Jag, en miljonär...

Var i ett centrum idag. Ja inte för att shoppa utan för att köpa lunch. Såklart jag råkade hamna på sidospår och kollade efter den där klockan jag ville ha och sen var jag ju bara tvungen o gå in i BH affärn, ja menar, det var ju REA!!!. Hur som haver, så går jag där i godan ro när jag kommer fram och ser några lite så skärrade människor. Jag överhör ett samtal
- har du ringt?
- men vart ska vi ringa då?
- det är väl bara att köra ett ett två?

Då blir jag sådär nervös, eller får puls, ser mig omkring och undrar vad som hänt. Då ser jag honom, en farbror ligger medvetslös på golvet och blod pulserar från hans huvud. Kvinnan som sitter på huk brevid honom tittar ömsom på honom och ömsom på alla oss passerande med stora blanka, skärrade ögon frågar hon bedjande.
-finns det någon som kan sjukvård???
Ingen tycks kunna. Jag kan inte heller. Känner mig rätt underlig inuti. Känner mig dum som bara passerar men vad ska jag göra. Det står en hord av människor runtom där alla tittar och försöker hjälpa på sitt sätt. Jag vänder, inser att det finns en informationsdisk i centrum. Där måste de ju ha koll på vart första hjälpen kunniga finns. Jag ilar, kommer fram till disken o frågar centrumvärdinnan
- hej, har ni någon sjukvårdskunnig i centrum. Det ligger en medvetslös man borta vid cafét.
Hon såg frågande ut men fann sig fort
- okej, jag ringer på ordningsvakten

Han var där i ett nafs o sa att en kollega redan var på plats men att han var på väg han också.. Kändes rätt gott i hjärtat, när han gick iväg med sjukväskan, jag hade gjort något iallefall, även om det kanske inte skulle hjälpa den skadade mannen. Gick bort till restaurangen och beställde min mat. Det tog en stund. Väl klart var jag tvungen att passera igen. Mannen låg kvar, fortfarande med slutna ögon, de hade fortfarande inte fått slut på blödningen i hjässan. Kvinnan som satt brevid hade tårar rinnande längs kinderna. Jag fick lite sån ångest. Det kan hända på en sekund, så slås liksom så mycket i spillror. Det där självklara är plötsligt inte helt självklart längre.

Jag tror att det är viktigt att vi då och då påminner oss om allt det bra vi har i kring oss, kanske visar en ödmjukhet och tacksamhet inför det liv vi lever, de vänner vi har, barnen, hälsan. Visst, vi har alla saker vi går och ältar eller är besvikna över, stort som smått men sätter man det i relation till att kanske inte få vara med alls eller att vi mister den där som betyder mest, ja då kanske de där sakerna plötsligt blir rätt små.

Fundera lite själv, vad är du tacksam för? Själv har jag en fantastisk familj, underbara barn, vänner som stärker mig, ett jobb som utvecklar mig och jag är vad jag vet idag kärnfrisk. Som en klok vän till mig brukar säga "har man hälsan och är frisk så är man miljonär" och tänker jag så, så är jag definitivt en miljonär!