Visst finns änglar

Det hände något

Vinden kändes plötsligt mer omfamnande

Solen mer värmande

Och himlen, himlen har aldrig varit så vacker som nu

Annika, finaste, fina Annika.

Den vackraste av änglar, strålar som aldrig förr

Finaste Ankisen. Ibland tar livet en vändning som man inte alls tänkt sig, eller önskat sig. Egentligen vill man bara backa bandet och få önska att allting var precis som innan. Men det går inte…

Jag minns precis innan. Vi hade träffats i Södertälje du och jag och skulle shoppa. Vi pratade, skrattade, munnarna gick i ett. Det blev liksom aldrig tyst med dig, vi hade alltid någonting att prata om. Vi skulle sen äta. Väl på restaurangen så tog det lång tid innan vi beställde, fanns ju fortfarande så mycket att prata om. Nu var vi mer allvarsamma, vi pratade bland annat relationer, du berättade att det kändes så bra, ni hade det så bra. Ni hade varit iväg på en resa och det hade gjort er båda gott. Det syntes på dig att du var lycklig. Där och då hade jag önskat att bandet stannat och livet hade tagit en annan vändning. Istället fick vi åka ambulans.

Trots att du visste hurpass dålig du var så slutade du aldrig att kämpa för att blir frisk, det fanns inget annat, du skulle finnas där för dina pojkar. Du kämpade länge. Envishet kan också vara en fin egenskap och när det gällde tumören då var du envis, den skulle bort. Många av oss andra skulle satt oss i en hörna och bara varit ledsna o bara fokuserat på sjukdom. Inte du, du visste att för att bli frisk behövde du vara stark och positiv, så du fortsatte vara den positiva, glada Annika nästan hela vägen.

Jag minns för en tid sedan. Vi, tjejgänget, hade bokat in en tjejmiddag, hemma hos dig i radhuset. Vi blev alla lite oroliga då vi ringt och messat och försökt nå dig men inte fått någon respons. Men så kom det ett mess, du fick cellbehandling just då och hade missat att det var just då vi skulle ha vår middag. Du var trött men du ville ju så gärna och vi ville så gärna. Sagt och gjort vi sa
- Vi fixar!
 Vi handlade med oss lite smått och gott och åkte hem till dig där vi fick laga mat, umgås och pyssla om. Så mysigt. Precis som vanligt, kanske lite mer allvarsamt med det pratades och skrattades oavbrutet. Vi stannade inte så länge men lagom så att det kändes gott i hjärtat hos oss allihop.

Sötaste Annika. Du har alltid varit en av de finaste, där livsglädjen och skrattet alltid finns nära till hands. Omtänksamheten och viljan att finnas där för de dina var en sån självklarhet. Och din sång, jag tror vi är många som är tacksamma över att du gjort våra bröllops och dopceremonier så mycket vackrare än de redan var med din sång. Som någon av dina vänner så målande skrev på facebook

“Thank you for the music, the songs you were singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it, I ask in all honesty
What would life be?
Without your song or your dance what are we?
So I say thank you for the music to bringing it to me”

Du fattas mig Ankisen, du fattas mig svårt.
Tänker på dig och de dina.

Pusselipuss finegumma