Lego är fantastiskt. Ungarna kan sitta i timtals med dessa små pillriga små legobitar o bygga ihop dem till fantastiska skapelser, robotar, bilar, bionicles (eller vad de nu heter) hus, golfbanor. De kan liksom med fantasin bygga vad som helst. Ja, ibland får man ju kämpa ganska länge för att förstå alla finesser som den där sjystaste räcerbilen har men det är ganska charmigt för de har ju verkligen tänkt till ordentligt när de byggt.
Sen tillkommer ju alltid bråken, bråken om de där små sketna bitarna, nog fasen finns det alltid 9 827 legobitar i lådan i alla dess former och färger men det slår liksom aldrig fel. De ska alltid ha just samma bit och så är tjafset i gång och man får försöka medla.
Ja, nu kan jag väl inte säga att jag går in o medlar just i legobråken sådär fasligt ofta. Kanske för att jag varit med ett tag nu och det slår aldrig fel, går man in i rummet där legobyggandet är i full gång och så även tjafset om biten, så lyckas man alltid. Nog fasen lyckas man alltid få den där minstaste, vassaste precis under den känsligaste delen på foten så att det slutar med att man går ut ifrån rummet haltandes o kör den där svordomsramsan i hallen, självklart när man kommit utom hörhåll....förihelvetesjävlahelvetesjävel va ont...
Näe så nu får de sköta legobråken själva, eller smartast av allt...bygga i varsitt rum :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar