Återigen en helt fantastisk dag. Vem var först uppe om inte fröken Anna, med det sagt så var jag definitivt inte hon som var piggast men dock uppe. Frukost intogs tillsammans, de e grymt mysigt när man har alla de där nära o kära nära sig. Tills vi började prata om hyran av skidor o liftkort och så...Kände plötsligt hur tårarna tryckte bakom ögonlocken när jag insåg vilka summor som låg bakom skidhyra och liftkort, dra åt bajsan så fort man kunde bränna dryga fyratusen kronor. Men samtidigt. Såklart, hur ofta åker vi, klart vi ska ha roligt när vi väl är iväg liksom.
Så var det dags...Tog med mig lillkillen upp i liften och fick när vi kom upp i barnbacken frågan.
-hmmm, mamma hur gör man egentligen?
Fan, ska jag veta detta liksom, försökte hålla god min...
-öööö tryck ner skidan när du svänger bara så blir det bra ska du se...jag är helt fel att förklara, jag vet ju liksom inte heller hur man gör men ner kommer man ju alltid på någe vis.
Lillkillen vart också grym, om det var min otroligt målande beskrivning eller om han bara har det i kroppen vet jag inte, väljer dock att tro att det var min förtjänst...
Känner mig rätt trygg i barnbacken men var tvungen att avancera lite till en lite brantare barnbacke. Ja, inte var det jag som ville utan barnen, och då måste man ju. Efter en stund frågar de andra vuxna i sällskapet om jag inte ville åka stolslift upp till stora backen. Jag? Stolslift? Never ever ever, vill inte, vågar inte men det kan man ju inte säga utan det var bara att köra en sån.
-det blir nog bra, självklart. Visa mig hur man gör bara.
Hackande tänder, hjärtklappning o svettningar (o nej jag är fortfarande inte i klimakteriet) men jag genomled stolsliften iallefall.
Vart dock nobben när jag skulle genom spärren, någe galet med mitt liftkort men pojken i spärren sa att jag kunde gå igenom barnporten. Helt allvarligt hur liten tror de att jag är. Hur fasen ska jag komma igenom den där lilla portalen...jag hade ju liksom kläder på mig som gjorde att jag kunde röra mig som en typ, michelingubbe och så ett par pjäxor o skidor på de. Hur fasen ska jag kunna göra mig själv till en köttbulle för att ta mig igenom??? Nä jag körde en fuling o tog mig förbi brevid den lilla barnporten istället.
Väl upp i sitsen så skulle min kära far och bror vara rara och dra ner den där bra bygeln så man inte trillar ur. De kämpade jävligt bra för att få ner den men något tog emot. Mitt lår. Satan i gatan vad det gjorde ont men är man nervös så säger man inte så mycket utan man bara är och försöker genomlida utan att vara till besvär. Blåmärket är dock ett faktum. Det ömma också.
Så yes, fröken Anna har nu åkt sittlift för första gången i sitt liv och till råga på allt så tog hon sig ner i en röd backe utan större problem. Ja det var definitivt inge störtlopp och jag var definitivt inte nere på fem minuter men det gick helt okej. Får jag säga det själv så är jag def grym, ja inte på att åka skidor men jag vidgar mina gränser, är liksom ute ur komfortzonen:)
Pojkarna och jag var sen rätt slut, så vi åkte hem och bytte pjäxorna mot skor. Himmelrike!
Sen var det dags för äventyr igen...vi gick på afterski, även detta för första gången i mitt liv. Lite vin, lite musik, fantastiska pojkar och lyxlivet är ett faktum. Vilken dag, vilken utveckling :) Spännande att se vad morgondagen skall bjuda på...
tjingelingeling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar