Plötsligt en dag kommer en av de där man sällan pratar med in på rummet, han verkar sådär glad men jag förstår liksom inte riktigt vitsen med besöket för han säger inte så mycket men det är ju alltid trevligt med glada människor. Jag skakar på huvudet när han går ut o skrattar lite
- Ååå vad du verkar glad
En stund senare kommer han tillbaka, märkbart nervös och stängde dörren om sig, då började jag bli lite orolig för honom, hade det hänt något? Stackarn, han stod så rart och hängde över mitt bord, gungade fram o tillbaks o körde en sån "fan va jobbigt de blev" och jag blev såklart ännu mer orolig för honom, vad fasen hade hänt egentligen... Tills han får ur sig att han tycker jag är så fin och verkar så trevlig, så om jag vill så ville han hemskt gärna ta en fika med mig nån dag.
Tusse, såå himlans rart av en sååå himlans grym kille. En kille med sån pondus, en sån som fyller ett rum med sin uppenbarelse som plötsligt vart så blyg o nervös. Jag blev jätteglad och jättesmickrad men tackade nej, och sa att jag inte får dejta arbetskamrater, kände mig jättedum. Men det är ju så, ibland måste man våga för att vinna. Jag beundrar hans mod, för jag hade själv aldrig våga gå fram så som han gjorde. Det var verkligen rart för han kom liksom tillbaka sen igen, bara för att höra om vi var okej.
Lite har jag förstått genom "livets skola" och det är nog bra att undvika kärleksrelationer på jobbet, även om det faktiskt är många som träffas så. Se bara på min fantastiska far som är lyckligt gift sen 20 år tillbaka med sin arbetskamrat, så det kan ju funka, om man vill.
Hur som helst kände jag mig lite elak mot honom nu när han tagit mod till sig men jag tror att jag gav honom ett ganska snällt nej så jag tror det var helt okej. Han lyfte definitivt min dag, så det blev en kanondag :-)
Tänkvärt : När alla dörrar stängs för dig, öppna din egen. (?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar