fredag 7 april 2017

Varför dessa otyg?

Kom på mig själv att nynna nationalsången när jag handlade på vägen hem. En vacker sång men att den kom just nu. Märkligt. Eller?

Terror - attentat??? Så nära...Här?
Vad är det egentligen som händer i vårt annars så vackra o trygga Sverige. Får en sån känsla av oro i bröstet och då var jag inte ens inne i stan när det hände. Inte då men tidigare på dagen. Tänk om... Paniken när man inte får tag på de nära. Känslan när telefonen sprakar eller bara ger felton. Så sårbart. De är så nära men ändå så långt borta. Glädjen när man till sist når varandra igen o sen får omfamna sina nära.

Så sorgesamt för alla som var där och fick uppleva. Uppleva det som ingen av oss vill eller borde behöva uppleva. Tanken på de som saknar någon eller försöker trösta någon som är otröstlig.  De som för all framtid kommer bära med sig en rädsla o kanske samtidigt känna en enorm tacksamhet. För att det gick bra, för dem. De som i detta nu kämpar o de som blir omplåstrade. Dem tänker jag på och klumpen i bröstet växer sig större.

Försöker se något positivt i eländet. Det är svårt för man är arg, frustrerad o man står handfallen utan att kunna bidra eller hjälpa. Då slår det mig. I kris är vi enade. I kris så står vi upp för varann. För både nära, vänner o främlingar. Vi hjälper varandra att söka skydd, vi varnar för fara, vi vårdar de som farit illa, vi tar hand om o vi tröstar.
Känslan när man på sociala medier får se att familjer är samlade igen, på väg hem eller folk som erbjuder en ledig plats i bilen. Företag som öppnar upp för barnen att få komma in för frukt o dricka, eller de som åker ut o skjutsar, enbart för att få hjälpa till att ena familjer. Då är jag stolt. För när vi vill så har vi en grym gemenskap o grundkärlek till varandra.
Fortsätter vi så kanske vi lyckas mota bort det onda.
Barnsligt kanske men önskan o förhoppning.

Tänder ett ljus ikväll för en trygg framtid.

Kram

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar