Semester!!!

Jajemen, idag startade semestern på riktigt. Regn. Japp, vad är en semester utan lite regn . Dessa regniga dagar skapar ju ofta den där kravlösa sommardan när man får vara inne, mysa i soffan o bara vara utan att få dåligt samvete för att man försummar en fantastisk solig dag ute. Just idag var det inte mycket att försumma. Vi, pojkarna och jag skulle åka till västkusten. Mys på hög nivå. Tre ensamma mammor med deras totalt sex barn i ett havsnära hus. Kan det bli bättre??? Jag såg idyllen framför mig men insåg att först hade pojkarna och jag ett gäng mil att avverka i min fantastiska lilla dvärgbil… Väl förberedd med spypåsar, kuddar, skivor, böcker, äpplen, bananer, choklad och dricka kände jag mig redo för resan.


Bilen som skulle ta oss de 55 milen, en toyota yaris…tre cylindrig var fulltankad och nytvättad. Det här skulle gå som smort. Rätt nöjd med bilen faktiskt, den drar liksom inte mer än 0,46. Billigt o bra, passar fröken Anna förträffligt. Vi började rätt lugnt men efter ett tag så blir man liksom lite less och vill komma fram, den stackars bilen fick jobba järnet. En liten Yaris är ju inget annat än en liten Yaris och det är som att den bestämmer själv när det är dags att köra om…vet inte hur många gånger som jag la mig i ytterfil för att köra om för att snart inse att wtf…jag kommer liksom inte om och får lägga mig bakom igen… Rätt surt och nästan lite genant men har man en yaris så har man… Ja, det funkade finfint när det var nerför  å andra sidan efter ett par mil var det som om bilstackarn kände sig tvungen att låta mamsen få som hon ville och då funkade det finfint. Det gick foooort  men tryggheten som man kan känna i en större bil finns inte. Varje liten vindpust sög tag i bilen så nu har hon lärt sig…Alltid 10 i 2, båda händerna på ratten.

Den där bilen som förut inte dragit mer än 0.46 drog plötsligt 0,57…Inte riktigt sams bilen och jag. Inte pojkarna i baksätet heller men mamma Anna höll god min. Bara ett par småvrål som inte hjälpte det minsta. Å andra sidan efter sex timmar sittandes i en bil fastspänd, så kanske det lätt blir så att man liksom får lite tvångstankar och måste reta sin bror på än det ena och än det andra sättet och självklart måste man ju nästintill klättra ut genom fönstret när bilen står still i väntan på färjan. Det var då det brast för mamma Anna. Ordentligt…Tack o lov var det bara färjan tre minuter och tre minuter bil så var vi framme. Där väntade minsann tjejerna, vinet och osten. Och plötsligt kändes resan rätt okej igen. Det här blir bra. Kan inte bli annat än mys!