Min son och jag hade ett sånt där lite allvarligt samtal härom morgonen. Ett sånt där vi diskuterade att klippa håret. Till en början var han rätt emot att han skulle gå till frisören men sen när vi kom överens om att de bara skulle ta en centimeter så gick det bra.
Kanske kan bero på att jag sa att han skulle få följa med mamsen till jobbet efteråt...muta muta muta.
Det där med en centimeter gick väl sådär, farbror frisör lyssnade inte riktigt på det örat just då och dessutom hamnade min söta pojk hos farbror sur frisör, han den där som vägrar prata och bara är koncentrerad på frippan. Själv får jag alltid panik hos sur frisörerna, det blir liksom för tyst och det är ju ett sånt ypperligt tillfälle att få ägna typ en fyrtiofem minuter på att bara prata om en själv ;) Lycka... Ganska roligt faktiskt hur de,ja frisörerna, alltid frågar hur mycket de får ta, så visar de typ runt fem centimeter och man säger att, jo det är okej, fem kör vi på, och sen som av en händelse går man därifrån med 15 cm kortare hår. Om det räcker vill säga... Har frisörer en annan typ av centimeter skala tro???
Hur som helst så fortsatte min sons och min diskussion där i badkaret, ja det var på morgonen och jag låg i badet och han satt brevid och pratade med mig. Han tyckte då att det mest rättvisa borde vara att jag också klippte mig och där hade han såklart rätt, de e liksom dags för mig också. Men så börjar det lilla livet prata om ett land där mamma aldrig skulle kunna bo, för i det landet bor det bara korthåriga. Say what??? Jag bad honom förklara och uppenbarligen så i en sjuårings värld så finns det ett land fullt av brunisar (ja han kallar mörka människor för brunisar, utan att mena någe illa såklart)mmm för där bor bara brunisar och alla de där brunisarna är svarthåriga, nakna och korthåriga... Mammas söta söta pojk, man undrar ibland vad som försigår i huvudet på de små.
Lite nyfiken på det där landet blir jag dock...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar