Min fantastiska far

Pappa


Jag må vara barnslig men jag har verkligen världens bästa pappa. Han är fantastisk. Hans lugnande röst, hans kloka ord, hans snälla ögon, hans positiva sätt. Han har hjälpt mig att bli den jag är, även om jag fortfarande har massor av områden att utveckla, förbättra, så trivs jag rätt bra med den jag är och jag vet att han är stolt.

Är jag ledsen så finns han där och lyssnar, kanske ibland lite orolig för mig men han finns där och han lyssnar. Alltid. Han försöker komma med lösningar även om jag rätt ofta inte är mottaglig utan är fortfarande rätt mycket ”kan själv”.

Finns nog ingen som är så positiv som min pappa, det är sällan jag hört honom tala om ett problem utan en lösning…

Mina ”kan inte sitta still” sidor och ”social-vill helst inte vara ensam” sidor, ja de kommer nog direkt ifrån pappa. På både gott och ont, visst, vi kan båda sitta och läsa böcker och bara vara men helst bara en stund, sen vill man ju göra något också. Kanske ta en promenad, eller varför inte två och råkar det bli så att man blir ensam så ringer man gärna, kanske att man kan ta en fika eller nåt.

Är jag arg och uppe i varv så försöker pappa gärna hjälpa mig på rätt köl igen. Kanske inte det lättaste alla gånger då jag är envis som få, i och för sig är ju detta en sida ärvd av honom och han är stråt värre än mig (o då har jag ännu inte nämnt min storebrors envishet :))

Jag minns när min bror och jag var små, nu är det ju gamla minnen och gamla minnen kan förskönas, förbättras, förändras och när man är yngre så är ju upplevelsen en annan än vad man skulle upplevt idag. Vad jag försöker säga är att pappas upplevelse kanske inte är densamma som min… svammel…igen… Hur som helst så vill jag minnas att vi ofta hjälptes åt, alla tre, skulle det städas fick vi alla olika uppgifter, dammsuga, torka listerna(japp, på den tiden torkades lister…jag kan väl inte minnas att jag någonsin gjort så här hemma…ja kanske eventuellt att jag dragit dammsugarn en sväng över listen om det ser lite för jävligt ut…), sopa trappan, lilla toaletten, stora toaletten. Men det gick fort när man hjälptes åt, vi var och är fortfarande rätt sammansvetsade, även om pappa var den som fick göra det mesta.

När det gällde matlagning så var det nog mammas grej men när hon inte längre fanns med oss så vart det ju liksom tvunget för fantastiska pappa att ta tag i eller lära sig. Till en början var det nog rätt mycket samma maträtter som bjöds på men pappa är inte den som ger sig. Finns idag ingen som lagar så fantastisk mat som min pappa, ja det ska vara min svägerska som kvalar in och delar första platsen. När pappa väl gjort maten hade vi en sån regel att den som lagat maten slapp diska och plocka undan så den fick storebror och jag ofta ta. Finns väl ingen som kunde klocka sina toalettbesök som storebror min. Hopplahey, var det färdigätet…oooops got to goooo….oj, sorry har du hunnit plocka klart… Mr Blindskitare liksom…men det gör inget, hade det inte varit för storebror hade jag inte varit så bra på att diska som jag är idag :)

Vad jag egentligen slutligen vill säga eller få fram är att pappa har en förmåga att alltid få mig att känna mig varm i hjärtat, tacksamhet. Våra diskussioner kan ibland vara djupa och det är ofta vi inte riktigt håller med varandra men vi accepterar och respekterar det (ja när han erkänner att jag har rätt vill säga :) ). Det är svårt att med ord förklara hur fantastisk han är men har skapar ett lugn hos mig och jag vet att vad det än gäller så kan jag alltid komma till honom och när jag än vill så är jag alltid välkommen.

Och bäst av allt, han har alltid en kram till övers till mig, en varm famn som har funnits där sen jag var liten och den skapar fortfarande samma trygghet som då.

I en fin värld så har alla en lika fantastisk pappa som jag.

Underbara, fantastiska, bästaste pappa, så tacksam som har en sån som du :)