tisdag 17 juni 2014

Den tatuerade mannen

Jag vill tro att jag inte är särskilt ytlig eller dömande som person men inser ibland att jag inte är sådär bra som jag vill tro.
Stod härom morgonen och väntade på tåget, såg en man längre bort, tatuerad på hela armarna och lite i ansiktet.

Jag tänkte nog inte riktigt på det då men synade honom direkt och fackade in honom som lite farlig och säkert läskig. Inget jag funderade ytterligare på men vi hamnade vid samma ingång till tåget och jag gick kvickt och satte mig. Vänder mig om då jag hör att en äldre kvinna säger tack. Blir som varm i kroppen när jag ser den tatuerade mannen med ett brett leende över ansiktet, han stryker sin hand över den gamla damens arm och säger "de var så lite".
Han sätter sig sedan snett mitt emot mig, jag kan inte låta bli att snegla, fundera. Varför dömde jag? Var det tatueringen i ansiktet som gjorde det?

Han reser sig upp vid nästa station och jag hör honom fråga den gamla damen
-ska du gå av här? Håll i dig där.
Han tar hennes rullator och lyfter ner den från tåget sen låter han henne låna hans arm som balans och hjälp när hon kliver av. Jag hör henne tacka och honom önska henne en trevlig dag.
Han gick sedan på tåget igen, han skulle ju inte ens gå av. Satte sig snett mitt emot mig igen och jag kunde fortsätta snegla och skämmas. Vem är jag att döma och dra slutsatser kring hur en människa är bara genom att se på denne? 

Där och då var han den finaste av oss, den med det varmaste hjärtat, av alla oss i vagnen. Han var den enda som såg den äldre damen och faktiskt valde att även hjälpa till.
Så dagens lärdom för mig är att jag måste bli så mycket bättre på att ge alla en chans och bli mindre dömande. De flesta av oss är vackra oavsett yta. De flesta av oss vill gott. Vi lämnar alla ett avtryck.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar