ska lära sig att vara snäll med varann. Precis som det snälla slår tillbaka så slår även det dumma tillbaka och det vill man inte gärna ha men det fina och snälla vill man mer än gärna vara omringad av. Så det är väl det det handlar om, villkorslös omtänksamhet, kan man kalla det så :-)

Fredagsmys

Shit pommes. Fredag igen och jag har förberett soffan på att jag snart kommer bänka mig :-) Täcket ligger på plats och ett glas vin är upphällt, nu är det bara ljusen som ska tändas så är jag härligt nöjd med starten på min fredag.

Det är höst o gråkallt ute. Finns det då någe mysigare än tända ljus när mörket faller på och man verkligen vet hur kallt o blåsigt det är utanför och man liksom bara kan mysa in sig under ett täcke och bara njuta o ha det varmt o känna sig trygg.

Idag är jag ego, idag har jag tänkt på mig i första hand och det tänker jag fortsätta med en stund för just nu så tänker jag önska att allting blir precis som jag önskar o hoppas på. För min egen skull.

Nu är det fredag o mys i alla hus!

Jag trodde man skulle flasha rumpan på jobbet...

Jag körde svart idag. Typ som alltid men ändå. Idag vart det svart klänning, ganska kort, lite mönstrade strumpbyxor o stövlar. Kände mig helt okej faktiskt, gick till bilen på morgonen, gick från bilen o hejade på världen, stod med rumpan mot fabriken vid morgonmötet och åt lunch o kände mig fortfarande helt okej.
På eftermiddagen kom en jobbarkompis in på mitt rum och vi satt o pratade o han överöste mig med komplimanger. Dunderskoj o jag blev såklart smickrad. Förstår faktiskt inte, nu o då så får jag faktiskt en del komplimanger både över mitt sätt att vara och hör o häpna mitt utseende. Ja, jag e lika förvånad jag... Men hur fasen kan det då komma sig att lilla Anna faktiskt är singel??? Mycket konstigt ;-) Får fundera på den.
Klänningen...Jo så han kom iallafall in på mitt rum o vi snackade en stund tills en tjej behövde hjälp med kopiatorn och jag gick ut från rummet för att hjälpa henne. När jag kommer tillbaka säger han...
- Du Anna, den e kort där bak
- Vaddå?
- Klänningen e grymt kort där bak
- Skämtar ru???
- Näe, den går liksom upp där vid rumpan...

Så där har jag liksom gått hela dan o visat rumpan för halva jobbet, konstigt att man får små menande leenden ibland... Genant, japps lite.
Det första jag gjorde när han lämnade rummet var att springa in på toaletten kolla spegeln och inse att jag har gått o dragit i sidorna o fram så den var liksom som ett släp, fast bak o fram... Hur jag löste problemet?? jag drog lite till, fast på rumppartiet denna gång.

Tänkvärt : den som inga byxor har, han får gå med rumpan bar...

torsdag 7 oktober 2010

"Vänd dig om och ta emot mig"

Andra har det alltid bättre
Andra lever starka och dugliga liv
Andra lyckas med sina äktenskap
Andra är alltid framgångsrika
Andra har stark kontakt med verkligheten
Andra kan alltid lösa sina problem
Andra har det alltid bättre

Ingen har såna problem som jag
Ingen är så oduglig som jag
Ingen trasslar till sitt liv som jag
Ingen misslyckas så ofta som jag
Ingen är så hjälplös som jag

För mig är du en av de andra
För dig är jag en av de andra
Låt oss se in i varandras ansikten

//Peter Curman ur samlingen
"Vänd dig om och ta emot mig"

onsdag 6 oktober 2010

Anna på gymet???

Fasen, idag fick späcket följa med matte o träna. Såååå himla kul och så himla länge sen men nu är det dags för det nya livet. Fröken Anna ska vinna figthen över späcket!!!

Förut var jag grym, visst jag var inte vältränad någonstans men det syntes nog iallefall på hållningen att jag hälsade på på gymmet en del. Jag hade det aldrig som ett måste, utan lovade mig själv att komma iväg en gång per vecka och om det blev fler gånger än det så vart det bonusträning. På den tiden kom jag iväg 3 gånger per vecka...vilken brutta. Men men, det är aldrig försent att börja om så idag kom jag iväg första gången på säkert ett år.
Det tog emot lite att sätta sig i bilen, att åka dit, typ lite nervöst på något fånigt vis. Väl där så kände jag mig som hemma, de hade möblerat om lite men det var ungefär samma maskiner kvar så det var bara att köra och jag körde som bara den. Svetten rann och jag kände mig såååå himlans glad, ja inte för att svetten rann då men mest för att det var så himla kul o kanske för att man vet vad det i slutändan kan ge. Så håll en tumme för Anna och beach 2011!
Nu vet jag väl egentligen inte riktigt om kroppen o jag var helt överens idag men jag hade iallafall grymt kul och när kroppen min väl slutat darra o späcket slutat gunga/guppa så kommer den säkert också vara nöjd:-)

Tänkvärt: Skjut inte upp till imorgon, då kan det vara försent.

tisdag 5 oktober 2010

Musik ska byggas utav glädje....

Hmmm, jag har begåvats med två pojkar som liksom älskar hårdrock...de har fått lära sig av pappsen sin, så jag får skylla på honom :-) Själv kan jag inte med det, riktigt sån där tung rock får det att krypa i hela kroppen och då menar jag verkligen KRYPA i kroppen. Jag får som stickningar i armarna och bara känner sån frustration o blir nästan arg. Såå näe, det går inte. Rockballader eller vanlig skön rock är väl en sak men näe, det andra går bort.

Nu tycker mina söner om annan musik också och det är jag grymt tacksam för (även om de gärna håller för öronen när jag sjunger - don´t really get that...). Den ena somnar till 106,3 och den andra vars radioantenn, tack o lov, har gått sönder lyssnar på The Boppers eller John Denver (där har minsann mamsen fått vara med :-))

Häromkvällen försökte jag dock lära de små liven att det finns annan musik också. Fick en liten flashback från när man gick i gymnasiet och gick omkring med sin freestyle...Freestyle...finns det fortfarande någonstans i världen??? och i lurarna var det under en period bara Kraftwerk, JMJarre, Yellow, the mobile homes, depeche m fl. Det var under den perioden då de snyggaste pjucken fanns att finna på Sko Uno, eller var det under min indie period kanske???

Hur som helst, vad jag skulle komma till var att jag glad ihågen satte på "the robot" med Kraftwerk. Gryyymt skönt tyckte jag själv, vet inte om det var bra eller om det var nostalgi som gjorde det bra.
Efter en stund så tittade jag på mina pojkar o insåg att de aldrig startade upp robotdansen som jag trodde utan stod liksom som fågelholkar o bara blängde. Stackarna, de såg ut som två frågetecken. Vad var det där liksom? Musik? Näe, skärp dig mamma. De e ju skitdåligt!
Okej, så synten får alltså växa på sig ett par år, så ska vi prova igen...skam den som ger sig ;-)

Olikheter

Det är ju tur att alla människor är olika. Det vore ju lite tokigt om alla var lika perfekta som en annan ;-) Skämt åsido men det är ju ibland olikheter som gör en människa mer intressant, även om det ibland är enklare att tycka om någon som är väldigt lik en själv. Kanske e man lite egenkär iallefall...

Jag tycker om nästan alla, på någe vis. Alla har vi någon eller några fina egenskaper som lyser lite extra eller lyser igenom ibland.
Sen finns även en del människor som typ ska vara på andra o nästintill vara dumma med flit som om de söker någon eller något att få trycka till lite extra. Varför? Jag vet inte vad som triggar en sån människa om det är känslan att lyfta sig själv genom att sänka någon annan eller bara känslan av makt eller man kanske rent av mår bra genom att dumma sig med någon annan. Jag hoppas och tror att jag är långtifrån att vara en sån människa och om jag skulle vara så, så hoppas jag att mina vänner skulle säga ifrån.

I min värld är det en svag människa som beter sig så och jag vill inte vara den människan.

måndag 4 oktober 2010

världens tuffaste lillkille

Jag har verkligen världens tuffaste lillkille. Lilltroll har precis börjat 6-års och är nog egentligen ganska liten för sin ålder. Liten, men tuff… Häromdagen kom han hem från skolan stolt som en tupp och berättar helt appropå bara sådär att

- ja brotta ner en etta idag…
- va gjorde du sa du?
- Ja brotta ner en etta!
- Men varför då?
- För jag sa jag ville vara där och han sa att jag inte fick och så tog han mina armar o putta bort mig.

Nu ska man egentligen se min son för att förstå hur ”rart” det här verkligen är. Han är liten, söt, väldigt söt, ljus, med stooora blå ögon och en näpen mun. Visst, han kan se lite full i lur ut ibland :-)
Hur som helst

- så då tog jag tag i hans armar o putta han o sen så brotta ja ner han.
- Men lilla gubben, va gjorde du sen då?
- Sprang iväg

För han är kvick också den där lilla raringen. Explosiv som attan.

- Men varför sprang du om du ville vara där?
- För jag ville inte de längre…

Nu brukar inte jag uppmuntra bråk och så men just den här vart så väldigt charmig, han pekade ut platsen och han visade på armarna hur de gjort och pratade med sån inlevelse. Mmm, det där kommer nog bli en pojk som man inte messar med i första taget…

Tänkvärt : Besegrad är den som tappar modet. Vinnaren är den som vill fortsätta kämpa

Sånt där som inte riktigt händer men händer ändå…

Plötsligt en dag kommer en av de där man sällan pratar med in på rummet, han verkar sådär glad men jag förstår liksom inte riktigt vitsen med besöket för han säger inte så mycket men det är ju alltid trevligt med glada människor. Jag skakar på huvudet när han går ut o skrattar lite
- Ååå vad du verkar glad
En stund senare kommer han tillbaka, märkbart nervös och stängde dörren om sig, då började jag bli lite orolig för honom, hade det hänt något? Stackarn, han stod så rart och hängde över mitt bord, gungade fram o tillbaks o körde en sån "fan va jobbigt de blev" och jag blev såklart ännu mer orolig för honom, vad fasen hade hänt egentligen... Tills han får ur sig att han tycker jag är så fin och verkar så trevlig, så om jag vill så ville han hemskt gärna ta en fika med mig nån dag.
Tusse, såå himlans rart av en sååå himlans grym kille. En kille med sån pondus, en sån som fyller ett rum med sin uppenbarelse som plötsligt vart så blyg o nervös. Jag blev jätteglad och jättesmickrad men tackade nej, och sa att jag inte får dejta arbetskamrater, kände mig jättedum. Men det är ju så, ibland måste man våga för att vinna. Jag beundrar hans mod, för jag hade själv aldrig våga gå fram så som han gjorde. Det var verkligen rart för han kom liksom tillbaka sen igen, bara för att höra om vi var okej.

Lite har jag förstått genom "livets skola" och det är nog bra att undvika kärleksrelationer på jobbet, även om det faktiskt är många som träffas så. Se bara på min fantastiska far som är lyckligt gift sen 20 år tillbaka med sin arbetskamrat, så det kan ju funka, om man vill.

Hur som helst kände jag mig lite elak mot honom nu när han tagit mod till sig men jag tror att jag gav honom ett ganska snällt nej så jag tror det var helt okej. Han lyfte definitivt min dag, så det blev en kanondag :-)

Tänkvärt : När alla dörrar stängs för dig, öppna din egen. (?)

Hissj-vel

Nu trodde ni såklart att jag var klar där men icke. Jag kan ju liksom inte dra allt hemskt när jag beskriver det så fantastiskt. Men platsen i sig är fantastisk, det vidhåller jag men det är väl någe visst med Anna på resa...

Vi var på någe konstmuseum "Kumu", jättespännande...för konstintresserade ja! Där gick vi med den stackars flickan som var vår guide, hon såg så grymt uttråkad ut men jag tror egentligen att hon brann för konsten men hon lyckades liksom inte förmedla det utan hon såg ut som en dåtidens biblotikarie, är ni med? (nu känner ju jag iofs inte någon biblotikarie och de är säkert skitskoj folk men inte den där tjejen, absolut inte hon). Hur som helst, byggnaden var fantastisk, konsten var fruktansvärd men om 40 år har säkert jag också lärt mig uppskatta den :-). Visst jag såg nog en och annan tavla som jag kunde tänka mig att ha hemma. Men där fanns även ett rum fyllt av sånna bystar. Kan du förstå en hel vägg fylld av bystar, sju meter upp. Det var fullt överallt, plus att det var sånna plexipidestaler med bystar överallt på golvet. Herregud, jag var livrädd. Kommer drömma mardrömmar om detta rum. Coolast på hela stället var hissen, så grymt stor, den tog liksom 122 människor. Så visst är det så, det finns alltid något för alla :-)

Planet hem gick vid 0755 så kl 0630 skulle jag möta en tjej i lobbyn. Något trött gick jag till hissen, tryckte på knappen för att sen kliva in. Dörrarna stängdes om mig och jag tryckte på bottenvåningen. Döm om min förvåning när ingenting händer...jag trycker igen och provar stoppa in mitt nyckelkort, fortfarande ingen respons...provar dörrknappen men nope, dörrarna förblir stängda. En något irriterad och stressad Anna plockar då upp mobilen för att inse att den saknar teckning, ja vad tror jag, jag står liksom i en hiss med tjocka ståldörrar 20 våningar upp... Något generad trycker jag på larmknappen, inte fasen händer det något mer än att det tjuter lite därutanför. Nu börjar jag bli stressad ordentligt. I många hissar så finns det en larmtelefon, så även i denna och ovan telefon fanns numret till SOS vilket kändes lite väl fånigt att ringa. Däremot försökte jag hitta ett nummer till receptionen vilket inte var det lättaste men jag hittade ett sexsiffrigt nummer som jag började slå, redan efter tre siffror började det gå fram signaler. Perfa, jag e räddad
- alllååå
- hello, I´m stuck in the elevator
tystnad
-eh?
-Am I in the reception?
-eh no
Oooops, fel rumsnummer, stackarn vart väckt av en vilsen Anna...Det fanns liksom bara en utväg kvar och det var dörrarna. Dags för Anna att leka McGuyver. Jag pillade liksom in mina små fingrar i den lilla lilla hissdörrsspringan o lyckades bända upp såpass mycket att foten min kom emellan, sen fick jag sakta pressa upp dörrarna som hela tiden ville stänga sig igen. Först när jag bänkat arslet emellan stod den ena dörren stum. Jag ser liksom framför mig hur arslet tar emot den ena dörren och min ena arm försöker hålla undan den andra dörren samtidigt som jag med den andra handen försöker få ut min resväska o handväska. Vilken grej, men Mrs McGuyver did it!!!
Då tror man liksom att man e safe sen, men icke. Fort som attan ut i taxin, fort till flygplatsen, fram med visakortet o så gubben i taxin
- no work
-what?
-card no work...
hade jag varit ensam i taxin hade jag valt att börja grina men tack o lov var en kollega med som hade ett kort som ville med hans mojäng.
Och till råga på allt så skavde trosorna som fan, jag hade satt stringisarna bak o fram...

Tänkvärt : I morgon är en annan dag...

Tallinn

Åkej, nu har jag vart lite busy ett par dagar, eller vilat lite eller jag vet inte. Samlat tankarna kanske? Strunt samma, har ju egentligen ingen betydelse.

Sist jag skrev var jag på väg till Tallinn, på en konferens. Hotellet jag bodde på var kanon, typ (kommer till det sen...). 20 våningar upp fanns mitt fina rum med utsikt över tallinn och vattnet. Shit pommes vilken stad! Ja, hela staden var väl inte sådär grymt märkvärdig, det var just den där gamla stan som fångade mig och fick mig att känna att hit vill jag tillbaka, här vill jag strosa själv med nån jag bryr mig om.

Av en slump så styrdes stegen mot "gamla stan" och det var verkligen gamla stan, det var som att kliva in i Robin Hood eran. Fantastiskt! Borgar, murar, medeltidsspel, dofter, härliga små fik och små torgstånd där de sålde massor med spännande saker. Vi hann bara med ett café men redan i dörren möttes vi av välkomnande personal med medeltidskläder, herregud, det var som att kliva in i en helt ny värld. (hade min dator varit som andra datorer hade jag lagt in en bild här...men icke)

Jag hade en så himla felaktig bild av staden, trodde nog att det skulle vara lite skitigt och äckligt och maten trodde jag skulle vara riktigt hemsk. Men icke. Det var fint, mysigt och maten, den var så himla fantastisk. Nu kanske vi hittade rätt restauranger men är du på väg dit så ska du definitivt prova både MEKK och Ö.