Träningsfreak som man är så kunde man ju liksom inte hålla sig fullt ut. Gymet var stängt när fröken ville träna häromdan så en skön rask promenad fick det bli. So far so good. Frustrerande dock utan musik men då öppnades liksom en helt ny värld. En värld som jag nästan glömt bort. Så mysigt, fågelkvitter, fågelkvitter och ännu mera fågelkvitter. Herregud så mysigt och herregud vad glad jag är att jag inte är döv...då hade jag ju missat myset, ja, jag hade ju säkert haft annat mys i stället men ja, jag fick iallafall en liten sån tacksamhetskänsla :)
Väl hemma var jag fortfarande i motionsform, ville ha mera, ville göra mera, ville ha nån typ av resultat. Tog fram en Paolo Roberto dvd som jag fått med någon sån hälsotidning tidning tidigare, men kunde liksom inte riktigt fokusera. Människan hade ju på sig värsta skrynkliga tröjan. Blå, skrynklig, eller fan den var värre än skrynklig. Hur tänkte man då.
-Hej o hå, idag ska jag spela in en dvd, undrar om jag har någe plagg som legat o gotta till sig i tumlarn ett par dar som jag kan dra på mig, undrar om jag inte ska knögla ihop den först i den där påsen med de fuktiga handukarna från träningen igår...
Typ, så skrynklig. Sen skulle han köra nån typ av cirkelträning med fem övningar. Skulle tippa att det tog ett par minuter innan jag förstod att han börjat. Han har säkert gjort jättebra träningsdvds tidigare men just den här var ingen höjdare. Skulle tippa sämsta genom tiderna. Tacka vet jag en träningsvideo med Ola-Conny och Morgan, det skulle sälja och motivationen skulle vara på topp hela passet igenom. Definitivt! :)
Insåg att om det skulle bli någon typ av motion/träning så fick jag bli mamma till den själv. Spotify åkte på. På hög volym. Favvolåtarna gjorde humöret på topp och jag körde ryska skithuset som min stora pojk lärt mig, rumpövningar och stod o viftade med armarna o höfterna. Nog tur att inte jag spelat in en dvd... Hur som så var jag nog rätt duktig tills jag skulle mig på att göra armhävningar, kändes lite i revbenen som pajade för några veckor sen så jag gjorde bara lite. Slutade precis precis när det gjorde ont och så körde jag så några gånger. Trägen vinner...tänkte jag. Nån gång måste det ju sluta göra ont. Sen lite sit ups, hade jag tänkt iallafall men det gick bara inte. Pröva plankan kanske, plankan funkade en stund. Kände mig rätt rosig och nöjd efter en stund. Skönt liksom, kände mig lite duktig men ändå lite sur. Bättre borde jag ju kunna...ja ja man får väl börja lite smått. Tänkte jag...
Tills jag vaknade imorse och kände att det nästintill var som o börja om. Skit. Djupa andetag o jag rycker till, fel vinkel o jag rycker till. Ömmar lite, mmm en del faktiskt...men det går över man får ge det lite tid bara :)
Tokigt tokigt men då kan jag skylla på ribsen ett tag till. Det lär väl bli vassen i sommar i allefall...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar