Shape-up trosor och föräldrarmöte???

Så har det lilla fantastiska livet börjat i tvåan. Vart tog liksom åren vägen, jag vill ju helst fortfarande tro att jag ser ut som om jag är 25. Typ...Å jag vill ju gärna tro att jag agerar typ som 25 också men kanske med en liten touch av en grinkärring och lite gällare röst och kanske lite mer på bristningsgränsen än då och kanske om man ser det lite mer krasst så inser jag kanske att jag inte riktigt är på 25 åringens utseendes nivå heller. Fan! Fan, fan, fan!!!
Inser att hyn kanske inte är sådär slät, len o pigg som tidigare utan mer lite sådär lite fluffig, skrynklig o grå och den där kroppen, å herregud kroppen, ja den är långt ifrån 25 men å andra sidan, står jag på händer så landar ju både rattar o rumpa på rätt plats igen men nu har ju mina armar också åldrats och de orkar ju inte riktigt bära upp denna fantastiska omfångsrika kropp så jag får väl köra sånna formpressade strut-tutthållare och shape-up trosor så finns det nog hopp om att man ska lyckas lura nån bra karl att man e fast o fin :)

och så började jag svamla igen, o jag som bara skulle berätta om föräldrarmötet... hur fasen hamnade jag på shape-up trosor o lura nån karl från det fantastiska lilla livet???

Jorå, lillskrutten har iallafall börjat i tvåan och då ska ju det sedvanliga föräldrarmötet hållas. Det där mötet som man går på mest för att man måste och för att man ska inför de andra föräldrarna vara den där engagerade mamman. Handen på hjärtat, men idag ville jag faktiskt inte gå men det är klart, man vill ju inte missa något heller.
Vi skulle ses i matsalen, och det är ju trevligt men för det första så infinner sig de där våga vägra fasonerna så fort man kommer fram till skolan, inte sjutton ville jag ha såna där blå plastpåsar på fötterna. Nä, jag körde vågat och gick in med skorna. Något nervös, gillar inte riktigt att göra bus. Min nervositet gick dock ganska snart över när jag insåg att blåtofflorna och de som valt att ta av sig skorna var en minoritet. Just idag hörde jag till majoriteten. Eftersom jag faktiskt för en gångs skull kom i tid, med fem minuter tillgodo kände jag mig rätt tillfreds tills jag såg allt folk och började se mig omkring efter ett känt ansikte...Ja, pedagogerna har jag ju sett förut men mammorna o papporna då??? Inte sjutton kan de ha vuxit så dant på sommarlovet att jag inte längre känner igen dem??? Såg de på mig på samma sätt som jag såg på dem? Som ett frågetecken, för jag kände fasen inte igen dem...hade jag hamnat fel? Nervositeten ökade och fråga, ja det gör man ju liksom inte när man är en mogen 38 åring utan man (aa f´låt 25 åring harkel harkel...) utan man sätter sig världsvant och väntar in mötets början. Faktum är att då började en o annan trilla in som jag faktiskt kände igen och kunde le och vinka lite åt, köra en liten sån där diskret viskning
- e re bra?
När fröknarna sedan sa
- å sen delar vi upp oss så föräldrarna till treorna stannar kvar och föräldrarna till tvåorna går in i klassrummet...
No shit, klart som sjutton jag inte kände igen alla, kändes något bättre i klassrummet även om det var en del där som jag inte riktigt lagt märke till förut men å andra sidan... shit pommes vilken engagerad mamma jag ska bli nul i trean kommer jag ha koll på alla!!!

O yes jag vet, nu kommer jag få kommentarer från pappa...alldeles för många svordommar i texten :)