Rätt märkligt hur man kan känna sig så trygg i ett beslut ena sekunden. Nästintill lyrisk. Lycklig, full av energi, förväntansfull och spänd. På ett bra sätt. Tills att i nästa känna en klump i halsen, tryck över bröstet och ögon som av någon anledning vill tåras. Detta inom loppet av en halvtimme.
Det blev bara så plötsligt. Var så glad, nästan euforisk hela dagen. Ville att dagen skulle gå fort så jag fick gå. Det var en fantastisk dag. Så många kramar, så många fina ord, så egentligen förstår jag inte att jag ville att den skulle ta slut. Det handlade nog mest om att jag var ivrig av förväntan, förväntan inför de nya utmaningarna.Tror nästan hela dagen var ett enda brett leende från min sida, kanske för att jag stod lite i centrum, vad vet jag ;) En bra dag. Lämnade lycklig och nöjd ifrån mig både dator och nyckel och stängde dörren. Tog hissen ner.
Först då slog det mig. På riktigt. Jag ska inte gå tillbaka. Jag hann inte så långt innan jag kände ett tryck över bröstet och ögonen blev blanka. Förstod inte först, utan stod där vilsen vid vägen en stund, med ett stort fång blommor, som jag fått av vännerna, i famnen. Stod still en stund, innan jag med rätt tunga steg gick vidare.
Jag har inte ångrat mig. Fortfarande trygg och glad i mitt beslut. Det här kommer bli så grymt bra:) Det som sköljde över mig var nog insikten att det jag gick ifrån plötsligt blev historia. En historia som varit med och format mig på många sätt men det är just det där med människorna. Vännerna. De som kommit mig nära och kommit att betyda något. Plötsligt kommer vi inte längre ha en del i varandras vardag utan plötsligt kommer vår relation kräva en ansträngning från något håll. Självklart en positiv ansträngning men hur mycket vi än vill hålla oss kvar i så är det ofrånkomligt att vardagen fortsätter och man tappar några.
Ska försöka vara lite duktig o hålla mig fast vid några. Försöka i alla fall :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar