Som vilken dag som helst. Frustrerad över kön o hur lång tid ska det behöva ta för ett rödljus att slå om??? Ska alla andra riktningar få köra fyra gånger om innan det är min tur??? Så plötsligt slår det om o det är fritt. Älskar min BMW, älskar att det händer nåt när jag trycker på gasen. Så även idag. Inga problem att snabbt komma upp i fart. Älskart.
Såg cyklisten o bromsade in. Ösregn till trots så tog mina bromsar grymt bra. Log o nickade åt cyklisten. Tror jag. I samma veva smäller det. Han bakom hade inte alls lika bra bromsar som jag, eller typ inga alls. Väskan flög, mobilerna flög o så även jag. Ja inte flög, vet inte riktigt vad som hände men jag satt o lutade mig fram med händerna kring tinningen o försökte förstå. Vad var det som hände liksom? Satt kvar o såg mig omkring. Cyklisterna såg på mig. Han som körde bilen bakom kom fram, öppnade dörren o frågade hur det gick, cyklisten utanför öppnade den andra o frågade samma sak.
-jag e okej tror jag...
Skärrad gick jag ur bilen. Skakig som få ringde jag chefen. Märkligt vilka prioriteringar man har eller bara plikttrogen...
Bilen stod mitt i vägen o bilar kom inte fram. Kaos i morgonrusning. Fast vad ska man göra? Mitt hjärta mr BMW gick inte att starta, eftersom airbagen uppenbarligen löst ut på någe vis.
Nåväl nog finns det hopp om mänskligheten, för där stod de, cyklisterna o killarna i bilen bakom o puttade o lyckades få undan bilen. Själv stod jag som en handlingsförlamad dumko o såg på. Ringde försäkringsbolaget o bärgare o hela tiden stod cyklistens kvar. Fina, fina människor. De åkte sedan men lämnade först sina nummer ifall jag behövde hjälp. Kvar var killarna i bakomvarande o jag. Ingen av oss hade lappar i bilen, så skriva kunde vi inte. Rapportera till polisen gick inte heller då numret man skulle ringa öppnade först kl 0900 o då tutade det argt upptaget...
Den stackars killen som körde, så ung o rar. Vet inte hur många gånger han bad om ursäkt o erbjöd sig hjälp att skjutsa till verkstan. Raringen erbjöd till och med att låna ut en egen bil medan min var på verkstan.
Regnet öste ner utanför o bilen vi satt i hade nog sett bättre dagar, för det läckte rätt fint i fönstren. Satt som i en pöl till slut :)
När snälla rara bärgarn kom fick vi flytta på bilen igen. När han väl skulle åka bad han om nyckeln. Själv kopplade jag inte utan stod där som ett fån tills han frågade igen o jag rotade i väskan o fickorna för att slutligen inse att jag hade den i handen...Jag är ju smart. Egentligen. I vanliga fall, iallafall ibland...
De rara killarna skjutsade mig till jobbet o jag har väl aldrig varit så blek o loj på jobb. Grym på att hålla tillbaka tårar o känslor. Inget att vara stolt över kanske men ibland är det rätt bra.
Fick en stor kram, fastän jag bett om att få slippa. Trodde jag skulle börja gråta o det ville jag inte. Inte där. På jobbet. Behövde nog den där kramen mer än jag trodde o det visste nog hon med. En kram o några kloka ord:) Finns inget bättre än när vi genuint bryr oss om varandra.
Efter en del samtal var det löst med anmälningar från olika håll o hyrbil var beställd. En av cyklisterna messade o frågade hur det kändes såhär några timmar efter, även den andra föraren messade o frågade. Rart. Det gör så gott i kroppen att veta att det finns så mycket hjärta o vänlighet omkring oss.
En rar kollega skjutsade mig sedan till Sixt biluthyrning o plötsligt blev jag som kär. Mercedes A-klass. Värsta fina bilen. Jag gick glad i hågen ut o satte mig. Sköön. Lät som ingenting. Ställde in stol, speglar, letade handbroms. Fortsatte leta handbroms. Hur svårt kan det vara??? Vägra gå in o fråga. Tog fram manualen o förstod att det var nån elektrisk manick. Provade en del knappar men lyckades bara sätta på radion o byta kanal... Kan någon förstå hur genant det är att gå in blek, gråtfärdig i vit regnrock för att fråga om vart handbromsen sitter??? Jag vet. Jag fick assistans ut till bilen igen o snärtan skrattade gott. Ja, jag med. Hästgarvet. Det var ju en sketen knapp, å till VÄNSTER av alla ställen, vem fasen letar där???
Nåväl, väl hemma släppte kranen o jag bölade som få. Bästa lillprinsen min kramade o höll om. Älskade underbara unge. Några kramar o lite tårar o jag är i skick som ny. Färden hem i magiska mercan får bli en annan story men den är hel fortfarande :) Å nu kan jag sussalull med vetskap om att jag får köra den imorrn igen:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar