Rock of Ages

Herregud vilken kväll!
På alla hjärtans dag fick jag ett fint mess från en väninna som precis vunnit biljetter till Rock of Ages. Hon undrade om jag ville följa med på musikal. Johejdu, behövde jag fundera eller, nope. Lycklig som få messade jag glatt tillbaka att jag gärna gick.

Det var efter det som jag började fundera lite. Musikal, jo det gillar jag ju men rock. jag är ju ingen rocktjej, eller jo om man ser till den katastrofala missfärgningen av håret så nog är jag kanske lite rockig minsann. Ja inte för att rocktjejer har missfärgat hår...känner att jag målat in mig i ett hörn :) väljer och bara gå vidare. Liksom enklast så :)

Hur som helst så började jag såklart googla lite om rock of ages och insåg när jag lästa att shit pommes, det här kan bli en grym Anna kväll. Det skulle bjudas på en kväll med grym musik, grymt bra skådisar och så grymma musiker. Lycka.

Idag var det dags. Väninnan och jag möttes upp och fick tag på våra biljetter. Stackars biljettpojken visade oss till fel platser och vi lantlollor såg nog ut som två virriga höns som sprang fram och tillbaka och pickade och försökte hitta rätt. Vi skulle visst upp en trapp...märkligt att det liksom alltid händer oss. Att det alltid ska vara någonting som gör det hela lite svårt. Ungefär som den där gången när vi skulle till Mosebacke på konsert och liksom tog fel buss ut till djurgården och fick gååå en lång bit ut till djurgården för att där inse att vi liksom hamnat på Mosebacke. Vi skulle ju liksom inte landa där, vi skulle ju till söder...Spårvagn tillbaka men när den stannade vid sergelstorg satt vi fint kvar. vi skulle ju liksom till centralen och ta tunnelbanan. En turist kom fram och sa
-This is endstation
Märkligt, gulligt att han frågade men jag hade ju ingen aning så jag svarade
-hmmm I dont know
Då säger människan återigen
-This is endstation...han hade en väldig betoning på is, så denna gång gick det liksom inte att missta sig.
Vi gick av och insåg ganska snart att spåren inte riktigt gick längre. Dåligt ;)

Hur som helst, musikalen... :) Vi satte oss på balkongen och det startade upp. Johan Rheborg skulle vara med och jag hade liksom till en början inte riktigt förstått vad han skulle med och göra. Han är ju liksom kul, han är ju inte rock. Shit pommes vad fel man kan ha. Där stod plötsligt en rocker med långt stripigt hår, Johan Rheborg. Satan i gatan, han ägde. Visst han sjöng kanske inte så mycket men han lyfte musikalen en dimension till. Anna-skämten haglade, typ Vagina Cunts...asgarv... Många under bältet skämt men för den som känner mig så vet man liksom att är det nån gång jag råkar vara lite rapp i käften så är det just när det är lite under bältetskoj. Å andra sidan så brukar det väl oftast vara så att jag är den som garvar högst och längst åt mina skämt, fast det är väl för jag är den som förstår dem bäst...hur svårt ska det va liksom :)

Att det ska vara så svårt att hålla sig till ämnet... Rock of Ages. Musiken startade och jag satt i två akter med rys på armarna. Så himla imponerad av dessa musiker och deras röster. Uppenbarligen bor det en liten rockbrutta i mig för musiken de valt var bara massor av gamla godingar som gjorde att hela kroppen fylldes av glädje.
Sen är det just det där när man sitter och kollar på dessa graciösa fantastiskt duktiga dansare och musiker med fantastiska kroppar, fantastiska röster, och så kan de liksom dansa också. Sa jag att de var snygga också?

Vad fasen gjorde jag för fel, fröken floffa floffa liksom som med darr på rösten ibland lyckas sjunga en och annan ton tills barnen vänligt men lite lidande ber mig sluta...och sen om man skulle dansa samtidigt...vilket skämt, förstå om jag skulle haft en mikrofon framför mig, jag skulle ju flåsat som få. Helt övertygad om att en publik skulle börjat titta på varann och fundera kring vem som ringt "heta linjen" för det där snuskflåset måste ju komma nånstans ifrån. Tills de tittar ner på scenen på den stackars lilla floffa floffa flickan som försöker sig på att dansa och sjunga samtidigt. Ingen bra kombo. Å andra sidan så kanske...men näe, jag har fasen inte rösten. Däremot så var det en rätt kramgotjej på scen och hon kunde ju både sjunga och dansa utan att flåsa. Vilken röst, herregud så jag rös.

Jag säger såhär, vill man ha lite pole, lite lättklätt, fina karlar (jag säger bara Joakim...herregud och jag som liksom inte gillar långhåriga karlara men det är väl så, man måste ju få ändra sig :)) kul som attan med Rheborg och fantastiska Peter Magnusson och så en himlans massa fyrverkerier och grym rockmusik till det. Ja då ger jag tummen opp och säger gå o köp en biljett. Både väninnan och jag var lyriska när vi gick därifrån och sa att vi ville se igen. Jag vet, nu är jag lite som jag är och man kanske inte tänker att man kan lite till mitt goda omdöme. Då säger jag bara som så...
HELA China stod upp och applåderade. Då är det bra, grymt bra. Fan vilken kväll, satte mig på tåget helt upprymd och lycklig, fylld av låtar som jag måste hem och lyssna på.