Jag, en gåva :)

Åkte till min fina storebror och hans familj igår. Kände inte riktigt för att vara ensam och visst det fanns väl annat jag kunde hittat på också men det skulle krävas en större ansträngning av mig, typ vara social och trevlig och med i samtalen.
Hemma hos storebror kan jag vara precis den jag är och jag kan få vara tyst (hmm, nu är jag sällan tyst men jag får, om jag vill :)). Jag kan sitta i soffan och bara vara, somna i soffan utan att behöva känna mig dum för att jag missat delar av diskussionen. Nu blir det ju sällan diskussioner eller långa samtal eftersom jag vet att bror min och svägerskan är precis lika bra som mig att råka somna i soffan efter middagen...

Ibland kan det vara skönt att vara ensam men ändå ha folket runtomkring som samtalar, skrattar, busar utan att själv vara deltaktig. Man är som med, fast på distans. Man hör och man ser, ibland räcker det. Så kände jag igår. Så jag var där och bara kopplade av och visst jag pratade nog en del under kvällen, kunde liksom inte låta bli :) Tills vi satte oss i soffan... Ja, vi var nog tre vuxna som sov...

Så vaknade jag i morse, ganska tidigt, eller skapligt lagom iallafall. Huset var tyst så jag gick upp och satte på kaffe. Doften av kaffe på morgonen är obetalbar. Storebror min var iväg och handlade frukost förstod jag när bilen var borta så jag tog min kopp, en dyna och mina hörlurar och gick ut på altanen. Barfota, svalt gräs under fötterna o hela jag piggnar till.
Satte mig i solstolen med kaffekoppen brevid mig, eftersom det fortfarande var morgon så var inte sommarhettan så påtaglig utan luften var sådär härligt frisk och vinden fläktade svalt men behagligt och skönt. Jag njöt. Lyssnade på fåglar och bara var. Svensk sommar när den är som bäst. Men så är ju jag som jag är och har ibland lite svårt för att bara sitta och göra absolut ingenting så lurana åkte på och så musik och för att nyttja tiden till fullo så åkte även nagelfilen fram. Där satt jag o lyssnade, filade och bara myste. Favvolåten kom, "idag" med Stiftelsen och jag vred upp musiken och slöt ögonen. Då plötsligt sänks musiken. Ja jag förstår ju ingenting, såklart. Så börjar telefon att ringa.

Storebror ringer...Märkligt...att han inte bara ropa...
-Ja, de är Anna
-Johan...
-Men e du hemma?
så liksom hör jag att han är där. När det typ ekar lite, man hör som i stereo. Han stod ju där i fönstret. Hade visst försökt få kontakt en stund
-Anna?
Knackat lite på väggen
-Anna?
Smällt lite med fönstret men ingen respons. Fröken fila och lyssna på musik var helt inne i sin egen sagolika värld.
-Tänkte bara höra om du ville ha sällskap, eller om du ville vara ensam en stund?

Bästa bästa Oa, så respektfull, avkännande och snäll. Självklart ville jag ha sällskap. Så där satt vi, halvtidig morgon i varsin solstol och varsinn kaffekopp och pratade om allt. Täck att jag har en Oa.

Den finaste gåvan vi kan ge våra barn måste vara ett syskon, i min värld i allafall.
Så tack bästa pappa o mamma som bor i himlen såklart. Men så inser jag plötsligt att med tanke på att jag är yngre så måste det ju innebära att jag är gåvan :) Plötsligt känns allt så mycket mycket bättre. Jag, en gåva. Jojo, man tackar :)