lördag 30 mars 2013

När är det okej att ta fram riset ;)

Påskledigt. Så grymt mysigt. Kändes till och med i kroppen att det var dags, att jag liksom behövde denna ledighet. Ladda.
Så kommer då påskafton, den där Dan med stort D. Som jag har väntat och längtat. Herr Påskhare torde ju vara antågande :) kände att jag gick med ett leende på läpparna hela förmiddagen. Förväntansfull. Vad skulle han lagt i ägget i år?? Tills jag till sist uppgivet insåg att hand en dära satans sketna kaninjävelen måste glömt mig. Med flit.
Insåg ganska snart att han kanske egentligen ville göra mig en tjänst. Jag menar, hur mycket godis behöver man tillföra denna redan något trinda kropp...om man tänker till alltså, men det hade ju varit gott...
Eftertänksam och klok som jag är så tänkte jag att det kanske vore mer lämpligt att gå ut och springa.
Japp, du läste rätt. Tjockis-Anna skulle ut och starta upp slappdallret. Frågan är bara sådär med facit i hand. När ska det sluta dallra eller var finns off knappen, för just nu blir det liksom enorma svallvågor i badkaret så jag titt som tätt håller på att dränkas också...
Jaja, åter till den stundande springturen.
Eftersom jag, ensamma mamman nr ett med betoning på Ensam, är rätt sällskapssjuk så behövde jag ju såklart sällskap. Klok som få lyckades jag lura med den stora pojken. Hur tänkte jag då liksom??? Väldigt, väldigt otränad mamma mot hockypojken med flås...Fan. Men jag försökte vara tapper. Jag sprang, trots att det bultade i bröstet och jag var sådär torr i halsen. Eller sprang, ja ganska sakta kanske, kunde kanske egentligen lika gärna gått. Efter en bit som jag inte tänker yppa för nån hur lång den var så ville jag bara pausa lite och gå en liten bit. Då vänder han sig om, den dära fina som jag liksom burit i min mage och fostrat till en fin pojk, tittar på mig och säger ;
- Mamma, skärp dig, det är ju inte ens jobbigt...

När jag blir sur så blir jag väldigt barnslig, jag blir väldigt mycket tvärtemot, mycket "våga vägra", jag blir iallafall allt annat än tävlingsinriktad. Hade egentligen lust att bara kasta mig över honom och brotta ner han i snödrivan. Insåg ganska snart att han då förmodligen skulle bli sur och grinig  och eftersom han mognat i min mage och fostrats av bla mig så är han rätt lik mig...dvs han skulle också blivit sur och stannat i snödrivan eller gått hem. Jag fick alltså svälja min stolthet, flina åt han och springa lite till innan jag lite snällt frågade om vi inte kanske kunde gå lite och prata istället.
Så skönt, vi är rätt lika där också, han gillar också att prata :)

Nästa gång ska vi springa lite mer sa vi men vi sa även att vi varit duktiga idag också. Förstår inte att det ska vara så tungt att springa. 43 kg Anna liksom men men, man ska väl inte förstå allt ;)

Sen var det det där med ägget, jag struntar väl i påskharen. Jag har ju varit ute och sprungit så jag är värd lite påskgodis införskaffat på ICA. Love life :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar