Har suttit med mina boys och tittat på barnprogram en stund och insett att jag nu förstår varför de ibland ska prata sådär barnsligt, fånigt och samtidigt tro att de är lite så…cooola.
Pokemon liksom, anses ju vara lite så spännande och coolt, någonting man verkligen måste se och råkar mamma ställa sig framför tv-n så blir det rätt högljutt härhemma. Visst nog fasen gapar jag en del också när boysen hamnar framför tvn när det är "ensam mamma söker" eller "BB" eller så. Skoja bah, har väl aldrig sett några av nämnda program men typ hört andra tala om dem… Appropå ensam mamma söker så hade min stora pojk väldiga funderingar och ville att jag skulle delta. Han ville liksom anmäla Mig till programmet!!! Varför frågar man sig självklart??? Självklart var jag tvungen att grotta lite i frågan, vad handlade det om egentligen? Men det söta stora livet ville bara att mamsen skulle träffa någon, så vi inte var så ensamma hela tiden…tusse. Självklart fick då mamsen förklara att vi då skulle ha en till som skulle trängas med oss i soffan och då vart det liksom end of discussion :).
Återigen ifrån ämnet… Jag inser att jag blir mer och mer lik farmor som hoppade från ämne till ämne konstant för att sedan återgå till startämnet, för att sedan byta igen… Barnprogrammen ja, varför måste de låta så fåniga??? En gubbe som pjataj Bebisspjåk, en annan som låter typ som linus på linjen, mmmmmm daaaaa, eller Björne… Inte konstigt om de får problem med språket i slutändan eller håller på med alla dessa suspekta stundtals irriterande ljud.
Körde precis en monolog för de små liven, en liten "pajodi" på pokemon med ljudeffektej. Ganska uppskattat…typ… Okej, jag erkänner, som vanligt var nog jag den som skrattade högst och mest som alltid åt mina skämt, hur nu det kan komma sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar