Så mycket bättre…

Har haft en rätt lugn och skön dag, såsom så många andra dagar i mitt liv. Legat i soffan och degat, pratat i telefon, fikat, tittat på barnens hockey. En enkel dag i mitt enkla men väldigt trygga skyddade liv.

Så fastnade jag framför tv’n och programmet ”så mycket bättre”. Fastnade för en man som jag knappt känner till, med en musikstil som egentligen inte tilltalar mig nämnvärt, men så när han pratar så blir han till en så varm och genuin person. Samtidigt som hård o tuff. En person som tagit sig igenom så många svårigheter, gjort många, i min värld, knasiga val men står för dem och står där stolt för den han idag är. Och jag håller med, det ska han vara.

Hans ord berör. Jag börjar gråta redan innan någon av artisterna ens hunnit börja sjunga. Sen är det liksom igång. Tårar, tankar. Fantastiska starka texter. Det snurrar ordentligt. Jag har säkert inte ens upplevt hälften av hans fruktansvärda upplevelser vilket jag är otroligt tacksam för. Men visst, visst har vi alla upplevelser och sorger i bagaget som format och formar oss till de personer vi är idag.

För min del landande programmet nog mest i saknad. Det är väl mest där jag kan känna igen mig lite. Maktlöshet när man inte kan göra något. Ilskan att inte kunna backa bandet. Saknaden av någon man ännu inte var redo att ta farväl av. Tacksamheten för historien och alla de minnen man skapat och samtidigt en oändlig tacksamhet för idag, för att jag får uppleva och vara här och nu.

Lill Lindfors och Tityo gjorde de mest vackra tolkningar av denne mans raplåtar jag någonsin hört. Nu har jag i och för sig aldrig hört varken låtarna eller någon annan tolkning av dem tidigare men ändå. Fantastiskt, vilken inlevelse. Berörande. Jag sitter fortfarande full i tankar, tankar kring historien och det som varit. Tacksam.

Otroligt att man kan bli så tacksam för ett program som skapar så mycket tårar och saknad och framför allt lockar fram så många minnen.

Tack Ken Ring.