Nu trodde ni såklart att jag var klar där men icke. Jag kan ju liksom inte dra allt hemskt när jag beskriver det så fantastiskt. Men platsen i sig är fantastisk, det vidhåller jag men det är väl någe visst med Anna på resa...
Vi var på någe konstmuseum "Kumu", jättespännande...för konstintresserade ja! Där gick vi med den stackars flickan som var vår guide, hon såg så grymt uttråkad ut men jag tror egentligen att hon brann för konsten men hon lyckades liksom inte förmedla det utan hon såg ut som en dåtidens biblotikarie, är ni med? (nu känner ju jag iofs inte någon biblotikarie och de är säkert skitskoj folk men inte den där tjejen, absolut inte hon). Hur som helst, byggnaden var fantastisk, konsten var fruktansvärd men om 40 år har säkert jag också lärt mig uppskatta den :-). Visst jag såg nog en och annan tavla som jag kunde tänka mig att ha hemma. Men där fanns även ett rum fyllt av sånna bystar. Kan du förstå en hel vägg fylld av bystar, sju meter upp. Det var fullt överallt, plus att det var sånna plexipidestaler med bystar överallt på golvet. Herregud, jag var livrädd. Kommer drömma mardrömmar om detta rum. Coolast på hela stället var hissen, så grymt stor, den tog liksom 122 människor. Så visst är det så, det finns alltid något för alla :-)
Planet hem gick vid 0755 så kl 0630 skulle jag möta en tjej i lobbyn. Något trött gick jag till hissen, tryckte på knappen för att sen kliva in. Dörrarna stängdes om mig och jag tryckte på bottenvåningen. Döm om min förvåning när ingenting händer...jag trycker igen och provar stoppa in mitt nyckelkort, fortfarande ingen respons...provar dörrknappen men nope, dörrarna förblir stängda. En något irriterad och stressad Anna plockar då upp mobilen för att inse att den saknar teckning, ja vad tror jag, jag står liksom i en hiss med tjocka ståldörrar 20 våningar upp... Något generad trycker jag på larmknappen, inte fasen händer det något mer än att det tjuter lite därutanför. Nu börjar jag bli stressad ordentligt. I många hissar så finns det en larmtelefon, så även i denna och ovan telefon fanns numret till SOS vilket kändes lite väl fånigt att ringa. Däremot försökte jag hitta ett nummer till receptionen vilket inte var det lättaste men jag hittade ett sexsiffrigt nummer som jag började slå, redan efter tre siffror började det gå fram signaler. Perfa, jag e räddad
- alllååå
- hello, I´m stuck in the elevator
tystnad
-eh?
-Am I in the reception?
-eh no
Oooops, fel rumsnummer, stackarn vart väckt av en vilsen Anna...Det fanns liksom bara en utväg kvar och det var dörrarna. Dags för Anna att leka McGuyver. Jag pillade liksom in mina små fingrar i den lilla lilla hissdörrsspringan o lyckades bända upp såpass mycket att foten min kom emellan, sen fick jag sakta pressa upp dörrarna som hela tiden ville stänga sig igen. Först när jag bänkat arslet emellan stod den ena dörren stum. Jag ser liksom framför mig hur arslet tar emot den ena dörren och min ena arm försöker hålla undan den andra dörren samtidigt som jag med den andra handen försöker få ut min resväska o handväska. Vilken grej, men Mrs McGuyver did it!!!
Då tror man liksom att man e safe sen, men icke. Fort som attan ut i taxin, fort till flygplatsen, fram med visakortet o så gubben i taxin
- no work
-what?
-card no work...
hade jag varit ensam i taxin hade jag valt att börja grina men tack o lov var en kollega med som hade ett kort som ville med hans mojäng.
Och till råga på allt så skavde trosorna som fan, jag hade satt stringisarna bak o fram...
Tänkvärt : I morgon är en annan dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar