Departure

Herregud, vem kunde ana att vi idag skulle vara på väg??? Att boka mindre än ett dygn innan avfärd skapar också en viss förväntan och spänning...Gran Kanaria here we come...Älskar spontanitet :)

Vaknade trött satan i morse men det var det värt. Väninnan skulle hämtas upp kl 0530 och prick 0530 satt jag utanför hennes dörr och väntade. Insåg ganska snart att en toyota yaris är en väldigt liten bil om man behöver få in två resväskor men tack o lov för baksäte. Väskorna gick in och vi var på väg. Äntligen!

Helt otroligt, allt timade perfekt. Inga köer och väl på parkeringen så kom bussen o hämtade upp på en gång, så dörr till incheckning tog en timme. Sen var det det där med två virrpannor…Checka in, vars då??? Jo men nog efter ett tag hittade vi vår kö. Den stackars flickan vid incheckningsdisken. Ja, jag vill tro att det var en flicka eller var det en karl? Ingen aning, personen ifråga informerade om vilken gate vi skulle till men vi var båda för disträ för att lyssna… jaja vi fick kolla de stora tavlorna. F39, vi hade väl typ sju stycken före oss i kön men skulle självklart först ta oss igenom labyrinten av avspärrningsband för att slutligen få kolla igenom handbagage och gå igenom metalldetektorn. Vi klarade det båda två!

Väl inne tog vi dyrfika, det hör liksom till. I min värld så är det någe speciellt med flygplan, verkligen älskar flygplan. Kan ha att göra med den förväntan som man står inför eller så är det min Stig Helmer grej att jag bara bytt tågen mot flyg. Visst nu har inte jag några modellplan eller annat men jag gillar dem, de riktiga alltså. Hur som så sitter vi där och har det bra på fiket, jag har den äran att sitta vid fönstret när min väninna plötsligt hör mig sucka högt o välmående

- Ååååååhhh
- titta, den reser sig…

Min väninna tittar på mig och först då inser jag att jag talat ganska högt och att mitt uttalande lätt kunde misstolkas (ja om man nu är lite felfuntad som en annan vill säga). Vi skrattade ljudligt tills tårarna sprutade. Insåg sedan när vi stod vid gaten att jag missat köpa mina pocketböcker, jag menar, vi hade ju liksom haft fullt upp med fikat… Skit också, får hålla tillgodo med korsordstidningen som jag lyckats raffsa med…

Planet och våra platser vart kanon, rad 16 vid fönstret. Härligt. Vi tittade på ”safety omboard” filmen som vi båda sett ett par gånger förut där pappan fortfarande hade ett extremt käkparti och syrgasmaskerna såg supersuspekta ut. Vi kunde redan innan demon berätta om hur flytvästen skulle nyttjas och hur man skulle hoppa ut på rutchkanan. Även här skrattades det ljudligt från rad 16. Faktum är att vi kände oss lite som Majsan och Sivan från sällskapsresan fast utan alkoholintag.

-Pass Pesetas, Prit…
-Pommm in…
Typ den nivån…Vi fnissade som få. Ganska snart hade vi ett nytt uppslag på film för safety omboard och även en del förbättringsförslag på stolarna, vad sägs om tempurstolar som följer kroppen. Förstå vi kommer sitta som prinsar och prinsessor allihop. Ja detta ska vi fortsätta spåna på nu under resan och sedan ha någe konkret att komma med till Thomas Cooook när vi åker hem. Kan inte annat än bli succe.

Rad 16 kändes som en fantastisk rad när vi klev på planet. Väl framme så hade vi insett att de platserna var platserna som gud glömde. Vet inte om personalen på planet trott att vi skrattat åt dem tidigare men vid flertalet tillfällen missade de rad 16. Inte ens när jag satt med betalkortet framme och väninnan ropade
-Hallååå
-Hallååååå, så hörde de oss. Men icke. Kände oss rätt osynliga, ja ungefär som en vanlig kväll på krogen, ja eller på jobbet eller ja hemma också. Det var alltså inget som störde anmärkningsvärt mer än bristen på hudkrämen jag tänkt köpa men vi får väl andra platser på vägen tillbaka. Stackars satar som sitter på rad 16 säger jag bara.

Visst, när de väl stannade till så var de ju trevliga och rara, precis som vi :)

På väg ner passerade vi molnet utan slut…mmm en viss oro spred sig i kroppen. Lite dugg och avsaknad av sol kändes sådär men positiva som vi är så var vi vid gott mod. Det skulle bli bra det här.

Vi gick fram till vår ving-värd och hon sa att vår buss ännu inte kommit utan att vi fick ställa oss under klockan vid entren… Japp, sagt och gjort. Där stod vi. Under klockan. Inte fan ropade de upp vår buss…sen kan det ha varit så att vi var lite disträ även här och kanske missade men jag vill inte riktigt tro det… Hur som helst så gjorde ju väntan att vädret fick en chans att justera sig. Vi hoppades på det.

Efter ett tag var vi inte många kvar som väntade…Då kom en spansk kvinna och frågade vart vi skull. Hon följde med oss ut till en liten liten buss med endast två platser kvar. Frågade chauffören om han kunde åka förbi även vårt hotell o fick en nick till svar. Kändes lite sådär. Väl inne i bussen var det fullt sånär på de två platserna. En längst fram och en längst bak i soffan…Ja, vi skulle ju ha tid att prata med varann sen… Väninnan fick platsen längst fram brevid chauffören och jag platsen längst bak tillsammans med en familj. Jag tror herr Busschaufför gjorde allt för att nå personbästa. Han skulle fram fortast möjligt, vet inte vad som väntade honom efter arbetspasset men nog fasen var det någe bra. Vi passagerare satte rätt snabbt på oss våra bälten och höll oss krampaktigt i sätet framför. Väl framme drog nog alla en lättnads suck. Vi överlevde bussresan! Ja oss körde han till fel hotell först men fantastiska väninnan var så uppmärksam o informerade om misstaget. Så vi slutligen kom rätt… Eller rätt o rätt…

I receptionen möttes vi av en rar värdinna som gav oss nyckel o beskrivning till rummet. Vi gick bort till hissen och möttes av den minsta hissen jag någonsin sett. Med nöd och näppe fick vi in två väskor och oss två, Yarisen kändes plötsligt som en buss, med släp.

Plan fyra, kan inte annat än bli bra men när vi möts av utsikten så inser vi att. Oj. Till vänster på en balkong satt en kvinna med väldigt långa bara bröst och solade, på en annan stod en man med rumpa o snorre bar o hade det bra i solen. Tittade vi rakt fram så fanns stoooora reklambilder på en lättklädd karl och så lätt till höger så fanns en blinkande skylt med pil. Sexshop open…

-Oj.

Efter att ha gått en vända på stan och mötts av krogar vid namn Glory Hole o annat liknande, allt med en undertext ”mens bar” så har vi insett att vi har kommit till bögarnas mekka. Ja, inte för att jag har någe problem med det men det var väldigt väldigt påtagligt och då väldigt förståeligt varför vi passerade alla dessa karlar som höll i hand eller kom ut ifrån hotellet Gay resort. De och de rara pensionärerna. Herregud, de finns i överflöd överallt. Och skenet bedrar, den där lilla gulliga tanten och farbrorn blir så snart klockan blir midnatt blir de partykungar o drottningar hela bunten.

Väninnan och jag som eftersökte en lugn resa, gick på kvällen rätt skapligt i tid upp till hotellet. Ja, nog hade vi hunnit äta gott och ta en kaffedrink på en mens bar, tydligen var tjejer också välkomna. Det var ju rätt tur för annars hade nog balkongen varit vår vän hela semestern. Hur som helst gick vi upp till hotellet och drack en kopp te innan det var dags att sova men satan i gatan vilket liv. Från alla håll så dunkades det partymusik och glada tillrop. Pensionärer och gay kan festa ordentligt. Och länge. Vet inte när krogarna stängde och folket gått hem men det gör inget. Jag har semester och kan sova länge imorrn så de får parta bäst de vill.

Paddan

Jobbigt det där med kvinnligheten. Du vet när man egentligen är rätt tjejig på ytan och trivs rätt bra när man får bejaka det kvinnliga. Att få göra sig lite extra fin genom att tex måla sig, bära kläder som framhäver formerna, fixa iordning håret, välja de kläder som passar dagsformen och klackarna. Få bära ett par fina skor med klack. Jag vet att det är ytligt men jag trivs rätt bra när jag får göra mig fin och känna mig fin.

Känner att jag sunkat ihop lite vilket är rätt trist men å andra sidan så är jag väl medveten om det och det positiva i kråksången är ju att det är en rätt easyfix. Kunde ju varit värre liksom, kunde ju varit så att man gått upp i vikt och var otränad och det är ju jobbigare att fixa till. Men dra på trissor, där var vi ju också. Nog sjutton har fröken gått upp i vikt och är rätt otränad också. Jojo minsann :)
Shit pommes vilken pudding man kollar på i spegeln... Men jag trotsar, jag står ändå där framför spegeln och ser eländet men försöker ändå göra det bästa av situationen genoma att säga


-JAG ÄR FANTASTISK :)


Som idag. Rätt less när jag såg mig själv, mina nariga händer och trista naglar. Så enkelt ändå. Tog fram det där fina ljuslila nagellacket, metallic. Målade. Vips så kändes det så mycket bättre men ändå en liten liten detalj...handkrämen. Herregud en sån skillnad,vilken lyster, vilken lycka, vilken känsla. Visst jag mådde ju bra innan också och det var absolut inge synd om fröken röd men ändå. Sån liten effort och så mycket bättre. Fina färgranna naglar, tre minuters fix för lite extra glädje. Det var det defintitvt värt.
Bra dag idag med andra ord :)

nu natten, man ska bli fin av att sova har jag hört...är det för att man blundar kanske???

Rock of Ages

Herregud vilken kväll!
På alla hjärtans dag fick jag ett fint mess från en väninna som precis vunnit biljetter till Rock of Ages. Hon undrade om jag ville följa med på musikal. Johejdu, behövde jag fundera eller, nope. Lycklig som få messade jag glatt tillbaka att jag gärna gick.

Det var efter det som jag började fundera lite. Musikal, jo det gillar jag ju men rock. jag är ju ingen rocktjej, eller jo om man ser till den katastrofala missfärgningen av håret så nog är jag kanske lite rockig minsann. Ja inte för att rocktjejer har missfärgat hår...känner att jag målat in mig i ett hörn :) väljer och bara gå vidare. Liksom enklast så :)

Hur som helst så började jag såklart googla lite om rock of ages och insåg när jag lästa att shit pommes, det här kan bli en grym Anna kväll. Det skulle bjudas på en kväll med grym musik, grymt bra skådisar och så grymma musiker. Lycka.

Idag var det dags. Väninnan och jag möttes upp och fick tag på våra biljetter. Stackars biljettpojken visade oss till fel platser och vi lantlollor såg nog ut som två virriga höns som sprang fram och tillbaka och pickade och försökte hitta rätt. Vi skulle visst upp en trapp...märkligt att det liksom alltid händer oss. Att det alltid ska vara någonting som gör det hela lite svårt. Ungefär som den där gången när vi skulle till Mosebacke på konsert och liksom tog fel buss ut till djurgården och fick gååå en lång bit ut till djurgården för att där inse att vi liksom hamnat på Mosebacke. Vi skulle ju liksom inte landa där, vi skulle ju till söder...Spårvagn tillbaka men när den stannade vid sergelstorg satt vi fint kvar. vi skulle ju liksom till centralen och ta tunnelbanan. En turist kom fram och sa
-This is endstation
Märkligt, gulligt att han frågade men jag hade ju ingen aning så jag svarade
-hmmm I dont know
Då säger människan återigen
-This is endstation...han hade en väldig betoning på is, så denna gång gick det liksom inte att missta sig.
Vi gick av och insåg ganska snart att spåren inte riktigt gick längre. Dåligt ;)

Hur som helst, musikalen... :) Vi satte oss på balkongen och det startade upp. Johan Rheborg skulle vara med och jag hade liksom till en början inte riktigt förstått vad han skulle med och göra. Han är ju liksom kul, han är ju inte rock. Shit pommes vad fel man kan ha. Där stod plötsligt en rocker med långt stripigt hår, Johan Rheborg. Satan i gatan, han ägde. Visst han sjöng kanske inte så mycket men han lyfte musikalen en dimension till. Anna-skämten haglade, typ Vagina Cunts...asgarv... Många under bältet skämt men för den som känner mig så vet man liksom att är det nån gång jag råkar vara lite rapp i käften så är det just när det är lite under bältetskoj. Å andra sidan så brukar det väl oftast vara så att jag är den som garvar högst och längst åt mina skämt, fast det är väl för jag är den som förstår dem bäst...hur svårt ska det va liksom :)

Att det ska vara så svårt att hålla sig till ämnet... Rock of Ages. Musiken startade och jag satt i två akter med rys på armarna. Så himla imponerad av dessa musiker och deras röster. Uppenbarligen bor det en liten rockbrutta i mig för musiken de valt var bara massor av gamla godingar som gjorde att hela kroppen fylldes av glädje.
Sen är det just det där när man sitter och kollar på dessa graciösa fantastiskt duktiga dansare och musiker med fantastiska kroppar, fantastiska röster, och så kan de liksom dansa också. Sa jag att de var snygga också?

Vad fasen gjorde jag för fel, fröken floffa floffa liksom som med darr på rösten ibland lyckas sjunga en och annan ton tills barnen vänligt men lite lidande ber mig sluta...och sen om man skulle dansa samtidigt...vilket skämt, förstå om jag skulle haft en mikrofon framför mig, jag skulle ju flåsat som få. Helt övertygad om att en publik skulle börjat titta på varann och fundera kring vem som ringt "heta linjen" för det där snuskflåset måste ju komma nånstans ifrån. Tills de tittar ner på scenen på den stackars lilla floffa floffa flickan som försöker sig på att dansa och sjunga samtidigt. Ingen bra kombo. Å andra sidan så kanske...men näe, jag har fasen inte rösten. Däremot så var det en rätt kramgotjej på scen och hon kunde ju både sjunga och dansa utan att flåsa. Vilken röst, herregud så jag rös.

Jag säger såhär, vill man ha lite pole, lite lättklätt, fina karlar (jag säger bara Joakim...herregud och jag som liksom inte gillar långhåriga karlara men det är väl så, man måste ju få ändra sig :)) kul som attan med Rheborg och fantastiska Peter Magnusson och så en himlans massa fyrverkerier och grym rockmusik till det. Ja då ger jag tummen opp och säger gå o köp en biljett. Både väninnan och jag var lyriska när vi gick därifrån och sa att vi ville se igen. Jag vet, nu är jag lite som jag är och man kanske inte tänker att man kan lite till mitt goda omdöme. Då säger jag bara som så...
HELA China stod upp och applåderade. Då är det bra, grymt bra. Fan vilken kväll, satte mig på tåget helt upprymd och lycklig, fylld av låtar som jag måste hem och lyssna på.

Tokig Torsdag

Ett enda nyårslöfte i år och det var just tokig torsdag. Varannan torsdag skulle det göras något kul utanför hemmet. Årsplanen gjordes på Malmen vid vårt första tokig torsdagsbus.Allt för att underlätta resten av året och för att inte missa någon torsdag. Ett ganska bra nyårslöfte, torde vara rätt lätt att hålla.

Så kom dagen D, idag. Tokig torsdag och väninnan hade fått förhinder. Paniken i kroppen när jag insåg att löftet inte skulle kunna hållas fullt ut. Skulle jag ut på bus själv eller hur skulle jag få till denna kväll?

Så ringer min fantastiska väninna och hennes ännu mer fantastiska barn har sagt att det är okej.

-Mamma, du kan åka iväg en stund.

Glädjeskutt! Tokig torsdag blir av!!!

Heron here we come (ja vi körde snabb o enkelvariant eftersom väninnan behövde komma hem lite halvsnabbt…) …men hur det än var så hann vi ändå med en viss sms förberedelse…ja för lite pepp…

Jag: Du o jag på Heron Bejbi :)

Hon: Nice…:)

Jag: Grrr;) När ses vi och vad vill du jag ska ha på mig ;)

Hon: Vi ses utanför Mio kl 19, jag har svart lackkorsett och strumpbyxor…

Jag: Jag har platåskor med hög klack, nitbeklädd. Till detta ett par stringtrosor i nät och över detta ett par chaps i mocka. Till detta en midjekort skinnjacka och en bh i metall. Som accessoar ett nithalsband.

Jag tar en rosa neonfärgad handväska så du lätt känner igen mig.

Hon: Grrr…Shit vad Nice…

Jag: Asså, egentligen passar inte den rosa neonfärgade handväskan till outfitten. Ok om jag hoppar? Känner du igen mig ändå tror du?

Hon: Näää, nu har ju jag tagit fram mina finaste kläder osso. O jag tänker att det är stor chans att du får tag i en svart man i de där kläderna…:)

Jag: Hahahaha ok väskan blir med

Väl där kände vi knappt igen varann…märkligt vi hade bangat båda två. Stod där med våra vanliga kläder och såg sådär förväntansfulla ut som vanligt. Tokig Torsdag! Vi valde ett av de typ två fik som finns att välja mellan och valde bord med omsorg. Lite avskilt, lite överblick. Vi hade stenkoll på omgivningen. Städade som få satt vi och hade en mysig fika med kaffe och paj och med härligt många skratt, självklart med tårar, det hör liksom till när vi ses :). Folket runt i kring anade nog inte vad vi pratade om eller vilka ämnen som idag avhandlades…

Ser redan fram emot nästa tokiga torsdag, den kommer rocka mest :)

myskväll med Ted och lite fire...

Efter ett gäng vab-dagar hemma så är vi nog lätt less på att sitta härhemma men vi försöker på alla sätt hålla modet uppe. Vi skulle ha en sån där riktig myskväll och tände uppemot femton levande ljus i vardagsrummet. Killarna fick välja film och glassen hälldes upp i skålar. Kunde inte bli annat än en riktig kanonkväll.

Killarna hade dock valt filmen Ted. Låter ju som en rätt rar film om en teddybjörn och en ensam pojk utan vänner. Pojken som var lite ensam fick teddybjörnen i julklapp och blev såklart jätteglad. En natt önskade han att de skulle vara bästisar för alltid vilket resulterade i en rar teddybjörn som kunde prata. So far so good...det var bara det att de blev stora också, en vuxen pojk och en teddybjörn med basröst...En söt nalle som röker på, dricker och gör en del otyg. Nu har väl mina barn koll på rätt mycket men lillkillen lärde sig nog några fler juckmoves och en del rätt fula ord. Herregud, kallas det där barnfilm??? Nallen satte ju liksom på en tjej på lagret, han stod och skvätte vit tvålgucka i sitt söta nallefejs samtidigt som han stod o jucka på kassadisken. Inte helt omöjligt att jag tänkte fel...inte lätt att erkänna men det har hänt förr.
Å andra sidan, vi skrattade en del åt tokigheterna:)

Efter filmen lämnade storkillen oss till förmån för paddan, varför umgås med oss andra när han kan sitta själv på sitt rum med alla spel. Ja, ja, lillkillen och jag fortsatte myset med att kolla nån dejtingserie på tv. Rätt fånigt program men nog sitter fröken Anna där med ett fånigt leende på läpparna. De e lite rart det där, vår jakt på kärlek eller bara spelet när vi säljer in oss själva som fantastiska varelser. Eller säljer in och säljer in...jag är fantastisk...pappa tycker det iallefall :)

Hur som helst lillkillen la sig på golvet, på lurviga mattan med gosiga kuddar. Hade nog lite svårt att komma till ro så han satte sig och la sig om vartannat. Tänkte aldrig på ljusen på bordskanten. Lillskrutt satte sig upp, för att titta lite extra på tvn. Plötsligt hörs ett FRÄÄÄÄS.
Vad fasen var det? Jag tittade på honom och han tittade tillbaka. Kände igen doften...bränt hår.

-Var det dig det fräste om??

-mmm

-Var det ljuset??

-mmmm

-Får mamma se?

Mamma Anna tog kort och vi satt alla tre och skrattade så vi grät. Han vart lite lockig min rakhåriga prins :) För mig som är som jag är och tänker som jag tänker så såg det ut som om han hade en plätt med könshår i huvudet men han var söt ändå. Det var rätt skoj tills ungen säger...
-Mamma, får jag göra igen???

Ljusen släcktes fort som fasen. Nu har vi mys i mörker. Vi fortsätter så, bäst så :)

Härliga härliga morgon

Herregud, va hände liksom... Klockan var 04:15 när fröken slog upp de stora blå. Eller blå och blå, de är väl egentligen lite brun-gröna på någe vis och klockan 04:15 var de nog fasen inte ens brun-gröna utan lite så simmiga, rödsprängda trötta. Ett värkande huvud och en svullen näsa men inte sjutton kunde fröken somna om. Låg vaken ett tag. Tänkte att jag skulle fundera lite. Grym på att fundera, grubbla men inte ens några tankar ploppa opp, utan låg mest där sysslolös och lyssnade till boysens andetag. Rätt mysigt men inte fasen hjälpte det mig, inte fasen vart jag sådär rofylld och trött för det, utan det var ju liksom bara att plocka fram mobilen.
Nån som kört WF? Nope. Ruzzle? Nope, inte där heller. Vad göra? Ja, telefonen har ju varit lite gnällig ett tag så varför inte klockan halv vem en helt vanlig onsdagmorgon rensa mobilen från onödiga appar o filer som tar plats. Sagt och gjort, många mess försvann på vägen, den hann både stänga av sig och sätta på sig på grund av denna obarmhärtiga behandlig denna arla morgonstund men matte bestämmer. Alltid. Men sen då, vad göra? Jag menar, man kan ju inte leka med en telefon i timtal och det är ju inte direkt så man kan ringa någon sådär mitt i natten eller tidigt på morgonen.
Det blev en tidig frukost i soffan. Rätt mysigt faktiskt. Utbudet på tv-n var väl lite sisådär men jag fastnade ändå för ett gammalt favvoprogram sen typ artonhundrasjuttiotvå... Nanny :)
Lite roligt jag har ju mitt "frikort" Bygglovs-Matte, lite av guds gåva fast lite kort men va fasen det finns ju sånna platådojor om det skulle vara så att man någon gång fick den äran och hans längd skulle vara ett problem. Nu tänker du såklart, va fasen hade Bygglovs-Matte med Nanny och göra? Helt rätt men det var just det. När jag sitter där och tittar på Nanny så kommer mr Sheffield in och jag funderade lite. Fasen, han påminner om nån, vem??? Så kom jag på det, det var ju liksom en kopia av bygglovs-matte vilket torde innebära att jag nu har två frikort :)

Så man kan svamla på morgonkvisten, härligt. Det blir en bra dag och jag är helt övertygad om att jag ikväll kommer somna ovaggad men vid gott mod. 2013 is da shit :)

Jag, lat???

Pratade med en kompis idag. Vi pratade om det här att vara lat. Själv vill jag inte riktigt se mig själv som en lat jävel men inser när jag tänker till att nog fasen är fröken lat.
Finns det någon annan anledning till att gymkortet som bränner i plånboken och kostar skjortan bara är använt tre gånger sen dec 2011...kan man kalla det något annat än lathet. Eller just det faktum att jag tar bilen till Ica när jag är hemma. Skulle jag gå hela vägen skulle det ta mig tre minuter. Det är fasen nästan lika långt till parkeringen...Å andra sidan så är ju sophuset på vägen till parkeringen vilket innebär att jag spar lite tid genom att gå dit först. Så, så lat kanske jag inte är, jag kanske är mer effektiv. Varför göra någonting svårt när det kan vara enkelt, eller varför göra någonting jobbigt när det kan vara lätt. Det är som det här att skriva för hand. Vem orkar skriva sida upp och sida ner idag utan att få värk i handleden eller spelet för att man längst ner sida ett råkar skriva fel.. Återgår man till de där få gångerna jag faktiskt varit på gymet så nog fasen slutar jag innan det blir för jobbigt. Varför göra något som gör ont liksom, varför ska jag behöva ta i för kung och fosterland. Näe tacka vet jag lagom.
Hon eller han som uppfann vibrerande leksaker ska ha en eloge. De var nog riktigt lata de, å andra sidan har de underlättat livet för många av oss riktigt lata :)

Tjing tjing.
Förkyld är jag också, önskar att det fanns ett självsnytande papper som skulle underlätta min kväll men äh, ge det lite tid så kommer det nog snart :)

Rönninge by Night

Var ute igår. Inte en sån där vanlig utekväll i stan när man står 45 minuter i kö för att komma in på ett ställe, utan en sån där nära-hem-kväll i Rönninge. Vi hade sett att bandet Brobergs skulle spela på Villa Talliden. Självklart skulle vi dit!


Kvällen började bra med mysig middag och sen insåg vi att det var dags att gå. Bandet skulle börja spela klockan 20 och med tanke på att vi är som vi är så har vi väl typ aldrig varit i tid, ever. Vi jobbade vidare enligt den traditionen så vi kom väl fram vid kvart i nio. Vad händer? Vi får inte komma in…det är kö??? Vi är ju på lokala värdshuset, där kan det ju inte vara kö men vi får snart höra att det är Brobergs-fenomenet. Alla vill vara där. Kul! Hur som helst så var vår kötid färre en fem minuter vilket vi gärna tog.

Väl inne var det knökfullt, så härlig stämning, så många glada människor på så liten yta. En enda stackars bartender servade oss allihop men trots en viss väntan vid baren så höll han oss allihop vid gott mod med sitt glada sätt.

Till en början stod vi och observerade och lokaliserade oss. Insåg ganska snart vart 40+ folket fanns. Här. Kalas. Många kända ansikten. Stod och pratade med en gammal kompis när dennes kompis säger
-du får ganska ofta höra att du är lik en kändis va?
- ööö näääe, svarade jag. Även om jag hann tänka en del namn som jag gärna skulle vara lik, typ Eva Röse, en ung Nicole Kidman, Barbwire, osv osv. Vi tänkte uppenbarligen inte lika…
-Du liknar hon tjejen i filmen Modig…
-Näe, aldrig sett men är inte den tecknad?
-Jooo, vänta, jag ska ta fram en bild…

Jo hejdu, fram plockas en bild på en rödhårig globögd hottentott… Vet inte om det finns något att göra men är det så illa så får jag nog kontakta en kirurg på måndag ;) Fast jag tror att han innerst inne försökte sig på en komplimang och vara snäll. Tror jag…

Jag lyckades smälta detta och stod sedan i den trevliga baren och köade när en karl sa
-Damerna först.

Håhå, gentlemännen har ännu inte dött ut, de finns kvar :) Det finns alltså hopp om framtiden. Hur som helst tyckte jag nog att vi fick rum båda två och sa att
-Du får plats du också.
Så säger han…
-Du vet att vi har träffats förut va?
Oj shit, vem vem vem??? Ingen aning
- Förlåt men jag minns inte
-Nä du var ju med han polarn vid stranden och så stog vi och snackade.
-Jahaaa, fortfarande inget minne men kom snart till insikt…
-Känns märkligt men det innebär att du har sett mig i bikini….

Jag lyckades skaka av mig denna känsla och väninnan och jag tog sikte på dansgolvet. Först lite trevande en bit i utkanten men när vi väl var varma i kläderna så stod vi plötsligt och studsade framme vid scen. Herregud vad vi skakade de lurviga. Från en liten observant position i en hörna och in i kärnan och närmast bandet. Knasmajor men kul. Vilken puls. Vilken stämning. Vilken kväll. Så skoj!

En känsla säger mig att vi kommer gå tillbaka :)

Bra bättre bäst

Herregud att man kan känna sig så euforisk och lycklig. Upprymd, fylld, förväntasfull. Och ändå inte riktigt förstå varför…

Jag hade egentligen en dag som alla andra, jobba, jobba, jobba. Kramens dag och inte så många kramar som jag hoppats på, hade definitivt inte fått ligga och inte heller vunnit pengar så varför så upprymd o glad?

Det måste ha varit samtalet. En väninna lät lite låg i luren. Det är jobbigt att höra sina vänner vara låga. Man vill ju dem allt det bästaste bästa. Men visst, ibland är man inte på topp och det måste väl få finnas såna dagar. Fast det är ju där vi vänner kommer in, för att lyssna, lyfta och peppa. Så jag började.

-Men du, du får gå in på toaletten och ställa dig framför spegeln och säga ”fy farao va jag e snygg”, men nä hon lät inte alltför sugen på detta så då körde jag nästa idé;
-Mmm nu säger du efter mig.
-Jag är fantastisk
Min väninna upprepade, lätt skeptisk. Ja hon tyckte nog jag var rätt rubbad men det gör inget. Den bjuder jag på liksom.
-Jag är intelligent, och hon sa tveksamt samma sak
Jag fortsatte och hon upprepade efter mig, sakta men säkert med lite gladare ton. Vi var en bit på väg :)
-Jag är snygg
-Jag är en av de bästa jag vet
-Jag är intressant
-Jag är snäll
-Jag är rolig

Och så fortsatte jag. Sen var vi dessvärre tvungna att bryta samtalet och jag gick och går fortfarande i tron om att hon kände sig lite gladare. Själv var jag överlycklig. Jag hade sagt så många fina saker och min fantastiska hjärna och mitt fantastiska ego gillar bekräftelse och suger åt sig som en svamp, så resten av vägen hem satt jag och log som en riktig toka.

Jag vill ändå tro att det är 2013 som gör det, vilket år, vilka möjligheter. Goood Karma, känns som jag är där. Kanske lite, fick ett sånt där bra samtal när jag kom hem också, ett sånt där oväntat. Eller så är det bara så jag funkar, det blir vad man gör det till och jag har bestämt att det ska bli bra. Eller bättre menar jag såklart! Så fortfarande sitter jag här, glad och ler. Härligt minsann!

Kramens dag

Visste inte ens att det fanns en kramens dag men gissa vilket lyckorus som infann sig när jag förstod att det fanns. Vilken förväntan som skapades. Stod med öppen famn mest hela dan och trodde folk skulle hoppa in i min famn. Försökte mig på mitt bästaste mest inbjudande sätt men inte fasen var det nån som valde att krama om mig idag. Började fundera på om detta var något som drabbat bara mig eller om fler kände sig lite snuvade på lite mysig omtanke och närhet. Insåg ganska snart när jag såg mig omkring att kramarna tycktes utebli.

Alltså fick jag ta saken i egna händer. Som alltid :) Skulle det bli kramkalas så skulle jag nog vara tvungen att bli mamma till kalaset. Sagt och gjort, tänkte nu skriva endast två sketna kramar fick jag ihop. Men finns det något som en sketen kram? Det var ju liksom de bästaste av kramar. Passade på att bjuda in mig till min fantastiska pappa på lunchen och möttes av stor kram och fick en minst lika stor när jag var tvungen att åka tillbaka. Sen hade jag den äran att få träffa underbara Åsa och fick både hej och hejdåkram. Varma goa kramar från människor jag tycker om och som jag vet tycker om tillbaka. Det är de bästa av kramar.

Skulle tro att det där med kramens dag inte riktigt är förankrat hos oss alla ännu. Lite trist men jag gillar ändå konceptet men förstår väl kanske inte varför det ska vara en, bara en kramens dag. Kramens dag borde ju vara som var-dag är en fest. Jag vill kramas varje dag så det är väl det jag ska verka för så bli inte förvånad om du får en kram. Vi mår rätt gott av dem, allihop.

Satans ryckande...

Det var ett himlans öga och rycka. Vet i fasen vad som hänt men mitt högeröga har börjat rycka och jävlas i tid och otid. Hamnat i drag. Jo hej du, då skulle mitt öga vara i drag för jämnan. Fast visst, nu blir det ju en del soffsittandes och det är ju rätt kyligt därifrån den där ventilen, ovanför fönstret. Rätt kallt om högerarmen och sidan om jag tänker efter. Kanske skulle fylla den där ventilen med sånt där isolerskum och bara skära bort det där skummet som pyser ut utanför...mmm kanske får bli så. Jag menar, de där ryckningarna är allt annat än charmiga. För att parera brukar jag försöka spärra upp ögat och då blir man plötsligt lite sådär Popsicle-aktig och då har folket liksom börjat rygga tillbaka. Typ. Ja, jag förstår dem men bättre det än att de tror att jag står och småflirtar och tar ett steg framåt iallefall. Eller i och för sig. Det beror ju på vem...måste fundera på den. Åka till farbror doktorn känns lite overkill iallefall. Jag kör nog ögonlapp nästa vecka istället så blir det nog bättre, kanske finns fodrade vindtäta för att hålla kylan och draget borta. Jack Sparrow here I come :) eller hade inte han en ögonlapp???

Om alla hjälper lite

Juuuulen är häääär….med nån dansbandsnisse ljuder i högtalarna. Det är bäckmörkt ute, snön faller och kylan blir så påtaglig när man står och tittar ut och närmar sig elementen som nästan kokar. Ljusstakar lyser upp fönstren och första adventsljuset är tänt. Första julrosorna är inköpta och gör köket extra julfint. Planer finns på att baka både lussekatter och pepparkakor rätt snart. Måste göra en plan för vad jag vill fixa för gott inför jul och planera alla julklappsinköp.

Jag brukar inte vara den där uppstressade inför julen, ja inte nu längre i alla fall när jag inte längre är värdinna för julfirandet. Nu får jag vara gäst och bara vara hon som hjälper till, vilket känns ganska lagom just nu. Julen är bland det bästa jag vet, hela jag fylls av glädje och förväntan. Ja inte för att tomten ska komma eller att jag ska få julklappar utan mer allt det andra, det runt omkring. Familjen, maten, dofterna, ljusen, Kalle Anka. Hela hela kittet och så självklart glittret i mina barns ögon.

Men så när jag tar det ett steg till och tänker på att det finns en värld utanför min lilla bubbla. En värld som inte alls är lika varm, mysig och förstående som min. När jag tänker på de som inte har någon att fira med, de som hamnat tokigt i livet på ett eller annat vis, de som inte har någonstans att sova. Då känns det som att jag gör för lite, jag skulle så gärna vilja hjälpa men hur?

I helgen skulle vi fira advent med släkten. Mysigt, gott och härligt sällskap. Innan vi for skulle vi handla med oss någonting. En blomma, choklad eller något sånt som man brukar ha med sig när man åker bort men så såg jag mannen utanför Lindex. En rakryggad man som sökte ögonkontakt med förbipasserande. Inte var där många som stannade men han fortsatte. Min tanke vart. Självklart, så ska jag göra :)

När hans blick så mötte min frågade han
- Situation Stockholm?
Jag såg på honom och sa
-Ja tack, men jag har några ärenden först så jag kommer tillbaka.

Han nickade till svar. När jag efter en timme kom tillbaka tittade han på mig
-Jag sa ju att jag skulle komma tillbaka, sa jag med ett leende

Han log tillbaka och förklarade att det var många som använde just den frasen och sedan inte kom tillbaka. Inte i spydig ton och inte argt eller besviket utan mer ett konstaterande. Vi pratade en kort stund och jag såg glädjen i hans ansikte. Någon som stannade, någon som handlade och någon som dessutom pratade en stund.

När jag gick sa han återigen med ett leende och ärliga ögon
-Tack. Ha en riktigt fin jul.
-Tack, jag får önska dig detsamma.

Och jag är rätt säker på att min jul kommer bli fin och jag hoppas verkligen att även hans jul blir en fin och mysig jul, att även han har någon att få fira med, att även han får äta sig proppmätt och somna varmt och lycklig med ett leende på läpparna.

Det tråkiga är att han bara är en bland många som har det lite svårt och då är han ändå en bit på väg åt rätt håll.

Jag tror som så, att om vi alla försöker hjälpa lite grann så mår vi rätt gott i själen och förhoppningsvis har vi även underlättat livet eller dagen lite lite grann för någon annan.

Tidningen jag köpte gav jag till pappsen och Inger i adventspresent och jag hoppas och tror att även deras hjärtan värmdes. Blommor och choklad, ja det fick de ändå.

En liten liten kram

Rätt nöjd med mitt liv som singel egentligen. Rätt skönt att veta att jag kan göra precis vad jag vill, hur jag vill med vem jag vill och när jag vill. Fantastiskt.
För att dra ett exempel. Min helg, den vart en sån enkel en, jag kunde liksom välja att starta lördagen med den nya spännande boken jag fått låna och sen sträckläsa för att sedan läsa ut den på söndagen. Och nej, det var inte en bok med stora bokstäver och bilder, utan en sån riktig, en sån låååång tjock bok med små och många bokstäver.

Det är en lyx att kunna välja själv vad jag vill lägga tid på utan att någon slänger blickar på hon den dära, läs mig..., som man ändå inte får kontakt med eftersom hon är helt uppslukad av han den där Mr Grey, mmm han i boken. Fast mr Grey måste jag skriva om en annan kväll, han är liksom ett kapitel för sig.
Men ändå, min helg var rätt skön ändå, även om jag valde att inte umgås. Ja, så mycket iallefall. Nog hann jag åka förbi både storebror, träffa vänner och sen fira advent hos pappsen också men ändå. Lite lagom, med mina ögon mätt i alla fall och nu är jag rätt medveten om att min stackars personlighet älskar att ha folk ikring mig så det är väl det som spökar just nu kanske.

Jag stormtrivs som sagt i mitt liv som singel och ensam men ändå så kan kroppen och jag ibland skrika efter sällskap eller nån som ska tycka sådär extra mycket om just mig och bli sådär lycklig av lilla jag och sen känslan att få känna, att få tycka om såååå mycket tillbaka. Lycka. Fast nä, det är kanske inte just det jag vill ha idag. Just idag var jag bara i ett skrikande behov av en kram. Vad göra åt saken liksom??? Lycklig? Jajemen. För jag är nöjd. Egentligen. Men bara en liten liten kram hade kunnat kännas rätt bra precis i detta nu. En varm famn som håller om utan att släppa, en hals och ett bröst att borra sig in i och bara få vara och somna tätt och tryggt. Japp, det behövde jag idag men det funkar att krama kudden också. Funderar på att skaffa en sån tempurkudde, kanske funkar rätt bra med tanke på att de liksom formar sig lite…

Frustration...

Aaaaarghhhh, äh försökte få till ett sånt där frustrationsljud, hur nu ett sånt låter. Vi har väl alla egna och de låter nog rätt olika beroende på vilket humör man är på eller vilken typ av frustration.

Så märkligt. Hela jag är liksom fylld av lycka. Eller hela och hela men en stor del av mig men så finns där en sån där grym frustration, som jag liksom inte råder bot på, som jag liksom inte fullt ut själv kan styra. What to do???
Jag har fått höra förut att jag är så himla ivrig och att jag ibland kan ha lite svårt att vänta på saker och ting men det är väl egentligen bra. Å andra sidan så kan man ju missa bra saker som är på väg, i sin egen iver att få vara där man vill.

Landa, stanna upp, ladda, reflektera. Såna där grymt bra ord och jag är jättebra på att lära ut och förmå vänner eller medarbetare att kanske ibland stanna upp och tänka till. Men inga regler utan undantag och jag tycks vara undantaget för inget av det där är ju jag även om jag vill…
Jag menar, jag är ju liksom hon som blir nervös och funderar kring om jag verkligen har några vänner eller om jag kanske är typ en eremit eller ensammast i världen om jag faktiskt inser att jag inte har något att göra, att soffan kanske blir mitt enda sällskap en kväll. En kväll. Man hör ju. Vad är problemet. Jopp, jag tror att jag vet vad det handlar om och det handlar nog mest om att fröken måste stanna upp lite. Landa och kanske ladda om batterierna och sedan reflektera över det som varit, vad jag åstadkommit och vad jag vill.
Låter jättesunt men jag vill ju liksom bara gasa, köra gärnet. Jag vill, jag kan, jag ska… men inte nu, för nu är det dags för sussaluss som bästa Åsa brukar säga :)

som ett barn kvällen innan julafton

Skulle precis till och hoppa ner i säng när jag kände en viss nervositet. En sån bra nervositet när det mest bubblar och hela kroppen liksom ler. Jag har bott i min lägenhet i snart fyra år men först idag ska jag sova min första natt i mitt nya rum :)

Ja, det är långt ifrån klart men ändå. Fina vita väggar som väninnan min och jag målat, nytt fint golv som min goa pappa lagt. Visst, stackarn hade visst svurit en del och tyckte nog att han lagt av sig lite grann... Inte då, golvet är hur fint som helst. Jag har fått en del feedback från olika håll att jag är rätt så "otålig" i min värld så är ju otålig någe bra. Inte sjutton kan man sitta och vänta på att saker och ting ska serveras när man kan ta saken i egna händer och styra sin egen tillvaro eller sitt eget sovrum... Sagt och gjort. Bland det sista pappa sa innan han åkte hem var att
-Anna, stå nu inte själv och flytta sängen och möblerna, vänta lite tills du får hjälp
-Mmm, vi får se...
Jojo, jag stod redan då och funderade kring hur jag skulle flytta sänghelvetet utan att behöva ta isär hela stommen.
Jag är grym! Efter ett himla meckande så hade jag fått ur madrasserna och sedan upp med stommen på högkant sen var det liksom bara och gasa...trodde jag ja. Nu är det ju så att hela lägenheten är uppochner eftersom jag har flyttat ut alla möbler från sonens rum, så det vart till att flytta en grej för att sedan kunna röra sängen en meter för att sedan flytta tillbaka den första grejen för att sen behöva flytta en tredje grej...
Det var bara det att sen kom hallen och där fastnade jag. Ja, jag och sängen. Funderade en stund kring om jag skulle böla men insåg ganska snart att det skulle vara till föga hjälp. Jag kallade istället in det tunga artilleriet, mina söner. Tillsammans kom vi på att om vi öppnar ytterdörren och drar ut sängen på balkongen för att sedan därifrån kunna vika in den åt rätt håll i sovrummet, då, då kanske det skulle funka. Jajemen, ett par minuter senare var den på plats i mitt nya rum. Fint fint fint :)
Att grannarna som såg eländet antaglien börjat tvivla på om jag är riktigt sund, det får jag bjuda på.

Så nu ligger jag här, glad men inser samtidigt att ojsan ett sånt litet rum jag fått men jaja, jag får plats iallefall och min stora fina säng likaså. Stora killen däremot kommer ju kunna ha ett helt hockylag på rummet utan att det blir fullt...
I morrn kommer antagligen nya soffan till vardagsrummet och sen blir det väl till att köpa golvsocklar, taklampa och en gardin till sovrummet för att sen börja fixa till stora killens rum, sen blir det nog hallen och sen lillkillens. Jag tror vi är lika taggade alla tre :)
Älskar när hela kroppen är full av energi.
Sov gott kära vänner! Det ska jag´, i mitt fina nya rum...:)

Känner mig plötsligt rätt färglös...:)

Så himla typiskt. Så himla jag…

Skulle vara sådär grymt spontan idag. Fick liksom en frikväll då planerade aktiviteter vart inställda. På vägen hem från jobbet efter en sån lååååååång dag så var jag fortfarande full av energi. Vad göra??? Och med vem??? Ska jag vara själv??? Ensamhet är läskigt ibland??? Sitta ensam i soffan och inte göra någonting??? Nä, det funkade liksom inte, någonting måste göras och så kom den där smarta idén.

Jag skulle måla om stora killens rum så vi nu kunde byta. Jajemen, full av glädje styrde jag my fantastic Toyota mot Bauhaus.

Strosade runt och köpte roller och allt annat sånt där braigt som man behöver för att måla. Väl hemma satte jag mig en stund för att äta lite snabbt för att sedan börja dra ut möbler för att tömma rummet. Med tanke på att jag kom hem rätt sent och dessutom pausade en stund i soffan så påbörjades mitt fantastiska arbete lite sent vilket inte bekom mig särskilt mycket. Kom på sen, lite senare att det var fredagkväll och mina grannar som bor under kanske inte riktigt uppskattade min idé som även till viss del påverkade dem…Jag menar, hur jävla lätt är det att lyfta en säng, eller en soffa eller för all del ett bord och tillhörande byrå. Klart som sjutton man drar o puttar möblerna.

Det lät nog en del men eftersom jag är en påhittig filur så kom jag slutligen på att man kunde lägga en handduk under möblerna så dämpade man dragljuden lite iallefall. Strunt samma, jag var full av iver.
Tvättade min roller enligt instruktion, dunkade på den på pinnen, ställde mig och slipade på väggen för att få bort några kanter från de snygga djurgårdsränderna jag målat för länge sen. Så himla grym, jag gjorde ju till och med lite underarbete. Gick ner i förrådet för att hämta färgen. På vägen upp funderade jag lite kring hur länge burken stått och insåg att det måste vara minst ett och ett halvt år. Äsch, färg blir väl inte dåligt. Vi kör! Fixade tråget och hämtade ”röra runt” pinnen.

Så var det liksom dags att öppna burken…hmmm, börja ana oråd…den var liksom inte längre sådär matt vit som den skulle vara utan det var som ett par centimeter med någe gul typ olja o sen där under någe tjockt guck. Skit också. Men skam den som ger sig liksom. Det ska gå. Hämtade ”röra runt”pinnen och skulle se om det inte gick o få fason på burken. Jo hej du, den var fasen hård och mjölig som fetaost. Klantiga klantiga jag. Vad göra nu liksom? Så vart det en sketen kväll i hörnan i soffan i allefall för inte fasen finns det någon affär öppen nu… Men men, positiv och fantastisk som jag är så ser jag det som läropengar… (försöker intala mig själv det iallefall, ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning om när denna känsla kommer infinna sig igen. Lite jag att påbörja men inte slutföra…) Läropengar…

• Färg har ett bäst före datum
• Färg bör inte förvaras i ett utrymme som inte är isolerat mot kyla
• Färg som är som fetaost går inte att få sådär härligt krämig och len igen. Hur mycket man än försöker
• Säkerställ att du har alla attiraljer för renoveringen innan du börjar
• Sen är det rätt bra att ha ett gäng möbeltassar hemma, mycket lättare att förflytta möbler mindre högljutt då.

Imorrn är jag första kunden in på Bauhaus!

Å andra sidan, i och med ommöbleringen har jag nu en säng i vardagsummet vilket innebär att jag kan ligga under täcket och kolla film o vara sådär härligt varm. Kan nog bli en sån rätt mysig fredag iallefall :)

Burken som försvann...

Att ett egentligen så litet problem kan bli ett så stort problem. Jag bannar mig själv. Ordentligt. Hur i hela i friden kunde jag vara så urbota dum i pallet att jag glömmer min Nivea-burk hos storebror.

Har precis insett hur stor plats Nivea-burken faktiskt har i mitt liv. Var lite inne på att snabbt avhjälpa problemet med att införskaffa en ny burk men det är ju liksom som med en relation, man ska inte starta upp en ny förrän den gamla är slut och det är liksom inpräntat ordentligt. Så nu sitter jag här med läppar som svider. Röda och fnasiga och utan något att dutta på.

Sist jag såg min härligt fina Nivea-burk var i fredagskväll, idag är det liksom måndag...Hur länge ska man låta de stackars läpparna hållas innan jag måste göra något och hur länge ska den stackars burken få klara sig utan oss??? Eller ska jag liksom köra fulingen och köpa en ny?

Frågan är om den nya skulle kännas lika krämig, len och smaka så gott?

Jorå, öööö, de e mycket att fundera på nu...eller så har jag liksom bara kommit underfund med att vi struntar i de stora grejorna och fokuserar på de små detaljerna som min Nivea-burk.

Kom hem till mamma vetja.

Pungor?

Det bästa jag har gjort i mitt liv måste vara mina fantastiska barn. Visst så säger nog alla föräldrar, iallefall ibland.
Just nu är ett sånt tillfälle när hela jag är fylld av sån tycker-så-mycket-om-er-känsla.
Spontana, härliga, enkla men ändå så komplexa och fyllda av sånna märkliga funderingar...

Efter en grym fotbollsmatch nu på kvällen där lillkillen spelade och deras lag dessutom gick och vann så kunde det inte annat än bli ännu en fantastisk kväll i fantastiska Annas liv.
Självklart så har vi samma rutin som de flesta andra att man måste duscha eller bada efter ett träningspass, så lillkillen hoppade ner i badet. Han var väldigt tydlig med att han ville ha draperiet fördraget...först efter en stund förstod jag varför :)

-Storebror?
-mmm
-är dina pungar runda?
-VA???
-de e inte mina. Mina är som rugbybollar...

Rugbybollar liksom???? Vart får de allt ifrån  :)

My name is maja, miss svammelmaja...

Vaknade pigg idag. Sådär riktigt pigg, som när man sovit 10 timmar i sträck ostört. Så pigg. Insåg ganska snart att det där ständiga vakumet när man hela tiden är på väg och dygnet verkligen har för få timmar skapar lite för lite utrymme till de större tankarna.

Jag gick liksom upp glad som få och plockade undan från igår, fortfarande glad som få och sen liksom vände det. Ja, fortfarande kalaspigg. Då var det som om allt de där som upptagit tankarna liksom släppts lite och gav plats till andra nya tankar. Ja, nu kanske min nya roll på jobbet gör att jag har lite mer tid över också och kanske tillåter mig att släppa många av de andra tankarna.

Plötsligt la jag mig på sängen och funderade kring alltet. Tidigare relationer, nuvarande relationer både vänskapsmässiga och mer hmm ibland saknas orden men typ mer kroppsvårdande. Vad vill jag ha egentligen, vad är det jag saknar för att känna mig komplett, varför kan jag aldrig vara helt nöjd, släppa eller släppa in?
Jag funderade kring min roll som mamma, hur är jag egentligen, är jag närvarande och ger jag så mycket som jag ska eller förväntas mer, hur kommer barnen tänka tillbaka och se på mig när de är äldre. Rätt stora frågor och jag funderade lite kring, hur blev det såhär?

Det är klart att det är många faktorer som spelar in och för min egen del så har jag nog lite koll.
Istället för att lyfta en fråga så funderar jag och om jag väl lyfter den så kanske mottagaren svarar lite för luddigt och tycker sig vara klar med frågan men hos mig fortsätter frågorna snurra.
Min personlighet gör mig alldeles för förlåtande eller mottagaren ser mig nog som förlåtande och jag försöker nog men samtidigt. Har man förlåtit borde man ha släppt. Ändå så kan saker som från den andres sida tycks vara utagerat vara sådant som tar upp mina tankar rätt duktigt. Jag kan nog försöka förlåta eller förstå men samtidigt är det som att det blir lite så…naggat i kanten och en sån där grej som bråkar inombords. Är man då fortfarande en förlåtande person?

Herregud, kunde inte valt ett mer passande namn för denna blogg…svammel-svammel och åter svammel.

Egentligen är nog de stora frågorna, frågor eller tankar som finns hos många av oss. Eller jag vill tro det i alla fall, för att inte känna mig helt ensam i mina funderingar.

Jobbet – gör jag det jag vill, det jag är bäst på, någonting som ger mig energi? Eller vill jag något annat. Känner jag att varje dag är lite av en kamp eller känner jag att jag lyfts lite varje dag?

Relationer – vad vill jag ha egentligen? Vad mår jag bra av och vem mår jag bra av? Vem fyller mig med kraft och energi , intressanta samtal och har liknande intressen som jag?

Jag har fått lära mig att man ska omge sig av människor som ger energi och det är kanske något som jag ska ta lärdom av lite mer. Nu får jag i och för sig mycket energi av de flesta i min närhet men det finns så många fler i min närhet som jag definitivt borde bjuda in mer.

Barnen – mina fantastiska prinsar. Världens raraste ibland och världens terrorister ibland men de är mina. Vad de än gör på både gott och ont och hur besviken jag än må vara på dem så kommer de alltid vara min allra största kärlek.

Måste bli en bättre mamma, min stress ska inte behöva gå ut över dem som den ibland gör och är jag mer utvilad så klarar jag av lite syskongnabb bättre än om jag är en trött mamma. Jag tror jag skulle känna mig som en bättre mamma om vi började göra mer saker tillsammans vare sig det är att spela ett spel, ha myskväll i soffan, resa eller göra något annat äventyr. Men det är svårt när sporter och aktiviteter tar så mycket tid. Vi får helt enkelt börja planera och prioritera bättre tillsammans, pojkarna och jag.

Faktum är att jag mår som en sessa idag, precis som många andra dagar men idag sattes många tankar igång. Förstå hur många tankar som kommer gå igång till imorgon eftersom planen är att jag ska fortsätta denna gå o lägga mig tidigt rutin. Eller rutin och rutin, det kommer kanske eventuellt om jag har lust, bli en rutin…

Fulbacillen Kåt-Arne, del två

Jag är jätteledsen men jag har ju missat slutet. Nu har ju jag varit frisk under ett bra tag men man kan ju intepåbörja en berättelse utan att slutföra...
Så håll tillgodo.
Del 2

Berättelsen och bacillen Kåt-Arne, del 2

Under tiden som Avhållsamma-Berit väntade passade hon på att spana in Kåt-Arne som hon egentligen tyckte var rätt snygg. Hon ville kolla upp så hon hade all info hon behövde lagom till det tunga artilleriet bestående av, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian, äntligen var på plats. Självklart hade de liksom fulbacillerna samma möjlighet till att gosa opp sig i sig själva och bli fler. Det var många som var på väg. Avhållsamma-Berit var dock lite orolig, Kåt-Arne, Kåt-Berra och Sugna-Conny hade också sett till att bli rätt många. Skullle de fixa det, skulle de kunna lura ut fulbacillerna ur Fantastiska Annas kropp?

Men lyckligtvis hade en inbjudan till årets fest råkat komma i fel händer, nämligen Avhållsamma-Berits.
Välkommen på årets fest!Nu jäklar ska vi parta och se till o få den här kroppen och rusa.
Febertopparna ska flöda och näsan ska va röd!
Var? Brösthålan, nära pumpen. Ju fler vi blir desto snabbare pump.
Vi kommer kunna köra det blir ett riktigt rejv!
När? Torsdag kl 1900 , du behöver inte ta med nåt,
vi har allt du behöver i hålan, så ta på re dansskorna så kör vi.

Hälsningar
Fulbacillen Kåt-Arne

Avhållsamma-Berit log, hon hade en plan...

Det blev torsdag.

Fulbacillerna samlades under dan i bröshållan och levde rövare. Lagom till klockan nitton skulle alla vara samlade men som alltid så har man ju lite olika långt och åka och det kan vara rätt svårt att veta hur lång tid det tar att åka från nagelsvampen på lilltån till brösthålan och så vidare. Alla fulbacillerna var på något vis släkt med varann och blev såklart överlyckliga när de träffades.

Allt eftersom klockan närmade sig nitton kände sig Fantastiska Anna sämre och sämre, hjärtat rusade och febern steg, näsan rann och hon kände sig tvungen att lyssna på sin kropp och lägga ifrån sig sina göromål för att lägga sig till rätta och vila.

I samma andetag som Fantastiska Anna la sig ner så dunkade festen igång hårt. De söps och skrålades och fulbaciller till höger och vänster gosade opp sig och blev fler. Snart var brösthålan full i fulbaciller men några till fanns det såklart plats till...

Vid fyra på eftermiddagen hade Avhållsamma-Berit fått hem det tunga artilleriet. Eftersom Avhållsamma-Berit var ursprungsfinbacillen till Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian så var glädjen total när deras vägar korsades igen. De kramades och tjattrades, det var länge sedan Fantastiska Anna varit sjuk så det var länge sedan finbacillerna fick chansen att träffas och prata ihop sig om vad som hänt sen sist. Å andra sidan, de hade ett mission och de var taggade till tusen särskilt som Avhållsamma-Berit berättat om sin plan. Den var bombsäker, de kunde inget annat än lyckas.

De fixade till sina finbacillkroppar så de vart fulländade, tog fram sina bästaste knep för att göra sig så oemotståndliga som de kunde. Man kan fundera kring hur det gick till men i den här berättelsen så funkade det...De satte på sig sina glittrigaste toppar och kortaste kjolar, ögonfransarna blev längre än någonsin och läpparna glansiga som få. Nu var de redo. De tog den snabba vägen genom blodomloppet, hoppade av lagom vid brösthålan. Avhållsamma-Berit, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian och deras finbacillsvänner stod utanför en stund och observerade. Nervositeten var hög men ändå infann sig ett lugn när de tittade på de stackars fulbacillerna som betedde sig som...fulbaciller bör.

Avhållsamma-Berit tog täten, hon var snabbt framme hos Kåt-Arne som bröstade upp sig och vart väldigt till sig då han såg Avhållsamma-Berit. Hon kände sig smickrad och tänkte, nedrans va snygg han e. Så började han prata och var sådär korkad och ointelligent som bara en fulbacill kan vara så hon var snabbt på rätt spår igen och kom ihåg sitt uppdrag. Hon sa med sin allra lenaste röst
-Hey goood loooooking
Kåt-Arne var såld, han var kär, vad hände, vad hände i hans fulbacillkropp, märkligt, han kände inte igen sig själv...
Alltannatänsugen-Britta gick fram till Kåt-Berra och sa med sin allra mest dominanta röst
-Du är min
Herregud, Kåt-Berras största dröm gick i uppfyllelse och han föll som en fura.
-Jajemen bejbi, How you doooooin????
De gick iväg, hand i hand och en märklig känsla infann sig i Kåt-Berra

Vågavägra-Vivan och Asexuella-Lillian hade sett ut sitt offer precis som de andra finbacillerna gjort och alla var de ute på uppdrag att ragga upp en fulbacill. Sugna-Conny var lite muterad och kunde sig liksom aldrig nöja sig med en utan ville gärna ha flera baciller vilket Avhållsamma-Berit förstått under sina tidigare spaningar så därför var de två finbaciller på honom.
Vågavägra-Vivan och Asexuella-Lillian gick sakta fram mot Sugna-Conny väldigt utstuderat vickande på höfterna. Sugna-Conny tittade bakom sig, inte kunde de liksom vara på väg mot honom. Fan, de här kommer bli den bästa festen i mitt liv tänkte han.
-Hej, sa de båda i kör, blinkandes med sina långa ögonfransar
Sugna-Conny saknade ord och försökte stamma fram ett hej men det kom bara ett
-öh
Han hade fallit, han också.

I takt med att festen fortlöpte blev Kåt-Arne, Kåt-Berra och Sugna-Conny mer och mer förälskade i de fantastiska finbacillerna. När kvällen led mot sitt slut låg alla fulbacillerna i sina slemsängar med ett leende på läpparna och hoppades på evig kärlek, de kände sig snyggast, läckrast och som mest till sig i trasorna men samtidigt var det som nån konstig känsla i de stackasr bacillkropparna som om hjärtat deras vart taget i besittning
Klockan tolv på natten hade Avhållsamma-Berit, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian beslutat att slutföra sitt uppdrag och sa tydligt men bestämt
-jag är ledsen men jag tycker fulbaciller luktar illa. Jag är inte kär i dig så du kan ju fetglömma någe hallaballo i den här slemhålan!

Fulbacillerna vred sig i smärta, hur kunde de? Hur kunde de säga så? Vi skulle ju liksom ligga med varann tänkte de. Samtidigt som deras små fulbacills hjärtan gjorde ont. Aldrig hade väl en sån egobacill som bara gosat med sig själv blivit så sårad eller fått sitt hjärta krossat så hårt. De kände sig dumma, förlöjligade. Fulbaciller tar inte strid, de rymmer.

När morgonen kom vaknade Fantastiska Anna utvilad, pigg, kroppen kändes påtagligt påverkad men ändå på väg åt rätt håll.

Väl inne i Fantastiska Annas kropp pågick en storstädning av bröshålan. Avhållsamma-Berit, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian rensade i varenda skrymsle för att hitta eventuella kvarvarande fulbaciller. Snart var det rensat och rent hus. Det var bara en endaste fulbacill kvar.

Avhållsamma-Berit var kär, hon kunde för sin värld släppa iväg Kåt-Arne när hon hittat en sån Champion som han. I hennes värld var han fulländad, trots att han luktade illa, var ointelligen som få och rätt slemmig. Hon sa till honom att flytta ner till nagelsvampen i lilltån men då fick han lova att stanna där och sköta sig. Annars skulle hon krossa honom som få.
Kåt-Arne var lycklig, han älskade nagelsvamp och kunde inte tänka sig ett liv utan avhållsamma-Berit och denna fantastiska Annas boning.

Avhållsamma-Berit, Vågavägra-Vivan, Alltannatänsugen-Britta och Asexuella-Lillian tackade för denna gång och kramades och sa med tårfyllda ögon som så många gånger förr
-Hoppas vi aldrig behöver ses igen, hoppas fantastiska Anna är frisk länge denna gång också.

Slutet gott allting gott.
Fantastiska Anna är frisk.

Sagan om Bacillen Arne

Att det kan förändras så, bara på ett par timmar. Från att må som en prinsessa till att må som en räka. Liten, ensam och ynklig. Typ varm i kall och så där lite känslig. Förstå att få va som en bacill…


Sagan om bacillen Arne, ja vi kan kalla honom kåt-Arne…

Kåt-Arne var ute och vandrade en dag, alldeles ensam och hade liksom ingenstans att ta vägen, trist, tråkigt o torrt liksom, tills han plötsligt hamnade i en vindpust. Vindpusten bar honom med längs gröngulaskogar, vackra höstlika ängar o vips hade han fastnat på fantastiska Anna och där ville han stanna (fick liksom in ett rim också…). Fantastiska Anna kände ganska snart att något var i görningen, näsan började killa och halsen likaså. Märkligt tänkte fantastiska Anna men fortsatte med sina dagliga göromål fantastisk som hon var.

Kåt-Arne hade fullt upp, han hade lyckats hitta vägen till näshålan, varmt o mysigt och där börja han liksom gosa opp sig. Kåt-Arne fixade biffen och snart var de två, Kåt-Arne och Kåt-Berra. Kåt-Berra var rätt lik Kåt-Arne och ville liksom också dela opp sig av sin fantastiska bacillkultur, så Kåt-Berra körde en Kåt-Arne och gosa opp sig och vart plötsligt också två. Plötsligt var även mr Sugna-Conny med på banan. Det blev en hysteri bland bacillerna i näsan som började bete sig som alfahannar och liksom skulle ta täten och vara värst. Vem kunde lyckas bli flest. Med tanke på att årets fest nalkades och de hade funnit denna rymliga boning så ville de ha in åtminstone en tiotusen baciller så det jobbades ordentligt i fantastiska Annas kropp.

Fantastiska Anna mådde sämre och sämre, näsan rann, halsen gjorde ont och kroppen ömmade och var trött som aldrig förr. Men skam den som ger sig, fantastiska Anna försökte ignorera alla aj-syndrom.

-om jag inte låtsas om det så går det nog över, tänkte hon för sig själv medan hon fortsatte med sina sysslor.

Avhållsamma-Berit som bott länge i fantastiska Annas kropp hade sussat o haft det ganska lugnt under en längre period. Nu hörde hon ständigt höga läten från Kåt-Arne och hans vänner som bara blev fler och fler och festerna skränigare och skränigare. Klok som hon var, ja Avhållsamma-Berit alltså, så förstod hon rätt snart att fantastiska Anna knappast kunde må bra som de där fulbacilluskerna bråkade där inuti. Hon tillkallade rätt snart det tunga artilleriet…

Ja ännu så länge har de fasen inte kommit för nog fasen mår fantastiska Anna skit fortfarande men hon väntar, de är ju på väg så fortsättning följer...:)

Får se om de kommit till undsättning i morgon då fortsätter jag gärna med slutet på sagan men till dess får vi säga slut för nu och natti natti. Detta för att Avhållsamma-Berit och det tunga artilleriet jobbar som bäst nattetid…De e väl ob-n de vill åt, de snåla j-vlarna ;)

Shape-up trosor och föräldrarmöte???

Så har det lilla fantastiska livet börjat i tvåan. Vart tog liksom åren vägen, jag vill ju helst fortfarande tro att jag ser ut som om jag är 25. Typ...Å jag vill ju gärna tro att jag agerar typ som 25 också men kanske med en liten touch av en grinkärring och lite gällare röst och kanske lite mer på bristningsgränsen än då och kanske om man ser det lite mer krasst så inser jag kanske att jag inte riktigt är på 25 åringens utseendes nivå heller. Fan! Fan, fan, fan!!!
Inser att hyn kanske inte är sådär slät, len o pigg som tidigare utan mer lite sådär lite fluffig, skrynklig o grå och den där kroppen, å herregud kroppen, ja den är långt ifrån 25 men å andra sidan, står jag på händer så landar ju både rattar o rumpa på rätt plats igen men nu har ju mina armar också åldrats och de orkar ju inte riktigt bära upp denna fantastiska omfångsrika kropp så jag får väl köra sånna formpressade strut-tutthållare och shape-up trosor så finns det nog hopp om att man ska lyckas lura nån bra karl att man e fast o fin :)

och så började jag svamla igen, o jag som bara skulle berätta om föräldrarmötet... hur fasen hamnade jag på shape-up trosor o lura nån karl från det fantastiska lilla livet???

Jorå, lillskrutten har iallafall börjat i tvåan och då ska ju det sedvanliga föräldrarmötet hållas. Det där mötet som man går på mest för att man måste och för att man ska inför de andra föräldrarna vara den där engagerade mamman. Handen på hjärtat, men idag ville jag faktiskt inte gå men det är klart, man vill ju inte missa något heller.
Vi skulle ses i matsalen, och det är ju trevligt men för det första så infinner sig de där våga vägra fasonerna så fort man kommer fram till skolan, inte sjutton ville jag ha såna där blå plastpåsar på fötterna. Nä, jag körde vågat och gick in med skorna. Något nervös, gillar inte riktigt att göra bus. Min nervositet gick dock ganska snart över när jag insåg att blåtofflorna och de som valt att ta av sig skorna var en minoritet. Just idag hörde jag till majoriteten. Eftersom jag faktiskt för en gångs skull kom i tid, med fem minuter tillgodo kände jag mig rätt tillfreds tills jag såg allt folk och började se mig omkring efter ett känt ansikte...Ja, pedagogerna har jag ju sett förut men mammorna o papporna då??? Inte sjutton kan de ha vuxit så dant på sommarlovet att jag inte längre känner igen dem??? Såg de på mig på samma sätt som jag såg på dem? Som ett frågetecken, för jag kände fasen inte igen dem...hade jag hamnat fel? Nervositeten ökade och fråga, ja det gör man ju liksom inte när man är en mogen 38 åring utan man (aa f´låt 25 åring harkel harkel...) utan man sätter sig världsvant och väntar in mötets början. Faktum är att då började en o annan trilla in som jag faktiskt kände igen och kunde le och vinka lite åt, köra en liten sån där diskret viskning
- e re bra?
När fröknarna sedan sa
- å sen delar vi upp oss så föräldrarna till treorna stannar kvar och föräldrarna till tvåorna går in i klassrummet...
No shit, klart som sjutton jag inte kände igen alla, kändes något bättre i klassrummet även om det var en del där som jag inte riktigt lagt märke till förut men å andra sidan... shit pommes vilken engagerad mamma jag ska bli nul i trean kommer jag ha koll på alla!!!

O yes jag vet, nu kommer jag få kommentarer från pappa...alldeles för många svordommar i texten :)

Överaskningen

Åkej jag måste vara så grymt fantastisk, det måste ju finnas någon anledning till att mina vänner och barn behandlar mig som de gör.
Kom hem från jobbet. Fredag. Slut satan och ville bara sova. Men ändå, det är liksom fredag och man vill ju njuta av helgen och därmed vara vaken och uppleva o göra allt. Har för tillfället en väninna och hennes dotter på besök, rätt mysigt att ha någon hemma, någon som blir glad när man kommer hem och någon som sitter med en i vardagsrummet på kvällen. Ja, nu kanske vi inte umgås o pratar hela tiden, hon spelar ruzzle och jag blänger på tvn och leker med datorn men vill jag prata så vet jag att hon är där, ja man får ju upprepa sig en gång eller två med tanke på hur inne hon är i spelet :)

Fredag och jag kom hem. Möttes av exet som satt och småpratade med min väninna. Satte mig jag med och satte på kaffet, kändes som om det var något som inte stämde men jag kunde liksom inte sätta fingret på det. Vi satt en stund och pratade och hade det rätt kul. Plötsligt skulle min väninna hennes dotter och min stora kille gå och handla. Märkligt men tänkte inte mer på det tills jag såg min stora pojkes ögon och leende. Något var på gång. Skrutten ska aldrig börja spela poker...När de gått tittade jag mig omkring, vet inte om jag kanske tittade efter något att göra men insåg rätt snart att det som fanns kvar för mig var att sätta mig ner och bara vara. De hade städat, väninnan och min stora pojk. De hade bäddat min säng, plockat undan, fixat i köket och gjort fint i badrummet. Fantastiska fantastiska vad jag blev glad. Vart nästan tårig när jag såg sängen, den har väl aldrig varit så fint bäddad.

Exet gick hem innan de hann tillbaka, han visste vad som var i görningen men ville för deras skull vara tyst. Han känner mig rätt väl och förstod nog att det som skulle komma var en gest som skulle värma i hjärtat på mig och ville nog inte förstöra överaskningen.
När de kom tillbaka från affären förpassades jag snart till vardagsrummet, inte fick jag vara i köket och se vad som pågick. Förstod att det var något riktigt speciellt då jag gick in i sovrummet och såg en ros på kudden.
En ros på kudden kanske inte är särskilt speciellt för en del men för mig var det första gången i mitt liv och med blanka ögon gick jag ut och satte mig i vardagsrummet igen, det var nog inte meningen att jag skulle sett rosen riktigt ännu. Jag satte mig och väntade och väntade hörde hur de stökade därinne men jag satt vackert kvar och väntade och för nån som känner mig så vet man att jag väntar inte, jag är nyfiken och jag vill liksom veta nu eller för fem minuter sen...

Strax kom de ut och tog med mig in i sovrummet för att visa bäddningen och rosen, plötsligt hade där tillkommit två toblerone brevid rosen också. Otroligt vilka goingar. Sedan gick vi bort till köket, där en bukett blommor väntade, en stor bukett och två mindre vaser, ljus var tända och på bordet fanns ost och kex, chips och godis, melon och så badsalt så jag efteråt kunde lägga mig i badet och bara vara. Jag vet inte varför jag förtjänade en sån kväll men den var fantastisk, och jag kände mig sådär ompysslad och bortskämd men jag frågade inte utan valde att bara njuta av ögonblicket.

En rofylld plats

Ibland kan dagarna kännas lite så, ensamna, orättvisa eller bara lite så oroliga. Jag hade en sån dag igår, inte så att jag någonstans mådde dåligt men jag hade en del att fundera på. Hjärnan gick på högvarv och tankarna gick från än det ena till än det andra, jobb, familj o framtid. Ja, har det väl börjat så är snurret igång. Någonstans har jag hört att man har tio sekunder på att stoppa en tanke. Jag hann inte stoppa. För att skingra lite och få lite ro åkte jag till en fin plats. En rofylld plats.Kyrkan och mammas grav.

Någonstans så gnager väl alltid samvetet att man åker till graven för sällan. Ganska tokigt egentligen, då jag vet att jag mår så gott när jag varit där. Just igår sken solen och det var sådär härligt varmt. Jag vet att pappa valde den platsen åt mamma just för att solen nådde dit och mamma älskade solen och så var platsen även en bit ifrån motorvägen så hon alltid skulle få lugn. Väl där satte jag mig på huk och rensade bort några vissna blommor, lite spindelväv hade fått fäste mellan sten och blommorna. Rätt vackert men jag valde att ta bort den, kändes som så påtagligt att det var länge sedan jag varit där.

När jag väl var där passade jag på att ta rundan runt kyrkan. Så himla vackert med vattnet som glittrade i solen och träden som speglar sig. Var tvungen att stanna flera gånger bara för att andas och titta på allt det vackra. Satte mig sedan en stund i minneslunden. Vart nästan tårögd när jag såg alla blommor, brev och fina stenar som låg. Gåvor som vi som saknar lagt för att på något sätt försöka hålla kvar, på något sätt försöka visa att de fortfarande finns kvar hos oss. Att vi saknar.

Sitter jag sådär, så inser jag rätt snart att jag är lyckligt lottad. Det finns så många som inte får vara med längre, inte längre uppleva. Själv får jag vara med varje dag, jag väljer själv hur mycket jag vill uppleva men jag lever. Jag får se mina barn växa upp, umgås med min fantastiska familj, träffa vänner. jag får se de första knopparna på våren, känna hur hela kroppen får gåshud av det första doppet i det kalla vattnet på försommaren, känna hur solen värmer min kropp under sommaren och sedan se de första bladen falla, känna fukten i luften och känna doften av hösten och sedan de första snöflingorna som smälter mot kinderna. Plötsligt kändes mina funderingar rätt små och jag såg mig om en sista gång och memorerade. Vackert. Sedan åkte jag därifrån, passade på att åka förbi fina vänner på vägen hem, bara för att säga hej. Det var ju liksom så länge sen o det är ju egentligen så enkelt. Ett samtal bort så är vännen där.

förändring?

Så var det dags igen...Nonchalerad, Ignorerad. Märkligt men jag kanske är den personen. Den där som man tänker att man kan behandla lite hur som helst för hon blir ändå inte ledsen eller påverkad. Hon är ju alltid lika glad ändå. Utåt ja. Kanske har kört lite för mycket med
-men de gör inget
så folk verkligen tror det. Själv tror jag mer den där frasen blivit någon typ av försvarsmekanism, eller att jag inte orkar ta strid, eller inte vill orsaka att någon annan ska känna dåligt samvete gentemot mig. Klart att även jag kan känna mig sårad eller ledsen ibland eller bara bli påverkad av hur något utvecklar sig eller någon behandlar mig eller mina nära eller för all del, hur jag behandlar och agerar gentemot andra. Självklart kan jag också agera rätt omoget och icke genomtänkt ibland.

Måste börja fundera över när jag använder dem, orden, så de får rätt innebörd igen. Jag menar, gör det inget, så gör det inget men gör det något så gör det ju det och då måste jag för att få till en förändring kanske agera istället för att ducka.

Från och med nu...typ...kanske

Men de gör inget

Det finns ju det som är inne som är inne och det som är inne fast ändå ute och sen finns det de där som man tror är inne men oooops tydligen var rätt ute. Jag är en sån...en sån som liksom aldrig riktigt är särskilt inne eller jag kanske inte riktigt bryr mig så väldigt egentligen. Eller så behöver jag bara ganska långt tid på mig för att lyckas få saker att växa på mig eller lära mig gilla någe nytt. Men det är liksom lite jag, är väl typ alltid tre år efter modet, vare sig det gäller kläder, make up, inredning eller annat. Men de gör inget, de e liksom jag.

Det finns ju de där stenarna som i dagsläget finns i varenda inredningsbutik eller mysbutta. Stenar med text, typ:

• Harmoni 
• Lycka
• Kärlek
• Hjärta.
• Idag är början på resten av ditt liv

Rätt fina faktistkt men vad ska man ha dem till. Avstressande sten att krama om, eller sådär i silen i handfatet och låta vatten strila över, eller på fönsterbrädan eller vaddå. Dont get it. Men å andra sidan har det säkert inte gått tre år ännu, så snart sitter jag där i ett hem fyllt av stenar med fin text.

Å andra sidan är de rätt dyra de där stenarna och då kan man ju spara rätt bra  med pengar och göra en riktig sån familjegrej av det. Ha en sån "Plocka din egen sten" dag och så ger man sig ut på stenjakt och när man kommer hem tvättar man sten tillsammans och sätter sig i köket med te och saft och fika och sen författar man liksom sin egen text. Jag menar, det behöver inte bli så pretto då. Man kan ju få till precis vad man vill. Typ;

• Det blir inte bättre än såhär 
• Det som hände igår har hänt imorgon också 
• Tjafs kan leda till försoningssex
• "En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem".

Herregud, finns ju hur många som helst. Tror man kan ha rätt skoj faktiskt. Kanske nåt man ska göra med väninnorna vid nästa vinkväll :)
Faktum är att en väninna till mig hade funderat lite över det där med stenarna för en tid sen och funderat lite över vad det skulle stå på min sten. Ganska snart hade hon kommit underfund med en klockren. "Men det gör inget". Det är så jag, vad det än är, så nog fasen avslutar jag med ett
-Men de gör inget

Min fantastiska far

Pappa


Jag må vara barnslig men jag har verkligen världens bästa pappa. Han är fantastisk. Hans lugnande röst, hans kloka ord, hans snälla ögon, hans positiva sätt. Han har hjälpt mig att bli den jag är, även om jag fortfarande har massor av områden att utveckla, förbättra, så trivs jag rätt bra med den jag är och jag vet att han är stolt.

Är jag ledsen så finns han där och lyssnar, kanske ibland lite orolig för mig men han finns där och han lyssnar. Alltid. Han försöker komma med lösningar även om jag rätt ofta inte är mottaglig utan är fortfarande rätt mycket ”kan själv”.

Finns nog ingen som är så positiv som min pappa, det är sällan jag hört honom tala om ett problem utan en lösning…

Mina ”kan inte sitta still” sidor och ”social-vill helst inte vara ensam” sidor, ja de kommer nog direkt ifrån pappa. På både gott och ont, visst, vi kan båda sitta och läsa böcker och bara vara men helst bara en stund, sen vill man ju göra något också. Kanske ta en promenad, eller varför inte två och råkar det bli så att man blir ensam så ringer man gärna, kanske att man kan ta en fika eller nåt.

Är jag arg och uppe i varv så försöker pappa gärna hjälpa mig på rätt köl igen. Kanske inte det lättaste alla gånger då jag är envis som få, i och för sig är ju detta en sida ärvd av honom och han är stråt värre än mig (o då har jag ännu inte nämnt min storebrors envishet :))

Jag minns när min bror och jag var små, nu är det ju gamla minnen och gamla minnen kan förskönas, förbättras, förändras och när man är yngre så är ju upplevelsen en annan än vad man skulle upplevt idag. Vad jag försöker säga är att pappas upplevelse kanske inte är densamma som min… svammel…igen… Hur som helst så vill jag minnas att vi ofta hjälptes åt, alla tre, skulle det städas fick vi alla olika uppgifter, dammsuga, torka listerna(japp, på den tiden torkades lister…jag kan väl inte minnas att jag någonsin gjort så här hemma…ja kanske eventuellt att jag dragit dammsugarn en sväng över listen om det ser lite för jävligt ut…), sopa trappan, lilla toaletten, stora toaletten. Men det gick fort när man hjälptes åt, vi var och är fortfarande rätt sammansvetsade, även om pappa var den som fick göra det mesta.

När det gällde matlagning så var det nog mammas grej men när hon inte längre fanns med oss så vart det ju liksom tvunget för fantastiska pappa att ta tag i eller lära sig. Till en början var det nog rätt mycket samma maträtter som bjöds på men pappa är inte den som ger sig. Finns idag ingen som lagar så fantastisk mat som min pappa, ja det ska vara min svägerska som kvalar in och delar första platsen. När pappa väl gjort maten hade vi en sån regel att den som lagat maten slapp diska och plocka undan så den fick storebror och jag ofta ta. Finns väl ingen som kunde klocka sina toalettbesök som storebror min. Hopplahey, var det färdigätet…oooops got to goooo….oj, sorry har du hunnit plocka klart… Mr Blindskitare liksom…men det gör inget, hade det inte varit för storebror hade jag inte varit så bra på att diska som jag är idag :)

Vad jag egentligen slutligen vill säga eller få fram är att pappa har en förmåga att alltid få mig att känna mig varm i hjärtat, tacksamhet. Våra diskussioner kan ibland vara djupa och det är ofta vi inte riktigt håller med varandra men vi accepterar och respekterar det (ja när han erkänner att jag har rätt vill säga :) ). Det är svårt att med ord förklara hur fantastisk han är men har skapar ett lugn hos mig och jag vet att vad det än gäller så kan jag alltid komma till honom och när jag än vill så är jag alltid välkommen.

Och bäst av allt, han har alltid en kram till övers till mig, en varm famn som har funnits där sen jag var liten och den skapar fortfarande samma trygghet som då.

I en fin värld så har alla en lika fantastisk pappa som jag.

Underbara, fantastiska, bästaste pappa, så tacksam som har en sån som du :)

Jag, en miljonär...

Var i ett centrum idag. Ja inte för att shoppa utan för att köpa lunch. Såklart jag råkade hamna på sidospår och kollade efter den där klockan jag ville ha och sen var jag ju bara tvungen o gå in i BH affärn, ja menar, det var ju REA!!!. Hur som haver, så går jag där i godan ro när jag kommer fram och ser några lite så skärrade människor. Jag överhör ett samtal
- har du ringt?
- men vart ska vi ringa då?
- det är väl bara att köra ett ett två?

Då blir jag sådär nervös, eller får puls, ser mig omkring och undrar vad som hänt. Då ser jag honom, en farbror ligger medvetslös på golvet och blod pulserar från hans huvud. Kvinnan som sitter på huk brevid honom tittar ömsom på honom och ömsom på alla oss passerande med stora blanka, skärrade ögon frågar hon bedjande.
-finns det någon som kan sjukvård???
Ingen tycks kunna. Jag kan inte heller. Känner mig rätt underlig inuti. Känner mig dum som bara passerar men vad ska jag göra. Det står en hord av människor runtom där alla tittar och försöker hjälpa på sitt sätt. Jag vänder, inser att det finns en informationsdisk i centrum. Där måste de ju ha koll på vart första hjälpen kunniga finns. Jag ilar, kommer fram till disken o frågar centrumvärdinnan
- hej, har ni någon sjukvårdskunnig i centrum. Det ligger en medvetslös man borta vid cafét.
Hon såg frågande ut men fann sig fort
- okej, jag ringer på ordningsvakten

Han var där i ett nafs o sa att en kollega redan var på plats men att han var på väg han också.. Kändes rätt gott i hjärtat, när han gick iväg med sjukväskan, jag hade gjort något iallefall, även om det kanske inte skulle hjälpa den skadade mannen. Gick bort till restaurangen och beställde min mat. Det tog en stund. Väl klart var jag tvungen att passera igen. Mannen låg kvar, fortfarande med slutna ögon, de hade fortfarande inte fått slut på blödningen i hjässan. Kvinnan som satt brevid hade tårar rinnande längs kinderna. Jag fick lite sån ångest. Det kan hända på en sekund, så slås liksom så mycket i spillror. Det där självklara är plötsligt inte helt självklart längre.

Jag tror att det är viktigt att vi då och då påminner oss om allt det bra vi har i kring oss, kanske visar en ödmjukhet och tacksamhet inför det liv vi lever, de vänner vi har, barnen, hälsan. Visst, vi har alla saker vi går och ältar eller är besvikna över, stort som smått men sätter man det i relation till att kanske inte få vara med alls eller att vi mister den där som betyder mest, ja då kanske de där sakerna plötsligt blir rätt små.

Fundera lite själv, vad är du tacksam för? Själv har jag en fantastisk familj, underbara barn, vänner som stärker mig, ett jobb som utvecklar mig och jag är vad jag vet idag kärnfrisk. Som en klok vän till mig brukar säga "har man hälsan och är frisk så är man miljonär" och tänker jag så, så är jag definitivt en miljonär!

Karriärister liksom

Snillen spekulerar, ännu en fantastisk ide på affär…


Vi diskuterade vuxenmaterial idag och insåg att det mesta finns representerat på nätet bild eller filmvis och det är kanske inte det som är grejen. Vill man verkligen åt hela filmen liksom eller vill man inte få fundera och göra sig sin egen bild. Tjejerna och jag hade sedan en lång utläggning om erotiska noveller och de ansåg att jag var mest lämpad att skriva dem… hur tänkte de nu?
Med tanke på bokens natur insåg vi att boken borde vara skriven under pseudonym och då var vi ju tvungna att komma på olika alternativ till namn på författaren. Förslag vi hade uppe var Fladdermusen, Bella Blygd eller för att förfina det hela Bella von Blygd. Vi får spåna vidare på denna. Jag behövde visst inte ha något material klart innan årsskiftet så jag har ju god tid på mig.
När vi ändå var på ämnet fortsatte funderingarna. Jag menar, tre affärskvinnor kan ju inte med att sitta och diskutera ting som inte genererar något. Äpplet kom då med den geniala idén om en kalender. En kalender för alla. Varje månad unik, självklart är Äpplet med tillsammans med olika förmågor av manlig karaktär, poserande i olika förslag på ställningar. Självklart finns till varje månad en instruktion med för själva utövandet, lite tips och trix. Dryckesförslag samt även middagsförslag för att underlätta med lite lättsmält mat utan risk för eventuell gasbildning, pratiga magar, svullna magar eller bara en alltför stor mättnadskänsla. Kalendern skall även varje månad innehålla erbjudanden från olika samarbetspartners, sexiga underkläder, tips på lite skojsiga toys osv. Självklart kommer karlarna vara från alla samhällsklasser, olika typer av nationellt ursprung samt blonda, skäggiga osv osv. Alla typer ska finnas representerade för att alla kvinnor ska känna att det finns något som tilltalar även dem . Kalas, helt enkelt en genial idé.

Intresse för kalender samt novellbok anmäles med fördel här, direkt på bloggen. Sjävklart distribueras både bok och kalender i diskret förpackning signerad. Återkommer såklart om pris, kan bli rätt högt. Inga anmälningar är bindande och det finns absolut inga garantier för distribution av varken bok eller kalender.

kisse kisse kisse

Vaknade av att någon brottade ner min vänsterfot, en liten kissebebis, den andra stod o blängde mig i ansiktet och nosade. Ett lite annorlunda uppvaknande men mysigt. Lillkillen vaknade med ett leende. Överlycklig över de små kissarna som ville vara i vårt rum. Plötsligt hoppade båda kissarna upp i stora killens säng


-men va fasen gör du????
-Heeeeeej :)
och så jätteleendet. Vilken morgon vilken lycka, hos oss alla tre.

Medan pojkarna myste gick jag upp och satte på kaffe, gick sedan ut och satte mig ute på altan och myste i solen. Varmt, härligt, ensamt. Ja, sånär som på den tandlösa gammelkatten som ville gosa. Härligt!

Efter storfrukosten för tio personer åkte vi till klipphällarna och badet. Fantastiska vy. Vilken idyll. Barnen lekte på klipporna och spelade fotboll tills de fastnade för krabbfisket. Herregud, de stod i timmar och bara fiskade och fiskade. Hinken kryllade av stora äckliga grå varelser med klor. Kändes plötsligt grymt tacksamt att jag ännu inte badat. Finns inte på världkartan att jag tänker dela vatten med sånna bestar!

Semester!!!

Jajemen, idag startade semestern på riktigt. Regn. Japp, vad är en semester utan lite regn . Dessa regniga dagar skapar ju ofta den där kravlösa sommardan när man får vara inne, mysa i soffan o bara vara utan att få dåligt samvete för att man försummar en fantastisk solig dag ute. Just idag var det inte mycket att försumma. Vi, pojkarna och jag skulle åka till västkusten. Mys på hög nivå. Tre ensamma mammor med deras totalt sex barn i ett havsnära hus. Kan det bli bättre??? Jag såg idyllen framför mig men insåg att först hade pojkarna och jag ett gäng mil att avverka i min fantastiska lilla dvärgbil… Väl förberedd med spypåsar, kuddar, skivor, böcker, äpplen, bananer, choklad och dricka kände jag mig redo för resan.


Bilen som skulle ta oss de 55 milen, en toyota yaris…tre cylindrig var fulltankad och nytvättad. Det här skulle gå som smort. Rätt nöjd med bilen faktiskt, den drar liksom inte mer än 0,46. Billigt o bra, passar fröken Anna förträffligt. Vi började rätt lugnt men efter ett tag så blir man liksom lite less och vill komma fram, den stackars bilen fick jobba järnet. En liten Yaris är ju inget annat än en liten Yaris och det är som att den bestämmer själv när det är dags att köra om…vet inte hur många gånger som jag la mig i ytterfil för att köra om för att snart inse att wtf…jag kommer liksom inte om och får lägga mig bakom igen… Rätt surt och nästan lite genant men har man en yaris så har man… Ja, det funkade finfint när det var nerför  å andra sidan efter ett par mil var det som om bilstackarn kände sig tvungen att låta mamsen få som hon ville och då funkade det finfint. Det gick foooort  men tryggheten som man kan känna i en större bil finns inte. Varje liten vindpust sög tag i bilen så nu har hon lärt sig…Alltid 10 i 2, båda händerna på ratten.

Den där bilen som förut inte dragit mer än 0.46 drog plötsligt 0,57…Inte riktigt sams bilen och jag. Inte pojkarna i baksätet heller men mamma Anna höll god min. Bara ett par småvrål som inte hjälpte det minsta. Å andra sidan efter sex timmar sittandes i en bil fastspänd, så kanske det lätt blir så att man liksom får lite tvångstankar och måste reta sin bror på än det ena och än det andra sättet och självklart måste man ju nästintill klättra ut genom fönstret när bilen står still i väntan på färjan. Det var då det brast för mamma Anna. Ordentligt…Tack o lov var det bara färjan tre minuter och tre minuter bil så var vi framme. Där väntade minsann tjejerna, vinet och osten. Och plötsligt kändes resan rätt okej igen. Det här blir bra. Kan inte bli annat än mys!

Problem eller icke problem, det är frågan

Taskbar...min sketna taskbar på datorn har låst sig så den är liksom fast där nere hela tiden... Mycket irriterande för när jag chattar på fejsan så ser jag liksom inte när jag skriver och jag avskyr att upptäcka stavfel för sent.

Jag tror jag har ett litet sånt kontrollbehov typ men jag jobbar på det :) Inser också att mina problem tycks ganska små och egoaktiga med tanke på att vi har rätt många andra i vår värld som har det rätt mycke sämre, jag menar de kanske inte ens har en dator liksom...Nästan att jag lät som en liten artonåring som tuggar tuggummi och pratar med vänninnorna på tunnelbanan... Vad jag syftade till egentligen är ju att det finns många som har det betydligt sämre och att mitt lilla problem är ett riktigt sånt litet I-landsproblem om ens det. Skulle väl egentligen kanske inte ens benämna det som ett problem men nu vart det ju liksom just nu som ett problem för mig.
- Bert Åke kanske upplever sin första date med drömtjejen som ett problem just i detta nu för att han vet att skon strax ska av och han har ett hål på strumpan som han helst vill undvika att visa. I min värld så kan alla råka ha en trasig strumpa och det är inte hela världen.
-För handmodellen Beata Lotta kan det ju kännes riktigt ruttet och problemigt när hon på morgonen innan det välbetalda handmodellsjobbet öppnar sin makrillsburk och bryter nageln. Shit, vad göra???
-Ego-Arne som väger 207 kg med kläder,att det är med kläder är viktigt att nämna för Ego-Arne, har precis ätit opp sista chokladbiten med torkade jordgubbsbitar i och upptäcker till sin fasa att det i skafferit nu var tomt och affären stängd. Mmm, ett litet problem för mig men är man sugen så blir det ju såklart ett rätt stort problem...
-Sen har vi ju självklart Henrietta som gick till badet och hoppade i och till sin fasa insåg att det var den ätbara utstyrseln hon satt på sig...där skulle jag nog också känt att jag skulle haft ett problem...
Sen har vi såklart, hemlösa, de som far illa, svält, sjukdomar och andra riktigt stora problem. Jag väljer att inte gå in på dem för då behöver jag bli sådär djup o klockan är mycket, jag är trött och det jag skriver hjälper dessvärre inte. Men jag la en slant idag till Ronald Mcdonalds barnsjukhus och det känns ju bra :)

Taskbar till problem till , shit vad jag kommer från ämnet...Taskbar ja, vem fasen beslutade att det skulle heta taskbar? Eller jag som svensk skulle kunna uttrycka det som Task-Bar. Jaa, för all del en task-bar, är väl egentligen som en O larrys -bar eller vilken sportbar som helst. Massor av karlar som.... Näää det blir fel. Är det en task bar så är det ju liksom en bar full av taskar. Nu gillar ju inte jag ordet task eftersom jag tycker det låter lite lågt och taskigt hahahaha.
Ungefär som Cock-Pitt, vem bestämde det??? Inte heller ord som jag gärna uttalar högt men det mesta är ju rätt mycke enklare att skriva.

Task-Bar för Singlar, när du själv får välja. Jajemen, kan vara en affärside om något. Den bjuder jag på :)
Nu natten

Ledarskap

Märkligt...Jag har inte kommit i säng före halv ett på en vecka. Känner mig helt slut som artist och ögonen är tunga som dasslock. Ändå sätter jag mig framför datorn och skriver...har absolut nada att skriva om men nog fasen sätter jag mig. Allt för att slippa gå och lägga mig, vilket i och för sig är skönt. Ja, gå och lägga sig alltså men det är ju liksom så att jag kanske kan missa något då. Eller var det ett krav eftersom jag kände att det var länge sen jag skrev och jag hade faktiskt en lugn stund. Japp, så istället för att gå och lägga mig klockan 2215 väljer jag att skriva blaj...
Var på en ledarskapsutbildning härom dagen. Jajemen, nu har hon ett diplom att sätta på väggen. Jag har nu gått en ledarskapsutbildning och därmed får jag nu leda...hehehe...och jag som har storhetsvansinne:) Jag kommer ta på mig min vita skrud och inta liggläge, samtidigt som jag matas med vindruvor och fläktas för att inte bli för varm. Jag har ju fått lära mig att man måste delegera :) Dessutom ska jag coacha mina medarbetare till att själva få fram en lösning. Har jag plötsligt blivit övertalig??? Näää, jag kan ju liksom delegera fläktandet!
Väl där fick jag lära mig massor, hur det än är och hur lite tid man egentligen har över så är det bra att faktiskt avsätta lite för alltid lär man sig något. Alltid tar man med sig något. När det gäller ledarskapet handlar det mycket om att få förståelsen för hur man själv fungerar och att alla är olika och tar till sig saker på olika sätt. Själv fick jag lära en himlans massa om mig själv. Jag kan tydligen bli väldigt dominant och bestämd...märkligt för den sidan har jag själv aldrig upptäckt...typ. Uppenbarligen ska jag vara rätt trivsam att vara kring. Jajemen, den skriver jag under på. Älskar att umgås med just mig :)

Sen gjorde vi ett sånt kommunikationstest....Där jag insåg att jag hade två punkter jag verkligen borde ta till mig och öva på
-Lyssna intresserat och ta till mig info trots att jag tycker det är sååååå grymt ointressant och inte tycker det rör mig. Har mest koll på hur talaren ser ut och om den kanske är nervös, kanske borde noppa ögonbryn eller...Eller så börjar jag dagdrömma och fundera kring vad jag ska göra sen eller hur jag skulle gjort samma presentation eller hur jag kommer se ut när jag börjat träna igen eller hur den där snygga karln som jag såg på tåget för sju år sen söker upp mig och bara är sådär tokkär i mig och ger mig allt jag vill hade och lite till och så....så var jag där igen...Jag ska alltså börja lyssna bättre. Det var dit jag skulle komma. Dessutom, japp för det var en punkt till ska jag tänka på att;
-veta vad jag vill med min kommunikation och alltid ha en tanke bakom. Så långt ifrån mig man kan komma. Svammelmaja i hög person kan liksom inte planera pratet eller det jag vill säga. Det liksom mest ploppar ut. Måste jobba på det.
Men diplom i ledarskap, ja de har jag allt :)
Mitt nya ledord är
-Gört! ;)

ja, för de ska ja

Ja a, e re inte de ena så e re re andra. Ja jag förstår ingenting, utan snurrar mest bara med och undrar hur än  de ena och än de andre gick till. Galet, jag vet inte. De e väl klart det är bra men ändå totalknas. Lite less, har ingen aning, förstår inte, funderar för mycket. Såg i morse på "en gång i Phuket" och funderar lite på det där med ekorrhjulet. Hur tänker man egentligen, hur mycket styr man egentligen och med hur mycket gillar man bara läget. Tänk att bara packa en väska med det nödvändigaste, ta med knoddsen och bara åka iväg. Till värmen och bara vara. Ta dagen som den kommer, låta kroppen få hinna med att få sitt, låta sinnet få vara här och nu och hinna känna efter. Vad vill jag liksom.
Träffade min "syster" häromdagen. Ja nu är hon inte min syster på riktigt men hon vart som en syster och hade jag haft en syster så skulle hon vara som hon. En fantastisk tjej, man ser liksom i ögonen, pigga, glittriga ögon att hon mår som en sessa.
Vi stod och pratade en stund och det kändes som om det var igår vi sågs sist även om det kanske var några år sedan. Några år, som i tio år sen...hon såg precis likadan ut om inte ännu finare. Hela hon utstrålar värme och energi. Visst, hon är säkert precis som oss andra att hon trillar in i ekorrhjulet ibland men det kändes som om hon försökte vara här och nu, vara precis där hon själv vill, både relationsmässigt och jobbmässigt o jag tror även själsmässigt. En fin tjej, som jag har massor att lära av.
Men jag ska börja nu. Ta hand om mig. Vara den jag vill vara. Göra det jag vill göra, när jag vill göra det. Självklart så styrs man ju av omgivningen stundtals men det man har möjlighet att styra över tror jag att man kan må bra av att kontrollera. Okej, jag avskyr ordet kontroll men det är inte så jag menar utan mer bara se till att jag är bossen över de tillfällena.
Söka den där solfläcken i vardagsrummet, lägga mig på rygg precis där och sätta på hög volym på stereon, då är jag här och nu. Det ska jag göra :)